Turkiet, Saudiarabien och Pakistan börjar nu bygga den militära strukturen bakom sitt nya försvarsavtal. Grundprincipen är långtgående: ett väpnat angrepp mot ett av länderna ska betraktas som ett angrepp mot alla tre. När det första mötet hålls den 31 augusti hamnar därför också en större fråga på bordet: vad händer när ett tungt Nato-land skaffar sig en separat kollektiv försvarsgaranti tillsammans med en kärnvapenmakt och Gulfregionens tyngsta oljeland?

Det första mötet inom det nya försvarssamarbetet mellan Turkiet, Saudiarabien och Pakistan hålls i Istanbul den 31 augusti.

Det blir första gången sedan avtalet undertecknades i Mecka den 7 augusti som länderna samlas för att börja omsätta den politiska överenskommelsen i praktisk militär struktur.

Utrikesministrar, försvarsministrar och militärledningar väntas delta. På dagordningen finns bland annat militär planering, gemensamma övningar, interoperabilitet, försvarsindustri, forskning och utveckling samt den permanenta organisation som ska bära samarbetet.

Det är därmed inte längre bara en deklaration.

Turkiet, Saudiarabien och Pakistan ska börja bygga ett system för hur de faktiskt ska agera tillsammans om något av länderna angrips.

Ett angrepp på ett land ska ses som ett angrepp på alla

Den mest uppmärksammade delen av Meckaavtalet är formuleringen om kollektivt försvar.

Ett väpnat angrepp mot ett av de tre länderna ska betraktas som ett angrepp mot samtliga.

Jämförelsen med Natos artikel 5 är därför naturlig. Turkiets utrikesminister Hakan Fidan har själv beskrivit principen som tekniskt likvärdig med den som finns inom Nato.

Det betyder däremot inte att Meckaavtalet är en kopia av Nato.

Den fullständiga avtalstexten har inte offentliggjorts och flera avgörande detaljer är fortfarande oklara. Det gäller bland annat exakt vilka typer av attacker som omfattas, vilket geografiskt område avtalet gäller inom och hur medlemsländerna ska fatta beslut om militär hjälp.

Det finns inte heller något offentliggjort stöd för att alla tre automatiskt måste gå i krig om ett av länderna angrips.

Turkiska uppgifter pekar i stället på att det angripna landet först ska begära hjälp och ange vilken typ av stöd som behövs.

Det skulle exempelvis kunna vara underrättelser, ammunition, logistik, militär utrustning eller i ett allvarligare läge stridande förband.

På den punkten är skillnaden mot Nato mindre dramatisk än formuleringen först kan antyda. Inte heller Natos artikel 5 säger att varje allierat land automatiskt måste skicka soldater. Varje medlemsstat ska hjälpa det angripna landet med de åtgärder den själv bedömer nödvändiga.

Nu ska försvarsavtalet få en militär struktur

Mötet den 31 augusti är därför viktigt.

Det är nu länderna börjar bestämma hur försvarslöftet ska fungera när det faktiskt prövas.

En strategisk politisk och försvarskommitté ska byggas upp med företrädare för regeringarna och militärledningarna. Saudiarabien väntas bli bas för ett permanent sekretariat.

Gemensamma mark-, sjö- och flygövningar planeras också.

Därutöver ska länderna arbeta med luftförsvar, drönarsystem, elektronisk krigföring, AI, autonoma system och gemensam försvarsproduktion.

För Turkiet finns dessutom en tydlig industriell dimension. Landet har under de senaste åren byggt upp en allt större försvarsindustri och exporterar bland annat drönare, robotar, fordon och marina system.

Pakistan bidrar med militär erfarenhet, kärnvapenkapacitet och sedan länge mycket nära försvarsrelationer med Saudiarabien.

Saudiarabien har i sin tur den ekonomiska tyngden.

Landet lade omkring 83 miljarder dollar på militären under 2025 och tillhör världens största försvarsköpare.

Tillsammans skapar länderna en ovanlig kombination av kapital, militär styrka, försvarsindustri och kärnvapen.

Pakistan för in kärnvapen i ekvationen

Pakistan är den enda kärnvapenmakten i samarbetet.

Landets arsenal uppskattas till omkring 170 kärnstridsspetsar.

Det gör frågan om kärnvapenavskräckning svår att undvika när Saudiarabien och Turkiet nu knyts närmare Pakistan genom ett ömsesidigt försvarsavtal.

Men det finns en viktig gräns.

Det är inte fastslaget att Saudiarabien eller Turkiet har fått ett pakistanskt kärnvapenparaply.

När Saudiarabien och Pakistan tidigare fördjupade sitt bilaterala försvarssamarbete kom uttalanden som öppnade för tolkningen att även kärnvapen kunde omfattas. Pakistanska företrädare tonade därefter ned den bilden.

Samma försiktighet krävs nu.

Pakistans kärnvapen påverkar självklart den strategiska kalkylen kring det nya avtalet, men inget offentliggjort dokument visar att Islamabad har lovat att använda kärnvapen för att försvara Saudiarabien eller Turkiet.

Turkiet sitter samtidigt kvar mitt i Nato

Den kanske mest känsliga delen av konstruktionen är Turkiets dubbla roll.

Turkiet är medlem i Nato sedan 1952 och har en av alliansens största försvarsmakter.

Samtidigt har Ankara nu skrivit under ett separat kollektivt försvarsavtal med två länder som står utanför Nato.

Det innebär inte att Saudiarabien eller Pakistan indirekt omfattas av Natos artikel 5.

Natos försvarsgaranti styrs av det nordatlantiska fördraget och av vilka territorier och medlemsländer som omfattas. Ett angrepp på Saudiarabien eller Pakistan blir därför inte automatiskt ett artikel 5-fall för Sverige, USA eller andra Nato-länder.

Den juridiska grunden går att läsa i Natos nordatlantiska fördrag.

Turkiet har dessutom framhållit att Meckaavtalet ska komplettera Nato, inte konkurrera med alliansen.

Det finns ändå en gråzon som blir betydligt mer intressant än frågan om Saudiarabien har blivit en indirekt Nato-medlem.

Ett krig utanför Nato kan ändå nå Nato

Anta att Saudiarabien utsätts för en större militär attack.

Saudiarabien begär hjälp enligt Meckaavtalet.

Turkiet väljer att skicka luftvärn, flyg, fartyg eller andra militära resurser.

Konflikten eskalerar och turkiska förband eller turkiskt territorium angrips.

Då har en konflikt som började utanför Nato plötsligt direkt berört ett Nato-land.

Det betyder fortfarande inte att artikel 5 automatiskt utlöses. Omständigheterna kring attacken, var den sker och hur Nato-länderna bedömer situationen skulle bli avgörande.

Men det nya avtalet skapar en tydligare länk mellan säkerhetsordningen i Mellanöstern och Nato än tidigare.

För Sverige är det en relevant förändring.

Som Nato-medlem omfattas Sverige av alliansens kollektiva försvar och skulle därför vara med i de politiska och militära diskussionerna om en konflikt som sprider sig till turkiskt territorium.

Pakistan gör Indien till en annan svår fråga

Avtalet handlar inte bara om Mellanöstern.

Pakistans viktigaste säkerhetspolitiska rival är Indien.

Därför finns ytterligare ett scenario som kan bli känsligt för både Turkiet och Saudiarabien.

Om Indien och Pakistan åter hamnar i en större väpnad konflikt väcks frågan om hur långt de andra två länderna är beredda att gå för att hjälpa Pakistan.

Det är en av de stora svagheterna med konstruktionen.

De tre länderna har inte samma fiender och inte samma säkerhetspolitiska problem.

Pakistan fokuserar framför allt på Indien.

Saudiarabien tänker i första hand på Iran, Gulfregionen, sjöfarten och regionala väpnade grupper.

Turkiet har samtidigt säkerhetsintressen som sträcker sig från Nato och Ryssland till Syrien, Irak, östra Medelhavet och Kaukasus.

Det är därför relativt enkelt att enas om principen att ett angrepp på en ska betraktas som ett angrepp på alla.

Det svåra börjar när ett av länderna faktiskt hamnar i ett krig som de övriga inte själva har något direkt intresse av att delta i.

Iran-kriget har drivit länderna närmare varandra

Den mest omedelbara bakgrunden till samarbetet finns ändå i Mellanöstern.

Det pågående Iran-kriget har på kort tid förändrat säkerhetsläget i regionen.

Saudiarabien och andra länder runt Persiska viken har fått leva med en betydligt större risk för robot- och drönarattacker mot energianläggningar, hamnar, flygplatser och annan strategisk infrastruktur.

Det gör behovet av luftförsvar, underrättelser, gemensam planering och snabb militär hjälp mer konkret än för bara några år sedan.

Turkiet och Pakistan har samtidigt egna relationer med Iran och försöker undvika att beskriva det nya avtalet som en anti-iransk allians.

Det är en viktig skillnad.

Avtalet har kommit till i ett säkerhetsläge där Iran är en central faktor, men de tre regeringarna har inte formellt pekat ut Iran som måltavla.

Pakistan försöker dessutom parallellt behålla en roll som möjlig medlare mellan Iran och USA.

Det nya samarbetet är därför snarare ett försök att bygga större egen avskräckning i en allt mer instabil region än ett öppet militärt block riktat mot ett enda land.

Mindre beroende av USA utan att bryta med USA

Saudiarabien har i årtionden byggt stora delar av sin säkerhet runt relationen till USA.

Turkiet är Nato-medlem.

Pakistan har i perioder haft mycket nära militärt samarbete med Washington.

Att de tre nu bygger en egen kollektiv försvarsstruktur är därför också ett tecken på en bredare förändring.

Regionala makter vill i högre grad kunna agera utan att varje säkerhetskris måste lösas genom amerikanska garantier.

Det betyder däremot inte att samarbetet är ett uppror mot USA.

Donald Trump har offentligt välkomnat avtalet och beskrivit det som ett viktigt steg mot att länder i regionen tar ett större ansvar för sitt eget försvar.

Det ligger nära den amerikanska linjen att allierade och partners själva ska bära en större del av försvarskostnaderna.

Meckaavtalet kan därför både minska ländernas beroende av USA och samtidigt passa Washingtons krav på större regionalt ansvar.

Fler länder kan ansluta sig

Det finns dessutom tydliga tecken på att Turkiet, Saudiarabien och Pakistan inte nödvändigtvis tänker stanna vid tre medlemmar.

Egypten har nämnts som en möjlig framtida medlem.

Bangladesh har också uppgetts överväga en anslutning.

Om fler stater går med förändras betydelsen snabbt.

Ett samarbete mellan tre länder kan fortfarande betraktas som en relativt begränsad säkerhetspakt.

Ett större block som binder samman Gulfregionen, Turkiet, Pakistan och andra muslimska länder skulle däremot börja likna en helt ny regional säkerhetsstruktur mellan Mellanöstern och Sydasien.

Det är fortfarande långt dit.

Men mötet den 31 augusti är det första verkliga testet på om Meckaavtalet ska bli mer än en politisk symbol.

Det avgörande är vad Turkiet faktiskt lovar att göra

Det nya avtalet förändrar inte Natos artikel 5 och gör inte Saudiarabien eller Pakistan till Nato-länder.

Det ger inte heller automatiskt Turkiet och Saudiarabien tillgång till Pakistans kärnvapen.

Men avtalet skapar något som tidigare saknats: ett uttryckligt kollektivt försvarslöfte mellan en tung Nato-medlem, världens enda muslimska kärnvapenmakt och den viktigaste oljemakten i Gulfregionen.

Nu börjar den svåra delen.

När ministrar och militärledningar möts i Istanbul ska de bestämma hur långt orden från Mecka faktiskt ska gå när ett medlemsland en dag ber de andra om hjälp.

Det är där avtalet kan börja förändra säkerhetsordningen långt utanför de tre ländernas egna gränser.