Jimmie Åkesson har satt en tydlig tidpunkt för sin långsiktiga maktambition. SD-ledaren säger att han siktar på statsministerposten 2030 eller senare. Samtidigt slår han fast att Ulf Kristersson är Tidöpartiernas gemensamma statsministerkandidat efter årets val.

Beskedet innebär ingen omedelbar utmaning mot Moderaterna inför valet den 13 september. Tvärtom bekräftar Åkesson den uppgörelse som Tidöpartierna redan har gjort om att stödja Ulf Kristersson som statsminister om högersidan får möjlighet att bilda regering.

Men uttalandet säger samtidigt något viktigt om vad som kan hända längre fram.

Åkesson har inte gett upp ambitionen att själv leda en regering. Han flyttar i stället frågan framåt och pekar nu ut 2030 eller senare som den tidpunkt då statsministerposten åter kan hamna på bordet.

Åkesson: Siktar på statsministerposten 2030

I en intervju med AFP säger Jimmie Åkesson att det kommer fler val och att han siktar på statsministerposten 2030 eller senare.

Det är en tydligare tidsplan än SD-ledaren tidigare har gett.

Under våren öppnade Åkesson flera gånger för att själv bli statsminister. I februari sade han att han var beredd att axla rollen om han kunde tolereras av riksdagen. I mars beskrev han sig som statsministerkandidat och hänvisade till att många SD-väljare förväntade sig att partiledaren gjorde anspråk på posten.

Sedan förändrades läget.

I början av april presenterade Moderaterna och Sverigedemokraterna en överenskommelse inför valet 2026. Ulf Kristersson skulle vara statsministerkandidat för Tidösidan och målet var samtidigt att SD skulle ta plats i regeringen om blocket vann valet.

Åkesson accepterade därmed att Kristersson skulle fortsätta som regeringschef även i ett läge där Sverigedemokraterna blev betydligt större än Moderaterna.

Kristersson ligger fast inför valet 2026

Det är den överenskommelsen Åkesson nu bekräftar.

Om Tidöpartierna får ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag efter valet är planen att Ulf Kristersson ska försöka fortsätta som statsminister.

Det betyder att väljarna inte står inför en öppen kamp mellan Kristersson och Åkesson om statsministerposten under årets valrörelse.

För Moderaterna är det ett viktigt besked. Kristersson kan gå in i slutskedet av valrörelsen utan att behöva hantera en parallell strid om vem som ska leda en eventuell högerregering.

För Sverigedemokraterna innebär kompromissen i stället att fokus ligger på regeringsdeltagande och politiskt inflytande.

Åkesson har tidigare sagt att SD:s inflytande ska motsvara partiets storlek och har krävt en stor andel av ministerposterna om partiet går in i regeringen.

Den som vill se de möjliga regeringsalternativen efter valet kan läsa Hurbra:s genomgång av hur en regering efter valet 2026 faktiskt kan se ut.

2030 kan öppna hela frågan igen

Det mest intressanta med det nya uttalandet är därför vad som händer efter nästa mandatperiod.

Överenskommelsen mellan M och SD gäller regeringsbildningen efter valet 2026. Den innebär inte att Moderaterna för all framtid har rätt till statsministerposten inom Tidösamarbetet.

Genom att peka ut 2030 gör Åkesson klart att han ser årets kompromiss som en lösning för den kommande mandatperioden, inte som ett permanent avstående från ambitionen att själv bli statsminister.

Det betyder inte att SD redan nu har ställt något formellt krav inför 2030.

Men om partiet då fortfarande är större än Moderaterna kan frågan bli betydligt svårare för M att hålla borta.

Sverigedemokraterna har under flera mätningar varit större än Moderaterna och var även större än M i riksdagsvalet 2022. Om den styrkefördelningen består samtidigt som SD har fyra års erfarenhet av regeringsarbete skulle partiets argument för att också göra anspråk på statsministerposten bli starkare.

Största parti blir inte automatiskt statsminister

Samtidigt avgörs inte regeringsfrågan enbart av vilket parti som är störst.

Sverige har negativ parlamentarism. Det innebär att en statsministerkandidat kan godkännas så länge inte minst 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej.

Det innebär att även ett stort Sverigedemokraterna skulle vara beroende av att andra partier accepterar eller åtminstone tolererar Jimmie Åkesson som statsminister.

Riksdagen beskriver mer utförligt hur en svensk regering bildas och hur statsministeromröstningen fungerar.

Det gör relationen mellan SD och Moderaterna central även efter 2026.

Så länge Moderaterna accepterar SD som regeringspartner men samtidigt vill behålla statsministerposten finns en inbyggd maktfråga som kan växa ju större SD blir.

En kompromiss nu – en maktstrid senare

Åkessons besked kan därför läsas på två sätt samtidigt.

På kort sikt lugnar han regeringsfrågan inför årets val. Kristersson är kandidaten och Tidöpartierna går till val utan en öppen konflikt om statsministerposten.

På längre sikt markerar Åkesson att hans egen ambition finns kvar.

2030 blir därmed inte ett löfte om att SD kommer kräva statsministerposten, men det är den tydligaste signalen hittills om när Åkesson själv ser att frågan kan bli aktuell igen.

Om Tidösamarbetet fortsätter efter nästa mandatperiod kan den stora maktfrågan därför skifta från vilka partier som ska sitta i regeringen till vem som faktiskt ska leda den.