Andreas Almgren behövde ingen våldsam spurt för att vinna New York Marathon. En liten fartökning under slutkilometrarna räckte för att lämna Yemaneberhan Crippa bakom sig. SVT-experten Kalle Berglunds nya analys sätter fingret på det avgörande: svensken lyckades skapa en lucka utan att det först såg ut som något riktigt ryck. Bakom segern låg fyra mil av tålamod, ett perfekt valt ögonblick och en avslutning i ett tempo som få maratonlöpare klarar.

Det nästan osynliga rycket avgjorde loppet

Med drygt en kilometer kvar av New York Marathon den 1 november 2026 var Andreas Almgren och italienaren Yemaneberhan Crippa fortfarande inblandade i kampen om segern.

Båda hade överlevt tidigare fartökningar. Flera av konkurrenterna hade redan tvingats släppa, men ingen av de två återstående segerkandidaterna hade lyckats skaffa sig ett avgörande övertag.

Sedan förändrades loppet.

På Central Park South, längs 59th Street i New York, började Almgren gradvis höja farten. Det var ingen dramatisk acceleration där han plötsligt kastade sig framåt. Tempoförändringen var betydligt mer diskret.

Det är också den detalj som står i centrum för SVT-experten Kalle Berglunds taktiska genomgång.

Enligt analysen var fartökningen så liten att den knappt gick att urskilja visuellt. Ändå fick den omedelbar effekt. Crippa förmådde inte längre hålla samma hastighet.

När Almgren närmade sig svängen tillbaka in i Central Park hade han skapat en lucka som italienaren aldrig lyckades stänga.

Svensken kunde därefter springa mot målet utan någon konkurrent vid sin sida.

Segertiden blev 2.06.01. Crippa slutade tvåa på 2.06.14, vilket innebar att Almgren vann med 13 sekunder.

Den marginalen byggdes alltså inte upp under en lång ensam utbrytning, utan genom att Almgren var starkast när loppet skulle avgöras.

Fyra mil av tålamod bakom avgörandet

För att förstå varför den lilla tempohöjningen fungerade behöver man också se hur Almgren hade sprungit fram till dess.

New York Marathon är känt för sin krävande bana. Broarna, de långa stigningarna och de kuperade partierna gör det svårt att hålla ett jämnt tempo genom hela loppet.

Almgren valde att inte själv försöka avgöra tidigt.

När konkurrenterna växlade fart bevakade han utvecklingen och såg till att finnas kvar i tätgruppen. Det innebar att andra löpare under långa perioder fick ta ansvar för att driva upp hastigheten.

Ännu vid 35 kilometer fanns omkring 15 löpare samlade i den främsta gruppen.

Men därefter förändrades förutsättningarna snabbt.

Den kenyanske stjärnan Benson Kipruto ökade farten kraftigt med ungefär fyra till fem kilometer kvar till 40-kilometerspasseringen. Tempohöjningen bidrog till att splittra gruppen och lämna en mindre kvartett i kampen om segern.

Almgren svarade på accelerationen.

När ytterligare konkurrenter började få problem var det till slut bara Crippa som kunde utmana svensken om förstaplatsen.

Del av loppet	Vad som hände
25 km	Almgren bevakade tätgruppen utan att själv behöva styra alla fartökningar.
35 km	Omkring 15 löpare var fortfarande samlade.
37–38 km	Benson Kipruto drev upp tempot och tätgruppen splittrades.
40 km	Almgren och Crippa var kvar i kampen om segern.
Sista dryga kilometern	Almgren höjde farten på Central Park South och skapade den avgörande luckan.
Målgång	Almgren vann på 2.06.01, 13 sekunder före Crippa.

Det avgörande var alltså inte bara att Almgren hade en snabb avslutning. Han hade också lyckats behålla tillräckligt mycket kraft för att kunna använda den när konkurrenterna redan var hårt belastade.

Siffrorna avslöjar hur snabb avslutningen var

Det lilla rycket ser ännu mer imponerande ut när man granskar mellantiderna.

Almgren passerade 40 kilometer på ungefär två timmar blankt. Han hade då endast 2,195 kilometer kvar till målet.

Den sträckan sprang han på 6 minuter och 1 sekund.

Det motsvarar ett genomsnittstempo på ungefär 2 minuter och 44,5 sekunder per kilometer.

Att kunna hålla en sådan hastighet efter redan avverkade 40 kilometer säger mycket om vilken kapacitet Almgren hade kvar.

Även halvmaratontiderna visar hur han disponerade sina krafter.

Den första halvan gick på cirka 1.04.04. Den andra på 1.01.57.

Det innebär att svensken sprang den andra halvan drygt två minuter snabbare än den första, trots att den innehöll de allra tyngsta slutkilometrarna.

Det är en tydlig indikation på att han disponerade loppet väl.

Däremot går det inte att utifrån dessa mellantider fastställa exakt hur stor den korta fartökningen var när Crippa tappade kontakten. Tempot över de sista 2,195 kilometerna beskriver avslutningens styrka som helhet, inte hastigheten under själva rycket.

Därför blev Almgrens snabbhet från kortare distanser viktig

En särskilt intressant del av avgörandet är Almgrens bakgrund som medeldistanslöpare.

Svensken har tidigare tävlat framgångsrikt på betydligt kortare distanser än maraton. Hans personliga rekord på 800 meter är 1.45,59 och på 1 500 meter har han sprungit 3.32,00.

Den snabbheten skiljer honom från många löpare som tidigt specialiserat sig på längre landsvägsdistanser.

Men det vore förenklat att säga att han vann enbart tack vare sin spurtförmåga.

Crippa är också en mycket meriterad löpare med starka resultat på kortare långdistans. Italienaren har bland annat blivit europamästare på 10 000 meter och halvmaraton.

Han är alltså inte någon långsam avslutare.

Skillnaden i New York var snarare att Almgren fortfarande hade förmågan att öka hastigheten efter fyra mils löpning.

Det är en avgörande distinktion.

Snabbhet på 800 eller 1 500 meter innebär inte automatiskt att en löpare kan använda samma egenskaper i slutet av ett maraton. Då handlar prestationen också om uthållighet, energitillgång och hur mycket musklerna har påverkats av belastningen.

Almgrens bakgrund kan ha gett honom en fördel när tempot skulle förändras. Hans uthållighet gjorde det möjligt att utnyttja den.

Crippa fick aldrig chansen till en riktig spurtduell

Almgrens val av tidpunkt var också betydelsefullt.

Hade han väntat till de sista 100 eller 200 meterna kunde loppet ha utvecklats till en mer oförutsägbar spurtduell.

I stället började svensken öka medan det fortfarande återstod tillräckligt mycket löpning för att en mindre hastighetsskillnad skulle hinna växa till en tydlig lucka.

Crippa tvingades då antingen svara omedelbart eller riskera att släppa iväg svensken.

När italienaren inte kunde följa blev skillnaden snabbt större.

Den taktiska poängen ligger i att Almgren inte behövde skapa någon enorm fartskillnad vid ett enda ögonblick. Det räckte att hålla en hastighet som motståndaren inte längre klarade.

Resultatet blev att loppet avgjordes innan någon traditionell upploppsspurt ens hann uppstå.

Det är också därför den till synes obetydliga tempoväxlingen blivit så intressant i efterhand.

Kiprutos hårda draghjälp kan ha gynnat Almgren

Benson Kiprutos tidigare fartökning var en annan viktig del av loppets utveckling.

När kenyanen höjde tempot splittrades den stora tätgruppen. Löpare som fram till dess hade kunnat följa med fick plötsligt betydligt svårare att hålla kontakten.

Även Kipruto själv skulle senare tappa kampen om segern.

För Almgren innebar utvecklingen att antalet konkurrenter minskade utan att han ensam behövde göra arbetet med att spräcka gruppen.

Det betyder inte att Kipruto medvetet hjälpte svensken, eller att hans acceleration var ett misstag. Det var ett försök att själv skapa ett avgörande.

Men i efterhand går det att se hur den hårda tempokörningen bidrog till att skapa förutsättningarna för Almgrens avslutning.

Han svarade när det behövdes, höll sig kvar och väntade med sin egen avgörande fartökning.

Den kombinationen är en viktig del av förklaringen till segern.

Almgren avgjorde när motståndaren var som mest sårbar

Almgrens triumf i New York har redan uppmärksammats som en historisk svensk maratonprestation. Hurbra har tidigare rapporterat om segern i New York Marathon 2026 och vad den betyder för hans fortsatta satsning.

Den taktiska genomgången ger ytterligare en dimension.

Segern handlade inte om att svensken sprang ifrån hela världseliten från start. Han följde loppets utveckling, hanterade konkurrenternas accelerationer och såg till att ha krafter kvar när de andra började få problem.

När det avgörande tillfället kom behövde han inte göra något spektakulärt.

En liten tempohöjning på rätt plats var tillräcklig.

Det officiella loppreferatet från World Athletics beskriver hur Almgren till slut säkrade segern efter den hårda kampen under slutkilometrarna.

Siffrorna från avslutningen visar hur mycket som faktiskt krävdes. Efter 40 kilometers löpning höll Almgren fortfarande en hastighet som Crippa inte kunde matcha.

Det var där New York Marathon avgjordes, långt innan svensken passerade mållinjen i Central Park.