Åkesson svarar Busch med ultimatum – SD blir regeringsparti eller går i opposition
Jimmie Åkesson skärper regeringskravet fem dagar före valet. Efter Ebba Buschs besked att Sverigedemokraterna inte är garanterat några ministerposter slår SD-ledaren fast att partiet efter valet bara ser två alternativ: att sitta i regeringen eller gå i opposition. Därmed ökar pressen på hela Tidösidan just när regeringsfrågan blivit en av valrörelsens stora slutstrider.
Den konflikt som under flera veckor vuxit mellan Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har nu nått själva regeringsbildningen.
Jimmie Åkesson gör klart att Sverigedemokraterna inte tänker acceptera samma konstruktion som efter valet 2022, då Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bildade regering medan SD stod utanför och fick omfattande politiskt inflytande genom Tidöavtalet.
Efter valet den 13 september är alternativen enligt Åkesson i stället tydliga: SD sitter i regeringen eller går i opposition.
I en intervju med Aftonbladet svarar han också nej på frågan om partiet skulle kunna stödja en ny Tidöregering från utsidan.
Beskedet innebär att en modell som fungerade under hela den senaste mandatperioden i praktiken inte längre finns kvar som självklar reservlösning.
Busch vill inte lova SD ministerposter
Bakgrunden är Ebba Buschs besked att Sverigedemokraterna inte på förhand är garanterat några ministerposter.
KD-ledaren har samtidigt inte uteslutit SD ur en framtida regering.
Hennes linje är i stället att regeringsförhandlingen ska börja efter valet och att valresultatet, partiernas storlek, politiska överenskommelser och ansvarsfördelningen måste avgöra vilka partier som faktiskt sitter i regeringen.
Busch har beskrivit en framtida blågul regering som något som i teorin kan bestå av ett, två, tre eller fyra partier.
Skillnaden mellan henne och Åkesson är därför större än den först kan verka.
Busch vill inte lova ministerposter innan väljarna har sagt sitt.
Åkesson säger nu att en förhandling som slutar med SD utanför regeringen inte är tillräcklig för att partiet ska stödja regeringen.
Det gör regeringsfrågan betydligt mer låst redan före valdagen.
Åkesson varnar för ”vänsterflörtande”
Samtidigt trappar Åkesson upp sin kritik mot de andra partierna på Tidösidan.
Han pekar ut vad han kallar andra partiers ”vänsterflörtande” som ett av de största hoten mot möjligheten att få fram en blågul regering efter valet.
Det är framför allt Kristdemokraterna som hamnat i skottlinjen.
Konflikten började inte den 8 september. Åkesson har tidigare kritiserat Busch efter hennes resonemang om blocköverskridande samarbete i ett exceptionellt politiskt läge och om möjligheten att släppa fram Magdalena Andersson under särskilda omständigheter.
Busch har i sin tur försökt dra en tydlig gräns mellan att kunna samarbeta över blockgränsen i en allvarlig nationell situation och att fungera som stödparti åt Socialdemokraterna.
Nu knyter Åkesson samman den tidigare kritiken med regeringsbildningen.
Frågan handlar därmed inte längre bara om hur Tidöpartierna ska förhålla sig till Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den handlar om hur mycket intern rörelsefrihet de fyra partierna kan ha innan SD anser att själva regeringsunderlaget blivit för osäkert.
Konflikten har vuxit snabbt. Hurbra har tidigare gått igenom striden mellan Åkesson och Busch inför valet.
Kristersson har redan öppnat regeringsdörren för SD
För Moderaterna ser läget annorlunda ut.
Ulf Kristersson har redan gjort klart att Sverigedemokraterna ska kunna få ministerposter om Tidösidan vinner valet.
Han har däremot inte accepterat Åkessons tidigare resonemang om hur många statsråd SD borde få.
Åkesson har argumenterat för att ministerposterna i hög grad bör spegla partiernas storlek. Kristersson har svarat att både ministerposter och politiska ansvarsområden måste förhandlas efter valet.
SD har också tidigare markerat vilka departement partiet tycker är särskilt viktiga. Hurbra har bland annat skrivit om Åkessons krav på migrationsministerposten.
Det gör att striden efter ett eventuellt Tidöövertag sannolikt inte bara skulle handla om huruvida SD ska sitta i regeringen.
Nästa konflikt kan bli hur tungt partiet ska väga inne i regeringen.
Liberalerna är inte längre det stora hindret
Under stora delar av den gångna mandatperioden var Liberalerna den tydligaste spärren mot en regering där SD ingick.
Det förändrades tidigare under 2026.
Liberalernas partiledning öppnade då för att Sverigedemokraterna kan sitta i en framtida regering.
Det betyder att den klassiska Tidökonflikten – där L accepterade SD:s stöd men motsatte sig SD-ministrar – inte längre ser likadan ut.
I stället är det nu Kristdemokraternas ovilja att dela ut garantier före valet som har utlöst den mest öppna striden.
Samtidigt är skillnaden mellan KD och SD fortfarande möjlig att överbrygga.
Busch har inte sagt nej till en fyrpartiregering.
Åkesson har inte sagt att han vägrar förhandla med KD.
Men deras offentliga positioner innebär att en framtida regeringsförhandling börjar från två olika utgångspunkter.
Tidömodellen från 2022 kan vara död
Det mest betydelsefulla i Åkessons besked är därför inte att SD vill ha ministerposter. Det har varit känt länge.
Det nya i det akuta läget är hur tydligt partiet kopplar regeringsmedverkan till sitt stöd för en regering.
Om Åkesson håller fast vid linjen efter valdagen försvinner möjligheten för M, KD och L att helt enkelt återskapa mandatperiodens modell och förhandla fram ännu ett Tidöavtal med SD utanför Rosenbad.
Ett sådant besked stärker samtidigt SD:s position inför en eventuell regeringsförhandling.
Ju mer beroende Moderaterna och Kristdemokraterna är av SD:s mandat, desto svårare blir det att hålla partiet utanför regeringen om SD samtidigt vägrar att fungera som stödparti.
I Hurbra:s genomgång av vem som kan bilda regering efter valet 2026 framgår också varför små förändringar i mandatfördelningen kan få stora konsekvenser.
Sverige har negativ parlamentarism. En statsminister behöver inte samla en majoritet av ja-röster. Det räcker att färre än 175 ledamöter röstar nej.
Ett parti kan därför hjälpa fram en regering genom att lägga ned sina röster.
Men om SD efter valet i stället aktivt går i opposition och röstar mot en M-ledd regering som inte innehåller SD-ministrar blir Kristerssons handlingsutrymme betydligt mindre.
Centerpartiet ser en öppning
Konflikten på högerkanten skapar samtidigt möjligheter för mittenpartierna.
Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist har välkomnat Buschs besked och fortsatt argumentera för ett bredare samarbete i mitten utan avgörande inflytande från vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet.
Det är just den typen av rörelse som Åkesson varnar för när han talar om ”vänsterflörtande”.
För SD är regeringsfrågan därför större än vilka personer som får ministertitlar.
Partiet vill också förhindra att M eller KD efter ett svårt valresultat börjar söka alternativa majoriteter mot mitten.
Opinionsmätningarna pekar åt olika håll
Tidpunkten för bråket gör det extra känsligt.
Fem dagar före valet visar de senaste opinionsmätningarna inte någon entydig bild av styrkeförhållandet mellan blocken.
Novus har visat ett betydligt jämnare läge där Tidöpartierna närmat sig oppositionen och Liberalerna ligger över riksdagsspärren.
DN/Ipsos visar däremot fortfarande en klar oppositionsledning och placerar Liberalerna under fyra procent.
I den mätningen får oppositionen 52,7 procent mot Tidöpartiernas 44,9 procent, medan L når 3,5 procent.
Hurbra har gått igenom den senaste DN/Ipsos-mätningen och Liberalernas läge inför valet.
Skillnaden mellan mätningarna gör det svårt att säga att Tidösidan redan har vänt valrörelsen.
Men den visar också varför regeringsfrågan har blivit så laddad.
Om valet slutar mycket jämnt kan både Liberalernas riksdagsstatus och SD:s krav på regeringsmedverkan bli direkt avgörande.
En regeringsförhandling kan börja redan på valnatten
På ytan handlar ordväxlingen om ministerposter.
I praktiken handlar den om vilken regering Sverige över huvud taget kan få efter valet den 13 september.
En tydlig seger för Tidöpartierna skulle sannolikt snabbt flytta konflikten från frågan om SD ska ingå i regeringen till frågan om hur mycket makt SD ska få.
Ett jämnare eller mer komplicerat valresultat kan göra Buschs vilja att hålla flera dörrar öppna betydligt viktigare.
Och om Tidöpartiernas mandat inte räcker kan Åkessons ultimatum i stället bli en av anledningarna till att en M-ledd regering blir betydligt svårare att få på plats.
Det som tidigare var en intern diskussion om hur fyra samarbetspartier ska organisera sig har därmed blivit en av valrörelsens mest konkreta regeringsfrågor.
Åkessons besked lämnar mycket litet utrymme för den gamla kompromissen.
Efter valet vill SD inte längre vara partiet som står utanför regeringen men ändå håller den vid liv.