Andreas Almgren är Europamästare på 10 000 meter. Svensken gjorde inte bara det som länge saknats i hans mästerskapskarriär – han gjorde det genom att fullständigt ta kommandot över finalen. Med 27.23,44 sprang Almgren hem guldet, slog ett nästan 48 år gammalt mästerskapsrekord och lämnade regerande Europa- och världsmästare långt bakom sig.

Det finns segrar som avgörs på upploppet och segrar där en favorit lyckas hålla undan.

Sedan finns det lopp som Andreas Almgrens EM-final i Birmingham.

Svensken vann med 19,23 sekunder före silvermedaljören Dominic Lobalu och gjorde en final som på förhand innehöll flera av Europas och världens främsta långdistanslöpare till en uppvisning.

Det kanske mest talande var att dramatiken i kampen om guldet i praktiken var över långt innan klockan ringde för sista varvet.

Almgren tog över loppet tidigt

Planen inför finalen var inte nödvändigtvis att Almgren skulle gå fram och styra nästan hela loppet. Enligt tränaren Urban Aruhn var tanken snarare att svensken skulle göra sitt verkliga drag efter ungefär 5 200 meter.

Men loppet utvecklade sig annorlunda.

Den första kilometern gick på ungefär 3.16, ett beskedligt tempo för löpare på den här nivån. Almgren ville inte sitta kvar och vänta på att en mästerskapsfinal skulle förvandlas till ännu ett taktiskt spurtlopp.

Han gick fram.

Sedan ökade han.

Och fortsatte öka.

Fältet började sträckas ut bakom svensken och omkring sju kilometer in i finalen hade Almgren skapat den lucka som till slut skulle avgöra hela mästerskapet. En av kilometrarna mitt under offensiven gick på omkring 2.34.

Det är ett våldsamt temposkifte efter den långsamma öppningen.

När Almgren fortsatte framåt började avståndet bakåt växa snarare än minska. Mot slutet av loppet kom han till och med ikapp löpare som låg ett varv bakom.

På upploppet behövdes ingen desperat spurt och ingen blick över axeln för att kontrollera närmaste konkurrent.

Guldet var redan hans.

Ett mästerskapsrekord från 1978 försvann

Segertiden 27.23,44 innebar dessutom nytt mästerskapsrekord.

Det tidigare rekordet på 27.30,99 sattes av Finlands Martti Vainio vid EM i Prag 1978. Det hade alltså stått sig genom årtionden av europeisk långdistanslöpning innan Almgren förbättrade det med drygt sju och en halv sekund.

Att han gjorde det efter en första kilometer på ungefär 3.16 säger en hel del om tempot under resten av finalen.

Efter den långsamma öppningen behövde Almgren i grova drag hålla omkring 2.41 per kilometer under de avslutande nio kilometrarna för att komma ned till sluttiden.

Placering	Resultat
Andreas Almgren, Sverige	1:a – 27.23,44, mästerskapsrekord
Dominic Lobalu, Schweiz	2:a – 27.42,67
Jimmy Gressier, Frankrike	3:a – 28.07,90
Almgrens segermarginal	19,23 sekunder
Tidigare mästerskapsrekord	27.30,99, Martti Vainio 1978

Det officiella EM-resultatet hos European Athletics visar också vilken klass det faktiskt var på löparna bakom svensken.

Dominic Lobalu kom till Birmingham som regerande Europamästare.

Jimmy Gressier var regerande världsmästare.

Ändå var ingen av dem nära Almgren den här kvällen.

Revanschen efter alla fjärdeplatser

Det gör guldet större än själva medaljen.

Under flera år har Almgren varit en av Europas snabbaste långdistanslöpare samtidigt som de riktigt stora mästerskapsresultaten gång på gång har glidit honom ur händerna.

Han hade fyra europeiska fjärdeplatser på seniornivå bakom sig.

Den kanske mest smärtsamma kom på just 10 000 meter vid EM i Rom 2024. Almgren gick in på upploppet i medaljposition men passerades och slutade fyra – bara två tiondelar från bronset.

Den gången blev finalen precis den typ av taktiskt lopp där många löpare fortfarande hade möjlighet att avgöra sent.

I Birmingham såg Almgren till att det scenariot aldrig uppstod.

I stället för att vänta på konkurrenterna tvingade han dem att springa hans lopp.

Det är kanske den största skillnaden mellan den Almgren som länge radade upp rekord och topplaceringar och den löpare som nu står som Europamästare.

Hurbra skrev redan inför mästerskapet om Andreas Almgrens möjligheter vid friidrotts-EM 2026. Efter finalen går det att konstatera att favorittrycket inte blev ett problem.

Han använde det som om det var en självklarhet att han skulle vara mannen som bestämde.

VM-bronset blev den stora vändpunkten

En viktig gräns passerades redan under VM i Tokyo 2025.

Där tog Almgren brons på 10 000 meter och vann sin första stora individuella seniormedalj. Till skillnad från uppvisningen i Birmingham kom medaljen i ett långsamt och taktiskt lopp, där Almgren visade att han också kunde vara med när allt skulle avgöras sent.

Det förändrade bilden av honom.

Fram till dess var det enkelt att beskriva svensken som en fantastisk rekordlöpare som ännu inte fått samma utdelning i mästerskap.

Efter VM-bronset var den beskrivningen inte längre rättvis.

Och efter EM-guldet fungerar den inte alls.

Almgren har nu visat två helt olika sätt att vinna stora mästerskapsmedaljer: genom att överleva ett taktiskt lopp och genom att helt enkelt springa ifrån motståndarna.

I Birmingham valde han det senare.

Europas bästa tider räcker inte som förklaring längre

Almgrens kapacitet har egentligen varit uppenbar länge.

Han har sprungit 10 000 meter på 26.52,87, satt Europarekord på 5 000 meter med 12.44,27 och sänkte under 2026 sitt Europarekord på 10 kilometer landsväg till 26.45.

Den typen av tider placerar honom på en nivå som få europeiska löpare någonsin varit i närheten av.

Men rekord och mästerskap ställer olika krav.

I ett rekordförsök finns ofta farthållare, en tydlig tidsplan och ett lopp som från början är byggt för hög fart. I en mästerskapsfinal spelar konkurrenternas taktik, positionering och besluten mitt under loppet minst lika stor roll som den rena löpkapaciteten.

Det är därför segern i Birmingham betyder så mycket.

Almgren var redan snabb nog för att vinna ett EM.

Nu visade han också att han kunde skapa ett lopp där den kapaciteten blev avgörande.

Första svenska EM-guldet på distansen

Guldet är dessutom historiskt för svensk friidrott.

Ingen svensk man hade tidigare vunnit 10 000 meter vid ett friidrotts-EM.

Almgren gjorde det inte med någon centimeter på mållinjen. Han vann genom att bryta ned ett högklassigt fält tills ingen längre kunde följa.

Inför finalen hade förutsättningarna dessutom förändrats när Mohamed Abdilaahi lämnade återbud, något Hurbra tidigare skrev om i artikeln om Almgrens guldläge inför EM-finalen.

Men motståndet som återstod innehöll fortfarande både den regerande Europamästaren och den regerande världsmästaren.

Det gör segermarginalen svår att bortförklara.

Frågan är inte längre om Almgren kan vinna

Under lång tid följdes Andreas Almgren av samma fråga när ett stort mästerskap närmade sig.

Skulle rekordkapaciteten äntligen kunna omvandlas till en stor medalj?

Efter VM-bronset började frågan försvinna.

Efter Birmingham är den borta.

Almgren har blivit Europamästare genom att göra precis det han är bäst på: springa väldigt fort väldigt länge. Skillnaden är att han den här gången lyckades tvinga ett helt mästerskapsfält att försöka göra samma sak.

Ingen klarade det.

När han gick i mål på 27.23,44 hade ett 48 år gammalt mästerskapsrekord försvunnit, de regerande mästarna var distanserade och Sveriges första EM-guld på herrarnas 10 000 meter var säkrat.

För Andreas Almgren var det mer än ännu en snabb tid.

Det var kvällen då han gick från en av Europas bästa löpare till Europamästare.