Ulf Kristersson har talat med Jimmie Åkesson efter Richard Jomshofs uppmärksammade quislinguttalande. Statsministern efterlyser en ren och anständig valrörelse och tycker att flera inblandade behöver skärpa sig.

Men varför har en hård politisk åsikt blivit ett statsministerärende? Kristersson får gärna kritisera Jomshof. Han behöver däremot inte uppträda som ordningsman för hela den politiska debatten.

Kristersson gjorde ordbråket till ett statsministerärende

Richard Jomshof kallade först Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg för en quisling. Därefter riktade han samma anklagelse mot Magdalena Andersson och skrev att de kryper för islamister som vill ta Sveriges demokrati och land ifrån svenskarna.

Det är ett grovt omdöme. Quisling används om en förrädare eller kollaboratör och har en särskilt laddad historisk bakgrund. Jomshof valde inte ordet för att vara försiktig.

Hela bakgrunden till Jomshofs inlägg om Anders Lindberg och quislingbråket finns redan genomgången. Den intressanta frågan nu är varför statsministern har gjort uttalandet till sitt ansvar.

Kristersson kallade Jomshofs agerande osmakligt och oanständigt. Han talade sedan med Jimmie Åkesson och efterlyste en ren och till och med fin valrörelse. Han klargjorde samtidigt att kritiken inte bara riktades mot SD, utan även mot politiker och ledarskribenter i allmänhet.

Det framgår tydligare i Kristerssons fullständiga uttalande till TV4 än i TV4:s bildkort, där kombinationen av samtalet med Åkesson och orden ”dags att skärpa till sig” får det att se ut som en direkt uppläxning av SD-ledaren.

Jomshof uttryckte en hård politisk åsikt

Det finns en avgörande skillnad mellan att uttrycka en politisk värdering och att hota någon.

Jomshof har inte påstått att Lindberg eller Andersson juridiskt har gjort sig skyldiga till landsförräderi. Han använder quisling som ett moraliskt och politiskt omdöme om personer som han anser har varit undfallande mot islamismen.

Den uppfattningen kan vara riktig, överdriven eller felaktig. Den går att bemöta med argument.

Man kan fråga vilka islamistiska organisationer, miljöer, samarbeten och politiska beslut Jomshof syftar på. Man kan kräva att han visar varför kritiken mot Socialdemokraterna och Lindberg är motiverad. Man kan också hävda att ordet quisling är så överdrivet att det försvagar hans egen argumentation.

Men det är något helt annat än att säga att åsikten inte bör uttryckas.

Demokrati innebär inte att politiker bara får använda ord som statsministern tycker bidrar till en trevlig stämning. Den innebär att även mycket hårda omdömen får framföras och sedan granskas.

Det finns en verklig sakfråga bakom ordet

Islamistiskt inflytande i Sverige är inte ett påhittat problem. Säkerhetstjänst, myndigheter, forskare och regeringar har under lång tid diskuterat religiös radikalisering, antidemokratiska miljöer och organisationer som försöker påverka svenska institutioner.

Den verkliga politiska konflikten handlar om hur omfattande problemet är, vilka miljöer som berörs och om svenska politiker och opinionsbildare har varit tillräckligt tydliga mot islamismen.

Jomshof menar att delar av Socialdemokraterna och vänstern har förminskat hotet och varit alltför tillmötesgående mot krafter som inte delar demokratiska värderingar.

Lindberg har i stället hävdat att högern använder islamismen som en valfråga och riskerar att behandla vanliga muslimer som misstänkta.

Det är en verklig och viktig konflikt. Den löses inte genom att Kristersson ber alla att vara snällare mot varandra.

Den löses genom att Jomshof visar vad han grundar sin anklagelse på och att Lindberg och Andersson svarar på sakfrågan.

Hård historisk retorik är inget nytt

Det blir också svårt att behandla Jomshofs ordval som ett helt nytt sammanbrott i den svenska debatten.

Anders Lindberg har själv använt Franz von Papen som historisk jämförelse för borgerliga politikers förhållande till Sverigedemokraterna. Von Papen bidrog till Hitlers maktövertagande och trodde att nazisterna kunde kontrolleras.

Det är inte exakt samma sak som att direkt kalla en namngiven person för förrädare. Den skillnaden ska inte döljas.

Men det visar att mycket dramatiska referenser till nazismens historia sedan länge accepteras i svensk opinionsjournalistik, åtminstone när de riktas åt ett visst politiskt håll.

Den tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly har dessutom använt exakt ordet quisling om Jimmie Åkesson och kallat honom medlöpare och förrädare.

Tidigare användning gör inte Jomshofs formulering automatiskt klok. Den gör däremot upprördheten mindre trovärdig när den framställs som om ingen svensk politiker tidigare gått över denna retoriska gräns.

Antingen bör historiska förrädar- och naziliknelser generellt undvikas. Eller så får de betraktas som en hård del av den politiska debatten. Bedömningen kan inte bero på vem som använder dem.

Kristersson är inte Jomshofs chef

Ulf Kristersson leder regeringen. Richard Jomshof sitter inte i regeringen och Sverigedemokraterna är inte ett regeringsparti.

Kristersson är alltså inte Jomshofs chef.

Statsministern har naturligtvis ett politiskt intresse av att regeringsunderlaget håller ihop. Han måste kunna kommentera konflikter som påverkar samarbetet och regeringens trovärdighet. Det betyder inte att varje uttalande från en enskild SD-ledamot måste leda till att han ringer Åkesson och försöker korrigera debattklimatet.

Kristerssons agerande är begripligt som politisk taktik. Varje nytt bråk om SD ger oppositionen en möjlighet att angripa honom för samarbetet. Han behöver därför både markera avstånd och samtidigt hålla relationen med Åkesson intakt.

Men då bör ingripandet också granskas som politisk krishantering, inte presenteras som neutral omsorg om demokratin.

Talet om en fin valrörelse hjälper Kristersson att flytta fokus från den obekväma sakfrågan till Jomshofs språk. Det är sannolikt bekvämare för statsministern. Det är inte självklart bättre för den offentliga debatten.

Jomshof behöver belägg, inte tillstånd

Jomshof har rätt att anse att svenska politiker och opinionsbildare har svikit landet genom sin hållning till islamismen.

Den rätten innebär inte att han automatiskt har rätt i sak.

Den som använder ett ord som quisling tar på sig ett betydande ansvar. Jomshof behöver kunna visa vilka handlingar, beslut och samarbeten som gör att han tycker att omdömet är motiverat. Ju hårdare anklagelsen är, desto tydligare behöver argumentationen vara.

Det är där Jomshof möjligen borde skärpa sig.

Inte genom att be om lov att uttrycka en obekväm uppfattning. Inte genom att anpassa varje formulering till Kristerssons önskan om en fin valrörelse. Utan genom att bygga ett så konkret argument att motståndarna måste svara på innehållet.

Den som främst borde skärpa sig är Kristersson

Ulf Kristersson får tycka att Jomshofs språk är osmakligt. Han får säga det offentligt och uppmana andra att hålla en annan ton.

Men han behöver skärpa sin rollförståelse.

Statsministerns uppgift är att leda regeringen och svara för sin egen politik. Den är inte att se till att alla partier, riksdagsledamöter och ledarskribenter uttrycker sig på ett sätt som skapar en behaglig valrörelse.

Politik är konflikt. Ibland är konflikten hård eftersom människor på riktigt anser att motståndarnas politik skadar landet.

Demokratin kräver inte att alla håller med varandra, tycker om varandra eller uttrycker sig på det sätt Ulf Kristersson föredrar. Den kräver att människor får säga vad de anser, att deras påståenden granskas och att motståndaren svarar med argument.

Jomshof behöver kunna förklara varför han har rätt.

Kristersson behöver tåla att frågan ställs.