Richard Jomshof kallade Aftonbladets Anders Lindberg för quisling och landsförrädare. När Magdalena Andersson kritiserade utspelet fick hon samma etikett. Orden är extrema, men bråket började inte med Jomshofs montage. Bakom det finns en lång konflikt om koranbränningar, islamistiska påtryckningar, yttrandefrihet och användningen av historiska förrädare och nazistiska maktspelare i den svenska debatten.

Richard Jomshof publicerade en bild på den norske landsförrädaren Vidkun Quisling bredvid Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.

”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en quisling”, skrev Jomshof.

Lindberg svarade med att påpeka att Quisling avrättades efter andra världskriget. När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson därefter beskrev utspelet som djupt osvenskt och som ett försök att tysta kritiker, svarade Jomshof att även hon är en quisling.

Jomshof hävdade att både Andersson och Lindberg kryper för islamister.

Det är ett mycket grovt påstående. En quisling är inte bara någon som har fel, visar dåligt omdöme eller driver en skadlig politik. Ordet används om en landsförrädare eller kollaboratör som hjälper sitt lands fiender.

Det går därför inte att presentera Jomshofs formulering som ett vanligt politiskt omdöme. Samtidigt är det missvisande att beskriva händelsen som ett plötsligt angrepp på en journalist enbart för att denne har granskat Sverigedemokraterna.

Bråket har en konkret politisk och retorisk bakgrund.

Lindbergs film om en möjlig SD-regering

Det direkta svaret kom efter att Anders Lindberg publicerat en film om vilka sverigedemokrater som skulle kunna bli ministrar efter valet.

Lindberg beskrev tanken på Jomshof som justitieminister som en mardröm. Som exempel på hans politiska hållning tog han upp det uppmärksammade uttalandet om att bränna hundra koraner till.

Den återgivningen bygger på ord som Jomshof faktiskt använde. Men den lämnar bort avgörande delar av sammanhanget.

Jomshofs fullständiga hållning var att människor inte borde bränna koranen, men att de måste få göra det. Om utländska regeringar, religiösa ledare och våldsamma grupper försökte pressa Sverige till eftergifter ansåg han att Sverige inte skulle vika sig.

Orden om hundra koraner var ett trotsigt svar på sådana påtryckningar. De var inte ett fristående förslag om att människor borde gå ut och arrangera bokbål.

Detta betyder inte att formuleringen var klok eller ansvarsfull. Den kunde uppfattas som en medveten upptrappning i ett läge där Sveriges Natoprocess och säkerhet påverkades av protesterna.

Men det finns en väsentlig skillnad mellan att säga att koranbränningar är önskvärda och att säga att rätten att genomföra dem måste försvaras även när omvärldens reaktioner blir kraftiga.

Lindbergs korta sammanfattning suddar ut den skillnaden.

Den verkliga konflikten gäller yttrandefrihet

Bakom ordstriden finns en principiell konflikt om var gränsen för svensk yttrandefrihet ska gå.

Anders Lindberg har argumenterat för att vissa koranbränningar ska kunna behandlas som hatbrott. Hans resonemang utgår bland annat från avsikten med handlingen, platsen där den utförs och om den riktas mot en utsatt grupp.

Jomshof står för en betydligt mer absolut hållning. Han menar att även handlingar som är stötande, provokativa och onödiga måste försvaras när religiösa eller utländska krafter försöker begränsa dem.

Lindbergs syn innebär inte automatiskt att han låter islamister bestämma svensk lag. Det finns sekulära argument för att bedöma vissa offentliga manifestationer som hets eller trakasserier även när ett religiöst föremål används.

Men Jomshofs invändning kan inte avfärdas som obegriplig.

När hot, upplopp, bojkotter och diplomatiska påtryckningar följer efter en laglig handling uppstår en verklig fråga: ska Sverige hålla fast vid sin egen lagstiftning eller anpassa den efter reaktionerna från dem som kräver att koranen ges ett särskilt skydd?

Det är denna konflikt Jomshof använder som grund för anklagelsen att Lindberg viker sig för islamister.

Steget därifrån till att kalla honom landsförrädare är däremot mycket långt.

Anders Lindberg har själv använt extrema historiska paralleller

Jomshofs försvar bygger också på Anders Lindbergs egen politiska retorik.

Lindberg har flera gånger använt den tyske politikern Franz von Papen som jämförelse när han beskrivit Ulf Kristerssons relation till Sverigedemokraterna.

Von Papen hjälpte Adolf Hitler till makten i tron att den traditionella högern skulle kunna kontrollera honom. Lindbergs poäng har varit att svenska borgerliga politiker gör ett liknande strategiskt misstag när de samarbetar med SD.

Han har alltså inte uttryckligen kallat Kristersson nazist. Jämförelsen har gällt strategin att släppa fram en rörelse som Lindberg betraktar som auktoritär och farlig.

Det är ändå en mycket laddad parallell. Den placerar dagens svenska höger i en historisk berättelse där konservativa maktpolitiker bereder vägen för nazismen och demokratins sammanbrott.

Jomshof menar att samma typ av historiska etiketter därför måste få användas åt andra hållet. När Lindberg använder von Papen för den som hjälper extremhögern, använder Jomshof Quisling för den som enligt honom hjälper islamismen.

Jämförelserna är dock inte helt likvärdiga.

Lindberg har främst jämfört en politisk strategi med von Papens agerande. Jomshof pekar ut Lindberg personligen som förrädare mot sitt land.

Quislinganklagelsen är därmed mer direkt och mer personlig.

Men det är svårt att göra Lindberg till en försvarare av en sansad och historiskt återhållsam debatt. Han har själv använt några av 1900-talets mest belastade personer för att moraliskt beskriva sina politiska motståndare.

Det ger inte Jomshof rätt. Det gör däremot den ensidiga upprördheten mindre trovärdig.

Magdalena Andersson drogs in utan samma konkreta grund

Jomshofs argument mot Anders Lindberg går åtminstone att rekonstruera.

Han kan peka på Lindbergs syn på koranbränningar, hans återgivning av uttalandet om hundra koraner, hans von Papen-jämförelser och hans återkommande beskrivning av SD som ett hot mot demokratin.

Detta bevisar inte att Lindberg är en quisling. Men det visar vad Jomshof reagerar på.

När Magdalena Andersson dras in är underlaget betydligt tunnare.

Hon har kritiserat Jomshofs koranuttalande och beskrivit det som en uppmaning till bokbål. Även den beskrivningen bortser från att Jomshof samtidigt sade att människor inte borde bränna koranen.

Socialdemokraternas migrationspolitik, kontakter med religiösa organisationer och långvariga bedömningar av islamism kan naturligtvis granskas hårt. Det går också att hävda att partiet under lång tid underskattade problem som senare blev uppenbara.

Men i det aktuella utspelet förklarar Jomshof inte vilka konkreta handlingar som gör Magdalena Andersson till landsförrädare. Hon får etiketten efter att ha försvarat Lindberg och angripit Jomshofs språkbruk.

Där blir quislinganklagelsen mer av ett generellt skällsord än en underbyggd politisk anklagelse.

Jomshof har valt islam som sin huvudfråga

Utspelet är inte isolerat från Jomshofs övriga politiska verksamhet.

Han är en av Sverigedemokraternas mest profilerade företrädare, tidigare partisekreterare och tidigare ordförande i riksdagens justitieutskott. Inför valet har han gjort islam och islamisering till ett allt tydligare huvudområde.

Han ska också ge ut en bok om islam som han själv beskriver som ett bidrag till en bred och saklig debatt.

Quislingutspelet visar vilken sorts konflikt som kan komma att omge den offensiven.

Jomshof tycks inte främst vilja diskutera enskilda reformer eller gränsdragningar. Han beskriver motståndet mot hans linje som en fråga om lojalitet med Sverige. De som vill begränsa koranbränningar eller som enligt honom har blundat för islamism framställs inte bara som felaktiga, utan som personer som hjälper en fientlig kraft.

Det är en allvarlig anklagelse som kräver betydligt mer än ett montage och några meningar på sociala medier.

Samtidigt bör Jomshof inte behandlas som om hans underliggande konflikt är påhittad. Frågor om religiösa påtryckningar, islamistisk organisering och anpassningen av svensk politik efter hot och protester är verkliga och politiskt betydelsefulla.

Hurbra har tidigare granskat frågan om SD:s historia och anklagelserna om rasism. Samma princip behövs här: varken partiets egna självbilder eller motståndarnas färdiga etiketter bör accepteras utan prövning.

Hårda ord ersätter inte ett argument

Jomshof har rätt i att Anders Lindbergs film förenklar koranuttalandet och lämnar bort den del där Jomshof sade att han inte ville att människor skulle bränna koranen.

Han har också rätt i att Lindberg själv använder mycket laddade historiska paralleller mot politiska motståndare.

Och han har rätt i att konflikten om koranbränningarna inte bara handlar om hänsyn och anständighet. Den handlar också om huruvida våld, hot och utländska påtryckningar ska påverka gränserna för svensk yttrandefrihet.

Det räcker ändå inte för att slå fast att Lindberg är landsförrädare.

Jomshof har inte visat att Lindberg samarbetar med islamister i någon bokstavlig mening. Han har visat att Lindberg driver en linje som Jomshof anser gynnar islamistiska krav.

Det är en politisk bedömning som går att diskutera. Men när skillnaden mellan dåligt omdöme, skadlig politik och förräderi försvinner blir det hårda ordet ett substitut för det argument som borde ha utvecklats.

Detsamma gäller i ännu högre grad anklagelsen mot Magdalena Andersson.

Den som vill läsa Jomshofs egen utveckling av resonemanget kan göra det i hans fullständiga inlägg.

Sverigedemokraternas möjliga roll efter valet gör dessutom frågan större än en ordstrid på X. En överblick över partiernas och regeringsfrågans betydelse finns i Hurbra:s guide till valet 2026.

Jomshofs ordval förtjänar att granskas. Men även det som utlöste det förtjänar att återges korrekt. Annars blir rapporteringen bara ännu ett led i samma konflikt: den ena sidan kapar sammanhanget, den andra svarar med ett historiskt skällsord och läsaren får aldrig veta vad bråket egentligen gäller.