Nästan vartannat barn som registrerats som målsägare vid barnfridsbrott är under sju år. Det visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå. Undersökningen visar också att många barn fortfarande bor tillsammans med den misstänkta personen långt efter polisanmälan.

Brå har granskat 10 293 registrerade målsägare i 6 217 barnfridsbrottsärenden från 2022 och 2023. Resultatet visar att 49 procent av barnen var mellan noll och sex år, medan bara 12 procent var mellan 14 och 17 år.

De yngsta barnen är tydligt överrepresenterade. Barn upp till sex år utgör omkring 37 procent av barnbefolkningen, men alltså nästan hälften av målsägarna i det granskade materialet.

Genomsnittsåldern var endast 7,1 år.

Undersökningen gäller polisanmälningar där barn registrerats som målsägare, inte fall där någon nödvändigtvis har dömts för barnfridsbrott.

Små barn särskilt utsatta vid våld i familjen

Enligt Brå innebär de yngsta barnens beroende av vuxna en särskild utsatthet. Små barn har ofta svårare att berätta vad de upplevt och kan sakna förutsättningar att själva söka hjälp.

Samtidigt visar undersökningen att den misstänkta personen i de allra flesta fallen tillhör barnets närmaste familj.

I 66 procent av fallen var barnets pappa misstänkt för barnfridsbrottet. I ytterligare 15 procent var det mamman. Sammantaget var alltså någon av föräldrarna misstänkt i 81 procent av fallen.

Det förekommer också att barn bevittnar våld mot sina syskon. I närmare en tredjedel av ärendena fanns ett syskon registrerat som målsägare för ett möjligt bakomliggande brott.

Brå konstaterar dessutom att de allra yngsta barnen var vanligare i ärenden där flera brottstillfällen registrerats än i ärenden som gällde en enskild händelse.

Resultaten ger därmed en bild av en utsatthet som ofta finns mitt i barnens vardag, i relationer där de är beroende av de vuxna som samtidigt misstänks för brott.

Vad är barnfridsbrott?

Barnfridsbrott infördes i svensk lag den 1 juli 2021. Syftet var att stärka skyddet för barn som bevittnar brott inom familjen eller andra nära relationer.

Ett barn kan utsättas för barnfridsbrott när det ser eller hör en brottslig handling som en närstående begår mot en annan närstående. Det kan exempelvis handla om att barnet hör sin pappa hota mamman eller ser en förälder misshandla den andra.

Barnet behöver inte själv bli slaget, hotat eller på annat sätt direkt angripet.

Det krävs inte heller att barnet förstår innebörden av det som händer eller bevittnar hela händelseförloppet. Däremot måste de rättsliga förutsättningarna vara uppfyllda för att någon ska kunna dömas.

Genom lagstiftningen får barnet en egen ställning som brottsoffer och kan bland annat ha rätt till skadestånd och särskilt juridiskt stöd.

Misshandel var det vanligaste möjliga grundbrottet i Brås material och förekom i 55 procent av ärendena. Olaga hot och olaga tvång förekom i 20 procent och ofredande i 15 procent.

Flera olika brott kunde förekomma i samma ärende. Siffrorna ska därför inte tolkas som att varje barn enbart bevittnat en viss typ av brott.

Många barn bor fortfarande med den misstänkta personen

Ett annat betydelsefullt resultat i Brås nya rapport om barnfridsbrott handlar om vad som händer med barnens boendesituation efter polisanmälan.

När anmälan registrerades bodde 61 procent av barnen tillsammans med den person som misstänktes för barnfridsbrottet.

Brå följde sedan upp de 6 308 barn som bodde tillsammans med den misstänkta personen vid anmälningstillfället.

Efter sex månader bodde 72 procent av dessa barn fortfarande tillsammans med personen. Efter ett år var andelen 65 procent.

Även bland barn i ärenden där ett åtalsbeslut hade fattats var fortsatt sammanboende vanligt. Efter sex månader bodde 60 procent fortfarande tillsammans med den misstänkta personen, och efter ett år var andelen 50 procent.

Undersökningen omfattar också vårdnadsförhållanden. Bland omkring 7 600 barn där den misstänkta personen var vårdnadshavare vid anmälan hade personen fortfarande vårdnaden i 55 procent av fallen efter ett år.

Det är samtidigt viktigt att inte dra för långtgående slutsatser av uppgifterna.

Att ett barn fortfarande bor tillsammans med en misstänkt person innebär inte att våldet nödvändigtvis har fortsatt. Rapporten visar inte heller hur familjernas situation har förändrats i andra avseenden.

Däremot framgår att en polisanmälan långtifrån alltid följs av en förändrad boende- eller vårdnadssituation.

Lägre inkomster i de granskade hushållen

Brå har även undersökt socioekonomiska förhållanden bland de barn som bodde tillsammans med den misstänkta personen när anmälan gjordes.

Skillnaderna mot jämförbara barnfamiljer i befolkningen är stora.

Den årliga disponibla medianinkomsten var 525 900 kronor i de undersökta hushållen. För jämförbara sammanboende barnfamiljshushåll var motsvarande belopp 829 250 kronor.

Det innebär en skillnad på drygt 300 000 kronor per år.

Även ekonomiskt bistånd och arbetslöshetsersättning var betydligt vanligare bland de misstänkta personerna än i jämförelsebefolkningen.

Av de misstänkta hade 23 procent fått ekonomiskt bistånd under året före anmälan, medan 19 procent hade fått arbetslöshetsersättning. I jämförelsebefolkningen låg båda andelarna omkring 3 procent.

Utbildningsnivån var också generellt lägre.

Inget fastställt samband mellan ekonomi och våld

Resultaten betyder inte att Brå har visat att ekonomiska problem orsakar barnfridsbrott.

Undersökningen beskriver socioekonomiska skillnader i ett avgränsat material, men kan inte fastställa vad skillnaderna beror på.

En möjlig förklaring är att vissa familjer lever med flera samtidiga sociala och ekonomiska belastningar. En annan är att familjer med omfattande kontakter med myndigheter kan ha större sannolikhet att få våld upptäckt och polisanmält.

Det går heller inte att utifrån resultaten dra slutsatsen att våld mot barn eller våld i nära relationer främst förekommer i ekonomiskt utsatta familjer.

Materialet omfattar registrerade anmälningar, inte alla händelser som faktiskt inträffar.

Anmälningarna visar inte hela omfattningen

Brås rapport ger ny kunskap om vilka barn som förekommer i polisanmälda barnfridsbrott, men har flera viktiga begränsningar.

Undersökningen bygger på anmälningar från 2022 och 2023 där en skälig misstanke registrerats och där de berörda personerna kunnat kopplas till svenska register.

Den omfattar alltså inte samtliga anmälda barnfridsbrott.

Det är dessutom skillnad mellan att någon misstänks för ett brott, att åtal väcks och att en domstol fastställer att brottet har begåtts.

Rapporten kan därför inte användas för att slå fast hur många barn som totalt utsätts för barnfridsbrott i Sverige eller hur många av de undersökta fallen som slutligen leder till fällande dom.

Den ger inte heller en fullständig bild av det våld som aldrig kommer till polisens kännedom.

Rättsväsendets hantering ska granskas vidare

Brå arbetar samtidigt med ett separat regeringsuppdrag om hur rättsväsendet hanterar barnfridsbrott, från den första polisanmälan till ett eventuellt domstolsavgörande.

Den granskningen ska bland annat identifiera svårigheter i utredningarna, faktorer som underlättar lagföring och möjliga förbättringar.

Uppdraget ska redovisas senast den 25 november 2027.

Den nya rapporten ger redan en tydlig bild av en central utmaning: många av de barn som förekommer i anmälningarna är mycket små, samtidigt som den misstänkta personen ofta är en förälder som barnet lever tillsammans med.

För dessa barn kan möjligheten att få hjälp i hög grad vara beroende av att andra vuxna upptäcker och reagerar på det som händer.