Mikroplast finns i maten vi äter, vattnet vi dricker och luften vi andas. Ännu mindre nanoplast kan dessutom vara betydligt vanligare än äldre mätningar visat. Men trots uppmärksammade rubriker går det fortfarande inte att säga att en genomsnittlig människa får i sig ett visst antal gram plast per vecka – eller att den normala exponeringen orsakar en viss sjukdom.
Det forskningen däremot kan slå fast är att människor exponeras varje dag och att åtminstone en del av de minsta partiklarna kan ta sig in i kroppen. Det finns också varningssignaler från laboratorie-, djur- och humanstudier. Den stora frågan är fortfarande vad mängderna betyder för vår hälsa på lång sikt.
Vad är mikroplast?
Mikroplast är mycket små plastpartiklar. En vanlig vetenskaplig definition omfattar partiklar som är mellan ungefär en mikrometer och fem millimeter stora.
Nanoplast är ännu mindre. Där handlar det om partiklar ned mot nanometerskalan – så små att de inte går att se och är betydligt svårare att mäta.
Gränserna används inte helt likadant av alla forskare och myndigheter, men skillnaden är viktig. En synlig plastsmula och en nanopartikel är inte biologiskt samma sak bara för att båda består av plast.
De riktigt små partiklarna är särskilt intressanta ur hälsosynpunkt eftersom de lättare kan passera biologiska barriärer. Samtidigt är det just dessa partiklar som forskningen historiskt haft svårast att upptäcka.
Det är en viktig förklaring till varför nya studier ibland hittar enormt mycket mer plast än äldre.
Var kommer mikroplasten ifrån?
En del mikroplast tillverkas från början i mycket liten storlek. Det kan exempelvis handla om industriella plastpellets eller partiklar som används i olika produkter.
En stor del bildas däremot när större plastföremål och syntetiska material slits sönder.
I den svenska miljön finns flera betydande källor:
- däck- och vägslitage
- syntetiska textilier
- plastindustri
- konstgräs
- båtbottenfärg
- förpackningar och andra plastprodukter
- plastskräp som bryts ned i naturen
Partiklarna kan sedan transporteras med luft, avloppsvatten och dagvatten.
Men det är viktigt att skilja på vilka källor som släpper ut mest mikroplast i miljön och vilka som ger störst exponering för en människa.
Att däckslitage är en stor miljökälla betyder exempelvis inte automatiskt att bildäck är den största källan till plastpartiklar i människokroppen.
Så hamnar plasten i kroppen
De två huvudsakliga vägarna är enkla: vi sväljer partiklar och vi andas in dem.
Mikro- och nanoplast har hittats i en lång rad livsmedel. Partiklar har bland annat rapporterats i vatten, salt, skaldjur, kött, grönsaker, honung och drycker.
Plasten behöver inte heller finnas i råvaran från början.
Livsmedel kan komma i kontakt med plast under produktion, bearbetning, transport, tillagning och förvaring. Förpackningar och köksredskap kan också släppa ifrån sig partiklar.
Samtidigt finns plastpartiklar i luften omkring oss. Textilier, möbler, mattor och andra syntetiska material kan bidra med små fibrer och fragment som blir en del av inomhusdammet och luften.
Därför är bilden av att mikroplast framför allt kommer från fisk och skaldjur alldeles för enkel.
Hur mycket mikroplast får vi egentligen i oss?
Det korta svaret är: ingen vet ännu.
Det finns uppskattningar, ibland mycket exakta sådana, men ingen vetenskapligt robust totalsiffra för hur mycket mikro- och nanoplast en genomsnittlig svensk eller europé får i sig varje dag.
Problemet är framför allt mätningen.
En äldre studie kan ha räknat partiklar ned till exempelvis tiotals mikrometer. En modern studie kan upptäcka partiklar som är hundratals eller tusentals gånger mindre.
Då går det inte att jämföra partikelantalet rakt av.
Om en enda större plastpartikel bryts ned till tusentals små fragment kan antalet partiklar öka dramatiskt utan att den sammanlagda mängden plast ökar.
Det betyder också att tre olika frågor lätt blandas ihop:
- hur många partiklar vi får i oss
- hur mycket plast de tillsammans väger
- hur biologiskt relevanta partiklarna är
En miljon extremt små partiklar behöver inte väga mer än ett betydligt mindre antal större partiklar.
Samtidigt kan de mycket små partiklarna vara biologiskt mer intressanta eftersom de lättare kan ta sig från tarmen eller luftvägarna vidare in i kroppen.
Äldre beräkningar missar mycket av nanoplasten
En mycket uppmärksammad studie från 2019 uppskattade att olika grupper kunde exponeras för tiotusentals mikroplastpartiklar per år via mat och dryck och ännu mer när inandning räknades in.
Men bara en mindre del av kosten kunde analyseras och mätmetoderna fångade inte dagens allra minsta partiklar.
Nyare forskning visar varför detta spelar så stor roll.
När modernare tekniker används kan forskarna hitta mycket stora mängder partiklar som tidigare helt enkelt var för små för att upptäckas.
Det betyder inte nödvändigtvis att mängden plast omkring oss plötsligt har exploderat. Det betyder att forskarna har blivit bättre på att se den.
Äter vi ett kreditkort plast i veckan?
Nej, det går inte att slå fast.
Påståendet att en människa får i sig fem gram plast i veckan – ungefär vikten av ett kreditkort – har blivit ett av de mest spridda påståendena om mikroplast.
Det bör inte behandlas som ett etablerat vetenskapligt faktum.
Beräkningen bakom påståendet hade ett mycket stort osäkerhetsintervall och byggde på att resultat från flera olika typer av studier kombinerades. Senare forskare har pekat på betydande metodproblem.
Det betyder inte att vi får i oss lite plast.
Det betyder att forskningen inte kan omvandla dagens mycket varierande mätningar till slutsatsen att varje människa äter ett kreditkort plast varje vecka.
Den skillnaden är viktig.
Finns det mikroplast i dricksvatten?
Ja, plastpartiklar har hittats både i flaskvatten och kranvatten.
Framför allt har utvecklingen av nya analysmetoder förändrat kunskapsläget för flaskvatten.
I en amerikansk studie där forskarna kunde leta efter betydligt mindre partiklar än tidigare hittades i genomsnitt omkring 240 000 mikro- och nanoplastpartiklar per liter i de tre undersökta flaskvattenmärkena.
Omkring 90 procent av de upptäckta partiklarna var nanoplast.
Siffran ska inte läsas som att varje flaska vatten i världen innehåller exakt 240 000 partiklar. Studien undersökte ett begränsat antal produkter.
Den visade däremot hur mycket som kan missas när de allra minsta partiklarna inte går att mäta.
Andra moderna undersökningar har också hittat högre koncentrationer i flaskvatten än i behandlat kranvatten.
Svenska studier har hittills också pekat mot betydligt lägre mikroplasthalter i undersökt kranvatten än i förpackat vatten, även om kunskapen om de minsta nanoplasterna fortfarande är begränsad.
För den som har säkert kommunalt dricksvatten är därför kranvatten ett enkelt sätt att minska just denna möjliga exponeringskälla.
Det betyder däremot inte att svenskt kranvatten är helt fritt från plastpartiklar.
Den större frågan om vårt dricksvatten handlar dessutom om betydligt mer än mikroplast. Hurbra har tidigare gått igenom hur Sveriges dricksvattenförsörjning fungerar och vilka risker som finns.
Vi andas också in mikroplast
En av de minst intuitiva exponeringsvägarna är luften.
Små plastfibrer och fragment kan förekomma i både utomhus- och inomhusluft. Inomhusmiljöer är särskilt intressanta eftersom vi tillbringar så stor del av våra liv där och omges av textilier, möbler och andra syntetiska material.
I en studie av mycket små inandningsbara plastpartiklar hittades hundratals partiklar per kubikmeter i undersökta bostäder och ännu högre halter i bilkupéer.
Forskarna beräknade utifrån mätningarna att en vuxen skulle kunna andas in tiotusentals små partiklar på en dag.
Men den siffran får inte göras om till en universell dagsdos. Studien var begränsad och både byggnader, material, ventilation och mätmetoder påverkar resultatet.
Det viktiga är slutsatsen: inandning kan vara en betydande del av människans totala mikroplastexponering och har sannolikt underskattats i äldre beräkningar.
Vad händer med mikroplast i kroppen?
Mycket av den mikroplast vi sväljer verkar passera genom mag-tarmkanalen och lämna kroppen igen.
För större partiklar bedöms upptaget genom tarmväggen vara lågt.
Men ju mindre partiklarna blir, desto mer komplicerad blir bilden.
Mikro- och nanoplast har rapporterats i bland annat blod, lungor och olika mänskliga vävnader. Det visar att åtminstone vissa av de mindre partiklarna kan passera från tarm eller luftvägar vidare in i kroppen.
Det innebär inte att alla dessa partiklar blir kvar.
Det säger inte heller i sig att de orsakar skada.
Studier har även rapporterat plastpartiklar i bland annat reproduktiva vävnader och hjärnvävnad. Flera sådana resultat har fått stor uppmärksamhet, men forskningsområdet är tekniskt svårt och mätmetoderna diskuteras fortfarande.
Det korrekta sättet att tolka fynden är därför att vissa plastpartiklar verkar kunna nå delar av kroppen som tidigare inte förknippades med mikroplast – inte att forskningen därmed har visat att plasten orsakar en viss sjukdom.
Är mikroplast farligt?
Det här är den stora frågan – och den har ännu inget enkelt ja- eller nej-svar.
Forskningen befinner sig ungefär här:
| Vad forskningen vet | Vad forskningen fortfarande inte vet |
|---|---|
| Människor exponeras för mikro- och nanoplast. | Hur stor den genomsnittliga totala dosen är. |
| Partiklar finns i mat, vatten och luft. | Vilken exponeringsnivå som innebär hälsorisk. |
| Vissa små partiklar kan komma in i kroppen. | Hur stor del som tas upp och hur länge den stannar. |
| Cell- och djurstudier visar biologiska effekter. | Hur väl dessa effekter motsvarar människans normala exponering. |
| Humanstudier har börjat hitta samband med sjukdom. | Om mikroplast faktiskt orsakar dessa sjukdomar. |
Laboratorie- och djurförsök har bland annat kopplat mikroplast till inflammation, oxidativ stress och effekter på flera organsystem.
Det gör frågan relevant.
Men djur och celler utsätts inte alltid för samma typer och mängder av partiklar som människor möter i vardagen. Det är därför svårt att direkt överföra resultaten.
Humanstudier har gett varningssignaler
En uppmärksammad studie undersökte personer som opererades på grund av åderförkalkning i halspulsådern.
Forskarna hittade mikro- eller nanoplast i kärlplack hos många av patienterna. Under den efterföljande uppföljningen hade gruppen där plast kunde påvisas också högre risk för hjärtinfarkt, stroke eller död.
Det är ett viktigt fynd.
Men det visar inte att plasten orsakade problemen.
Studien var observationsbaserad och undersökte dessutom personer som redan hade allvarlig kärlsjukdom. Det kan finnas andra skillnader mellan grupperna som påverkar resultaten.
Samma princip gäller här som för flera andra miljöföroreningar: att något kan mätas i kroppen och är kopplat till ett hälsoutfall är inte automatiskt samma sak som att ett orsakssamband är bevisat. Hurbra har tidigare beskrivit samma typ av svåra riskbedömning i vår guide om hur farligt PFAS egentligen är.
Varför är nanoplast extra intressant?
Nanoplast kan bestå av så små partiklar att deras beteende skiljer sig från större mikroplast.
De kan ha lättare att passera biologiska barriärer och deras mycket stora yta i förhållande till sin massa kan påverka hur de interagerar med celler och andra ämnen.
Samtidigt är nanoplast betydligt svårare att mäta.
Det skapar ett märkligt forskningsproblem: den del av plastföroreningen som kan vara mest biologiskt intressant är samtidigt den del som vi historiskt vetat minst om.
Det är därför nya studier ibland förändrar exponeringsbilden kraftigt utan att de för den skull direkt förändrar vår kunskap om hälsorisken.
Att hitta fler partiklar är inte samma sak som att ha bevisat större skada.
Vilka vardagskällor kan vi påverka mest?
Det går ännu inte att rangordna alla källor och säga exakt hur stor andel av en persons mikroplast som kommer från exempelvis vatten, mat, damm eller textilier.
Men några vardagliga exponeringsvägar är både dokumenterade och relativt enkla att påverka.
Flaskvatten
Modern forskning visar att förpackat vatten kan innehålla stora mängder små plastpartiklar.
Den som har säkert kranvatten behöver därför inte välja flaskvatten för att minska mikroplastexponeringen. Snarare kan det motsatta vara rimligt.
Plast som värms tillsammans med mat
Plastmaterial kan släppa fler partiklar när de värms.
Laboratoriestudier av bland annat plastbehållare och återanvändbara plastpåsar har visat kraftigt ökad frisättning av mikro- och nanoplast vid vissa typer av mikrovågsuppvärmning.
Det går inte att översätta antalet frisatta partiklar direkt till en bestämd hälsorisk.
Men om målet är att minska onödig plastkontakt är det enkelt att värma maten i exempelvis glas eller porslin när det fungerar.
Plastflaskor som utsätts för värme och slitage
Även temperatur och mekanisk påverkan kan öka frisättningen från plastflaskor.
Det finns därför en praktisk anledning att inte låta engångsflaskor ligga länge i exempelvis en varm bil och sedan använda dem om och om igen.
Plastskärbrädor
När en kniv skär mot en plastskärbräda slits material från ytan.
Studier visar att plastpartiklar då kan frigöras till maten.
Hur stor betydelse det har för en persons totala exponering är däremot mycket osäkert. Det finns därför inget bra vetenskapligt stöd för dramatiska påståenden om exakt hur många gram plast en människa äter på grund av sin skärbräda.
En kraftigt sliten plastbräda är ändå en av de mer uppenbara direkta plastkontakterna med mat som är enkel att byta ut.
Inomhusdamm och textilier
Syntetiska material kan bidra med plastfibrer till damm och luft.
Normal städning och fungerande ventilation kan därför vara relevant även ur mikroplastperspektiv. Studier visar också att luftrening i vissa miljöer kan minska mängden luftburna plastpartiklar.
Men även här saknas forskning som kan säga hur mycket detta i slutändan minskar risken för sjukdom.
Så kan du minska exponeringen utan att överdriva
Det är lätt att hamna i en extrem slutsats när mikroplast diskuteras: att allt av plast måste bort.
Det stöds inte av forskningen.
Det går däremot att följa några enkla försiktighetsprinciper utan att göra vardagen särskilt komplicerad:
- drick kranvatten i stället för flaskvatten när kranvattnet är säkert
- värm hellre mat i glas eller porslin än i plast
- låt inte plastflaskor utsättas för långvarig stark värme
- byt ut kraftigt slitna plastredskap som har direktkontakt med maten
- håll nere mängden inomhusdamm genom normal städning och ventilation
- undvik onödig användning av engångsplast när ett enkelt alternativ finns
Poängen är att minska de mest uppenbara och lätt undvikbara exponeringsvägarna.
Det finns däremot inget vetenskapligt stöd för att en familj behöver kasta alla plastprodukter i hemmet eller försöka skapa ett helt plastfritt liv.
Det går ännu inte att sätta en säker gräns
En stor skillnad mellan mikroplast och många klassiska kemiska föroreningar är att forskningen ännu inte har någon etablerad gräns där människans totala exponering kan ställas mot en säker dagsdos.
Det är inte ens självklart vilket mått som borde användas.
Är det antalet partiklar?
Den totala plastmassan?
Partiklarnas storlek?
Ytan?
Vilken polymer de består av?
Vilka kemiska tillsatser som finns i plasten?
Forskarna studerar alla dessa frågor.
EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet EFSA arbetar med en ny omfattande riskbedömning av mikro- och nanoplast i mat. Myndigheten konstaterar att kunskapsluckorna fortfarande är så stora att någon fullständig bedömning av hälsorisken ännu inte kan göras. Den nya bedömningen väntas bli färdig under 2027. Den som vill följa kunskapsläget kan läsa mer hos EFSA om mikro- och nanoplast i livsmedel.
EU försöker minska utsläppen
Sedan 2023 finns EU-regler som begränsar mikroplast som avsiktligt tillsätts i olika produkter.
Reglerna omfattar stegvis bland annat vissa kosmetiska produkter, rengöringsprodukter, glitter och granulat som används på konstgräsplaner.
Men reglering av avsiktligt tillsatt mikroplast löser bara en del av problemet.
En stor mängd mikroplast bildas utan att någon från början har tillsatt små plastpartiklar. Däck slits. Kläder tappar fibrer. Förpackningar och andra plastföremål åldras och nöts.
Det är därför mikroplastfrågan handlar både om vilka produkter vi använder och om den enorma mängd plast som redan finns i samhället.
Så ska dagens forskning tolkas
Mikroplast är varken en påhittad risk eller en färdigförklarad hälsokatastrof.
Vi vet att partiklarna finns praktiskt taget överallt omkring oss. Vi vet att vi äter och andas in dem. Vi vet också att åtminstone en del mycket små partiklar kan ta sig in i människokroppen.
Laboratorie- och djurstudier ger skäl att studera möjliga effekter på bland annat inflammation och olika organsystem. De första humanstudierna har dessutom gett samband som forskarna behöver undersöka vidare.
Men den avgörande pusselbiten saknas fortfarande.
Ingen vet ännu hur en normal människas verkliga livstidsdos av mikro- och nanoplast påverkar risken för sjukdom.
Det finns därför heller ingen vetenskapligt hållbar totalsiffra för hur mycket plast vi ”får i oss” som ensam säger något meningsfullt om risken.
Nästa stora steg för forskningen är inte bara att hitta ännu fler plastpartiklar.
Det är att förstå vilka partiklar som faktiskt spelar biologisk roll, vid vilka doser och vad de gör med människan över tid.