Chicago Feds chef Austan Goolsbee avvisar tanken på att Federal Reserve ska pressa ned räntan för att minska den amerikanska statens lånekostnader. Uttalandet går rakt emot Donald Trumps krav på betydligt lägre räntor och sätter fokus på en större risk: om marknaden börjar tvivla på centralbankens inflationsbekämpning kan USA:s långräntor i stället stiga.

Goolsbee gjorde uttalandet den 21 september och betonade att statens finansiering inte ska styra den amerikanska centralbankens räntebeslut.

Enligt Reuters ser han just risken för politiska krav på lägre räntor som ett viktigt argument för en oberoende centralbank.

Konflikten handlar därmed inte bara om hur hög USA:s styrränta bör vara. I förlängningen handlar den också om förtroendet för Federal Reserve och om vad det kostar världens största ekonomi att låna pengar.

Trump vill se betydligt lägre ränta

Donald Trump har argumenterat för att Federal Reserve bör pressa ned räntan kraftigt och har pekat på USA:s lånekostnader som ett skäl.

Trump har efterfrågat en räntenivå omkring 1 procent eller lägre. Det är långt under den nivå som Fed beslutade om den 16 september, då centralbanken höjde målintervallet för styrräntan med 0,25 procentenheter till 3,75–4,00 procent.

Federal Reserves räntebeslut fattades enhälligt.

Goolsbees invändning är principiell. Fed ska försöka uppnå prisstabilitet och maximal sysselsättning, inte anpassa penningpolitiken efter hur stora räntekostnader den federala staten har.

Det blir särskilt känsligt när USA samtidigt har stora budgetunderskott och en mycket hög statsskuld.

Lägre styrränta behöver inte ge billigare statsskuld

Det kan låta självklart att en lägre Fed-ränta borde göra det billigare för USA att låna pengar. Sambandet är dock inte så enkelt.

Federal Reserve har störst direkt påverkan på korta räntor. När den amerikanska staten lånar pengar på längre löptider bestäms räntorna i hög grad av obligationsmarknaden.

Investerare som köper amerikanska statsobligationer måste bland annat bedöma hur inflationen kommer att utvecklas och vilken avkastning som krävs för att binda kapital under många år.

Om marknaden börjar tro att Fed håller räntan för låg för att hjälpa staten kan inflationsförväntningarna stiga. Investerarna kan då kräva högre ränta på exempelvis tio- och trettioåriga statsobligationer.

Resultatet kan bli motsatsen till vad en politiskt framtvingad räntesänkning var tänkt att åstadkomma: staten får billigare kort finansiering men dyrare långfristig upplåning.

Det är den risken Goolsbee pekar på.

Inflationen gör räntestriden svårare

Konflikten kommer samtidigt som inflationen fortfarande ligger över Federal Reserves mål på 2 procent.

Goolsbee har den 21 september också varnat för att USA:s inflation inte längre säkert kan förklaras enbart av tillfälliga faktorer som energi, tullar och andra utbudsstörningar. Även stark efterfrågan i ekonomin kan bidra till prisökningarna.

Om efterfrågan i USA fortsätter att vara för stark blir argumenten för stora räntesänkningar svagare.

Fed höjde dessutom sina inflationsprognoser i samband med septembermötet. Medianprognosen bland beslutsfattarna pekar mot ytterligare en räntehöjning under 2026 snarare än den kraftiga räntesänkning som Trump har efterfrågat.

Goolsbee själv har ingen ordinarie röst i Federal Reserves räntekommitté FOMC under 2026, men deltar i diskussionerna som chef för Chicago Fed.

USA:s långränta har redan nått 5 procent

Pressen på USA:s statsfinanser har blivit tydligare när marknadsräntorna stigit.

Den amerikanska tioårsräntan passerade den 14 september 5 procent för första gången sedan 2023. Bakom uppgången fanns bland annat inflationsoro, stora emissioner av statsobligationer och oro över USA:s offentliga finanser.

Den 21 september låg tioårsräntan omkring 4,96 procent efter en mindre nedgång.

USA:s federala budgetunderskott ligger samtidigt omkring 6 procent av BNP.

Ju högre långräntorna blir, desto större del av statsbudgeten behöver på sikt användas för att betala ränta på skulden. Det ökar i sin tur de politiska incitamenten att försöka få ned räntenivåerna.

Men om investerare uppfattar att penningpolitiken används för att underlätta statens finansiering kan förtroendet för inflationsmålet försämras. Då kan marknaden kräva ännu högre ränta för långfristiga amerikanska lån.

Därför spelar Fed-konflikten roll även i Sverige

Utvecklingen är inte begränsad till USA.

Amerikanska statsobligationer är en central referenspunkt på den globala finansmarknaden. När avkastningen på säkra amerikanska obligationer stiger påverkas ränteläget även i andra länder.

Internationella investerare jämför hela tiden vilken avkastning de får i olika marknader. Om amerikanska statsobligationer ger högre ränta kan även svenska och europeiska låntagare behöva erbjuda högre ränta för att attrahera kapital.

Det betyder inte att Riksbanken måste följa Federal Reserve punkt för punkt. Svensk penningpolitik styrs av svensk inflation och svensk ekonomi.

Men högre amerikanska långräntor kan ändå bidra till högre svenska marknadsräntor, vilket i nästa steg kan påverka bankernas finansiering, företagslån och bundna bolåneräntor.

Den som vill förstå sambandet mer direkt kan läsa vår guide om hur Fed påverkar svenska bolån.

Riksbanken står inför eget räntebesked

Riksbankens styrränta ligger på 1,75 procent inför nästa svenska penningpolitiska besked den 24 september.

Den svenska centralbanken har samtidigt varnat för att den underliggande inflationen kan bli för hög och har hållit möjligheten till en höjning senare under året öppen.

Sverige och USA befinner sig därmed i olika ekonomiska lägen, men den globala räntemarknaden binder ändå samman länderna.

Om investerare börjar kräva högre ersättning för att låna ut pengar till USA kan effekten spridas långt utanför den amerikanska marknaden.

Feds oberoende står i centrum

Goolsbees besked går därför längre än frågan om nästa amerikanska räntebeslut.

Kärnan är vem som ska bestämma vilken ränta som behövs för att hålla inflationen under kontroll.

Trump vill se betydligt lägre ränta och har lyft statens lånekostnader som ett argument. Goolsbee säger att Federal Reserve inte ska använda penningpolitiken för att göra det billigare för staten att finansiera sina underskott.

Om marknaden tror på centralbankens inflationsmål kan det bidra till lägre långsiktiga inflationsförväntningar och därmed lägre långräntor.

Om förtroendet i stället försvagas kan effekten bli den motsatta.

Det är därför konflikten mellan Vita huset och Federal Reserve i slutänden också kan få betydelse för räntor långt utanför USA.