Kriminalvården hade möjlighet att förbjuda mannen som misstänks för attacken i Hovslätt att vistas i Jönköpings kommun redan när han frigavs från fängelset. Myndigheten hade tidigare bedömt att risken för återfall i partnervåld var hög. Trots det infördes inget sådant förbud.

Det framgår av en granskning som Sveriges Radio P4 Jönköping publicerade den 12 november. Granskningen väcker nya frågor om Kriminalvårdens agerande före den allvarliga attacken i Hovslätt den 24 september.

P4 har kartlagt 35 beslut om vistelseförbud inom Kriminalvården i Jönköpings län under det senaste året. Flera av besluten har gällt personer som bedömts utgöra ett hot mot tidigare brottsoffer.

Att myndigheten hade möjlighet att använda åtgärden innebär däremot inte att det är fastställt att ett sådant beslut skulle ha varit rättsligt motiverat i just detta fall, eller att det hade förhindrat attacken.

Kriminalvården kände till hög risk för nytt våld

Mannen hade tidigare dömts till 18 månaders fängelse för bland annat grov kvinnofridskränkning mot sin tidigare flickvän och olaga hot mot ett barn.

Under fängelsetiden bedömde Kriminalvården att risken för återfall i partnervåld var hög.

Enligt P4:s granskning framgick det också av myndighetens dokumentation att mannen beskyllde sin tidigare flickvän för att han hade dömts till fängelse. Det fanns ytterligare oroande uppgifter, bland annat om självmordstankar och en mycket hög återfallsrisk.

När mannen frigavs villkorligt den 22 augusti 2026 var riskbedömningen alltså redan känd.

Han ställdes under övervakning och skulle genomgå ett behandlingsprogram mot relationsvåld.

Men trots den dokumenterade risken beslutade Kriminalvården inte om något geografiskt vistelseförbud som hindrade honom från att vistas i kvinnans hemkommun.

Det är framför allt det beslutet som nu aktualiseras genom P4:s granskning.

Vad hände före attacken i Hovslätt?

Det fanns flera tillfällen då myndigheterna hade information om mannens situation och möjligheter att vidta olika skyddsåtgärder.

Tidpunkt	Händelse
Juli 2026	Kriminalvården skickade riskinformation till Polismyndigheten.
22 augusti	Mannen frigavs villkorligt med övervakning.
Före 24 september	Polisen fick upprepade varningssignaler, bland annat från mannens mamma.
24 september	Den misstänkta attacken ägde rum i Hovslätt.
25 september	Mannen skulle enligt tidigare uppgifter få elektronisk fotboja.
12 november	P4 avslöjade att ett geografiskt vistelseförbud hade varit en möjlig åtgärd.

Under tiden efter frigivningen rapporterades också om misstänkta överträdelser av kontaktförbudet.

Den 24 september misstänks mannen ha tagit sig in i ett bostadshus i Hovslätt och angripit sin tidigare flickvän och hennes familj. Kvinnans nya sambo sköts.

Den tidigare händelseutvecklingen beskrivs också i vår rapportering om skottlossningen i Hovslätt.

Att det fanns flera varningssignaler innebär inte att samtliga uppgifter automatiskt nådde varje berörd myndighet. Det är därför viktigt att skilja mellan vad Kriminalvården hade dokumenterat och vad polisen eller åklagaren senare fick kännedom om.

Så har Kriminalvården motiverat sitt agerande

Kriminalvården har tidigare beskrivit hur myndigheten arbetar med riskbedömningar, övervakning och återfallsförebyggande insatser när personer friges från fängelse.

Efter attacken kommenterade myndighetens expert på frivårdsfrågor, Christina Thingwall, händelsen i SVT. Hon betonade allvaret och beskrev hur insatser planeras utifrån bedömningar av risken för återfall i brott.

I mannens fall hade Kriminalvården beslutat om övervakning och ett program riktat mot relationsvåld.

Myndigheten har också lämnat besked om informationsöverföringen till polisen.

I oktober uppgav Kriminalvården för P4 att riskinformation hade skickats till Polismyndigheten redan i juli, i enlighet med myndighetens rutiner.

Däremot kunde Kriminalvården inte förklara varför informationen inte hade nått den åklagare som beslutade om kontaktförbudet.

Den nya granskningen väcker ytterligare en fråga: varför användes inte möjligheten att begränsa mannens geografiska rörelsefrihet?

Någon verifierad, individuell motivering till just det beslutet har inte framkommit i det tillgängliga underlaget.

Monica Engström, ordförande för Brottsofferjouren, riktar kritik mot Kriminalvården. Hon anser att myndigheten har brustit och särskilt försummat barnperspektivet.

Det är en kritik mot myndighetens hantering, inte ett rättsligt fastställande av att Kriminalvården har begått något fel.

När får Kriminalvården besluta om vistelseförbud?

Kriminalvårdens möjligheter att begränsa rörelsefriheten efter villkorlig frigivning regleras i brottsbalken.

Enligt reglerna om särskilda föreskrifter i brottsbalken kan Kriminalvården besluta om särskilda villkor för en person som står under övervakning.

Det kan exempelvis handla om begränsningar av vilka platser eller geografiska områden personen får vistas inom.

Sådana föreskrifter kan användas för att minska risken för nya brott. Lagstiftningen ger också möjlighet att ta hänsyn till brottsoffrets behov av trygghet.

Det innebär att en geografisk begränsning inte enbart är en åtgärd mot exempelvis organiserad brottslighet. Den kan också vara relevant när en tidigare våldsutsatt person behöver skydd.

Men Kriminalvården måste göra en individuell bedömning.

Förbudet behöver vara motiverat av omständigheterna och proportionerligt i förhållande till ingreppet i personens rörelsefrihet.

En hög återfallsrisk innebär därför inte automatiskt att ett förbud mot att vistas i en hel kommun ska beslutas.

Skillnaden mellan vistelseförbud, kontaktförbud och fotboja

I rapporteringen om Hovslätt förekommer flera olika skyddsåtgärder. De har skilda funktioner.

Kriminalvårdens vistelseföreskrift kan begränsa var en person under övervakning får vistas efter villkorlig frigivning. Den beslutas inom Kriminalvårdens ansvar för övervakningen.

Kontaktförbud beslutas av åklagare och syftar till att skydda en person mot exempelvis hot, förföljelse eller andra brott. Ett utvidgat kontaktförbud kan även omfatta områden kring en skyddad persons bostad eller arbetsplats.

Elektronisk fotboja är ett sätt att kontrollera att vissa förbud och föreskrifter följs. Den fungerar som ett övervakningsmedel och stoppar inte fysiskt någon från att gå in i ett förbjudet område.

Skillnaden spelar stor roll i Hovslättsfallet.

Kriminalvården hade kunnat pröva geografiska begränsningar redan vid frigivningen i augusti. Den elektroniska övervakning som senare planerades skulle däremot inledas först efter de misstänkta överträdelserna av kontaktförbudet.

Hade ett tidigare vistelseförbud kunnat förhindra attacken?

Det är inte möjligt att säkert avgöra.

Enligt tidigare rapportering skulle mannen få elektronisk fotboja den 25 september, alltså dagen efter attacken.

Åklagaren Julia Rasmussen har tidigare bedömt att en redan aktiverad fotboja sannolikt inte hade förändrat händelseförloppets utgång på ett avgörande sätt.

Det beskedet handlar dock om den planerade elektroniska övervakningen.

P4:s nya granskning gäller en annan fråga: om Kriminalvården borde ha använt sina befogenheter tidigare, när mannen frigavs från fängelset.

Ett geografiskt vistelseförbud hade kunnat innebära ytterligare restriktioner och möjligheter till kontroll. Det går däremot inte att veta om mannen skulle ha följt ett sådant förbud eller om det hade förändrat händelserna den 24 september.

Den centrala frågan för en granskning av myndighetens agerande är därför vilka skyddsbehov och rättsliga förutsättningar som fanns när beslutet skulle fattas, inte enbart vad som senare inträffade.

Mannen misstänks för tre mordförsök

Den misstänkte mannen omhäktades den 26 oktober, bland annat misstänkt för tre fall av försök till mord.

Misstankarna omfattar hans tidigare flickvän, hennes nya sambo och ett barn. Mannen har nekat till brott.

Enligt Åklagarmyndighetens tidigare besked är den 23 november 2026 tidsfrist för åtal.

Utredningen om mannens misstänkta brott måste hållas åtskild från granskningen av Kriminalvårdens beslut.

Mannen ansvarar straffrättsligt för eventuella brott som kan bevisas. Kriminalvårdens ansvar handlar om huruvida myndigheten gjorde de riskbedömningar och vidtog de åtgärder som kunde krävas inom ramen för dess uppdrag.

Det som nu står klart är att myndigheten kände till en hög risk för fortsatt partnervåld och hade lagliga möjligheter att besluta om geografiska begränsningar.

Vad som ännu inte har klarlagts är varför den möjligheten inte användes i Hovslättsfallet.