När Sverige röstar i riksdagsvalet den 13 september 2026 avgör väljarna vilka 349 personer som ska sitta i riksdagen. Men de röstar inte direkt fram en statsminister. Det är därför fullt möjligt att Sveriges största parti hamnar i opposition – och att statsministern leder ett betydligt mindre parti.

Det kan låta motsägelsefullt. Om ett parti får flest röster, borde inte det partiets ledare då ha vunnit valet?

Inte i ett parlamentariskt system som det svenska.

Väljarna bestämmer hur riksdagen ska se ut. Partierna bestämmer hur de förhåller sig till olika regeringsalternativ. Talmannen leder regeringsbildningen och föreslår en statsminister. Till sist är det riksdagen som avgör om kandidaten får tillträda.

Och den kanske viktigaste detaljen är denna: en svensk statsminister behöver inte samla 175 ja-röster.

Det räcker att färre än 175 ledamöter röstar nej.

Sverige väljer en riksdag – inte en statsminister

På valsedeln röstar svenskarna på partier och kandidater till riksdagen. Det finns ingen separat valsedel där väljaren kryssar för Magdalena Andersson, Ulf Kristersson eller någon annan person som statsminister.

Det svenska systemet bygger i stället på parlamentarism. Regeringen måste kunna fungera tillsammans med den riksdag som väljarna har utsett.

Det är därför viktigt att skilja mellan flera saker som ofta flyter ihop under en valrörelse.

Begrepp	Vad det faktiskt betyder
Flest röster	Ett parti får större andel av rösterna än något annat parti
Största parti	Partiet blir störst i riksdagen, normalt också med flest mandat
Regeringsunderlag	De partier som tillsammans stödjer eller tolererar en regering
Statsminister	Den kandidat som kan godkännas av riksdagen

Att vara störst ger politisk tyngd. Det kan ge fler platser i utskotten, större resurser och en stark förhandlingsposition.

Men det ger ingen juridisk rätt till statsministerposten.

Det är särskilt viktigt inför ett jämnt val. I en Novusmätning publicerad den 2 september 2026 skilde bara 2,6 procentenheter mellan de två huvudsakliga politiska blocken. Samtidigt är regeringsalternativen på båda sidor komplicerade.

Den som bara tittar på vilket parti som blir störst på valnatten riskerar därför att missa den verkligt avgörande frågan: vilka regeringsalternativ kan faktiskt accepteras av riksdagen?

För en bredare genomgång av själva valet finns Hurbra:s guide till riksdagsvalet 2026.

2022 visade exakt hur systemet fungerar

Riksdagsvalet 2022 är ett tydligt exempel.

Socialdemokraterna blev överlägset största parti. Partiet fick 30,33 procent av rösterna och 107 mandat.

Moderaterna fick 19,10 procent och 68 mandat.

Om Sverige hade haft ett system där det största partiets ledare automatiskt blev statsminister hade Magdalena Andersson alltså fortsatt på posten.

Så blev det inte.

Moderaternas Ulf Kristersson kunde samla ett tillräckligt parlamentariskt underlag tillsammans med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. När riksdagen röstade om Kristersson som statsminister blev resultatet 176 ja och 173 nej.

Socialdemokraterna hade vunnit klart fler röster och mandat än Moderaterna.

Ändå fick Moderaternas partiledare regeringsmakten.

Det var inte något undantag från reglerna. Det var reglerna som fungerade precis som de är tänkta.

Sverige har negativ parlamentarism

Nyckeln till hela systemet är det som brukar kallas negativ parlamentarism.

Det betyder att en statsministerkandidat inte behöver visa att en majoritet av riksdagen aktivt stödjer honom eller henne.

Kandidaten förkastas bara om minst 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej.

Det innebär att det finns en stor skillnad mellan att aktivt stödja en regering och att acceptera att den tillträder.

En ledamot kan rösta:

Ja – kandidaten bör bli statsminister.

Nej – kandidaten bör inte bli statsminister.

Avstår – ledamoten stödjer inte nödvändigtvis kandidaten, men tänker heller inte bidra till de 175 nej som krävs för att stoppa den.

I själva statsministeromröstningen blir därför en nedlagd röst mycket viktig.

Den räknas inte som stöd.

Men den räknas heller inte som motstånd.

Stefan Löfven blev statsminister med fler nej än ja

Regeringsbildningen efter valet 2018 ger det kanske mest pedagogiska exemplet på hur långt den svenska negativa parlamentarismen kan gå.

När Stefan Löfven prövades som statsminister den 18 januari 2019 såg resultatet ut så här:

Röst	Antal ledamöter
Ja	115
Nej	153
Avstod	77
Frånvarande	4

Det fanns alltså fler ledamöter som röstade nej än ja.

Ändå blev Löfven statsminister.

Anledningen var enkel: nej-sidan nådde inte 175.

Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet lade ned sina röster. Partierna behövde därmed inte säga att de stödde hela Löfvens regering eller dess politik. Men de gjorde det möjligt för regeringen att tillträda.

Det är en av de viktigaste skillnaderna mellan svensk parlamentarism och den mer intuitiva tanken att en regering måste ”vinna” en omröstning.

I Sverige behöver en statsministerkandidat framför allt undvika att förlora med en absolut majoritet emot sig.

Varför lägger partier ned sina röster?

Att avstå från att rösta kan först se märkligt ut. Varför inte bara välja ja eller nej?

Svaret är att partier ibland befinner sig i ett läge där de inte vill stödja en regering men samtidigt inte vill fälla den.

Ett parti kan exempelvis tycka att:

• den egna statsministerkandidaten saknar möjlighet att bli vald,
• den föreslagna regeringen står långt från partiets egen politik,
• ett alternativt regeringsunderlag vore ännu sämre,
• landet behöver få en fungerande regering,
• partiet kan få politiskt inflytande genom en överenskommelse utan att själv sitta i regeringen.

En nedlagd röst kan då betyda ungefär:

”Vi tänker inte rösta för den här regeringen, men vi tänker heller inte stoppa den.”

Det gör det möjligt att bilda minoritetsregeringar som aldrig hade fått 175 aktiva ja-röster.

Vad gör talmannen efter valet?

När ett val har skapat ett nytt parlamentariskt läge blir talmannen central.

Men talmannen bestämmer inte själv vem som ska bli statsminister.

Talmannens uppgift är att försöka hitta en kandidat som kan accepteras av riksdagen.

Om en statsminister avgår börjar talmannen samtala med företrädarna för partierna. Partiledare kan få sonderingsuppdrag och försöka ta reda på vilka regeringsalternativ som faktiskt är möjliga.

Talmannen samråder också med de vice talmännen.

När talmannen bedömer att det finns ett rimligt alternativ läggs ett konkret statsministerförslag fram för riksdagen.

Riksdagen ska därefter rösta.

Kandidaten godkänns så länge färre än 175 ledamöter röstar nej.

Riksdagen beskriver hela processen på sin officiella sida om hur en regering bildas.

Talmannens makt är alltså viktig men begränsad.

Ett enkelt sätt att beskriva rollen är:

Talmannen bestämmer inte vem som ska bli statsminister. Talmannen bestämmer vem riksdagen ska få ta ställning till.

Den sittande statsministern måste inte alltid avgå

Ett val leder inte automatiskt till att regeringen avgår.

Om den sittande statsministern bedömer att regeringen fortfarande kan tolereras av den nya riksdagen kan regeringen sitta kvar.

Efter ett ordinarie riksdagsval ska den nyvalda riksdagen då pröva statsministern.

Även där gäller samma grundprincip.

Minst 175 ledamöter måste rösta nej för att statsministern ska tvingas lämna.

Det innebär att regeringsbildningen efter valet inte alltid behöver börja med att talmannen letar efter en helt ny kandidat. Först måste det bli klart om den gamla regeringen fortfarande kan existera parlamentariskt.

Talmannen har bara fyra försök

Det finns samtidigt en gräns för hur länge riksdagen kan rösta ner statsministerförslag.

Talmannen får lägga fram fyra kandidater som förkastas.

Om även det fjärde förslaget får minst 175 nej ska processen avbrytas och ett nytt riksdagsval måste hållas.

Det är viktigt att skilja detta från alla sonderingar och förhandlingar före omröstningarna.

Talmannen kan ha många samtal med partiledarna.

Det är först när ett konkret statsministerförslag läggs fram och förkastas av riksdagen som ett av de fyra försöken är förbrukat.

Efter valet 2026 skulle fyra misslyckade försök i praktiken innebära att Sverige måste gå till ett extra val, eftersom nästa ordinarie val ligger flera år bort.

Vad händer om regeringsbildningen tar månader?

Sverige blir inte utan regering bara för att partierna inte kan enas om vem som ska bli statsminister.

En avgående regering sitter kvar som övergångsregering tills en ny regering kan tillträda.

Den sköter den löpande förvaltningen och kan fatta beslut som krävs för att landet ska fungera, men praxis är att större politiskt kontroversiella initiativ undviks.

Efter valet 2018 tog regeringsbildningen 134 dagar räknat från valdagen till dess att den nya regeringen formellt tillträdde.

Under den tiden hade Sverige fortfarande en regering.

Det fanns alltså inget juridiskt maktvakuum, även om det politiska läget var låst.

Den som vill läsa mer om just det scenariot kan gå vidare till Hurbra:s artikel om vad som händer om Sverige blir utan en ny regering efter valet.

Varför röstar vi inte direkt på statsminister?

I ett presidentval kan väljarna rösta direkt på den person som ska leda den verkställande makten.

Sverige har valt en annan modell.

Här utgår den politiska makten från riksdagen. Riksdagen stiftar lagar, beslutar om statens budget och granskar regeringen. Regeringen måste därför kunna fungera med det parlament som väljarna har valt.

Om Sverige dessutom skulle välja statsminister direkt skulle två personer eller institutioner kunna få var sitt självständigt mandat från väljarna.

En direktvald statsminister skulle exempelvis kunna säga:

”Jag har fått väljarnas mandat att regera.”

Samtidigt skulle en riksdagsmajoritet kunna svara:

”Vi har fått väljarnas mandat att rösta ner din budget och stoppa din politik.”

Det skulle alltså inte bara vara en mindre förändring av hur valsedlarna ser ut.

Det skulle förändra själva maktbalansen i det svenska statsskicket.

Andra parlamentariska länder fungerar på liknande sätt

Sverige är inte unikt genom att väljarna inte direkt väljer regeringschef.

I Danmark bygger systemet också på negativ parlamentarism. En regering kan sitta så länge den inte har en majoritet av parlamentet emot sig. Minoritetsregeringar har därför varit vanliga även där.

Tyskland använder en annan variant. Där behöver förbundskanslern väljas av en absolut majoritet i förbundsdagen. Kravet på aktivt stöd är alltså starkare än i Sverige.

I Storbritannien röstar väljarna inte heller direkt på premiärministern. Om inget parti får en klar majoritet i underhuset blir frågan vem som kan samla eller behålla parlamentets förtroende.

Det gemensamma är att regeringschefen ytterst måste kunna fungera tillsammans med parlamentet.

Därför är minoritetsregeringar vanliga i Sverige

Sverige har under stora delar av modern tid styrts av regeringar som själva haft färre än 175 mandat.

Det hänger ihop med flera delar av systemet.

Sverige har ett proportionellt valsystem som gör det möjligt för många partier att bli representerade i riksdagen. Det gör i sin tur att ett enda parti sällan når egen majoritet.

Samtidigt gör negativ parlamentarism det möjligt för en regering att tillträda utan 175 aktiva ja-röster.

Ett parti kan dessutom stödja en regering på olika nivåer.

Det kan:

• sitta med i regeringen,
• rösta för statsministern utan att ta ministerposter,
• lägga ned sin röst i statsministeromröstningen,
• förhandla om budgeten,
• ingå sakpolitiska avtal,
• stödja regeringen i vissa frågor men rösta emot den i andra.

Det är därför ”regeringsunderlag” ofta är ett bättre ord än ”regeringspartier” när man försöker förstå svensk politik.

Partier behöver inte sitta tillsammans i regeringen för att tillsammans avgöra vem som kan bli statsminister.

Inför valet 2026 blir just dessa relationer extra viktiga. Hurbra har även gått igenom de möjliga regeringsalternativen efter valet 2026.

Så vem bestämmer egentligen vem som blir statsminister?

Det kortaste svaret är att ingen ensam aktör bestämmer.

Väljarna bestämmer riksdagens sammansättning.

De avgör hur många mandat varje parti får och därmed vilka matematiska regeringsalternativ som finns.

Partierna bestämmer hur de använder mandaten.

De kan samarbeta, rösta nej, rösta ja eller lägga ned sina röster. Ett relativt litet parti kan därför få mycket stor betydelse om blocken ligger nära varandra.

Talmannen leder processen.

Talmannen samtalar med partierna och väljer vilken kandidat som ska prövas.

Riksdagen fattar det formella beslutet.

En föreslagen statsminister får tillträda om färre än 175 ledamöter röstar nej.

Det är därför ett parti kan vinna flest röster och ändå förlora regeringsmakten.

Det svenska valet avgör först vilka som ska sitta i riksdagen.

Sedan börjar nästa fråga:

Vilken regering kan den riksdagen leva med?