Att bo tillsammans med andra betyder inte automatiskt att man slipper känna sig ensam. En ny svensk studie visar att ensamhet och boendesituation är två olika saker, och unga vuxna sticker särskilt ut. Bland 18–29-åringarna uppgav nästan var tredje att de kände sig ensamma, trots att de flesta av dem inte bodde ensamma.

Forskare vid Karlstads universitet och Region Värmland har undersökt sambandet mellan ensamhet, boendesituation och psykiskt välbefinnande. Studien bygger på svar från 6 315 personer i Värmland och publicerades i Scandinavian Journal of Public Health.

Resultaten visar tydligt att ensamhet inte kan förstås enbart genom att titta på vem som bor själv.

Unga vuxna sticker ut

Totalt uppgav 20,3 procent av deltagarna i studien att de hade problem med ensamhet och isolering.

Bland unga vuxna var andelen betydligt högre.

I gruppen 18–29 år:

• 22,6 procent bodde med andra men kände sig ensamma.
• 10,2 procent bodde ensamma och kände sig ensamma.

Det innebär att 32,8 procent av de yngsta deltagarna tillhörde någon av studiens två grupper som upplevde ensamhet.

Det är ett resultat som går emot föreställningen att ensamhet främst är ett problem för äldre personer som bor själva. Även bland de allra äldsta var ensamhet vanlig, men andelen bland 18–29-åringarna låg på ungefär samma nivå.

De unga hade dessutom sämst psykiskt välbefinnande av samtliga åldersgrupper. 25,4 procent av 18–29-åringarna hade lågt psykiskt välbefinnande enligt den skala som användes i studien.

Det ligger också i linje med andra svenska uppgifter om psykisk ohälsa bland yngre. Hurbra har tidigare skrivit om nya svenska siffror om oro och ångest bland unga.

Att bo ensam och känna sig ensam är inte samma sak

En viktig poäng i forskningen är skillnaden mellan en faktisk boendesituation och en känsla.

Att bo ensam är enkelt att mäta: en person delar inte sitt hushåll med någon annan.

Ensamhet är däremot subjektiv. Den handlar om hur en person upplever sina relationer och sin gemenskap, snarare än hur många människor som finns i bostaden.

Det innebär att en person kan bo ensam och trivas mycket bra med det, medan någon annan kan leva med partner, familj, vänner eller andra personer och ändå känna sig ensam.

Studien visar båda fenomenen.

Av hela studiegruppen:

Situation	Andel
Bodde med andra och kände sig inte ensamma	63,5 %
Bodde ensamma och kände sig inte ensamma	16,1 %
Bodde med andra och kände sig ensamma	10,7 %
Bodde ensamma och kände sig ensamma	9,7 %

Vid första anblick kan siffrorna 10,7 och 9,7 procent ge intrycket att ensamhet är vanligare bland personer som delar bostad med andra.

Så är det inte.

Ensamhet är fortfarande vanligare bland dem som bor själva

Skillnaden beror på att betydligt fler människor i befolkningen bor tillsammans med andra än ensamma.

När forskarna i stället tittar på andelen ensamma inom respektive boendegrupp blir bilden tydligare.

Bland personer som bodde ensamma uppgav 37,5 procent att de kände sig ensamma.

Bland personer som bodde tillsammans med andra var motsvarande andel 14,5 procent.

Att bo ensam är alltså fortfarande tydligt kopplat till en högre förekomst av ensamhet.

Samtidigt finns en stor grupp människor som känner sig ensamma trots att de delar bostad med någon. Det är just den gruppen som riskerar att försvinna om ensamhet främst mäts genom hur många ensamhushåll som finns.

Ensamhet kan se olika ut

Ensamhet används ofta som ett enda begrepp, men känslan kan ha flera former.

Social ensamhet kan handla om att sakna ett tillräckligt socialt nätverk eller människor att umgås med.

Emotionell ensamhet kan i stället uppstå när en person visserligen har människor omkring sig men saknar en nära relation där det går att dela tankar, känslor och oro.

Det finns även det som brukar beskrivas som existentiell ensamhet, där en person kan uppleva att ingen riktigt förstår den egna situationen eller erfarenheten.

Den aktuella studien skiljer inte mellan dessa olika former. Deltagarna fick svara på en fråga om problem med ensamhet och isolering.

Det går därför inte att säga vilken sorts ensamhet som är vanligast bland exempelvis unga som bor tillsammans med andra.

Skillnaden är ändå viktig för att förstå resultatet. Att ha människor i samma bostad behöver inte betyda att man känner närhet, tillhörighet eller stöd.

Varför är ensamheten så hög bland unga vuxna?

Den frågan kan studien inte ge något säkert svar på.

Undersökningen visar vilka grupper som uppger ensamhet och hur ensamheten hänger samman med psykiskt välbefinnande, men den är inte utformad för att slå fast varför unga vuxna ligger så högt.

Det finns däremot flera tänkbara förklaringar som också har uppmärksammats i tidigare forskning.

Åren efter gymnasiet och under den tidiga vuxenåldern kan innebära stora förändringar på kort tid. Många flyttar hemifrån, börjar studera, byter stad, får sitt första fasta arbete eller lämnar gamla sociala sammanhang.

Vänner kan flytta åt olika håll och relationer förändras.

Samtidigt är perioden ofta starkt förknippad med frågor om identitet, tillhörighet och framtid.

En person kan därför ha många människor omkring sig men ändå sakna den sorts nära relationer eller stabila sammanhang som tidigare fanns.

Tidigare svensk forskning om unga har också beskrivit hur känslor av utanförskap och svårigheter att hitta en tydlig plats mellan ungdomsliv och vuxenliv kan hänga samman med existentiell ensamhet.

Det är möjliga förklaringar till resultaten, men de ska inte blandas ihop med vad den nya studien faktiskt har bevisat.

Ensamheten har stark koppling till psykiskt välbefinnande

Det kanske tydligaste resultatet gäller sambandet mellan ensamhet och psykiskt välbefinnande.

Bland personer som kände sig ensamma och samtidigt bodde tillsammans med någon hade 42,4 procent lågt psykiskt välbefinnande.

Bland ensamma personer som bodde själva var motsvarande andel 38,7 procent.

Skillnaden mot personer som inte upplevde ensamhet var stor.

Bland dem som inte var ensamma låg andelen med lågt psykiskt välbefinnande på 8,5 procent för personer som bodde tillsammans med andra och 7,9 procent för personer som bodde själva.

Forskarna justerade även sina analyser för flera faktorer som kan påverka resultaten, bland annat ålder, kön, utbildning, ekonomiska problem, socialt stöd, långvarig sjukdom och riskbruk av alkohol.

Det starka sambandet mellan ensamhet och lågt psykiskt välbefinnande fanns kvar.

Forskarna kunde samtidigt inte se någon tydlig skillnad i sambandet beroende på om personen bodde ensam eller med andra.

Resultaten pekar därför på att själva upplevelsen av ensamhet är mer central för det psykiska välbefinnandet än antalet personer i hushållet.

Den som vill läsa forskarnas fullständiga resultat hittar dem i studien i Scandinavian Journal of Public Health.

Studien visar inte att ensamhet orsakar psykisk ohälsa

Det finns en viktig begränsning.

Studien är en tvärsnittsstudie. Ensamhet och psykiskt välbefinnande mättes vid samma tillfälle.

Det betyder att forskarna kan visa att ensamhet och lägre psykiskt välbefinnande hänger samman, men inte vad som orsakar vad.

Det kan vara så att långvarig ensamhet påverkar välbefinnandet negativt.

Det kan också vara så att personer som redan mår psykiskt dåligt oftare känner sig ensamma eller får svårare att upprätthålla sociala relationer.

Båda processerna kan dessutom påverka varandra samtidigt.

Studien bygger också på deltagare från Värmland och svarsfrekvensen var 45 procent. Unga svarade i lägre utsträckning än äldre, vilket är ytterligare en faktor att ta hänsyn till när resultaten tolkas.

Forskarna konstaterar samtidigt att nivåerna av ensamhet i Värmland ligger nära vad som har rapporterats för Sverige i stort.

Ensamhet går inte att hitta genom adressen

Resultaten visar varför det kan vara svårt att upptäcka ensamhet genom yttre omständigheter.

En person som bor själv behöver inte känna sig ensam.

En person som delar bostad med andra kan göra det.

Särskilt bland de unga i studien var gruppen som kände sig ensam trots att de bodde tillsammans med någon stor.

Det innebär också att insatser mot ensamhet inte bara kan riktas mot ensamboende eller äldre personer. Unga vuxna och människor som redan har andra omkring sig kan ha ett lika verkligt behov av social närhet, tillhörighet och stöd.