Finansminister Elisabeth Svantesson (M) berättar för första gången offentligt om sin adhd-diagnos. I TV4:s Nyhetsmorgon beskriver hon en uppväxt präglad av rastlöshet och ångest, men också hur hon har lärt sig att hantera svårigheterna i sitt arbete. Nu vill hon att fler ska våga söka hjälp.

– Jag berättar för att det är så många som kämpar, säger Elisabeth Svantesson i Nyhetsmorgon lördagen den 14 november.

Finansministern har länge haft ett krävande arbete med stort ansvar, först som riksdagsledamot och minister och senare som ansvarig för Sveriges ekonomi. Men bakom den offentliga rollen har hon också levt med svårigheter som hon först senare i livet fick en förklaring till.

Hon berättar om ångest, rastlöshet och en hög aktivitetsnivå som funnits med sedan barndomen. Diagnosen har hjälpt henne att förstå delar av sitt eget beteende och varför vissa situationer kräver mer energi än andra.

Genom att tala öppet hoppas hon framför allt kunna nå personer som ännu inte fått hjälp.

Svantesson om uppväxten och diagnosen

I intervjun beskriver Elisabeth Svantesson hur hon redan som barn hade mycket energi, pratade mycket och kunde känna en stark inre rastlöshet.

Hon berättar också om ångest och svårigheter som följt henne genom livet. Samtidigt har hon klarat utbildning, arbetsliv och politiska uppdrag.

Att hon länge fungerat väl utåt har inte inneburit att allt varit enkelt.

Först senare i livet fick hon sin adhd-diagnos. Hon beskriver hur det har gett henne en bättre förståelse för de svårigheter hon tidigare försökt hantera utan att veta vad de berodde på.

Svantesson säger att hon önskar att hon hade sökt hjälp tidigare.

Det är också en viktig del av förklaringen till att hon nu berättar offentligt. Hon vill inte att andra ska behöva vänta lika länge på att få förståelse och stöd.

Särskilt lyfter hon barn, ungdomar och unga kvinnor som kan ha det svårt utan att omgivningen fullt ut förstår varför.

Så hanterar hon adhd i arbetet som finansminister

En konkret del av intervjun handlar om hur Svantesson får sitt arbete att fungera.

Som finansminister behöver hon hantera stora mängder information, fatta beslut, delta i förhandlingar och vara tillgänglig under långa arbetsdagar. Samtidigt beskriver hon att hon kan bli mycket trött och behöver återhämtning.

Hon berättar att hon har fått hjälp genom läkemedel och olika strategier för att hantera vardagen.

En särskild åtgärd har varit att skapa större förståelse bland hennes närmaste medarbetare.

Svantesson lät en person med kunskap om adhd träffa medarbetarna och förklara vilka svårigheter diagnosen kan innebära och vilket stöd hon behöver. Själv deltog hon inte i det samtalet.

Syftet var att göra det lättare för personerna omkring henne att förstå hur de kunde hjälpa till och varför vissa arbetssätt fungerar bättre än andra.

Det betyder inte att finansministern behöver slippa ansvar eller krävande arbetsuppgifter. Det handlar snarare om att organisera arbetet så att hennes förutsättningar tas till vara.

Samtidigt gör Svantesson en viktig reservation: hennes position innebär att hon har tillgång till medarbetare och möjligheter till avlastning som många andra människor saknar.

Det är en skillnad som lätt försvinner när framgångsrika personer berättar hur de hanterar en diagnos. Att nå långt i arbetslivet kan visa att adhd inte behöver sätta gränsen för vad en människa kan göra. Men det säger inte att alla har samma möjligheter eller behöver samma stöd.

Därför vill hon berätta offentligt

Svantessons beslut att tala om diagnosen handlar enligt henne framför allt om att hjälpa andra.

Hon vill visa att det går att leva ett bra liv och ha ett kvalificerat arbete även med adhd. Men hon vill också uppmärksamma att människor kan kämpa med svårigheter som inte alltid märks för omgivningen.

En person kan framstå som energisk, framgångsrik och välfungerande samtidigt som vardagen kräver stora ansträngningar.

För Svantesson har det varit betydelsefullt att förstå sina egna behov och få hjälp att hantera dem.

Hon betonar samtidigt att diagnosen inte beskriver hela hennes personlighet. Adhd är en del av hennes liv, men inte en fullständig förklaring till vem hon är.

Att hon nu väljer att berätta betyder inte heller att andra måste göra likadant. Det finns en skillnad mellan att frivilligt vara öppen om personliga svårigheter och att känna sig tvungen att lämna ut medicinsk information.

I hennes fall har öppenheten också haft en praktisk betydelse genom att närmaste medarbetare fått bättre kunskap om vilket stöd som fungerar.

Hela intervjun går att se på TV4 Play.

Allt fler unga får en adhd-diagnos

Svantessons berättelse kommer samma vecka som Socialstyrelsen presenterat nya uppgifter om psykiatriska diagnoser bland barn och unga.

I myndighetens rapport från den 10 november framgår att antalet nya adhd-diagnoser fortsätter att öka, särskilt bland flickor och unga kvinnor.

För 2025 uppskattas nära 14 procent av pojkarna och drygt 9 procent av flickorna i åldern 10–17 år ha en adhd-diagnos.

Totalt handlar det om över 116 000 barn i den åldersgruppen.

Siffrorna beskriver den uppskattade andelen barn som har diagnosen, inte hur många som fick diagnosen för första gången under året.

Att fler får en diagnos behöver heller inte betyda att adhd har blivit lika mycket vanligare. Förändrad kunskap, upptäckt och tillgång till utredningar kan påverka hur många som diagnostiseras.

Socialstyrelsen betonar vikten av breda bedömningar där vården också tar hänsyn till andra möjliga förklaringar till symtomen och tillstånd som kan förekomma samtidigt.

Hurbra har tidigare gått igenom Socialstyrelsens nya statistik om adhd, depression och ångest bland unga, där utvecklingen för olika diagnoser jämförs.

Den som vill läsa myndighetens egna slutsatser hittar dem i Socialstyrelsens rapportering om diagnosutvecklingen.

Vill att fler ska få hjälp tidigare

Elisabeth Svantessons berättelse handlar inte om att adhd alltid är en fördel eller att det går att övervinna alla svårigheter genom hårt arbete.

Hon beskriver själv hur diagnosen påverkat henne och vilken betydelse behandling, återhämtning och förståelse från omgivningen har haft.

Det är också därför hon vill nå människor som känner igen sig i hennes erfarenheter men ännu inte sökt hjälp.

Hon har själv haft ett långt arbetsliv och nått posten som finansminister innan hon nu valt att berätta om diagnosen offentligt.

En av hennes tydligaste poänger är ändå att hon önskar att hon hade fått hjälp tidigare.