Japan förbereder en av sina mest ambitiösa rymdexpeditioner hittills. Den 19 oktober 2026 klockan 21.41 svensk tid ska rymdsonden MMX skjutas upp mot Mars för att undersöka planetens två månar och hämta prover från Phobos. Målet är att föra hem minst tio gram material till jorden 2031 – och kanske äntligen få svar på hur Mars märkliga månar bildades.
När skjuts MMX upp och var kan man se starten?
Uppskjutningen är planerad till måndagen den 19 oktober klockan 21.41.03 svensk tid. Den genomförs från Tanegashima Space Center i Japan med landets H3-raket.
Japans rymdorganisation JAXA direktsänder uppskjutningen. Sändningen börjar omkring klockan 20.46 svensk tid, knappt en timme före den planerade starten.
Se MMX-uppskjutningen live hos JAXA på YouTube.
| Händelse | Svensk tid |
|---|---|
| Livesändningen börjar | 19 oktober kl. 20.46 |
| Planerad uppskjutning | 19 oktober kl. 21.41 |
| Reservperiod vid försening | 21 oktober–9 november, japansk tid |
Tiderna gäller det aktuella uppskjutningsprogrammet. Som alltid vid rymduppskjutningar kan väderförhållanden eller tekniska problem orsaka en försening.
JAXA har angett en reservperiod fram till den 9 november, räknat i japansk tid. Om uppskjutningen flyttas fastställs en ny starttid särskilt.
Därför vill forskarna hämta prover från Phobos
Mars har två små månar, Phobos och Deimos. Till skillnad från jordens nästan klotformade måne är de oregelbundet formade himlakroppar som mer liknar stora stenblock.
Phobos är den större av de två, med en största utsträckning på omkring 27 kilometer. Den befinner sig dessutom mycket nära Mars.
Trots årtionden av observationer vet forskarna fortfarande inte säkert hur månarna uppstod.
Det finns framför allt två konkurrerande förklaringar.
Den ena är att Phobos och Deimos ursprungligen var asteroider som Mars gravitation fångade in. Deras mörka ytor och oregelbundna former passar på flera sätt in i den bilden.
Den andra är att månarna bildades efter en våldsam kollision mellan Mars och en annan himlakropp tidigt i solsystemets historia. Material som kastades ut i omloppsbana kan då ha samlats och bildat månarna.
Båda teorierna har problem som forskarna ännu inte har lyckats lösa.
Det är här MMX kommer in.
Genom att analysera material från Phobos i laboratorier på jorden hoppas forskarna kunna undersöka mineral, grundämnen och isotoper med betydligt större precision än vad instrument i omloppsbana kan åstadkomma.
Materialets kemiska sammansättning kan ge ledtrådar om varifrån det kommer och under vilka förhållanden det bildades.
Om Phobos består av material från en gammal kollision med Mars kan proverna bära andra kemiska kännetecken än om månen ursprungligen var en asteroid.
Phobos kan innehålla sten från Mars
Det kanske mest fascinerande med expeditionen är att MMX skulle kunna hämta material från Mars utan att någonsin landa på själva planeten.
Mars har under miljarder år träffats av meteoriter. Vid kraftiga nedslag kan sten och stoft kastas ut från planetens yta och vidare ut i rymden.
En del av detta material kan ha hamnat på Phobos, som kretsar nära Mars.
JAXA bedömer att Phobos kan ha samlat på sig betydligt mer material från Mars än den yttre månen Deimos. Det innebär att proverna potentiellt kan innehålla fragment som ursprungligen kommer från planeten.
Sådana partiklar skulle vara mycket värdefulla.
De kan exempelvis ge information om vilka mineral som funnits på Mars, hur vatten påverkat planetens yta och hur miljön förändrats under solsystemets långa historia.
Forskarna är också intresserade av organiska ämnen och kemiska förhållanden som kan ha betydelse för frågan om Mars en gång haft miljöer där liv skulle ha kunnat existera.
Men det finns en viktig osäkerhet. Ingen vet ännu om de prover som MMX faktiskt samlar in kommer att innehålla identifierbart material från Mars.
Uppdraget är därför inte en genväg till att säkert hämta marssten, och det är inte utformat för att direkt bevisa att liv har funnits på planeten.
Däremot kan proverna öppna ett nytt fönster mot både Mars och månarnas tidiga historia.
Så ska MMX landa på Phobos
Att hämta några gram grus låter kanske enkelt jämfört med att skicka en rymdsond hundratals miljoner kilometer genom solsystemet.
Men Phobos är en mycket svår plats att landa på.
Månens gravitation är ungefär en sjuttonhundradel av jordens. En farkost som kommer ned för snabbt riskerar därför att studsa bort från ytan i stället för att landa stabilt.
MMX ska först undersöka Phobos från nära håll och kartlägga möjliga landningsplatser. Kameror och andra vetenskapliga instrument ska hjälpa forskarna att välja områden som både är säkra och vetenskapligt intressanta.
Därefter väntar flera moment.
En liten europeisk robot ska undersöka marken
Innan huvudfarkosten samlar in sina prover ska en mindre robot med namnet Idefix undersöka Phobos yta.
Den är utvecklad genom ett samarbete mellan den franska rymdorganisationen CNES och tyska DLR.
Roboten väger omkring 25 kilo på jorden, men på Phobos skulle dess tyngd motsvara bara omkring 15 gram under jordiska förhållanden.
Idefix ska bland annat undersöka markens egenskaper och bidra med information som kan hjälpa huvudfarkosten under de kommande landningarna.
Den planerade nedstigningen ligger i början av 2029.
Två landningar ska ge minst tio gram material
MMX planeras därefter genomföra två korta landningar på Phobos.
Sonden har två olika system för att samla in material.
Det ena kan ta prover från ungefär två centimeters djup. Det andra använder trycksatt kvävgas för att föra upp löst material från ytan till en provbehållare.
Genom att använda olika metoder hoppas forskarna kunna samla material med skilda egenskaper och få en bättre bild av månens översta marklager.
Landningarna beräknas bara pågå några timmar vardera.
Det vetenskapliga målet är minst tio gram material.
Det kan låta som en mycket liten mängd, men moderna laboratorier kan genomföra avancerade kemiska och geologiska analyser på ytterst små provbitar.
Så ska proverna föras tillbaka till jorden
MMX är inte tänkt att stanna kvar vid Mars för alltid.
Till skillnad från många tidigare rymdsonder ska expeditionen avslutas med att insamlat material förs hela vägen tillbaka till jorden.
Det gör uppdraget betydligt mer komplicerat.
Efter uppskjutningen väntas MMX nå Mars under sensommaren 2027. Sonden ska därefter tillbringa flera år i Marssystemet med att undersöka Phobos och Deimos, kartlägga omgivningen och genomföra provtagningen.
Den planerade hemresan inleds 2030.
Farkosten består av flera delar som används under olika faser av expeditionen. Den modul som ska återvända till jorden transporterar proverna i en särskild kapsel.
När MMX närmar sig jorden ska kapseln frigöras och gå in i atmosfären.
Den planeras landa i Australien 2031, där den ska tas om hand och transporteras vidare för vetenskaplig analys.
Materialet ska sedan kunna undersökas av forskare i Japan och genom internationellt samarbete.
| År | Planerat steg |
|---|---|
| 2026 | Uppskjutning från Japan |
| 2027 | Ankomst till Mars och Phobos |
| 2029 | Idefix undersöker månens yta |
| 2030 | Provtagning och avfärd mot jorden |
| 2031 | Proverna återvänder till jorden |
Tidsplanen sträcker sig över fem år och förutsätter att flera komplicerade moment lyckas.
Redan resan till Mars innebär stora utmaningar. När avståndet är som störst kan radiokommunikationen mellan jorden och farkosten ha en sammanlagd fördröjning på omkring 44 minuter tur och retur.
Det gör det omöjligt att styra varje rörelse i realtid. MMX måste kunna genomföra många operationer självständigt.
Japan bygger vidare på erfarenheterna från Hayabusa
Japan har redan visat att det går att samla in material från små himlakroppar och föra det tillbaka till jorden.
Rymdsonderna Hayabusa och Hayabusa2 hämtade prover från asteroider, och resultaten har gett forskarna ny kunskap om solsystemets tidiga historia.
MMX bygger vidare på dessa erfarenheter men tar tekniken betydligt längre bort.
Det handlar inte bara om att samla material från en liten himlakropp. Sonden ska göra det i närheten av en stor planet, under flera år av avancerade operationer, och därefter återvända till jorden.
Även andra rymdorganisationer deltar i arbetet.
NASA bidrar bland annat med instrumentet MEGANE, som ska undersöka Phobos grundämnessammansättning. Europeiska organisationer bidrar med vetenskapliga instrument, robotteknik och expertis.
Samarbetet gör det möjligt att kombinera olika metoder för att analysera månen innan de första proverna når laboratorierna.
Ett litet prov kan lösa en stor gåta
MMX ska inte skicka människor till Mars, och de första resultaten från proverna ligger fortfarande flera år bort.
Men expeditionen kan få stor betydelse för hur forskarna förstår vårt solsystem.
Om materialet från Phobos visar att månen bildades efter en kollision med Mars skulle det ge ny kunskap om planetens tidiga utveckling. Om analyserna i stället stärker teorin om infångade asteroider skulle det berätta något viktigt om hur material har rört sig och omfördelats mellan solsystemets himlakroppar.
Och om proverna dessutom innehåller gamla fragment från Mars kan forskarna få tillgång till material som bär på en del av planetens egen historia.
Det är därför tio gram från en liten måne kan vara så värdefulla.
Första steget är uppskjutningen den 19 oktober klockan 21.41 svensk tid. Om allt går enligt plan börjar då en femårig expedition som kan ge svar på frågor forskarna har försökt lösa i årtionden.