Tysklands förbundskansler Friedrich Merz vill att EU bygger upp gemensamma lager av kritiska råvaror för att minska beroendet av Kina. Utspelet kom under en ekonomikonferens i Berlin torsdagen den 5 november. Förslaget berör allt från europeisk biltillverkning till försvarsindustrin, men EU har redan börjat förbereda gemensamma råvarulager.
Merz vill att Europa stärker sin förmåga att hantera störningar i leveranserna av material som används i batterier, elmotorer, avancerad elektronik och militär utrustning. Kina har en dominerande ställning inom förädlingen av flera av dessa råvaror, vilket gör europeiska företag sårbara om exporten begränsas.
Förbundskanslern lyfte behovet av gemensam europeisk lagerhållning, fler leverantörsländer och ökad återvinning. Han anser att staten behöver ta en aktivare roll för att säkra industrins tillgång till strategiskt viktiga material.
Det handlar däremot ännu inte om ett nytt bindande EU-beslut. Merz driver en politisk linje som redan diskuteras inom unionen, där arbetet med strategiska råvarulager har tagit flera konkreta steg under 2026.
Därför vill Tyskland minska beroendet av Kina
Problemet är inte enbart att många viktiga mineral utvinns i Kina. Landet har också en mycket stark ställning inom förädlingen, där råvaror omvandlas till material som industrin faktiskt kan använda.
Enligt Internationella energiorganet, IEA, står Kina för mer än 90 procent av den globala förädlingen av flera kritiska material, däribland gallium, grafit, mangan och sällsynta jordartsmetaller.
Det innebär att mineral som bryts i andra delar av världen fortfarande kan behöva passera kinesiska anläggningar innan de används i europeisk produktion.
För tyska företag är detta särskilt känsligt. Landets fordonsindustri är beroende av leveranskedjor för batterier, elektronik och elmotorer. Samtidigt behöver försvarsindustrin specialmetaller och avancerade komponenter som inte enkelt kan ersättas med andra material.
Om leveranserna störs kan konsekvenserna bli betydligt större än själva värdet på den saknade råvaran. En relativt billig komponent kan vara avgörande för att en betydligt dyrare produkt ska kunna färdigställas.
Det är en av anledningarna till att flera europeiska länder vill behandla råvaruförsörjningen som en fråga om både ekonomisk konkurrenskraft och säkerhet.
EU förbereder redan gemensamma råvarulager
Merz förslag kommer samtidigt som EU arbetar med en bredare strategi för att minska beroendet av ett fåtal leverantörsländer.
I december 2025 presenterade EU-kommissionen handlingsplanen RESourceEU. Den omfattar bland annat gemensamma inköp, strategisk lagerhållning och investeringar i europeisk råvaruproduktion.
Under 2026 har arbetet fortsatt.
I april öppnade EU en plattform för att sammanföra köpare, leverantörer, finansiärer och aktörer som kan erbjuda lagerkapacitet. I september efterlyste kommissionen intresserade företag och organisationer som skulle kunna genomföra ett pilotprojekt för strategisk råvarulagring.
Pilotprojektet omfattar bland annat inköp, förvaring, hantering och utlämning av material.
Även Europaparlamentet har tagit ställning för att utveckla en gemensam europeisk struktur för råvaruförsörjningen. I oktober stödde parlamentet lagändringar som skulle kunna ge ett europeiskt råvarucentrum ansvar för strategiska lager.
Det betyder inte att hela systemet är färdigbyggt eller att EU redan har fyllt stora gemensamma beredskapslager. Finansiering, ansvarsfördelning och praktiskt genomförande återstår att lösa.
EU-kommissionens officiella underlag om pilotprojektet för strategisk råvarulagring visar samtidigt att planerna har gått längre än allmänna politiska diskussioner.
Vilka kritiska råvaror behöver Europa?
EU har identifierat 34 kritiska råvaror och materialgrupper, varav 17 klassificeras som strategiska. De används inom bland annat energiomställning, digital teknik, avancerad industri och försvar.
Flera material är särskilt viktiga för Europas försörjningssäkerhet.
| Råvara | Viktiga användningsområden |
|---|---|
| Sällsynta jordartsmetaller | Permanentmagneter i elmotorer, vindkraftverk och försvarsteknik |
| Gallium | Specialhalvledare och avancerad elektronik |
| Germanium | Fiberoptik, optik och vissa halvledarkomponenter |
| Grafit | Batterianoder i litiumjonbatterier |
| Litium, nickel och kobolt | Olika typer av batterier och energilagring |
| Volfram | Hårdmetaller, industriverktyg och försvarsmateriel |
| Magnesium | Lätta metalllegeringar för bland annat fordon och flygplan |
Alla material behöver inte lagras på samma sätt. Vissa används i stora volymer, medan andra förekommer i små mängder men är svåra att ersätta.
Enligt tidigare uppgifter från Reuters har EU diskuterat bland annat volfram, gallium och sällsynta jordartsmetaller som möjliga material i de första lagren.
Någon slutlig, heltäckande förteckning över vad ett gemensamt EU-lager ska innehålla är ännu inte fastställd.
EU vill öka sin egen produktion till 2030
Gemensamma lager är bara en del av Europas råvarustrategi.
EU:s Critical Raw Materials Act, som trädde i kraft 2024, anger flera riktmärken för hur unionens försörjning av strategiska råvaror ska utvecklas fram till 2030.
Målet är att EU:s kapacitet för utvinning ska motsvara minst 10 procent av den årliga förbrukningen. För förädling är riktmärket 40 procent och för återvinning 25 procent.
Dessutom ska unionen minska koncentrationen till enskilda leverantörsländer. Högst 65 procent av den årliga förbrukningen av varje strategisk råvara vid ett relevant förädlingssteg bör komma från ett enda land utanför EU.
Det är riktmärken för unionens utveckling, inte nivåer som redan har uppnåtts.
I oktober 2026 valde EU-kommissionen ut ytterligare 46 strategiska råvaruprojekt i 16 medlemsländer. Tillsammans med tidigare urval omfattar listan nu 106 projekt.
Projekten kan få lättare tillgång till stöd för finansiering och snabbare tillståndsprocesser. Att ett projekt utses som strategiskt betyder däremot inte att en gruva eller förädlingsanläggning redan är byggd.
För att minska beroendet av Kina behövs både nya gruvor och kapacitet att förädla mineralen inom Europa. Annars riskerar råvarorna fortfarande att skickas till andra världsdelar för bearbetning.
Europa har redan flera sådana utmaningar, vilket också behandlas i Hurbra:s tidigare genomgång av Europas beroende av Kinas kritiska metaller.
Så kan svensk industri påverkas
Även svenska företag skulle kunna påverkas om EU utvecklar gemensamma råvarulager. Sverige har en betydande fordonsindustri, batterirelaterad verksamhet och en försvarsindustri som använder avancerade material och komponenter.
Volvo och Scania behöver säkra leveranskedjor
För Volvo Cars, Scania och deras underleverantörer är materialförsörjningen särskilt viktig i samband med elektrifieringen.
Permanentmagneter med sällsynta jordartsmetaller används i många elmotorer. Batterier behöver samtidigt material som litium, grafit och, beroende på batterikemi, nickel eller kobolt.
Ett europeiskt beredskapslager skulle kunna minska risken för att kortvariga leveransstörningar stoppar produktionen.
Men råvarulager löser inte alla problem. En biltillverkare behöver normalt färdiga komponenter och material med rätt egenskaper, inte bara tillgång till obearbetade mineral.
Även kapaciteten hos europeiska förädlingsföretag, batterileverantörer och komponenttillverkare måste därför fungera.
Batteritillverkningen behöver mer än råvarulager
För svensk batteritillverkning och dess leverantörer är frågan bredare än tillgången på enskilda mineral.
Grafit behöver exempelvis bearbetas för att kunna användas som anodmaterial. Litium måste genomgå flera förädlingssteg innan det kan användas i battericeller.
Ett lager av grundråvaror kan därför ge en viss buffert, men inte automatiskt ersätta brist på färdiga batterimaterial eller battericeller.
Det innebär också att ett gemensamt europeiskt lager inte utan vidare kan sägas sänka svenska batteriföretags kostnader. Det beror på hur lagren finansieras, vilka material som omfattas och hur de får användas.
Saab och försvarsindustrin har särskilda behov
Inom försvarsindustrin handlar råvaruförsörjningen både om industriell produktion och nationell säkerhet.
Saab och företagets underleverantörer behöver tillgång till specialmaterial och avancerad elektronik för bland annat sensorsystem, radar och annan försvarsteknik.
Saab har tidigare beskrivit tillgången till kritiska råvaror, inklusive sällsynta jordartsmetaller, som en risk i leveranskedjan.
Företaget arbetar därför med bland annat alternativa leverantörer och strategisk lagerhållning.
Försvarsindustrin kan också vara beroende av material som köps indirekt genom flera underleverantörsled. Ett europeiskt råvarulager skulle därför behöva samordnas med företagens egna försörjningsstrategier för att ge praktisk effekt.
LKAB har just startat provdrift i Luleå
Samtidigt som Tyskland vill minska Europas råvaruberoende pågår konkreta svenska projekt för att utveckla den egna produktionen.
Den 3 november meddelade LKAB att provdriften hade inletts vid företagets demonstrationsanläggning för kritiska mineral i Luleå.
Anläggningen, som innebär en investering på cirka 800 miljoner kronor, ska testa teknik för att utvinna fosfor och sällsynta jordartsmetaller ur restströmmar från järnmalmsproduktionen i Malmberget.
Tanken är att material som tidigare inte tagits till vara ska kunna förädlas och bli en del av Europas råvaruförsörjning.
LKAB räknar med att mer reguljär drift vid demonstrationsanläggningen kan inledas under våren 2027, förutsatt att testerna går enligt plan.
Fullskalig industriell produktion ligger däremot längre fram och kräver ytterligare investeringar.
Även kopparprojektet Viscaria i Kiruna har fått strategisk EU-status under hösten. Bolaget har angett 2028 som planerat år för att öppna gruvan, men projektet är fortfarande beroende av bland annat finansiering och fortsatt genomförande.
De svenska satsningarna visar skillnaden mellan att bygga råvarulager och att minska importberoendet långsiktigt. Lager kan skapa beredskap vid störningar, medan nya gruvor, förädling och återvinning kan förändra varifrån materialet faktiskt kommer.
Vem ska betala för EU:s råvarulager?
En av de största återstående frågorna är finansieringen.
Gemensamma lager skulle kräva inköp av råvaror som kan vara dyra och vars priser förändras kraftigt. Materialen behöver dessutom förvaras och hanteras på ett sätt som gör att de kan användas när de behövs.
EU behöver också bestämma vilka företag eller medlemsländer som ska få tillgång till reserverna vid en kris.
Tidigare uppgifter från Reuters har pekat på att Tyskland, Frankrike och Italien diskuterat olika roller inom det europeiska arbetet. Någon slutligt fastställd finansieringsmodell för ett fullt gemensamt lagersystem har dock inte presenterats.
Ytterligare en fråga är hur stora lagren bör vara. Om EU köper upp betydande mängder av material som redan är svåra att få tag på kan inköpen själva påverka priserna.
Lagren behöver därför utformas så att de stärker beredskapen utan att försvåra industrins normala försörjning.
Merz vill att Europa agerar gemensamt. Men det återstår för EU-länderna att enas om vilka råvaror som ska prioriteras, hur stora reserverna ska bli och exakt när de ska kunna användas.