Ulf Kristersson vill regera tillsammans med Sverigedemokraterna efter valet – men han tror inte att Jimmie Åkesson skulle bli en bra statsminister. Det tydliga beskedet kommer samtidigt som SD-ledaren själv har börjat tala öppet om att på sikt ta över posten.
Statsminister Ulf Kristersson fick frågan rakt ut i Radio Aftonbladets utfrågning My och makten den 24 augusti: Skulle Jimmie Åkesson bli en bra statsminister?
– Det tror jag inte, svarade Kristersson.
Det korta beskedet sticker ut eftersom Moderaterna och Sverigedemokraterna samtidigt går mot valet med en gemensam regeringsplan. Om Tidöpartierna vinner vill Kristersson bilda en regering där även SD får ministerposter.
Kristersson utvecklade inte närmare varför han inte tror på Åkesson som statsminister. Uttalandet ska därför inte läsas som att han presenterade någon längre kritik mot SD-ledarens person eller politiska förmåga. Men politiskt är markeringen ändå tydlig: samarbetet med SD innebär inte att Moderaterna tänker släppa anspråket på att leda regeringen och den svenska högern.
Åkesson har själv pekat ut statsministerposten som mål
Kristerssons besked kommer bara dagar efter att Åkesson själv börjat tala betydligt öppnare om sin långsiktiga ambition.
I en intervju den 19 augusti sade SD-ledaren att han på sikt siktar på statsministerposten, med 2030 eller senare som möjlig tidpunkt.
Inför valet den 13 september 2026 är bilden däremot tydligare. Åkesson har accepterat Kristersson som Tidöpartiernas statsministerkandidat och driver inte frågan om att själv ta posten redan efter årets val.
Det gör ändå statsministerfrågan betydligt mer laddad än tidigare.
SD har under flera år gått från stödparti till att kräva en plats i själva regeringen. Nästa steg i partiets maktprojekt är inte svårt att se: om Sverigedemokraterna fortsätter att vara större än Moderaterna kommer frågan om vilket parti som egentligen ska leda högersidan att bli allt svårare att skjuta framför sig.
SD större än M i färska mätningar
Det är framför allt opinionsläget som gör Kristerssons svar politiskt intressant.
I flera färska augustimätningar ligger Sverigedemokraterna före Moderaterna. Verian gav SD 18,5 procent och M 17,3 procent, medan Novus noterade 19,1 procent för SD och 18,3 för Moderaterna.
Det betyder att Kristersson just nu leder ett regeringsalternativ där hans eget parti inte är störst.
I vår genomgång av Verians augustimätning framgår dessutom att Tidöpartierna har ett betydligt större problem än den interna rangordningen: oppositionen har ett tydligt övertag inför slutspurten.
För Kristersson handlar valrörelsen därför om två saker samtidigt. Han måste få hela Tidösidan att växa – men också se till att Moderaterna inte blir så försvagat i förhållande till SD att frågan om vem som egentligen leder blocket blir omöjlig att undvika.
När han säger att han inte tror att Åkesson skulle bli en bra statsminister drar han en tydlig gräns just där.
Vill samtidigt ha in SD i regeringen
Markeringen innebär däremot inte att Kristersson tar avstånd från regeringssamarbetet med SD.
Tvärtom har Tidöpartiernas plan inför nästa mandatperiod blivit betydligt mer långtgående än samarbetet efter valet 2022.
Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har öppnat för en fyrpartiregering där SD för första gången får egna ministerposter. Kristersson är den gemensamma statsministerkandidaten.
Åkesson har samtidigt gjort klart att SD:s inflytande i en sådan regering bör spegla partiets storlek. Han har också argumenterat för att partiet ska kompenseras på andra sätt om det, trots att det blir störst på högersidan, avstår från statsministerposten.
Det är där nästa stora maktförhandling kan uppstå.
En regering där SD är största parti men Moderaterna har statsministerposten skulle göra fördelningen av finansdepartement, justitiedepartement och andra tunga ministerposter särskilt känslig.
Hur regeringsalternativen kan se ut efter valet har vi gått igenom i vår guide om regeringen efter valet 2026.
Kristersson behöver både Åkesson och distans till SD
Kristerssons position är politiskt komplicerad.
Han behöver Sverigedemokraternas mandat för att kunna fortsätta som statsminister och har accepterat att partiet ska kunna ta plats i regeringen. Samtidigt behöver Moderaterna vinna väljare som inte nödvändigtvis vill se SD dominera den borgerliga sidan.
Det gör statsministerfrågan till en naturlig gräns att markera kring.
Kristersson kan säga ja till SD som regeringspartner och samtidigt signalera att det finns en skillnad mellan att ge Åkesson ministermakt och att göra honom till landets regeringschef.
Det är också ett sätt att påminna högerväljare om att en röst på Moderaterna inte bara påverkar vilket block som får flest mandat. Den påverkar också maktbalansen inne i ett framtida Tidösamarbete.
I originalintervjun med Radio Aftonbladet uttryckte Kristersson samtidigt att ett starkare Moderaterna är den bästa garantin för en bra regering efter valet.
Tidös stora problem finns ändå på annat håll
Trots den uppseendeväckande markeringen finns det inget i Kristerssons uttalande som tyder på att samarbetet med Åkesson är på väg att bryta samman.
Den omedelbara regeringsfrågan handlar snarare om huruvida Tidöpartierna över huvud taget får tillräckligt många mandat.
Särskilt Liberalerna befinner sig i ett mycket utsatt läge. Partiet ligger runt två procent i flera mätningar och alltså långt under riksdagsspärren på fyra procent.
Om L åker ur riksdagen kan både Kristerssons plan på en ny regering och SD:s ambition att för första gången få ministerposter falla, beroende på mandatfördelningen i övrigt.
Åkesson har dessutom själv satt press på Liberalerna genom att antyda att borgerliga väljare kan behöva överväga andra alternativ om partiet fortfarande ligger långt under spärren när valdagen närmar sig.
En konflikt som kan bli större efter 2026
På kort sikt är rollerna alltså bestämda.
Kristersson är Tidös statsministerkandidat. Åkesson accepterar det och vill få in SD i regeringen.
Men på längre sikt har båda nu gjort sina positioner tydliga.
Åkesson vill en dag bli statsminister. Kristersson tror inte att han skulle bli bra på jobbet.
Så länge Moderaterna är det tydligt ledande partiet i ett högerblock behöver motsättningen inte bli avgörande. Men om SD fortsätter att vara större än M även under nästa mandatperiod förändras läget.
Då blir den fråga som Kristersson fick den 24 augusti betydligt svårare att behandla som hypotetisk:
Hur länge kan Sveriges största högerparti nöja sig med att alltid lämna statsministerposten till ett mindre samarbetsparti?