Gianni Infantinos ställning som FIFA-president pressas från allt fler håll. Nu går även European Leagues-presidenten Claudius Schaefer öppet ut och säger att Infantino inte bör ha någon framtid i organisationen. Samtidigt diskuteras möjligheten till ett historiskt misstroendevotum. Men vägen från växande revolt till ett faktiskt maktskifte är fortfarande lång.

Det är inte längre bara en konflikt mellan Gianni Infantino och enskilda kritiker inom den internationella fotbollen.

När Claudius Schaefer den 26 augusti går ut och ifrågasätter Infantinos framtid gör han det som president för European Leagues, organisationen som representerar 53 professionella herr- och damligor och mer än 1 300 klubbar i Europa.

Budskapet är dessutom ovanligt rakt.

Schaefer anser att de reformer som krävs inom FIFA inte kan genomföras med Infantino kvar som president.

Därmed har ännu en tung del av den internationella fotbollens maktstruktur tagit öppen ställning i den snabbt växande striden om FIFA:s ledning.

Ligorna går från kritik till öppen revolt

European Leagues har redan varit kritiskt till hur FIFA fattar beslut om bland annat tävlingskalendern, nya turneringar och organisationens kommersiella verksamhet.

Nu riktas kritiken tydligare mot personen högst upp.

Schaefer beskriver ett FIFA där presidentens inflytande har vuxit och där stora beslut enligt honom har fattats utan tillräcklig konsultation med ligorna och andra aktörer som direkt påverkas.

Det gör dagens uttalande betydligt mer laddat än ännu en konflikt om antalet matcher eller en förändrad turnering.

Frågan är i stället om Infantino själv blivit problemet.

European Leagues har ingen egen röst när en FIFA-president ska väljas eller avsättas. Den formella makten ligger hos FIFA:s nationella medlemsförbund.

Men ligornas betydelse ska inte underskattas.

Det är deras klubbar som tillhandahåller en stor del av spelarna, deras tävlingar som påverkas av en allt tätare internationell kalender och deras kommersiella verksamhet som kolliderar med FIFA:s ambition att skapa fler egna turneringar.

När även ligorna öppet ifrågasätter presidenten blir konflikten därför bredare.

Flera maktcentra har vänt sig mot Infantino

Schaefer står inte ensam.

UEFA, AFC och Concacaf har redan gjort gemensam sak i kritiken mot hur FIFA leds. I ett gemensamt öppet brev från de tre konfederationerna lyfts frågor om förtroende, maktkoncentration och styrningen av världsorganisationen.

Även klubbarnas organisation European Football Clubs har anslutit sig till kritiken.

Premier League-chefen Richard Masters har dessutom efterlyst en kandidat som kan utmana Infantino i nästa presidentval.

Sverige tillhör redan de länder som tydligt markerat mot den sittande FIFA-presidenten.

Svenska Fotbollförbundet har beslutat att inte stödja Infantino vid nästa val och vill i stället arbeta tillsammans med andra förbund för att få fram ett alternativ.

Hurbra har tidigare gått igenom vilka länder som tagit ställning inför nästa FIFA-val.

Det är sammantaget en betydligt allvarligare situation för Infantino än om kritiken enbart hade kommit från UEFA.

Problemet för oppositionen är att institutionell tyngd inte automatiskt betyder röster.

Därför kan Infantino ändå sitta säkert

FIFA bygger på en princip som är avgörande för hela maktkampen.

Varje nationellt medlemsförbund har en röst.

England har alltså inte fler röster än Malta. Brasilien har inte fler än Bhutan.

Det har länge varit en av grunderna för Infantinos politiska styrka.

Han har byggt betydande stöd utanför Europas största fotbollsländer och har återkommande betonat behovet av att minska de ekonomiska skillnaderna mellan stora och små förbund.

Därför går det inte att utgå från att UEFA:s eller de stora europeiska ligornas motstånd automatiskt betyder att en majoritet av FIFA:s medlemsländer vill avsätta presidenten.

Det är också den stora osäkerheten bakom den pågående maktstriden.

Hurbra har tidigare gått igenom varför Infantinos position inom FIFA blivit allt mer pressad.

Sedan dess har motståndet blivit bredare.

Men ännu finns ingen offentlig demonstration av att kritikerna faktiskt kan samla tillräckligt många nationella förbund bakom sig.

Ett misstroendevotum skulle vara historiskt

Det mest dramatiska alternativet som nu diskuteras är ett försök att tvinga fram ett misstroendevotum mot Infantino.

Något sådant har aldrig tidigare genomförts mot en sittande FIFA-president i organisationens historia.

För att tvinga fram en extra FIFA-kongress krävs att minst en femtedel av medlemsförbunden begär det skriftligen.

Med 211 medlemsförbund innebär det minst 43 förbund.

Det är därför den första verkligt intressanta siffran i maktkampen.

Kan oppositionen samla 43 länder bakom ett krav på extrakongress har konflikten gått från politiskt tryck till formell process.

Än så länge har det inte skett.

Och även om en extrakongress skulle sammankallas uppstår nästa problem: FIFA:s regelverk innehåller ingen etablerad och tidigare prövad modell för ett misstroendevotum av den här typen mot presidenten.

Det skulle alltså vara juridiskt och organisatoriskt oprövad mark.

Ett misslyckat uppror kan hjälpa Infantino

Det förklarar också varför kritikerna har anledning att vara försiktiga.

Att starta ett historiskt försök att avsätta presidenten utan att veta att rösterna finns kan slå tillbaka kraftigt.

Om Infantino skulle vinna en sådan omröstning får han i praktiken ett färskt mandat från FIFA-kongressen och kan hävda att kritiken från UEFA, ligorna och andra institutioner inte representerar majoriteten av världsfotbollen.

Det skulle kunna stärka honom inför nästa ordinarie presidentval.

Därför är skillnaden mellan att diskutera ett misstroendevotum och faktiskt begära en extrakongress stor.

I nuläget befinner sig oppositionen fortfarande på den första sidan av den gränsen.

Nästa presidentval kan bli den verkliga striden

Den mindre dramatiska, men betydligt mer förutsägbara vägen till ett maktskifte är nästa FIFA-val.

Infantino har för avsikt att ställa upp igen.

UEFA-presidenten Aleksander Čeferin har själv uteslutit att utmana honom, men räknar med att det kommer att finnas en motkandidat.

Än så länge saknas dock ett offentligt namn som kan samla de olika grupper som nu kritiserar Infantino.

Det är en avgörande svaghet.

Att vara överens om vem man vill få bort är inte samma sak som att vara överens om vem som ska ersätta honom.

Oppositionen måste både hitta en kandidat med tillräcklig internationell tyngd och bygga stöd långt utanför Europas traditionella maktbas.

FIFA närmare ett maktskifte, men inte där ännu

Det är därför lätt att både överdriva och underskatta betydelsen av Schaefers utspel.

Att presidenten för European Leagues öppet säger att Infantino inte har någon framtid i FIFA är ytterligare ett tecken på att kritiken gått in i en ny fas.

Det handlar inte längre huvudsakligen om enstaka beslut.

Nu ifrågasätts ledarskapet som sådant.

Samtidigt sitter Infantino kvar, någon formell process för att avsätta honom har inte inletts och oppositionen har fortfarande inte visat att den kontrollerar en majoritet av FIFA:s 211 röster.

Det gör läget ovanligt.

Gianni Infantino är sannolikt mer politiskt pressad än vid någon tidigare tidpunkt under sin tid som FIFA-president. Men steget från en bred internationell revolt till ett faktiskt maktskifte är fortfarande det svåraste av alla: att vinna rösterna.