AfD:s historiska valresultat i Sachsen-Anhalt har gjort en fråga som länge varit teoretisk betydligt mer konkret: kan Alternative für Deutschland faktiskt ta regeringsmakten i Tyskland?

Det korta svaret är ja. Det finns inget generellt juridiskt hinder som förbjuder AfD från att leda en tysk delstat eller i framtiden även den federala regeringen. Men vägen dit är betydligt mer komplicerad än att bara bli största parti.

I Sachsen-Anhalt fick AfD 43,8 procent i det preliminära officiella valresultatet den 6 september 2026 och 39 av parlamentets 83 mandat. Partiet saknar därmed bara tre mandat till egen majoritet.

Ändå är den verkligt viktiga siffran möjligen ännu mindre.

Genom reglerna för hur delstatens ministerpresident väljs kan AfD under vissa omständigheter få regeringschefen vald utan 42 egna mandat. Om de andra partierna inte lyckas enas, om vissa ledamöter lägger ned sina röster och om AfD:s kandidat får flest röster i en avgörande omgång kan partiet för första gången hamna i ledningen för en tysk delstatsregering.

Det skulle vara ett historiskt genombrott. Men det skulle fortfarande inte innebära att AfD fritt kan genomföra sin politik.

För att förstå hur nära partiet egentligen är makten måste man skilja mellan tre saker: att få regeringschefen vald, att kunna få igenom sin politik i parlamentet och att kunna förändra själva riktningen för Tyskland.

Sachsen-Anhalt visar hur AfD kan nå makten utan egen majoritet

AfD:s resultat i Sachsen-Anhalt är det starkaste partiet hittills har nått i en tysk delstat.

Partiet fick 43,8 procent och 39 mandat. CDU fick 17,2 procent. BSW tog sig över spärren med 5,3 procent och fick fem mandat.

Mandatfördelningen skapar ett ovanligt läge.

AfD har 39 mandat. CDU, SPD, Gröna och Die Linke har tillsammans också 39. BSW sitter mellan blocken med fem mandat.

AfD kan därför inte på egen hand välja sin kandidat Ulrich Siegmund till ministerpresident om absolut majoritet krävs. Men Sachsen-Anhalts författning öppnar för en tredje omröstning där spelreglerna förändras.

I de två första omröstningarna krävs stöd från mer än hälften av Landtagets samtliga ledamöter. Om ingen kandidat lyckas få det stödet och parlamentet inte upplöses kan en tredje omröstning hållas.

Då räcker majoriteten av de avgivna rösterna.

Det är en avgörande skillnad.

BSW har sagt nej till en formell koalition med AfD och har inte lovat att rösta på Siegmund. Partiet har däremot öppnat för att lägga ned sina röster i en möjlig tredje omgång.

Om BSW:s fem ledamöter gör det och de övriga partierna röstar på en gemensam motkandidat kan ställningen bli 39–39.

Då skulle en enda ytterligare nedlagd röst eller en ledamot som avviker från sitt parti kunna avgöra valet till AfD:s fördel.

Det betyder inte att AfD kommer att ta över Sachsen-Anhalt. Men för första gången finns en fullt tänkbar parlamentarisk väg dit som inte kräver att något etablerat parti formellt går in i koalition med AfD.

Det är därför resultatet den 6 september förändrar den politiska situationen betydligt mer än en vanlig rekordnotering i ett opinionsdiagram.

Den som vill förstå varför stödet för AfD har blivit så starkt just i östra Tyskland kan också läsa vår fördjupning om varför östra Tyskland röstar annorlunda än väst.

En ministerpresident kan leda en regering utan stabil majoritet

Det tyska systemet kräver inte att varje regering har en formell majoritetskoalition bakom sig.

En AfD-kandidat som lyckas bli vald till ministerpresident kan i princip bilda regering även om partiet bara har 39 av 83 mandat.

Ministerpresidenten utser därefter sina ministrar.

Problemet kommer i nästa steg.

En regering som saknar parlamentarisk majoritet kan inte automatiskt få igenom budgeten, stora reformer eller ny lagstiftning. Den måste söka stöd från andra partier från fråga till fråga.

Det skulle kunna skapa en AfD-ledd minoritetsregering som överlever genom växlande majoriteter.

BSW skulle exempelvis kunna rösta tillsammans med AfD i vissa frågor och mot partiet i andra, utan att någonsin gå in i en formell regeringskoalition.

Samtidigt kan CDU, SPD, Gröna och Die Linke försöka blockera regeringens viktigaste förslag.

Resultatet kan därför bli något helt annat än den typ av stabil majoritetsregering som väljare normalt förknippar med ordet regeringsmakt.

AfD kan ha ministerpresidenten men ändå tvingas förhandla om nästan varje större beslut.

Det kan samtidigt vara svårt att avsätta en AfD-ledd regering

Det tyska systemet innehåller ytterligare en regel som kan få stor betydelse.

En regering kan inte alltid röstas bort bara därför att en majoritet av parlamentet inte längre gillar den.

Sachsen-Anhalt använder, precis som Tyskland på federal nivå, ett så kallat konstruktivt misstroendevotum.

Det innebär att parlamentet måste kunna välja en ny regeringschef samtidigt som den gamla avsätts.

Det räcker alltså inte att 42 ledamöter säger nej till en AfD-ledd ministerpresident. De måste också kunna enas om vem som ska ersätta honom.

Detta är konstruerat för att skapa stabilitet och förhindra att regeringar faller utan att något fungerande alternativ finns.

Men regeln kan också skapa ett märkligt läge.

En AfD-regering skulle kunna sakna majoritet för sin budget och flera av sina lagförslag men ändå sitta kvar om motståndarna inte lyckas samlas bakom en gemensam efterträdare.

Brandmuren mot AfD är politisk – inte juridisk

Det största hindret för AfD:s väg till regeringsmakten har hittills inte varit den tyska grundlagen.

Det har varit de andra partierna.

Den så kallade Brandmauer, brandmuren, innebär att etablerade partier vägrar bilda koalition eller bygga regeringsmakt tillsammans med AfD.

Framför allt CDU har hållit fast vid linjen att partiet inte ska ingå koalition med AfD, inte etablera något organiserat samarbete med partiet och inte göra en minoritetsregering beroende av AfD.

Efter valet i Sachsen-Anhalt har CDU-ledaren Friedrich Merz på nytt sagt att partiet inte ska samarbeta med AfD.

Men brandmuren är ingen del av grundlagen.

Det finns ingen tysk lag som förbjuder en CDU-ledamot från att rösta på en AfD-kandidat. Det finns inget juridiskt hinder mot att två partier röstar likadant i en enskild sakfråga. Och det finns inget konstitutionellt förbud mot att ett etablerat parti i framtiden ändrar sin koalitionspolitik.

Det är därför brandmuren är både mycket stark och samtidigt potentiellt skör.

Den finns så länge andra partier väljer att upprätthålla den.

Brandmuren kan spricka utan att någon bildar koalition med AfD

Den mest intressanta utvecklingen i Sachsen-Anhalt är därför inte nödvändigtvis frågan om någon vill bilda en AfD-koalition.

Det är frågan om andra partier kan göra en AfD-regering möjlig utan att formellt samarbeta med partiet.

Nedlagda röster kan räcka.

Sakpolitiska uppgörelser kan räcka.

Enstaka avvikande ledamöter i en hemlig omröstning kan räcka.

Ett parti kan säga att det aldrig går in i regering med AfD och ändå i praktiken hjälpa en AfD-ledd regering att överleva.

Sachsen-Anhalt blir därför ett stresstest av den tyska brandmuren.

Det är också därför AfD:s historiska valframgång i Sachsen-Anhalt har större betydelse än en vanlig delstatsseger.

Frågan är inte längre bara hur många röster AfD får.

Frågan är vad de andra partierna gör när AfD blir så stort att det blir allt svårare att skapa stabila regeringar utan partiet.

Vad kan en AfD-regering i en delstat faktiskt bestämma?

Tyskland är en federal stat.

Delstater som Sachsen-Anhalt, Bayern och Nordrhein-Westfalen är inte bara administrativa regioner som verkställer beslut från Berlin. De har egna parlament, egna regeringar och omfattande egen makt.

En delstatsregering kan bland annat påverka utbildning, kultur, polisorganisation, delar av den offentliga förvaltningen och delstatens budget.

Det innebär att en AfD-regering i Sachsen-Anhalt skulle få verklig politisk makt.

Partiets egna planer för de första 100 dagarna har bland annat innehållit hårdare arbete med utvisningar, fler platser i förvar inför deportation, krav kopplade till asylsökandes arbete, förändringar för nyanlända elever, nedskärningar i delar av administrationen och en förändrad hållning till finansieringen av public service.

Men mycket av den politik som AfD förknippas med ligger inte på delstatsnivå.

Sachsen-Anhalt kan inte bestämma att Tyskland lämnar EU eller euron.

Delstaten kan inte avsluta det federala stödet till Ukraina.

Den kan inte ensam häva sanktioner mot Ryssland.

Den bestämmer inte över det tyska försvaret eller den nationella utrikespolitiken.

Och den kan inte skriva om den federala migrations- och medborgarskapslagstiftningen efter eget huvud.

Federal lag står dessutom över delstatslag när det finns en konflikt.

En AfD-ledd delstat skulle ändå få inflytande över politiken i Berlin

Delstatsmakten är samtidigt viktigare än den först kan verka.

Tysklands delstatsregeringar är representerade i Bundesrat, den federala kammare där Länderna deltar i lagstiftningen.

Det är alltså delstatsregeringarna – inte bara valresultatet i respektive delstat – som ger inflytande där.

En AfD-ledd regering i Sachsen-Anhalt skulle därför innebära att partiet för första gången får direkt exekutiv representation i den delen av det tyska federala systemet.

En enda delstat ger naturligtvis inte kontroll över Bundesrat.

Men om AfD med tiden börjar leda flera delstater blir situationen annorlunda.

Partiet kan då få möjlighet att försvåra eller stoppa federal lagstiftning som kräver Bundesrats medverkan och få större inflytande över Tysklands EU-politik.

AfD kan därför få betydande institutionell makt långt innan partiet kontrollerar förbundsregeringen.

På federal nivå är vägen till kanslerposten mycket längre

AfD:s situation i Bundestag ser fortfarande helt annorlunda ut.

Vid förbundsdagsvalet 2025 fick partiet 20,8 procent och 152 av 630 mandat.

En egen majoritet kräver 316.

Sedan dess har partiet fortsatt växa i opinionsmätningarna och låg i början av september 2026 på omkring 27 procent i en uppmärksammad nationell mätning.

AfD kan alltså mycket väl bli största parti i ett framtida förbundsdagsval utan att komma särskilt nära 50 procent.

Men att bli störst räcker inte för att få regeringsmakten.

Så väljs Tysklands förbundskansler

Det är Bundestag som väljer förbundskanslern.

I första steget föreslår förbundspresidenten en kandidat. För att bli vald krävs stöd av mer än hälften av samtliga ledamöter.

Om det misslyckas får parlamentet under 14 dagar försöka välja en kansler med absolut majoritet.

Om ingen fortfarande lyckas kan en sista omröstning hållas.

Då vinner den kandidat som får flest röster.

Om kandidaten får absolut majoritet måste presidenten utse personen till kansler. Om kandidaten bara får en relativ majoritet kan presidenten antingen utse kandidaten eller upplösa Bundestag och låta landet gå till nyval.

Reglerna finns i den tyska grundlagen.

Det innebär att en federal AfD-minoritetsregering faktiskt är konstitutionellt möjlig.

Men vägen dit kräver ett extremt politiskt läge.

De andra partierna måste först misslyckas med att skapa en stabil majoritet. AfD måste sedan vinna den avgörande kansleromröstningen. Därefter måste förbundspresidenten dessutom välja att utse AfD-kandidaten i stället för att utlysa nyval om kandidaten saknar absolut majoritet.

Så länge CDU/CSU, SPD, Gröna eller andra partier kan skapa någon fungerande majoritet utan AfD är den federala vägen därför mycket längre än i Sachsen-Anhalt.

AfD kan få blockeringsmakt långt innan partiet får regeringsmakten

Det finns samtidigt ett mellansteg som lätt missas i diskussionen.

Makt är inte bara att sitta i regeringen.

Om ett parti får mer än en tredjedel av mandaten i Bundestag kan det exempelvis stoppa ändringar av grundlagen, eftersom sådana kräver två tredjedelars majoritet.

Med dagens 630 mandat innebär det att minst 211 mandat kan blockera en grundlagsändring.

AfD har i den nuvarande Bundestag 152 mandat.

Partiet är alltså långt från egen regeringsmajoritet men betydligt närmare den nivå där det skulle få en tung blockerande minoritet.

En sådan position kan bli politiskt viktig.

Regeringar som vill genomföra större institutionella förändringar skulle då behöva ta hänsyn till AfD även om partiet fortfarande hålls helt utanför regeringen.

Författningsdomstolen begränsar även en vald regering

En framtida AfD-regering skulle inte automatiskt kunna genomföra varje del av partiets program bara därför att den vunnit ett val.

Bundesverfassungsgericht, Tysklands författningsdomstol, kan pröva både federal och delstatlig lagstiftning mot grundlagen.

Domstolen är oberoende från regeringen och parlamentet.

Dess beslut är bindande.

En regering som försöker införa lagar som strider mot grundläggande rättigheter kan därför stoppas juridiskt även om lagen har röstats igenom av parlamentet.

Grundlagen går dessutom inte att ändra med vanlig majoritet.

Normalt krävs två tredjedelar både i Bundestag och Bundesrat.

Och vissa delar kan inte avskaffas ens med en sådan majoritet.

Den så kallade evighetsklausulen skyddar bland annat människans okränkbara värdighet, den demokratiska och rättsstatliga grundordningen och Tysklands federala struktur.

Det betyder inte att författningsdomstolen skulle kunna stoppa all AfD-politik.

En demokratiskt vald regering får föra en helt annan migrations-, utrikes- eller ekonomisk politik än sina föregångare så länge den håller sig inom lagens ramar.

Men regeringsmakten är inte obegränsad.

Vad betyder det att säkerhetstjänsten granskar AfD?

Tysklands inhemska säkerhetstjänst Verfassungsschutz spelar en ovanligt synlig roll i debatten om AfD.

I Sachsen-Anhalt har AfD:s delstatsorganisation sedan 2023 klassificerats som en bekräftat högerextrem strävan.

På federal nivå är läget mer juridiskt omstritt.

Den federala säkerhetstjänsten försökte klassificera hela partiet som bekräftat högerextremt, men en domstol stoppade i februari 2026 myndigheten från att tills vidare använda den klassificeringen medan rättsprocessen fortsätter.

Domstolen bedömde att det fanns starka skäl till misstanke om grundlagsfientlig verksamhet, men att det aktuella underlaget inte räckte för att hela partiet skulle kunna behandlas på det sätt myndigheten hade beslutat.

Det är samtidigt viktigt att förstå vad Verfassungsschutz inte kan göra.

Myndigheten kan inte själv förbjuda AfD.

Den kan inte stoppa ett valresultat.

Den kan inte avsätta en ministerpresident eller hindra en vald AfD-politiker från att bli kansler.

Säkerhetstjänstens uppgift är framför allt att samla information och övervaka verksamhet som kan hota den fria demokratiska grundordningen inom de gränser lagen sätter.

Kan AfD förbjudas?

Ja.

Tyskland har en konstitutionell möjlighet att förbjuda politiska partier.

Men tröskeln är mycket hög.

Grundlagen tillåter ett förbud om ett partis mål eller anhängarnas verksamhet syftar till att skada eller avskaffa den fria demokratiska grundordningen eller hota Förbundsrepubliken Tysklands existens.

Det är däremot bara Bundesverfassungsgericht som kan förbjuda ett parti.

Regeringen eller parlamentet kan inte bara fatta ett politiskt beslut om att AfD ska försvinna från valsedlarna.

Det räcker inte heller att domstolen anser att ett parti har radikala eller ens grundlagsfientliga idéer.

Den måste bland annat se en aktivt kämpande och aggressiv hållning mot den demokratiska grundordningen och en reell möjlighet att målen skulle kunna förverkligas.

Det senare kriteriet spelade en avgörande roll när det högerextrema NPD inte förbjöds 2017.

Domstolen ansåg att partiet hade grundlagsfientliga mål men att det var politiskt så svagt att det saknade realistisk möjlighet att genomföra dem.

AfD:s storlek gör därför en hypotetisk framtida prövning annorlunda.

Ett stort väljarstöd är självklart inte ett skäl att förbjuda ett parti. Men om domstolen först skulle komma fram till att övriga kriterier är uppfyllda skulle det vara betydligt svårare att hävda att AfD saknar möjlighet att nå politisk makt.

Vad skulle en AfD-regering kunna göra med migrationen?

Migration är ett av de områden där en federal AfD-regering skulle kunna göra tydlig skillnad relativt snabbt.

Regeringen skulle kunna prioritera fler deportationer, bygga ut förvarskapacitet, försöka begränsa förmåner, förändra integrationspolitiken och driva en betydligt hårdare gränspolitik.

AfD har också talat om en omfattande återvändandeoffensiv.

Men regeringen skulle fortfarande vara bunden av tysk grundlag och EU-rätt.

Människor kan inte utvisas kollektivt utan individuell prövning.

Personer får inte skickas till länder där de riskerar tortyr eller omänsklig behandling.

Tysklands asylrätt och de europeiska reglerna för migration skulle fortsätta sätta juridiska gränser.

En AfD-regering skulle alltså kunna göra politiken betydligt hårdare.

Den skulle inte kunna avskaffa rättsstatens krav genom ett vanligt regeringsbeslut.

Skulle AfD kunna ta Tyskland ur EU?

AfD vill förändra EU i grunden och flytta betydligt mer makt tillbaka till nationalstaterna.

En AfD-regering skulle kunna göra Tyskland mycket mer konfrontativt i unionen.

Eftersom många stora EU-beslut kräver enhällighet skulle ett förändrat tyskt agerande få enorm betydelse.

Berlin skulle kunna blockera uppgörelser, stoppa vissa gemensamma initiativ och kräva förhandlingar om nya maktförhållanden.

Men en tysk regering kan inte ensam skriva om EU:s fördrag.

Ett fullständigt utträde ur EU har en juridisk väg genom artikel 50, men ett sådant beslut skulle kräva en mycket omfattande tysk politisk och konstitutionell process.

En kansler kan inte bara meddela att Tyskland lämnar unionen och genomföra det över en natt.

Ukraina och Ryssland skulle kunna förändras snabbare

Utrikespolitiken är ett område där en federal AfD-regering skulle få större direkt handlingsutrymme.

AfD har förespråkat ett neutralt Ukraina utanför både NATO och EU och har varit kritiskt till den nuvarande tyska linjen mot Ryssland.

En AfD-ledd regering skulle kunna minska eller stoppa betydande delar av det bilaterala militära stödet till Ukraina, ändra regler för vapenexport och föra en helt annan diplomatisk linje.

Regeringen skulle däremot naturligtvis inte kunna bestämma Ukrainas framtida status.

Rysslandspolitiken skulle också kunna förändras kraftigt.

AfD vill häva sanktionerna mot Ryssland och återuppta ekonomiska relationer.

Tyskland kan inte ensidigt avskaffa EU:s gemensamma sanktioner.

Men sanktioner måste regelbundet förlängas och många beslut kräver enhällighet.

Ett Tyskland som säger nej kan därför få mycket stor möjlighet att blockera nya åtgärder eller framtida förlängningar.

I den frågan kan en AfD-regering alltså få betydande effekt även utan att ensam bestämma över EU.

Ett tyskt euroutträde skulle vara betydligt svårare

AfD har även förespråkat att Tyskland lämnar eurosystemet.

Det är juridiskt och ekonomiskt betydligt mer komplicerat än ett vanligt politiskt kursbyte.

Dagens EU-fördrag innehåller ingen enkel mekanism där ett land ensidigt kan lämna euron men samtidigt utan vidare stanna kvar som vanligt EU-land.

Ett verkligt tyskt euroutträde skulle därför kräva mycket omfattande förhandlingar, nationell lagstiftning och sannolikt förändringar i Europas rättsliga struktur.

Även en regering som politiskt vill lämna euron skulle alltså möta en helt annan typ av institutionellt motstånd än när den exempelvis ändrar budgetprioriteringar eller reglerna för vapenexport.

AfD är närmare makten än någonsin – men inte nära total kontroll

AfD:s framgång i Sachsen-Anhalt visar att partiet har passerat en viktig politisk gräns.

Frågan är inte längre om AfD någon gång teoretiskt skulle kunna nå en regeringspost.

Det finns nu en konkret parlamentarisk väg till att partiets kandidat kan bli ministerpresident i en tysk delstat.

Det första verkliga hindret är fortfarande de andra partierna.

Så länge CDU och övriga etablerade partier upprätthåller brandmuren blir det svårt för AfD att skapa stabila regeringsmajoriteter.

Men Sachsen-Anhalt visar också att brandmuren inte måste rivas genom en dramatisk AfD–CDU-koalition.

Den kan försvagas genom nedlagda röster, tillfälliga sakmajoriteter eller parlamentariska lägen där de övriga partierna helt enkelt inte kan enas om något alternativ.

På federal nivå är AfD betydligt längre från kanslerposten.

Partiet kan bli störst i ett val och ändå stanna i opposition om en majoritet av Bundestag kan samlas bakom någon annan.

Men även där kan AfD:s makt växa stegvis.

Först kan partiet få blockeringsmakt.

Sedan kan brandmuren bli politiskt svårare att upprätthålla.

Och först därefter kan en verklig väg till en AfD-ledd förbundsregering öppnas.

Det viktigaste är samtidigt att skilja regeringsmakt från systemmakt.

En AfD-kansler skulle få stor möjlighet att förändra migration, Ukrainapolitik, relationerna med Ryssland och Tysklands linje inom EU.

Men kanslern skulle inte ensam kontrollera parlamentet, Bundesrat, författningsdomstolen, delstaterna eller EU.

Grundlagen skulle fortsätta gälla.

Domstolarna skulle fortsätta kunna underkänna lagar.

EU-rätten skulle fortsätta sätta gränser.

Och vissa grundläggande delar av den tyska demokratin går inte ens att avskaffa genom en vanlig grundlagsändring.

Den mest träffsäkra beskrivningen efter valet i Sachsen-Anhalt är därför att AfD står mycket nära den första dörren till regeringsmakten.

Men det är fortfarande flera dörrar kvar innan partiet kan förändra Europas största ekonomi på det sätt dess mest långtgående program kräver.