Turkiet, Saudiarabien och kärnvapenmakten Pakistan bygger upp ett nytt gemensamt försvarssystem där ett angrepp på ett land ska betraktas som ett angrepp på alla. Nu öppnar en av Turkiets högsta politiker för att även Iran och andra muslimska länder kan ansluta sig. Om planerna går vidare kan ett helt nytt säkerhetspolitiskt block växa fram mellan Mellanöstern och Sydasien.
Turkiets talman Numan Kurtulmus säger att försvarssamarbetet mellan Turkiet, Saudiarabien och Pakistan på sikt kan utvidgas till fler länder i den muslimska världen.
Även Iran skulle kunna bli en del av samarbetet.
Kurtulmus betonar samtidigt att den nya pakten inte är avsedd att riktas mot Iran. Enligt Reuters rapportering den 25 september ser den turkiska sidan i stället möjligheten till ett bredare regionalt säkerhetssystem.
Något beslut om iranskt medlemskap finns inte. Men uttalandet visar hur mycket större ambitionerna kring avtalet kan bli än när Turkiet, Saudiarabien och Pakistan först knöt sig närmare varandra militärt.
Ett angrepp på ett land ska räknas som ett angrepp på alla
Grunden är Meckaavtalet, ett gemensamt försvarsavtal mellan de tre länderna.
Principen är enkel men långtgående: ett väpnat angrepp mot ett medlemsland ska behandlas som ett angrepp mot samtliga.
Det är den delen som gjort att avtalet börjat jämföras med Nato.
Natos artikel 5 bygger på samma grundidé om kollektivt försvar. Ett angrepp på en allierad betraktas som ett angrepp på hela alliansen.
Likheten betyder däremot inte att de två organisationerna redan är jämförbara i praktiken.
Nato har under årtionden byggt upp gemensamma kommandostrukturer, militär planering, övningar, standarder och politiska beslutsorgan. Samarbetet mellan Turkiet, Saudiarabien och Pakistan är betydligt yngre och mycket av den praktiska strukturen håller fortfarande på att skapas.
Vi har tidigare gått igenom bakgrunden till försvarspakten mellan Turkiet, Saudiarabien och Pakistan.
Sedan dess har länderna tagit flera steg mot ett mer organiserat militärt samarbete.
Permanent organisation håller på att byggas
Det handlar inte bara om en politisk deklaration.
Turkiet, Saudiarabien och Pakistan har börjat bygga gemensamma politiska och militära mekanismer. Ett permanent sekretariat ska placeras i Saudiarabien och länderna arbetar med planer för gemensamma övningar och närmare militär samordning.
Bland områdena som har diskuterats finns luftförsvar, drönarsystem, elektronisk krigföring och försvarsteknik.
Det är därför avtalet kan bli betydligt viktigare än ett traditionellt samarbetsavtal mellan tre regeringar.
Om medlemskretsen samtidigt börjar växa kan den organisatoriska strukturen bli grunden för något betydligt större.
Pakistan gör pakten särskilt känslig
Pakistan är den enda av de tre nuvarande medlemmarna som har kärnvapen.
Det ger försvarspakten en strategisk dimension som få andra regionala säkerhetssamarbeten har.
Pakistan har samtidigt inte offentligt lovat att använda kärnvapen för att försvara Saudiarabien eller Turkiet. Det går därför inte att beskriva avtalet som ett formellt pakistanskt kärnvapenparaply över de andra länderna.
Men själva existensen av Pakistans kärnvapen påverkar ändå hur andra stater måste bedöma alliansen.
Ett land som överväger en större militär konflikt med någon av medlemmarna behöver förhålla sig till att en kärnvapenmakt ingår i samma kollektiva försvarssystem.
Det kan få betydelse för avskräckningen även om det saknas ett uttalat kärnvapenlöfte.
Tre länder med helt olika styrkor
De nuvarande medlemmarna bidrar med olika delar till den nya säkerhetsstrukturen.
| Land | Betydelse i försvarssamarbetet |
|---|---|
| Turkiet | Stor Nato-militär, försvarsindustri och strategisk position mellan Europa och Mellanöstern |
| Saudiarabien | Ekonomisk styrka, energipolitisk tyngd och central position i Gulfregionen |
| Pakistan | Stor militär, kärnvapen och strategiskt läge i Sydasien |
Kombinationen gör samarbetet ovanligt.
Turkiet är redan medlem i Nato och har en stor försvarsindustri. Saudiarabien är en av Gulfregionens viktigaste ekonomiska och politiska makter. Pakistan har både en stor konventionell militär och kärnvapen.
Det betyder också att pakten sträcker sig över ett betydligt större geografiskt område än traditionella samarbeten i Gulfregionen.
Iran skulle förändra hela konstruktionen
Det mest uppseendeväckande i Kurtulmus uttalande är därför inte bara att ytterligare ett land kan komma in.
Det är vilket land han nämner.
Iran har under lång tid stått på motsatt sida mot Saudiarabien i flera regionala konflikter och maktkamper. Länderna har förbättrat sina diplomatiska relationer under senare år, men deras säkerhetspolitiska intressen överlappar fortfarande inte på alla områden.
Ett iranskt medlemskap skulle därför förändra hur hela pakten behöver förstås.
En allians med både Saudiarabien och Iran skulle vara svårare att beskriva som ett traditionellt block byggt för att balansera en regional motståndare.
I stället skulle den kunna börja likna ett försök att skapa en bredare säkerhetsordning där tidigare rivaler binds samman av en gemensam försvarsmekanism.
Det skulle samtidigt skapa komplicerade frågor.
Iran har nära band till väpnade rörelser och organisationer i regionen som andra medlemsländer har haft allvarliga motsättningar med. Länderna har också olika relationer till USA och Israel.
Att skriva under samma försvarspakt är därför en sak. Att enas om när och hur den faktiskt ska användas kan bli betydligt svårare.
Pakten prövas redan av kriget i regionen
Frågan är inte enbart teoretisk.
Saudiarabien har utsatts för robot- och drönarangrepp från huthierna i Jemen, en rörelse som har nära band till Iran.
Turkiet och Pakistan behöver därför redan förhålla sig till vad deras kollektiva försvarslöfte betyder i praktiken.
Militära företrädare från de tre länderna väntas diskutera vilket stöd Saudiarabien kan få inom ramen för avtalet.
Det skapar en ovanlig situation.
Samtidigt som de nuvarande medlemmarna diskuterar hur Saudiarabien ska skyddas mot en Iranallierad rörelse öppnar en ledande turkisk politiker för att Iran självt skulle kunna ingå i samma framtida säkerhetssystem.
Det visar både potentialen och motsättningarna i projektet.
Fler länder kan bli aktuella
Iran är inte det enda landet som nämnts när framtiden för avtalet diskuteras.
Turkiska företrädare har tidigare talat om möjligheten att fler muslimska länder ansluter sig. Egypten har nämnts i diskussionerna och även Bangladesh har visat intresse för en närmare koppling till samarbetet.
Om utvecklingen fortsätter skulle geografin snabbt förändras.
En större organisation skulle kunna sträcka sig från östra Medelhavet och Arabiska halvön till Sydasien.
Det skulle också göra samarbetet till något annat än en regional Gulfpakt.
Ett sådant block skulle samla länder med stora befolkningar, betydande militär kapacitet, viktiga energiresurser och kontroll över strategiska transport- och handelsvägar.
Men än så länge är det bara tre stater som ingår i försvarsavtalet.
Kan det verkligen bli ett ”muslimskt Nato”?
Jämförelsen är lockande eftersom den kollektiva försvarsprincipen påminner om Nato.
Men skillnaderna är fortfarande stora.
Nato består av 32 medlemsländer och har omfattande institutioner för både politiskt och militärt samarbete. Det finns gemensam försvarsplanering, permanenta kommandostrukturer och en lång historia av gemensamma övningar och operationer.
Den nya pakten befinner sig fortfarande i ett tidigt skede.
Det är inte heller klart hur medlemsländerna ska agera om de har olika uppfattningar om vem som startat en konflikt eller vilken militär respons som är lämplig.
Den typen av frågor blir ännu viktigare om länder med mycket olika säkerhetspolitiska intressen ansluter sig.
Därför är ”muslimska världens Nato” än så länge mer en beskrivning av vad samarbetet skulle kunna utvecklas till än vad det är i dag.
Ett nytt lager ovanpå gamla allianser
Utvecklingen betyder inte heller automatiskt att Turkiet lämnar Nato eller att Saudiarabien bryter sina säkerhetsrelationer med USA.
Turkiet har beskrivit samarbetet som något som kan existera parallellt med landets nuvarande allianser.
Det pekar mot en bredare förändring i regionen.
Flera stater försöker minska sitt beroende av en enda extern säkerhetspartner och i stället bygga fler parallella relationer.
Saudiarabien kan fortsätta samarbeta med USA samtidigt som landet utvecklar ett eget kollektivt försvar tillsammans med Turkiet och Pakistan. Turkiet kan vara Nato-medlem och samtidigt bygga nya säkerhetsstrukturer med muslimska stater.
Det behöver alltså inte handla om att ersätta en allians med en annan.
I stället kan resultatet bli ett tätare nät av överlappande samarbeten.
Maktbalansen kan förändras om pakten växer
Tre länder har redan skapat kärnan.
Det verkligt avgörande blir vad som händer därefter.
Om samarbetet stannar vid Turkiet, Saudiarabien och Pakistan är det fortfarande ett betydande försvarsavtal mellan tre regionala makter.
Om Iran, Egypten och ytterligare muslimska länder börjar ansluta sig blir situationen en annan.
Då skulle en ny säkerhetsstruktur kunna växa fram med militär räckvidd från Medelhavet till Sydasien och med både en Nato-medlem och en kärnvapenmakt bland deltagarna.
Det är fortfarande långt kvar innan något sådant kan beskrivas som ett verkligt muslimskt Nato.
Men diskussionen har tagit ett tydligt steg i den riktningen när Turkiets talman nu öppet talar om att pakten kan växa till fler delar av den muslimska världen, inklusive Iran.