BMI kan ge en missvisande bild av vem som har fetma och vem som riskerar allvarliga hälsoproblem. En ny internationell studie med över 840 000 deltagare visar att det traditionella kroppsmåttet missar fetma hos 5–9 procent av de undersökta vuxna. Forskarna vill att midjemått och organfunktion ska få större betydelse vid diagnos.
Studien, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature den 11 november 2026, bygger på hälsouppgifter från Storbritannien, USA, Kina och Spanien. Forskarna har jämfört den traditionella BMI-klassificeringen med en ny modell som skiljer mellan klinisk och preklinisk fetma.
Resultaten visar att BMI ensamt kan missa personer med ohälsosam fettansamling. Samtidigt kan vissa människor klassificeras med fetma trots att de inte uppfyller den nya modellens kriterier.
Forskarna menar att skillnaderna kan få betydelse för hur sjukvården upptäcker hälsorisker, ställer diagnoser och prioriterar behandling.
BMI missade fetma hos upp till 8,6 procent
Totalt analyserades hälsouppgifter från 844 108 vuxna i fyra stora befolkningsstudier.
Forskarna använde en diagnostisk modell som presenterades av en internationell expertkommission 2025. Den tar hänsyn till kroppsfettets fördelning och om överskottsfettet redan påverkar kroppens funktioner.
När resultaten jämfördes med traditionell BMI-klassificering framkom tydliga skillnader:
- Mellan 5,2 och 8,6 procent av deltagarna hade fetma enligt den nya modellen utan att klassificeras så med enbart BMI.
- Mellan 1,2 och 3,1 procent klassificerades med fetma utifrån BMI men uppfyllde inte den nya modellens kriterier.
- Mellan 22,7 och 31,3 procent av personerna med fetma enligt den nya modellen bedömdes ha klinisk fetma.
Skillnaderna varierade mellan länderna och de undersökta befolkningsgrupperna.
Det handlar inte om att forskarna har bevisat att alla tidigare diagnoser varit felaktiga. Resultaten visar att olika diagnostiska metoder identifierar delvis olika grupper av människor.
Eftersom BMI används i stora delar av världen kan skillnaderna beröra miljontals personer. Studien fastställer däremot inte hur många människor globalt som skulle få en annan diagnos.
Klinisk och preklinisk fetma – vad är skillnaden?
En central del av forskningen är uppdelningen mellan två typer av fetma.
| Diagnos | Vad den innebär |
|---|---|
| Klinisk fetma | Överskottsfett har redan orsakat eller bidragit till en påvisbar försämring av organfunktion eller fysisk funktionsförmåga. |
| Preklinisk fetma | Personen har överskottsfett som innebär förhöjda framtida hälsorisker, men ännu ingen påvisad sådan funktionsnedsättning. |
Vid klinisk fetma kan exempelvis hjärtats, njurarnas eller andningens funktion vara påverkad. Även betydande begränsningar i vardagliga aktiviteter kan ingå i bedömningen.
Preklinisk fetma innebär däremot att personen har en ökad risk att utveckla sjukdom, utan att den aktuella fettansamlingen redan har orsakat motsvarande funktionsnedsättning.
Skillnaden kan bli viktig för vilken typ av behandling som behövs och hur brådskande insatserna är.
Tydlig skillnad i dödlighetsrisk
Forskarna undersökte också sambandet mellan de nya diagnoskategorierna och dödlighet.
Personer med klinisk fetma hade en relativ dödlighetsrisk på 1,69 jämfört med referensgruppen. För personer med preklinisk fetma var motsvarande värde 1,19.
Det innebär att klinisk fetma var förknippad med en betydligt större riskökning.
Samtidigt utvecklade mellan 77,4 och 91,3 procent av personerna med preklinisk fetma inte klinisk fetma under en tioårsperiod.
Det visar att förhöjd kroppsfettmassa inte automatiskt leder till samma sjukdomsutveckling hos alla.
Resultaten bygger dock på observationsdata. De visar samband mellan hälsotillstånd och dödlighet, inte att diagnoskategorierna i sig orsakar riskökningen.
Därför kan midjemåttet säga mer än BMI
BMI, Body Mass Index, beräknas genom att kroppsvikten delas med längden i kvadrat.
Måttet är enkelt att använda och har länge varit centralt inom vården. Ett BMI på 25–29,9 klassificeras normalt som övervikt och från 30 som fetma hos vuxna.
Men BMI har betydande begränsningar.
Det skiljer inte mellan muskler och fettvävnad och visar inte var på kroppen fettet finns. Två personer med samma BMI kan därför ha mycket olika kroppssammansättning och hälsorisker.
Fett som samlas kring de inre organen i buken är särskilt relevant eftersom det är förknippat med bland annat typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom.
Den nya modellen kompletterar därför BMI med mått som midjeomfång och förhållandet mellan midjemått och kroppslängd.
En person med BMI under 30 kan exempelvis ha så pass mycket bukfett att en mer omfattande undersökning visar en fetmarelaterad hälsorisk som BMI-gränsen ensam inte fångar.
Omvänt kan en person med högt BMI ha en kroppssammansättning som gör att BMI överdriver mängden kroppsfett.
Vilket midjemått är för högt?
Enligt svenska 1177 börjar risken för vissa sjukdomar öka vid ett midjemått på ungefär 80 centimeter för kvinnor och 94 centimeter för män.
Vid 88 respektive 102 centimeter är riskökningen tydligare.
Gränserna är vägledande och kan behöva tolkas utifrån individens förutsättningar. De innebär inte att ett visst midjemått ensamt räcker för att ställa diagnosen fetma.
Svenska vården använder redan fler mått än BMI
Även om studien föreslår ett mer detaljerat diagnostiskt system är grundtanken inte ny inom svensk sjukvård.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid obesitas och det nationella kliniska kunskapsstödet betonar redan att BMI inte ska vara det enda underlaget vid en individuell medicinsk bedömning.
Sjukvården behöver också undersöka bland annat midjemått, blodtryck, blodsocker, andra riskfaktorer och eventuella sjukdomar som kan vara kopplade till övervikten.
Det innebär att två patienter med samma BMI inte nödvändigtvis ska få samma behandling.
En person kan behöva mer omfattande medicinsk utredning och behandling, medan en annan främst behöver förebyggande insatser och uppföljning.
Den nya internationella studien stärker forskningsstödet för ett sådant synsätt. Däremot innebär publiceringen inte att Sverige automatiskt inför klinisk och preklinisk fetma som nya nationella diagnoskategorier.
Kan studien förändra vem som får Wegovy och Mounjaro?
Resultaten kan också bli betydelsefulla för framtidens behandling med viktminskningsläkemedel.
Läkemedel som Wegovy och Mounjaro används vid behandling av obesitas och i vissa fall övervikt med viktrelaterade hälsoproblem.
De godkända användningsområdena för viktkontroll omfattar bland annat vuxna med BMI på minst 30, eller BMI från 27 till under 30 om personen dessutom har minst en viktrelaterad sjukdom.
Den nya forskningen väcker frågan om patienter med stor mängd bukfett och tydlig organpåverkan skulle kunna behöva en annan riskbedömning än vad deras BMI antyder.
På samma sätt skulle en mer detaljerad klassificering kunna hjälpa sjukvården att skilja mellan patienter som redan har utvecklat sjukdom och personer som framför allt behöver förebyggande insatser.
Men studien innebär ingen omedelbar förändring av läkemedlens godkända BMI-gränser.
För den som vill veta vilka behandlingar som finns och hur en medicinsk bedömning går till finns Hurbra-guiden om viktminskningsmedicin, recept och behandling.
Det finns också skillnader mellan läkemedlens godkända användningsområden, vårdens behandlingsrekommendationer och vilka behandlingar som omfattas av högkostnadsskyddet.
TLV beslutade i februari 2026 att Wegovy inte skulle ingå i högkostnadsskyddet för behandling av obesitas.
Den som överväger läkemedelsbehandling kan även läsa Hurbra:s jämförelse mellan Mounjaro och Wegovy.
Forskarna vill förändra hur fetma diagnostiseras
Den nya studien ger stöd för att skilja mellan mängden överskottsfett och de sjukdomstillstånd som kan följa av det.
Samtidigt återstår frågor innan modellen kan införas brett.
Forskarna har använt befintliga hälsouppgifter från fyra länder. Alla mått har inte samlats in på exakt samma sätt, och det är inte alltid möjligt att avgöra om en viss sjukdom direkt orsakats av kroppsfettet.
Midjemått och andra kroppsmått är dessutom indirekta uppskattningar av fettfördelningen, inte exakta mätningar av fettvävnaden.
Studien omfattar inte någon svensk befolkningsgrupp. Det går därför inte att direkt översätta procentsiffrorna till hur många svenskar som skulle få en annan diagnos.
Forskningsresultaten finns publicerade i Nature: Validation of clinical and preclinical obesity across global cohorts.
Nästa fråga för forskningen är hur väl den nya modellen fungerar i vanlig sjukvård, där tillgången till undersökningar, patienternas hälsotillstånd och möjligheterna till behandling varierar.