Fyra obemannade segelfarkoster används nu för att övervaka Östersjön. De kan samla information om fartyg och misstänkta rörelser under långa perioder utan besättning ombord. För den svenska marinen innebär satsningen bättre möjligheter att upptäcka avvikande aktivitet, men sjödrönarna kan inte på egen hand förhindra sabotage mot undervattenskablar.

Försvarsmakten meddelade den 19 oktober att fyra farkoster från det amerikanska företaget Saildrone används för sjöövervakning. Tjänsten är redan i gång sedan oktober och bygger på ett avtal som Försvarets materielverk, FMV, har varit med och tagit fram.

Farkosterna är tio meter långa och drivs med hjälp av segel. De saknar besättning, men är inte helt självständiga. Saildrones personal ansvarar för att manövrera och övervaka dem, medan den svenska marinen bestämmer vilka uppdrag som ska utföras och tar emot information dygnet runt.

Den 22 oktober ska satsningen demonstreras för medier i Nynäshamns kommun.

Så fungerar de seglande sjödrönarna

Saildrones teknik bygger på att små obemannade fartyg kan befinna sig till havs under lång tid och samla information från olika sensorer.

Farkosterna använder ett högt, stelt vingsegel som utnyttjar vinden. Teknikplattformen har också kompletterande framdrivning och elektrisk energiförsörjning för utrustningen ombord.

Den stora fördelen är uthålligheten. Medan bemannade fartyg behöver besättningar, förnödenheter och regelbundna avlösningar kan sjödrönare utföra långvariga övervakningsuppdrag med betydligt mindre personal till havs.

Saildrones tiometersplattform Voyager är utvecklad för sådana uppdrag. Tillverkaren anger att den kan vara ute omkring 100 dagar mellan serviceuppehåll. Det är dock en teknisk kapacitet, inte ett bekräftat resultat för de fyra farkosterna i svensk tjänst.

Vad kan drönarna upptäcka?

Obemannade övervakningsfartyg kan kombinera flera typer av sensorer för att följa trafiken på havet.

Saildrone erbjuder även system som sammanställer informationen och använder AI för att uppmärksamma möjliga avvikelser.

Försvarsmakten har däremot inte offentliggjort exakt vilka sensorer som sitter på de fyra svenska farkosterna. Det går därför inte att slå fast att samtliga funktioner används i den svenska insatsen.

En särskilt användbar möjlighet är att jämföra fartygens rörelser med den information de själva sänder.

Om radarn exempelvis upptäcker ett fartyg som saknar motsvarande AIS-spår kan det vara en anledning att undersöka situationen närmare. Det betyder inte automatiskt att fartyget gör något misstänkt eller olagligt. Alla fartyg omfattas inte av samma krav på AIS.

Kan Saildrone förhindra sabotage mot kablar?

En viktig anledning till det ökade intresset för obemannad sjöövervakning är säkerheten kring Östersjöns undervattensinfrastruktur.

Sjödrönarna kan bidra till att upptäcka fartyg som rör sig på ovanliga sätt eller uppehåller sig länge inom ett känsligt område.

Informationen kan sedan användas tillsammans med annan övervakning för att bedöma om ett fartyg behöver kontrolleras.

Men att upptäcka ett misstänkt beteende är inte samma sak som att kunna förhindra en kabelskada.

Om ett fartyg exempelvis drar ett ankare över havsbotten kan skadan uppstå innan någon hinner ingripa. Det krävs dessutom ytterligare information för att avgöra om en händelse är en olycka eller ett avsiktligt sabotage.

Saildrone fungerar därför främst som ett verktyg för upptäckt, uppföljning och dokumentation. Eventuella ingripanden kräver andra resurser och beslut.

Tidigare erfarenheter från Danmark

Saildrone har redan erfarenhet av övervakning i Östersjöområdet.

Företaget uppger att fyra Voyager-farkoster under en sex månader lång dansk insats hade en tillgänglighet på 92 procent. Tillsammans färdades de över 20 000 nautiska mil och registrerade fler än 170 000 fartygskontakter.

Uppgifterna kommer från tillverkaren och ska inte förväxlas med svenska driftresultat. Antalet kontakter betyder heller inte att lika många olika fartyg upptäcktes.

Resultaten visar ändå vilken omfattning långvarig obemannad övervakning kan få. Samtidigt innebär en tillgänglighet på 92 procent att även sådana system behöver underhåll och ibland är ur drift.

Fyra farkoster kan inte heller bevaka hela Östersjön samtidigt. Sensorernas räckvidd, väderförhållanden och kommunikationsmöjligheter sätter gränser för övervakningen.

Skillnaden mellan Saildrone och Saabs LUUV

Sveriges nya satsning kommer kort efter att Saab presenterat framsteg med sin obemannade undervattensfarkost LUUV.

Den 16 oktober meddelade Saab att en första utvecklingsfas avslutats efter lyckade sjöprover. Farkosten utvecklas för att kunna utföra uppdrag under vattenytan.

Skillnaden är tydlig. Saildrone färdas på havsytan och kan bidra till att följa fartygstrafik och andra aktiviteter i området. LUUV utvecklas för övervakning och uppdrag under vattnet.

De båda teknikerna kan alltså komplettera varandra.

Den som vill veta mer om den svenska undervattenstekniken kan läsa om Saabs genomförda sjöprover med LUUV.

Det finns också en viktig skillnad i utvecklingsläge. Saildrone används redan i en operativ svensk övervakningstjänst, medan LUUV fortfarande befinner sig i en utvecklings- och utvärderingsfas.

Del av ett större Natoprojekt

Den svenska satsningen har även en internationell koppling.

Enligt Försvarsmaktens besked om sjödrönarna har avtalet tagits fram inom det nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO. Det kan skapa möjligheter för fler nordiska länder att använda liknande tjänster.

Övervakningen bidrar dessutom till Natos Task Force X Baltic, som arbetar med obemannade system för att förbättra lägesbilden i Östersjön.

För Sveriges del handlar det därmed inte om att ersätta marinens fartyg med seglande drönare. Syftet är att komplettera den befintliga övervakningen med sensorer som kan arbeta under långa perioder och bidra med information även när andra resurser befinner sig någon annanstans.