Sverigedemokraternas historiska valbakslag har utlöst en intern diskussion om partiets väg till fortsatt makt. Efter tisdagens strategimöte vill Jimmie Åkesson inte säga om kravet på regeringsplats fortfarande är absolut – samtidigt som motstridiga uppgifter kommer från personer högt upp i partiet.

SD-ledningen samlades på tisdagen för att diskutera det nya parlamentariska läget efter valet. När Jimmie Åkesson lämnade riksdagen beskrev han mötet som ”väldigt konstruktivt”, men gav få konkreta besked om vilka slutsatser partiet hade dragit.

Den stora frågan gäller SD:s kanske viktigaste vallöfte: att partiet den här gången inte skulle nöja sig med rollen som stödparti.

Före valet var budskapet tydligt. Sverigedemokraterna skulle antingen ingå i regeringen eller gå i opposition.

Efter valförlusten är situationen betydligt mer komplicerad.

Motstridiga uppgifter om SD:s regeringskrav

Svenska Dagbladet har rapporterat att personer på hög nivå inom SD diskuterar möjligheten att släppa kravet på ministerposter. En sådan reträtt skulle kunna öppna för en ny borgerlig regeringskonstruktion där Centerpartiet får en roll.

Samtidigt ger andra centralt placerade SD-källor en helt annan bild. Enligt uppgifter till Aftonbladet ligger linjen om ”regering eller opposition” fortfarande fast.

Åkesson själv har inte velat bekräfta någon av versionerna.

Efter strategimötet svarade han inte på om SD kan tänka sig att avstå från regeringsplatser för att underlätta ett samarbete på den borgerliga sidan. Senare varnade han också för att dra långtgående slutsatser från uppgifter som tillskrivs anonyma personer i partiet.

Det betyder att SD ännu inte officiellt har övergett den linje som partiet gick till val på.

Men bara det faktum att frågan nu diskuteras visar hur mycket förutsättningarna har förändrats.

Valförlusten har försvagat Åkessons position

SD går mot sitt första tydliga bakslag i ett riksdagsval sedan partiet kom in i riksdagen.

I det preliminära valresultatet ligger partiet på omkring 17,5 procent och 62 mandat. Det innebär en nedgång på ungefär tre procentenheter och elva mandat.

Moderaterna ligger samtidigt på omkring 19,9 procent och 70 mandat.

Det förändrar maktbalansen på den borgerliga sidan.

Efter valet 2022 var SD större än Moderaterna och kunde förhandla från positionen som det största partiet i Ulf Kristerssons parlamentariska underlag. Nu är rollerna omvända.

Moderaterna är åter störst på den tidigare Tidösidan, samtidigt som M, SD, KD och L tillsammans inte ser ut att få egen majoritet.

Det gör Åkessons regeringskrav betydligt svårare att upprätthålla.

Kristerssons väg går genom Centerpartiet

Det preliminära mandatläget är 176 mandat för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet och 173 för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Det slutliga resultatet är ännu inte fastställt. Sent inkomna förtidsröster och utlandsröster börjar räknas den 16 september och det är Valmyndighetens slutliga resultat som avgör mandatfördelningen.

Om det nuvarande läget består måste Moderaterna hitta stöd utanför de fyra tidigare Tidöpartierna för att Ulf Kristersson ska kunna fortsätta som statsminister.

Det är därför Centerpartiet plötsligt har blivit centralt.

Kristersson talade redan på valnatten om möjligheten att samla en ”icke-socialistisk majoritet”. I en sådan räknas även Centerpartiet in.

Problemet är att C:s motstånd mot Sverigedemokraternas inflytande går betydligt längre än frågan om ministerposter.

Att SD lämnar regeringen kanske inte räcker

Centerpartiets linje efter valet är att partiet inte vill stödja en regering som är beroende av Sverigedemokraterna.

Det betyder att en enkel återgång till modellen från mandatperioden 2022–2026 inte automatiskt löser problemet.

Om SD avstår från ministrar men samtidigt fungerar som regeringens nödvändiga stödparti kan Centerpartiet fortfarande säga nej.

C har redan avvisat Moderaternas försök att locka över partiet och riktar i första hand in sig på förhandlingar med Socialdemokraterna.

För Åkesson innebär det att en reträtt från ministerkravet kan bli en stor politisk eftergift utan att den ens garanterar att den borgerliga sidan kan bilda regering.

SD gick till val på regering eller opposition

Just därför är frågan så känslig internt.

SD:s officiella linje inför valet var att tiden som stödparti skulle ta slut. Partiet skulle efter valet antingen sitta i regeringen eller bedriva opposition.

Åkesson hade också öppet talat om ett betydande antal SD-ministrar om det borgerliga blocket vann. Antalet ministerposter var förhandlingsbart och kunde vägas mot politiska eftergifter, men principen att SD skulle in i regeringen framställdes som betydligt hårdare.

Hurbra skrev tidigare om Åkessons ultimatum om att SD skulle bli regeringsparti eller gå i opposition.

Att gå tillbaka till ännu en mandatperiod som stödparti skulle därför kräva en tydlig förklaring till de egna väljarna.

Det är också en av konflikterna som nu finns inom partiet.

Intern konflikt om vägen framåt

Enligt uppgifter inför strategimötet finns olika uppfattningar inom SD om hur partiet bör agera.

En linje är pragmatisk: det viktigaste är att hålla Socialdemokraterna borta från regeringsmakten, även om det kräver nya kompromisser och någon form av uppgörelse där Centerpartiet ingår.

Den andra linjen drar motsatt slutsats av valförlusten.

Där ses det svaga resultatet som ett tecken på att SD redan har kompromissat för mycket under mandatperioden. Ytterligare eftergifter, inte minst gentemot Centerpartiet i frågor som migration, skulle enligt det synsättet kunna göra problemet ännu större.

Det är den konflikt Åkesson nu måste hantera.

SD behöver samtidigt förhålla sig till att partiets förhandlingsstyrka är klart svagare än efter valet 2022.

Fyra möjliga vägar för Åkesson

Den första möjligheten är att hålla fast vid vallöftet och kräva regeringsposter.

Det skulle vara enklast att förklara för de egna väljarna, men är svårt att förena med Centerpartiets nuvarande linje om mandatläget står sig.

Den andra är att SD släpper ministerkravet och accepterar en ny stödpartiroll. Det är den möjlighet som enligt vissa uppgifter diskuteras internt, men den löser inte automatiskt konflikten med C.

Den tredje är en lösare konstruktion där SD tolererar en borgerlig regering utan att ingå i ett formellt stödsamarbete. Sverige har negativ parlamentarism, vilket innebär att en statsminister inte behöver samla 175 ja-röster. Det räcker att färre än 175 ledamöter röstar nej.

Det öppnar för regeringar som tolereras genom nedlagda röster.

Men en sådan lösning skulle kräva stora politiska förflyttningar från både SD och C.

Den fjärde vägen är opposition.

Om Åkesson står fast vid sitt löfte och ingen regering med SD-ministrar är möjlig är det den naturliga konsekvensen. Partiet skulle då för första gången sedan Tidöavtalet förlora sin direkta roll i regeringsunderlaget.

SD kan hoppas på att motståndarsidan misslyckas

Det finns samtidigt ett viktigt skäl för SD att inte fatta något snabbt beslut.

De fyra partier som just nu har 176 mandat är långt ifrån överens om hur en regering ska se ut.

Centerpartiet vill inte släppa in Vänsterpartiet i regeringen. Vänsterpartiet har å sin sida krävt regeringsposter om dess mandat ska användas för att bära fram en regering.

Det gör regeringsbildningen öppen trots att mandatfördelningen för tillfället ger S, V, MP och C ett övertag.

För SD och Moderaterna kan den mest rationella strategin därför vara att vänta.

Om förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kör fast kan Kristerssons försök att samla ett alternativ få nytt liv.

Åkesson har betydligt färre bra alternativ

Det är den verkliga skillnaden mot läget efter förra valet.

Då kunde Jimmie Åkesson förhandla som ledare för det största partiet i regeringsunderlaget och använda SD:s mandat som grund för ett omfattande politiskt inflytande.

Nu är partiet mindre än Moderaterna, den tidigare Tidösidan saknar egen majoritet och en möjlig vågmästare i Centerpartiet vill minska SD:s inflytande snarare än öka det.

Därför är frågan om regeringskravet större än en diskussion om ministerposter.

Den handlar om vilken roll Sverigedemokraterna över huvud taget kan spela i svensk politik efter valet 2026.

Åkesson har ännu inte gett svaret.

Men efter tisdagens strategimöte är det tydligt att ett krav som före valet presenterades som närmast självklart nu har blivit en av partiets svåraste frågor.