Jimmie Åkesson vill helst att staten lägger exakt noll kronor på integration. Beskedet har snabbt synliggjort en tydlig skiljelinje inom Tidösamarbetet. Liberalerna och Kristdemokraterna håller med om att kraven på den enskilde ska vara höga, men båda partierna ser samtidigt integration som en politisk uppgift som måste prioriteras nästa mandatperiod.

SD-ledaren Jimmie Åkesson satte ord på sin syn på integrationspolitiken under tisdagens partiledarutfrågning.

Han sade att han skulle vilja lägga ”exakt noll kronor” på integration och beskrev frågan som ett individuellt ansvar snarare än en fråga om statliga satsningar.

Det är ett besked som sticker ut även inom Tidösamarbetet.

Det här menar Åkesson med noll kronor

Åkessons uttalande ska inte läsas som ett färdigt budgetförslag där Sverigedemokraterna redan har pekat ut vilka anslag som ska tas bort.

Någon sådan detaljerad plan har han inte presenterat.

I stället handlar beskedet om en principiell syn på integration. Åkesson anser att den som kommer till Sverige själv har ansvaret för att anpassa sig till det svenska samhället och att staten inte ska behöva finansiera den processen.

Det är samma grundlinje som låg bakom den tidigare nyheten om Åkessons besked om noll kronor till integration.

Skillnaden mot ett rent budgetförslag är viktig. Statens kostnader på integrationsområdet består av flera olika delar och omfattar bland annat ersättningar till kommuner för flyktingmottagande. Integrationsrelaterade insatser finns dessutom inom exempelvis arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.

Det går därför inte att utifrån Åkessons uttalande slå fast att SD vill avskaffa samtliga sådana utgifter.

Det som däremot är tydligt är riktningen: Åkesson vill flytta ett betydligt större ansvar från staten till individen.

Mohamsson: ”Kravbaserad integration”

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson reagerade under eftermiddagen, men försökte samtidigt tona ned bilden av en allvarlig konflikt inom Tidösamarbetet.

Hon betonade att partierna är överens om att Sverige behöver en kravbaserad integration och sade att det inte är något problem att Liberalerna och Sverigedemokraterna tycker olika i frågan.

Just där blir skiljelinjen tydlig.

Liberalerna har länge argumenterat för högre krav på bland annat språk, arbete och egen försörjning. Men partiets integrationspolitik bygger samtidigt på att skolan, språkundervisningen och andra offentliga insatser ska hjälpa människor att komma in i samhället.

L och SD kan alltså vara överens om att individen måste ta ett betydligt större ansvar utan att vara överens om hur litet statens ansvar ska vara.

Busch vill prioritera integrationen

Även Kristdemokraternas Ebba Busch har markerat en annan riktning än Åkesson.

Hon har beskrivit SD-ledarens uttalande som ett mer filosofiskt resonemang om hur samhället helst borde fungera. Samtidigt har hon varit tydlig med att den kraftiga omläggningen av migrationspolitiken behöver kompletteras med ett större fokus på integration.

Det innebär att KD, precis som L, accepterar en betydligt hårdare kravlinje men inte drar samma slutsats som Åkesson om statens roll.

Busch har dessutom tidigare markerat mot tanken att Sverigedemokraterna självklart skulle få styra integrationspolitiken i en kommande regering.

Den frågan kan bli betydligt mer konkret efter valet.

Gemensamma om migration – mer oense om nästa steg

Tidöpartierna har under mandatperioden haft betydligt lättare att enas om migrationspolitiken än om vad integrationspolitiken långsiktigt ska innehålla.

M, KD, L och SD har tillsammans drivit en tydligt stramare migrationspolitik. Krav på egen försörjning, språk och anpassning har samtidigt blivit en central del av den gemensamma politiken.

Men när fokus flyttas från hur många som kommer till Sverige till vad som ska hända med dem som redan bor här blir skillnaderna större.

För Åkesson är integration i första hand individens ansvar.

För Liberalerna kombineras individens skyldigheter med politiska verktyg för exempelvis språk, skola och arbete.

Kristdemokraterna vill i sin tur göra integrationen till ett av de större politiska områdena under nästa mandatperiod.

Det är mer än en ordstrid om ett enskilt budgetanslag.

Kan bli en större konflikt inför valet

Ingen av partiledarna beskriver dagens oenighet som ett hot mot Tidösamarbetet, och det finns fortfarande en bred samsyn om att kraven på människor som ska etablera sig i Sverige måste vara höga.

Men Åkessons formulering gör den ideologiska skillnaden betydligt svårare att dölja.

Efter flera år där migrationspolitiken varit en av Tidöpartiernas tydligaste gemensamma nämnare kan integrationspolitiken bli en betydligt mer komplicerad fråga inför nästa mandatperiod.

Det handlar både om pengar och om synen på statens ansvar.

Om SD:s linje är att integration i princip inte ska vara en offentlig utgift samtidigt som L och KD vill fortsätta använda politiska insatser för att förbättra integrationen uppstår en konkret fråga som en framtida regeringsförhandling måste lösa.

Samtidigt blir maktfrågan viktig. Vem som får kontroll över integrationspolitiken kan få stor betydelse för hur en regering efter valet 2026 faktiskt kommer att se ut.

Åkessons uttalande behöver därför inte betyda en akut Tidökris.

Men det visar en verklig konflikt om vad som ska komma efter den stramare migrationspolitiken.

I Sveriges Radios politiska direktrapportering framgår också hur både Mohamsson och Busch försöker förena fortsatt samarbete med tydliga egna markeringar i integrationsfrågan.

Inför valet kan just den balansgången bli allt svårare.