Efter nästan tre års konflikt avslutar IF Metall stridsåtgärderna mot Tesla. Kollektivavtalet som hela striden handlade om finns fortfarande inte. De strejkande är borta och Tesla stod kvar. Det är svårt att beskriva resultatet som något annat än ett enormt misslyckande för IF Metall.

Det finns något nästan märkligt över rapporteringen när en av de största och mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i modern svensk tid nu går mot sitt slut.

IF Metall ”avbryter” strejken.

De strejkande har ”köpts ut”.

Stridsåtgärderna ”upphör”.

Allt är korrekt.

Men det finns ett betydligt enklare sätt att beskriva vad som har hänt.

IF Metall förlorade.

Det var en konflikt med ett tydligt mål. Tesla skulle teckna kollektivavtal.

Tesla gjorde inte det.

IF Metall strejkade. Konflikten växte. Andra fackförbund slöt upp med sympatiåtgärder. Tesla utsattes för tryck från flera håll och striden fick en betydelse långt utanför de svenska verkstäder där den började.

Ändå tecknade Tesla inget kollektivavtal.

Nästan tre år senare avslutas konflikten därför att det enligt IF Metall inte längre finns några strejkande medlemmar kvar. Tesla har köpt ut dem.

IF Metalls ordförande Marie Nilsson har åtminstone själv sagt det rakt ut:

”Vi förlorade den här fajten.”

Det är precis vad som har hänt.

Ett mål – och ett resultat

Det går naturligtvis att hitta saker som IF Metall fått ut av konflikten.

Kollektivavtal har diskuterats. Teslas arbetsvillkor har granskats. Den svenska modellen har hamnat i centrum för en internationell debatt. Fackföreningsrörelsen har visat att den är beredd att mobilisera stora resurser när ett företag vägrar teckna avtal.

Men allt detta riskerar också att bli ett sätt att prata runt det mest uppenbara.

När IF Metall startade strejken var målet inte att skapa debatt om kollektivavtal.

Målet var inte att visa att svenska fackförbund kan hålla igång en konflikt länge.

Målet var inte att få Tesla att justera några enskilda villkor.

Målet var kollektivavtal.

Det blev inget kollektivavtal.

Till och med LO beskriver frånvaron av kollektivavtal som ett misslyckande.

Då borde det inte vara särskilt kontroversiellt att konstatera att IF Metall misslyckades.

Strejken började till slut falla sönder

Det är dessutom inte bara resultatet i själva avtalsfrågan som gör nederlaget så tydligt.

Under konfliktens senare del började problemen synas även på den egna sidan.

Strejkande mekaniker lämnade konflikten. I Malmö fanns till slut inga strejkande kvar. Det rapporterades om missnöje med hur konflikten drevs och en mekaniker som hade strejkat sedan starten sade inför den nya strejkomgången att han tänkte strunta i varslet och gå tillbaka till Tesla.

Det vore fel att påstå att alla strejkande tänkte likadant. Vi vet heller inte varför varje person accepterade ett utköp.

Men utvecklingen går ändå inte att bortförklara.

IF Metall lyckades inte få Tesla att ge sig.

Samtidigt blev det allt svårare att behålla de människor som faktiskt skulle genomföra strejken.

Till slut fanns ingen kvar.

Det är närmast definitionen av en konflikt som inte längre går att vinna.

Redan tidigare under året skrev vi om hur IF Metall började backa i Teslakonflikten och frågan blev allt tydligare ju längre tiden gick: vad var egentligen den realistiska vägen till seger?

Den visade sig inte finnas.

Tesla gjorde precis det IF Metall hoppades att bolaget inte skulle orka göra

Det är lätt att säga att Tesla är en extrem motståndare.

Det är också sant.

Det handlar om ett globalt företag med enorma ekonomiska resurser och en ägare vars motvilja mot facklig organisering knappast varit någon hemlighet.

Tesla kunde leva med konflikten på ett sätt som få svenska arbetsgivare hade kunnat göra.

Men det kan inte användas som en förklaring som befriar IF Metall från ansvar för resultatet.

Detta var känt från början.

Tesla blev inte plötsligt ett stort, rikt och fackföreningsfientligt företag halvvägs genom konflikten.

Det var motståndaren IF Metall valde att ta striden mot.

Och en av de viktigaste frågorna inför varje konflikt måste rimligen vara om det finns en faktisk möjlighet att få motparten att ge sig.

Här var strategin i grunden beroende av just det.

Trycket skulle bli tillräckligt hårt.

Kostnaderna skulle bli tillräckligt stora.

Problemen skulle bli tillräckligt besvärliga.

Till slut skulle Tesla inse att ett kollektivavtal var den enklaste vägen ut.

Men Tesla gjorde motsatsen.

Bolaget fortsatte.

Månad efter månad.

År efter år.

När IF Metall den 13 augusti ännu en gång försökte skruva upp konflikten hade Tesla fortfarande meddelat att bolaget inte tänkte teckna kollektivavtal.

Några timmar senare stod det klart att IF Metall skulle avsluta striden.

Vi har tidigare konstaterat att IF Metall saknade en trovärdig väg till seger mot Tesla. Nu vet vi också hur det slutade.

Den svenska modellen står inte över verkligheten

Det är kanske den viktigaste lärdomen av allt detta.

Under konflikten har uttrycket ”den svenska modellen” ibland använts nästan som ett slutargument.

Tesla måste teckna kollektivavtal eftersom det är så den svenska modellen fungerar.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Den svenska modellen är stark. Kollektivavtal omfattar en mycket stor del av svenska arbetstagare och fackförbunden har långtgående möjligheter att använda stridsåtgärder.

Det innebär att IF Metall hade full rätt att ta konflikten.

Det innebär inte att IF Metall hade rätt att vinna den.

Det finns en viktig skillnad där.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger inte på någon naturlag som säger att den arbetsgivare som vägrar skriva på ett kollektivavtal till slut måste ge sig.

Fackets makt bygger på att dess verktyg faktiskt fungerar.

I de flesta fall gör de det.

Mot Tesla gjorde de inte det.

Det betyder inte att den svenska modellen har fallit.

Det betyder att även den svenska modellen möter en gräns när motparten har resurserna, viljan och uthålligheten att säga nej.

Att erkänna det är inte ett angrepp på kollektivavtal.

Det är att beskriva verkligheten.

Varför denna försiktighet kring ordet nederlag?

Det är därför också svårt att förstå den märkliga försiktigheten i delar av rapporteringen.

Tänk om rollerna varit omvända.

Ett stort företag går in i en konflikt med ett uttryckligt mål. Ledningen lovar att inte ge sig. Företaget satsar enorma resurser under nästan tre år.

Till slut står motparten kvar på exakt samma position.

Samtidigt har företagets egna deltagare successivt börjat lämna striden och till slut finns ingen kvar som kan fortsätta.

Hade vi då sagt att företaget ”avbryter sina åtgärder”?

Tekniskt sett, ja.

Men analysen hade varit självklar.

Strategin misslyckades.

Det är svårt att se varför IF Metall ska bedömas efter någon annan måttstock.

Fackföreningar är mäktiga samhällsaktörer. De fattar strategiska beslut, mobiliserar stora resurser och påverkar både företag, arbetstagare och hela arbetsmarknaden.

De måste också kunna granskas som mäktiga samhällsaktörer.

Det betyder att framgångar ska kallas framgångar.

Och nederlag ska kallas nederlag.

Nästa gång måste frågan komma tidigare

Det betyder inte att IF Metall aldrig skulle ha tagit striden.

Ibland måste organisationer våga gå in i konflikter som de kan förlora. Annars finns i praktiken ingen stridsvilja alls.

Men det finns en skillnad mellan att våga riskera en förlust och att fortsätta en konflikt utan en trovärdig plan för hur den ska vinnas.

Teslastrejken pågick i nästan tre år.

Under tiden växte den till en prestigefråga för stora delar av svensk fackföreningsrörelse.

Ju längre den pågick, desto svårare blev det också att kliva ur.

Och kanske är det där den viktigaste lärdomen finns inför nästa gång.

När ett fackförbund överväger en liknande konflikt mot en arbetsgivare som både kan och vill stå emot behöver frågan ställas mycket tidigare:

Vad är vår realistiska väg till seger?

Inte hur länge konflikten går att hålla vid liv.

Inte hur många andra fackförbund som kan engageras.

Inte hur principiellt viktig frågan är.

Hur vinner vi?

Om svaret efter månader och år fortfarande är att motståndaren förr eller senare måste tröttna, samtidigt som den egna sidan börjar falla bort, då är det kanske inte motståndaren som är på väg att förlora uthållighetskampen.

Nästa gång lär IF Metall tänka betydligt längre innan man går in i en strid av det här slaget.

Det vore inte feghet.

Det vore att ha lärt sig något av ett enormt misslyckande.

För den svenska modellen är stark.

Men den står inte över allt.

Och den garanterar framför allt inte att facket alltid vinner.