Magdalena Andersson går till attack mot Tidöpartierna efter Jimmie Åkessons besked att Sverigedemokraterna inte tänker uppmana sina väljare att stödrösta på Liberalerna. S-ledaren menar att SD nu har ”övergett Liberalerna” och syftar på vårens uppmärksammade försoning mellan partierna: ”Så mycket för den kramen”. Konflikten är mer än ett kampanjutspel. Med L runt två procent i flera opinionsmätningar kan partiets kamp mot riksdagsspärren bli avgörande för vem som kan bilda regering efter valet.

Andersson: Svårt att tolka på annat sätt

Magdalena Andersson fick på måndagen frågor om Jimmie Åkessons besked att SD-väljare inte bör stödrösta på Liberalerna.

På frågan om Sverigedemokraterna därmed har övergett L svarade Socialdemokraternas partiledare att det är svårt att tolka situationen på något annat sätt.

Sedan kom den mer spetsiga kommentaren:

”Så mycket för den kramen.”

Andersson syftar på den uppmärksammade försoningen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna tidigare under året. I mars presenterade partierna ett gemensamt ”Sverigelöfte” och Liberalernas Simona Mohamsson accepterade samtidigt att SD kan ingå i en regering efter valet.

Presskonferensen avslutades med en kram mellan Mohamsson och Åkesson, en bild som blev symbol för att den gamla konflikten mellan partierna åtminstone tillfälligt hade lagts åt sidan.

Nu försöker oppositionen använda just den bilden mot regeringssidan.

Åkesson vill inte att SD-väljare räddar L

Bakgrunden är Jimmie Åkessons besked om taktiska röster.

SD-ledaren har sagt att han inte vill uppmana sverigedemokratiska väljare att rösta på Liberalerna för att hjälpa partiet över riksdagsspärren.

Åkesson har dessutom satt upp en tydlig gräns. Om Liberalerna fortfarande ligger under 3,5 procent tio dagar före valet den 13 september anser han att väljare på den blågula sidan bör rösta på något av de andra partierna i samarbetet.

I praktiken innebär det att Åkesson framför allt lämnar frågan om eventuella stödröster till Moderaterna och Kristdemokraterna.

Men beskedet innebär inte att SD formellt har brutit med Liberalerna.

Åkesson har samtidigt sagt att han hoppas att L klarar riksdagsspärren och att samarbetet mellan partierna inte har fungerat dåligt. Hans argument är snarare att Liberalerna är SD:s tydligaste ideologiska motpol inom Tidösamarbetet och att Sverigedemokraterna hade kunnat få igenom mer av sin egen politik utan L.

När Andersson säger att SD har ”övergett Liberalerna” är det därför en politisk tolkning av beskedet, inte ett formellt uppbrott.

Kramen har blivit ett vapen för oppositionen

För Socialdemokraterna är situationen användbar eftersom den gör det möjligt att angripa själva sammanhållningen i regeringsunderlaget.

I mars ville L och SD visa att de kunde gå till val tillsammans trots flera år av djupa motsättningar.

Nu är läget det motsatta.

Liberalerna kämpar för sin riksdagsöverlevnad samtidigt som det största partiet på regeringssidan säger att dess egna väljare inte bör hjälpa L över spärren.

Det är kontrasten Andersson försöker fånga med kommentaren om kramen.

Oppositionens budskap kan förenklas till en fråga: Om de fyra Tidöpartierna behöver varandra för att behålla regeringsmakten, varför vill ett av de största partierna då inte hjälpa det minsta?

Centerpartiet kan samtidigt dra nytta av Liberalernas problem från ett annat håll.

I SVT/Verians augustimätning fick C 8,0 procent, och institutet såg bland annat väljarflöden från Liberalerna till Centerpartiet. Det stärker C:s möjlighet att locka borgerliga väljare som inte vill ingå i ett regeringsunderlag där SD får en central roll.

Vad händer om Liberalerna får under fyra procent?

Det är här konflikten får verklig betydelse.

För att få delta i den nationella mandatfördelningen till riksdagen måste ett parti normalt få minst fyra procent av rösterna.

Ett parti under fyra procent kan fortfarande vinna fasta mandat i en enskild valkrets om det får minst tolv procent där, men för Liberalerna är det inte ett realistiskt huvudscenario utifrån dagens opinionsläge.

Valmyndigheten beskriver reglerna för riksdagsspärren och mandatfördelningen här.

Om L exempelvis skulle få 3,9 procent betyder det inte att ett antal mandat lämnas tomma. Riksdagen har fortfarande 349 ledamöter.

I stället fördelas mandaten mellan de partier som kvalificerar sig.

Det innebär också att man inte kan ta Liberalernas nuvarande mandat och bara dra bort dem från regeringssidan. Även M, KD och SD skulle få en del av de mandat som omfördelas om L hamnar utanför riksdagen.

Men nettoeffekten kan ändå bli mycket stor.

2022 visar hur avgörande L kan vara

I valet 2022 fick Liberalerna 4,61 procent av rösterna och 16 mandat.

Moderaterna fick 68 mandat, Sverigedemokraterna 73 och Kristdemokraterna 19.

M, KD och SD hade därmed tillsammans 160 mandat. Med Liberalernas 16 mandat nådde regeringsunderlaget 176 och fick majoritet mot oppositionens 173.

Liberalernas närvaro i riksdagen var alltså direkt avgörande för regeringsunderlagets majoritet.

Det är en viktig förklaring till varför partiets opinionsläge har blivit en av valrörelsens mest betydelsefulla frågor.

Hurbra har tidigare gått igenom hur stora Liberalernas chanser är att klara riksdagsspärren 2026.

L ligger långt under spärren

Problemet för regeringssidan är att Liberalernas läge just nu inte handlar om några tiondelar kring fyra procent.

I SVT/Verians augustimätning fick L bara 1,9 procent.

I samma mätning fick S, C, V och MP tillsammans 53,9 procent, medan Tidöpartierna samlade 43,9 procent. När Liberalerna hamnade utanför riksdagen blev mandatfördelningen 196–153 till oppositionens fördel.

Det betyder inte att hela skillnaden orsakas av Liberalernas svaghet. Oppositionen leder samtidigt stort i själva väljarstödet.

Men L:s problem gör uppförsbacken ännu brantare.

Även andra opinionsmätningar under augusti har placerat Liberalerna tydligt under fyra procent. Demoskop hade partiet på 2,4 procent och Novus omkring 1,9.

Hurbra har också gått igenom SVT/Verians augustimätning och det växande gapet mellan blocken.

Mohamsson försöker vända pressen mot Åkesson

Simona Mohamsson har svarat på Åkessons besked genom att använda samma regeringsmatematik mot SD-ledaren.

L-ledaren menar att Liberalerna är avgörande för det blågula regeringsalternativet och att det utan L blir betydligt svårare både för Ulf Kristersson att fortsätta som statsminister och för Jimmie Åkesson att själv få ministerposter.

Mohamsson har samtidigt betonat att hon fortfarande tror på Tidösamarbetet.

Argumentet är tydligt: Liberalernas svaga opinionsläge ska inte få borgerliga väljare att ge upp partiet, utan tvärtom göra stödröster ännu viktigare.

Ulf Kristersson har valt en försiktigare linje. Han har inte uppmanat moderata väljare att stödrösta på L, men har samtidigt konstaterat att det naturligtvis är bättre för regeringssidan om samtliga fyra partier kommer in i riksdagen.

Det lämnar Liberalerna i ett besvärligt läge.

Partiet säger att hela regeringsprojektet behöver L, samtidigt som varken Åkesson eller Kristersson lovar att mobilisera sina egna väljare för att rädda partiet.

Nu börjar rösterna faktiskt räknas

Tidpunkten gör konflikten extra känslig.

Förtidsröstningen inför valet den 13 september börjar redan onsdagen den 26 augusti.

Diskussionen om stödröster är därför inte längre en teoretisk taktisk fråga långt före valet.

Väljare börjar nu faktiskt lägga sina röster.

Det ger Socialdemokraterna ett tydligt angrepp inför valrörelsens slutskede: den kram som i våras skulle visa att Tidöpartierna hade hittat en gemensam väg framåt används nu som symbol för motsatsen.

För regeringssidan är problemet mer konkret än bilden.

Om Liberalerna inte lyckas närma sig fyra procent kan regeringsfrågan i praktiken bli betydligt svårare redan innan de sista rösterna är räknade.