Först kommer löften om stora pengar och ett enkelt uppdrag. Sedan kan meddelandena övergå i hot mot barnet och dess familj. En ny rapport från Brottsförebyggande rådet visar hur kriminella nätverk använder digitala medier för att rekrytera unga till grova våldsbrott – och hur ett till synes frivilligt ja kan förvandlas till en situation där barnet inte längre vågar säga nej.

Den som rekryterar behöver inte känna barnet sedan tidigare. Kontakten kan ske helt digitalt, och uppdragsgivaren kan styra förberedelserna och själva brottet utan att någonsin träffa den unge som ska utföra det.

Det är en av de centrala slutsatserna i en ny studie från Brottsförebyggande rådet, Brå, publicerad den 15 oktober 2026.

Rapporten bygger bland annat på intervjuer med 39 personer, granskningar av brottsutredningar och domar samt registeruppgifter. Den visar hur rekryteringen kan gå från lockande erbjudanden till en omfattande kontroll där hot och rädsla används för att driva barnet mot ett allvarligt brott.

Rekryteringen börjar inte alltid med ett hot

Det första steget kan vara ett meddelande i en social app. En ung person får höra att det finns pengar att tjäna och att uppdraget inte behöver vara särskilt svårt.

Brå beskriver tre huvudsakliga vägar till den första kontakten. Kriminella aktörer kan annonsera öppet efter personer som vill utföra brott, själva kontakta utvalda ungdomar eller använda mellanhänder som redan har kontakt med potentiella utförare.

Alla rekryteringar börjar alltså inte med att ett barn råkar upptäcka en annons. En del ungdomar blir aktivt uppsökta, medan andra själva söker möjligheter att tjäna pengar genom kriminalitet.

Den inledande kommunikationen kan vara vänlig och uppmuntrande. Rekryteraren visar intresse, erbjuder hjälp och försöker skapa förtroende. Det kan handla om uppskattning och status, men också om mycket konkreta ekonomiska löften.

I Brås material förekommer ersättningar på flera hundra tusen kronor.

Sådana summor kan göra att ett barn accepterar ett uppdrag trots att riskerna är uppenbara för en vuxen. Men det finns också ungdomar som redan befinner sig i kriminella miljöer och ser uppdragen som en möjlighet att avancera eller tjäna pengar.

Det är en viktig skillnad. Alla barn lockas inte in på samma sätt, och alla är inte ovetande om att uppdragen gäller brott.

När barnet har sagt ja förändras allt

En av rapportens viktigaste iakttagelser gäller vad som händer när den unge väl har accepterat uppdraget.

Den tidigare vänliga kontakten kan snabbt förändras. Rekryteraren börjar ställa hårdare krav, pressar barnet att agera och reagerar aggressivt på tvekan.

Det som presenterades som ett erbjudande blir i praktiken en order.

Personliga uppgifter används för att göra hoten trovärdiga

Under den första kontakten kan rekryteraren be barnet att skicka en bild på sin legitimation eller lämna andra identifierande uppgifter.

När barnet senare tvekar kan informationen användas för att visa att nätverket vet vem det har att göra med.

Hoten kan riktas mot barnet självt, men även mot föräldrar och andra familjemedlemmar.

Samtidigt gör den digitala kommunikationen att kontrollen kan fortsätta oberoende av tid och plats. Rekryteraren behöver inte vara fysiskt närvarande för att pressa barnet, kräva svar eller ge nya instruktioner.

Brå beskriver ungdomar som upplevt att de till slut saknat ett verkligt alternativ till att genomföra uppdraget. De har blivit så rädda för konsekvenserna av att dra sig ur att brottet framstått som den enda vägen ut.

Här ligger en av mekanismerna bakom utnyttjandet: ett barn kan inledningsvis ha accepterat ett uppdrag för pengarnas skull, men senare fortsätta på grund av hot och rädsla.

Att den unge en gång har sagt ja innebär därför inte att resten av förloppet är frivilligt.

Brottet styrs genom meddelanden och små instruktioner

Den digitala kommunikationen används inte bara för att rekrytera. Den gör det också möjligt att organisera och kontrollera själva brottet.

Brå beskriver hur unga utförare kan få instruktioner steg för steg. De behöver inte känna till hela planen och får ofta bara den information som krävs för nästa moment.

Flera olika personer kan vara inblandade. Någon ansvarar för kontakten med utföraren, någon annan förmedlar uppdraget och ytterligare personer hjälper till med praktiska förberedelser.

Den som beställt våldet kan befinna sig långt från brottsplatsen.

Det innebär att barnet kan vara den person som tar den största omedelbara risken, samtidigt som det har mycket begränsad kunskap om vilka som ligger bakom uppdraget.

Uppdelningen fyller också en funktion för nätverket. Om utföraren grips kan barnet sakna information om beställarna och andra inblandade.

Löften om pengar och flykt kan brytas

Kontrollen behöver inte upphöra bara för att uppdraget har genomförts. Men nätverkets intresse av att hjälpa barnet kan vara betydligt mindre än vad rekryteraren tidigare gett sken av.

Brå beskriver fall där löften om betalning och hjälp att komma undan inte har infriats.

Unga utförare kan lämnas utan fungerande flyktplan och gripas nära brottsplatsen. Kontakten med uppdragsgivaren kan då upphöra.

För beställaren behöver det inte innebära någon större förlust. Om barnet grips kan nätverket dessutom undgå att betala den utlovade ersättningen.

Det visar hur ojämlik relationen kan vara. Barnet riskerar frihetsberövande, allvarliga skador eller sitt eget liv, medan personer högre upp i organisationen försöker hålla avstånd till brottet.

Att utföra ett våldsuppdrag är inte samma sak som att bli gängmedlem

En särskilt viktig skillnad i Brås nya rapport är att rekrytering till ett enskilt brott inte nödvändigtvis betyder att den unge blir medlem i ett kriminellt nätverk.

I äldre forskning har Brå beskrivit hur yngre pojkar successivt knyts till äldre personer i kriminella miljöer.

Relationerna byggs ofta upp över tid. Den yngre kan börja med enklare uppgifter, exempelvis narkotikaförsäljning, och därefter få fler uppdrag och större ansvar. Det kan så småningom leda till en mer etablerad position i nätverket.

Den digitala rekryteringen till våldsbrott kan fungera på ett annat sätt.

En ungdom kan anlitas för ett enskilt uppdrag utan att känna beställaren, delta i nätverkets övriga verksamhet eller erbjudas någon framtida roll.

Barnet behöver inte vara en del av organisationen för att utnyttjas av den.

Brå finner inte heller något tydligt stöd i det granskade materialet för att sådana våldsuppdrag generellt används som lojalitetstest inför ett framtida medlemskap.

Det centrala är i stället att uppdraget genomförs.

Det betyder inte att traditionell gängrekrytering har försvunnit. De olika modellerna förekommer parallellt och kan överlappa varandra.

Men skillnaden är avgörande för att förstå utvecklingen. Ett kriminellt nätverk kan få tillgång till unga våldsutförare utan att först bygga upp långvariga personliga relationer med dem.

Barnet kan därmed bli utbytbart på ett helt annat sätt än någon som successivt knutits till nätverkets verksamhet.

Vilka barn rekryteras till grova brott?

Den digitala kontakten innebär att kriminella nätverk kan nå ungdomar även utanför de geografiska miljöer där gäng tidigare främst har rekryterat.

Men Brås studie ger inte stöd för en förenklad bild av att det framför allt är helt nya grupper av barn som nu dras in i kriminaliteten.

Myndigheten har genomfört en registeranalys av 177 unga personer som identifierats i särskilt utvalda förundersökningar. Gruppen omfattar både unga som rekryterats och unga som själva rekryterat andra.

Resultaten visar att flera sedan tidigare kända riskfaktorer är vanliga.

Uppgift om de 177 unga	Resultat
Pojkar	Cirka 90 procent
Genomsnittsålder	Cirka 16 år
Tidigare registrerade som brottsmisstänkta	65 procent
Tidigare registrerade som målsägande	65 procent
Tidigare heldygnsplacerade i samhällsvård	Cirka 30 procent
Föräldrar med inkomster i befolkningens lägsta fjärdedel	53 procent
Bosatta i polisens utsatta eller särskilt utsatta områden	16 procent

Siffrorna beskriver den undersökta gruppen och kan inte automatiskt överföras till alla barn som rekryteras digitalt.

Många har själva varit utsatta för brott

Att 65 procent tidigare registrerats som målsägande är ett viktigt resultat.

Det visar att brottsutsatthet är vanligt bland de unga som förekommer i materialet. Våld och hot är särskilt relevanta former av utsatthet.

Ett barn som senare misstänks för ett grovt brott kan alltså redan ha erfarenheter av att själv vara brottsoffer.

Samtidigt hade 65 procent tidigare registrerats som misstänkta för brott. Det är inte samma sak som att samtliga har dömts.

Uppgifterna visar hur brottslighet och utsatthet kan förekomma inom samma grupp. De bevisar däremot inte att den ena erfarenheten har orsakat den andra.

De flesta bodde inte i ett utsatt område

En annan viktig detalj är att endast 16 procent av ungdomarna bodde i områden som polisen klassificerat som utsatta eller särskilt utsatta.

Det innebär att en stor majoritet bodde någon annanstans.

Samtidigt var boende i sådana områden ungefär tre gånger vanligare i den undersökta gruppen än i befolkningen som helhet.

Även ekonomisk utsatthet var tydligt överrepresenterad.

Resultaten pekar därför åt två håll samtidigt. Rekryteringen kan nå ungdomar utanför traditionella gängmiljöer, men barn med redan kända sociala sårbarheter är fortfarande överrepresenterade i materialet.

Det är inte barnets bostadsadress eller familjens ekonomi i sig som avgör om det kommer att rekryteras.

Studien kan inte visa hur vanligt problemet är bland alla barn

Brås resultat behöver också förstås utifrån hur studien har genomförts.

De 39 personer som intervjuats har inte alla egna erfarenheter av att bli digitalt rekryterade.

Av dem hade 18 egna erfarenheter av att rekryteras eller rekrytera andra digitalt. Tolv hade andrahandskunskap och nio bidrog framför allt med kunskap om kriminella miljöer.

Registeranalysen med 177 personer är dessutom ett separat material, hämtat från förundersökningar som valts ut för att belysa just den aktuella brottsligheten.

Studien visar därför inte hur stor andel av alla svenska ungdomar som kan rekryteras, eller hur vanligt ett visst rekryteringsförlopp är i hela landet.

Den kan inte heller användas för att säkert fastställa hur gruppen rekryterade barn har förändrats över tid.

Brå konstaterar att många av ungdomarna i materialet har tidigare kända riskfaktorer. Samtidigt finns en mindre grupp som saknar de riskfaktorer som ingår i registeranalysen.

Slutsatsen blir att digitaliseringen kan göra fler barn tillgängliga för kriminella uppdragsgivare, utan att rapporten för den skull visar att en helt ny grupp har tagit över bland de rekryterade.

Varför är den digitala rekryteringen så svår att stoppa?

Den uppdelade organisationen gör det svårt att komma åt personerna bakom våldsuppdragen.

En polisinsats kan leda till att den unge utföraren grips, medan beställaren finns kvar bakom ett anonymt användarnamn och flera mellanhänder.

Krypterad kommunikation och skilda digitala identiteter kan försvåra arbetet ytterligare.

Samtidigt kan chattar och annan digital information bli värdefull bevisning när polisen lyckas säkra materialet och koppla konton till verkliga personer.

Brå beskriver därför vikten av att samla information mellan olika utredningar och kartlägga digitala identiteter som återkommer i våldsbrott.

Att stoppa öppna rekryteringsannonser är en del av arbetet. Polisen har exempelvis tidigare använt möjligheten att få brottsrekryterande innehåll borttaget från Tiktok.

Men att avlägsna annonser löser inte hela problemet.

Rekryteringen kan fortsätta genom privata kontakter, mellanhänder och slutna digitala samtal. När ett barn redan är indraget kan kontrollen dessutom pågå långt från de öppna plattformar där kontakten först togs.

Det gör att förebyggande arbete, tidig upptäckt och möjligheten att skydda barn som utsätts för hot blir minst lika viktiga som att ta bort själva annonserna.

Barnen kan vara både gärningspersoner och brottsoffer

Brås studie synliggör ett svårt problem för rättsväsendet och socialtjänsten.

Ett barn kan ha deltagit i ett mycket allvarligt våldsbrott och samtidigt ha utsatts för manipulation, hot och tvång från dem som organiserat uppdraget.

De två förhållandena utesluter inte varandra.

Att barnet har begått ett brott innebär inte att nätverkets utnyttjande saknar betydelse. Och att barnet blivit hotat innebär inte automatiskt att det saknar straffrättsligt ansvar. Den bedömningen måste göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.

Brå efterlyser därför ett starkare skydd för barn som utnyttjas i grov kriminalitet och större fokus på personerna som organiserar och beställer våldsbrotten.

Myndigheten planerar också en försöksverksamhet under 2027 för att motverka kriminella nätverks användning av barn som brottsverktyg. Det är ännu ingen genomförd eller utvärderad insats.

För vuxna i ett barns närhet kan en viktig signal vara att barnet plötsligt verkar utsatt för hot, press eller krav från personer som det inte vill berätta om. Men en viss app, ett hemligt samtal eller ett förändrat beteende är inte i sig bevis för brottsrekrytering.

Vid misstanke om att ett barn håller på att dras in i allvarlig kriminalitet går det att kontakta polisen eller socialtjänsten. Vid akut fara gäller 112.

Brås rapport visar ytterst varför frågan inte bara handlar om att hindra ungdomar från att tacka ja till kriminella erbjudanden.

När hoten väl har börjat kan barnet ha förlorat möjligheten att dra sig ur på egen hand. Och för den som beställt brottet kan den unge utföraren vara någon som aldrig var tänkt att få en varaktig plats i nätverket – bara att utföra uppdraget och därefter lämnas åt sitt öde.