Sex månaders krig med USA och allt hårdare sanktioner slår nu brett mot Irans ekonomi. President Masoud Pezeshkian uppger att landets import och export har minskat med nära 35 procent samtidigt som inflationen har nått 66 procent. Den snabbt försämrade ekonomin kan öka pressen på Iran att söka en uppgörelse, men också göra Hormuzsundet till ett ännu viktigare vapen för regimen.

Den ekonomiska situationen i Iran var svår redan före kriget. Hög inflation, en pressad valuta, energiproblem och mångåriga sanktioner hade redan slagit mot hushåll och företag.

Efter ett halvår av krig har läget försämrats ytterligare.

Pezeshkian uppger att både importen och exporten har minskat med omkring 35 procent efter amerikanska sanktioner och blockaden mot iranska hamnar. Exakt hur regeringens siffra är beräknad är inte klarlagt, men presidentens besked visar hur allvarligt även den iranska ledningen ser på utvecklingen.

Samtidigt fortsätter priserna att stiga i snabb takt.

Den officiella tolvmånadersinflationen har nått 66 procent. Jämför man priserna i juli med samma månad året före var uppgången ännu större, 87,9 procent.

För mat var ökningen omkring 128 procent.

Det innebär att många iranier möter en betydligt brutalare ekonomisk verklighet än vad den redan höga siffran på 66 procent antyder.

Matpriserna har mer än fördubblats

Det är framför allt utvecklingen för vanliga hushåll som visar hur hårt ekonomin pressas.

När matpriserna stiger med omkring 128 procent på ett år räcker det inte att lönerna ökar normalt. Köpkraften faller snabbt samtidigt som företag får svårare att importera insatsvaror, investera och hålla produktionen igång.

Den iranska ledningen har själv pekat ut levnadskostnader, arbetslöshet och priser som akuta problem.

För staten blir situationen samtidigt allt svårare. Lägre handel, svagare oljeexport och problem för företag pressar skatteintäkter och andra inkomster samtidigt som kriget kräver stora resurser.

Det är en särskilt besvärlig kombination för ett land som både ska finansiera den normala ekonomin och bära kostnaderna för kriget och återuppbyggnaden.

USA har dessutom fortsatt att skärpa sanktionerna.

I augusti utökades den amerikanska kampanjen ytterligare genom nya åtgärder som ökar risken för sanktioner även mot utländska företag och aktörer som hjälper Iran inom bland annat finans, sjöfart och teknik.

De nya sanktionerna är för färska för att förklara hela handelsraset på 35 procent, men de kan göra återhämtningen ännu svårare.

Pezeshkian vill tillbaka till tidigare uppgörelse

Det tydligaste tecknet på att den ekonomiska pressen påverkar Irans agerande kommer från Pezeshkian själv.

Presidenten har öppnat för att återgå till det tillfälliga avtal som slöts den 17 juni och som gav Iran vissa lättnader.

Under perioden kunde Iran enligt Pezeshkian sälja omkring 90 miljoner fat olja.

Det är en viktig siffra.

För Iran innebär varje möjlighet att öka oljeexporten betydligt större intäkter och tillgång till utländsk valuta. När handeln nu faller och inflationen rusar blir sådana lättnader ännu mer värdefulla.

Det betyder däremot inte automatiskt att den ekonomiska pressen är på väg att tvinga Iran till politisk kapitulation.

Sanktioner kan göra ett land mer kompromissvilligt på vissa områden utan att ledningen ger upp mål som betraktas som avgörande för regimens överlevnad eller säkerhet.

Det är därför den ekonomiska utvecklingen kan dra Iran i två olika riktningar samtidigt.

Å ena sidan ökar behovet av att få tillbaka oljeintäkter och handel.

Å andra sidan kan regimen få starkare incitament att använda de verktyg som fortfarande kan skada motståndarnas ekonomi.

Det viktigaste av dem är Hormuzsundet.

Hormuz blir ännu viktigare för Iran

Omkring en femtedel av världens handel med olja och LNG passerade genom Hormuzsundet före kriget.

Det gör den smala sjövägen mellan Iran och Arabiska halvön till en av världsekonomins känsligaste punkter.

Trafiken är redan kraftigt störd.

Den 27 augusti syntes bara sju råvarufartyg i den tillgängliga fartygsstatistiken, jämfört med ett genomsnitt omkring 15 under den föregående tiodagarsperioden. Fartyg som färdas med avslagna transpondrar syns dessutom inte i den statistiken.

Iran behöver alltså inte nödvändigtvis helt stänga sundet för att skapa stora ekonomiska konsekvenser.

Det räcker att osäkerheten blir så stor att rederier drar ned trafiken, försäkringskostnader stiger och energiflöden störs.

Hurbra har tidigare gått igenom hur Iran skulle kunna stänga eller kraftigt störa Hormuzsundet.

Det skapar en paradox för USA och dess allierade.

Ju hårdare den iranska ekonomin pressas, desto större kan viljan bli att acceptera en uppgörelse.

Men samma ekonomiska press kan också öka värdet av att slå tillbaka mot världsekonomin där Iran fortfarande har störst möjlighet att göra skada.

Oljan fortfarande dyr efter kriget

Brentoljan stängde den 28 augusti på 89,31 dollar per fat.

Det är långt från de högsta nivåerna under krisen, men betydligt högre än en normaliserad marknad skulle behöva ligga på för att energin helt ska sluta vara ett inflationsproblem.

Internationella energiorganet IEA har räknat med att världens efterfrågan på olja minskar med omkring 1,6 miljoner fat per dag under 2026 som följd av höga priser och störningarna runt Hormuz.

De observerade globala oljelagren hade samtidigt minskat med omkring 410 miljoner fat från krigets början till slutet av juli.

Det visar hur mycket av kostnaden för konflikten som redan har flyttats ut från Iran och in i resten av världsekonomin.

Problemet gäller dessutom inte bara råolja.

Diesel, flygbränsle och andra raffinerade produkter påverkas också när transporter störs och tillgången på råvara blir mer osäker.

Så kan Europa drabbas

Europa befinner sig inte i ett läge där oljan är på väg att ta slut.

Kommersiella lager och alternativa leverantörer ger betydande motståndskraft.

Det stora problemet är i stället priset.

EU-kommissionens gemensamma forskningscentrum har analyserat vad en långvarig kris i Hormuz skulle kunna innebära för Europas ekonomi. I ett negativt riskscenario kan oljepriset nå omkring 180 dollar per fat under fjärde kvartalet.

Det är inte en prognos, utan ett scenario för vad som kan hända om krisen fördjupas.

I samma scenario blir EU:s ekonomiska tillväxt 0,4 procentenheter lägre under 2026 samtidigt som inflationen blir 0,3 procentenheter högre.

Den som vill läsa beräkningen i detalj kan göra det i EU-kommissionens analys av hur en långvarig Mellanösternkris kan påverka energipriser och Europas ekonomi.

För Sverige går sambandet genom samma kedja.

Dyrare olja påverkar transportkostnader, diesel, flyg, industrins kostnader och i förlängningen inflation och räntor.

Hurbra har också gått igenom hur det minskade oljeflödet genom Hormuzsundet kan slå mot Sverige.

Ekonomin kan bli avgörande utan att avgöra kriget

Det råder knappast någon tvekan om att den ekonomiska pressen mot Iran fungerar i den meningen att kostnaden för kriget och sanktionerna blir allt högre.

Handeln faller kraftigt. Inflationen är extrem. Matpriserna har mer än fördubblats på ett år och regeringen talar själv öppet om arbetslöshet och levnadskostnader som akuta problem.

Pezeshkians vilja att återvända till tidigare lättnader visar dessutom att möjligheten att sälja mer olja har blivit politiskt viktig.

Det mer osäkra är vad pressen får Iran att göra.

Ett allt mer ekonomiskt trängt Iran kan bli mer intresserat av förhandlingar.

Men en regim som anser sig stå inför ett existentiellt hot kan också acceptera mycket stora ekonomiska kostnader och försöka flytta en del av dem till sina motståndare.

Därför blir Hormuzsundet centralt.

USA försöker göra det dyrare för Iran att fortsätta kriget. Iran har samtidigt möjlighet att göra ett fortsatt krig dyrare för resten av världen.

Om någon av dessa två ekonomiska krafter till slut blir stark nog att förändra krigets riktning är fortfarande en öppen fråga.