Vissa PFAS kan påverka immunförsvaret, kopplas till högre kolesterol och öka risken för allvarlig sjukdom. Men ämnena är olika, och mätbar PFAS i kranvatten betyder inte automatiskt att vattnet är farligt att dricka. Halterna i kroppen kan sjunka när exponeringen minskar. Att få bort det som redan spridits i miljön är betydligt svårare.

En vattenrenare kan fånga PFAS. Kroppen kan utsöndra dem. Under särskilda tekniska förhållanden går det också att bryta ned ämnena. Ändå fortsätter föroreningarna att vara ett problem.

Förklaringen ligger i skillnaden mellan att skydda människor här och nu och att återställa en miljö där kemikalier har spridits under lång tid. Ett vattenverk kan leverera renare dricksvatten samtidigt som marken runt vattentäkten fortsätter att läcka PFAS.

Sveriges nationella handlingsplan tar sikte på båda problemen: att stoppa ny tillförsel och hantera föroreningarna som redan finns. För att förstå vad det kan åstadkomma behöver man först reda ut vad som döljer sig bakom de fyra bokstäverna.

Vad är PFAS?

PFAS är ett samlingsnamn för per- och polyfluorerade alkylsubstanser. Kemikalieinspektionen beskriver över 10 000 identifierade ämnen i gruppen.

De räknas som PFAS på grund av sin kemiska struktur. Där finns starka bindningar mellan kol och fluor som bidrar till att ämnena är mycket beständiga. Gruppen omfattar både små molekyler och stora polymerer, alltså ämnen uppbyggda av långa molekylkedjor.

Egenskaperna varierar. Vissa PFAS har använts för att göra textilier vatten- och smutsavvisande, andra i fettavvisande material, non-stick-beläggningar, brandskum eller industriella processer.

Det som gör dem användbara kan också göra dem besvärliga när de lämnar produkten. Ett ämne som står emot nedbrytning fortsätter att finnas kvar när plagget har slitits ut eller brandskummet har sköljts ned i marken.

Benämningen evighetskemikalier syftar främst på denna beständighet i miljön. Den innebär inte att varje PFAS-molekyl förblir oförändrad för alltid. Vissa ämnen kan omvandlas till andra PFAS som är mycket svåra att bryta ned.

Det innebär inte heller att alla PFAS tas upp lika lätt i kroppen, stannar lika länge eller har samma giftighet. Kunskapen om ett fåtal välstuderade ämnen är betydligt större än om resten av familjen.

Hur hamnar ämnena i vatten, mat och människor?

PFAS kan släppas ut under tillverkning, när produkter används och när avfall hanteras. Därifrån tar ämnena flera vägar genom miljön.

Utsläpp till mark kan följa med vatten ned mot grundvattnet. Föroreningar i avloppsvatten kan nå sjöar och vattendrag. Luftburen spridning gör att PFAS också kan hittas långt från platserna där de har tillverkats eller använts.

Växter och djur kan ta upp ämnena. Vissa PFAS anrikas i näringskedjor, och människor exponeras genom bland annat mat, dricksvatten och inomhusmiljö.

Det betyder att en person kan få i sig PFAS utan att själv köpa en viss impregneringsprodukt eller använda brandskum. Konsumenternas val påverkar efterfrågan, men den enskilde styr inte över hela sin exponering.

Dricksvatten får särskild betydelse när en vattentäkt är förorenad. Samma vatten används till dryck och matlagning dag efter dag. En lokal källa kan då stå för en stor del av det PFAS som människor får i sig.

Det är också en anledning till att tillgången till säkert dricksvatten i Sverige handlar om mer än hur mycket vatten som finns. En vattenrik plats kan få problem om råvattnet kräver rening som anläggningen inte är byggd för.

Hur farligt är PFAS för hälsan?

Forskningen ger starka skäl att minska exponeringen för flera studerade PFAS. Däremot går det inte att översätta varje fynd till samma risk för alla människor och alla ämnen.

Människostudier undersöker ofta om personer med högre PFAS-halter också oftare har ett visst hälsoutfall. Djurförsök och studier av biologiska mekanismer hjälper forskarna att bedöma om ämnena kan vara en orsak.

Ett samband på gruppnivå kan vara viktigt även när det inte går att avgöra varför en viss person blev sjuk. Omvänt innebär PFAS i ett blodprov inte att personen har en PFAS-orsakad sjukdom.

Immunförsvaret är en central del av riskbedömningen

Minskad antikroppsbildning efter vissa vaccinationer är en av de bäst underbyggda effekterna. Fynden gäller flera studerade PFAS och har fått stor betydelse för hur riskerna bedöms.

EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet EFSA utgick från minskad antikroppsrespons när den fastställde ett tolerabelt veckointag för fyra ämnen: PFOA, PFOS, PFNA och PFHxS.

Värdet är 4,4 nanogram per kilo kroppsvikt och vecka för ämnena tillsammans. Det gäller det långvariga sammanlagda intaget, inte bara dricksvatten.

Att PFAS kan påverka antikroppsbildningen betyder inte att vaccinationer generellt slutar fungera. Ett överskridet tolerabelt intag betyder heller inte att en viss person har fått en skada. Värdet används för att bedöma och begränsa långsiktiga risker.

Kolesterol och leverpåverkan

För flera PFAS finns återkommande samband mellan högre exponering och högre kolesterolhalter. Det är en relevant hälsosignal, men inte samma sak som att varje person med PFAS i blodet kommer att drabbas av hjärt-kärlsjukdom.

Vissa ämnen, bland annat PFOA, PFOS och PFHxS, har också kopplats till förändrade leverenzymer. Sådana förändringar kan visa påverkan på levern. De ska inte automatiskt beskrivas som svår leversjukdom eller leversvikt.

Här spelar både ämnet och exponeringens omfattning roll. Resultat från människor med hög belastning kan inte utan vidare användas som en exakt prognos för någon med betydligt lägre halter.

Graviditet och fertilitet

Studier har visat samband mellan vissa PFAS och något lägre födelsevikt. För PFOA och PFOS finns också underlag som pekar mot samband med graviditetshypertoni och havandeskapsförgiftning.

För fertilitet är bilden mer blandad. Den amerikanska vetenskapsorganisationen National Academies bedömde 2022 att underlaget var otillräckligt för att fastställa ett samband med nedsatt fertilitet.

Senare forskning har tillfört oroande fynd. En studie från Singapore följde 382 kvinnor och fann samband mellan högre halter av vissa PFAS och sämre fertilitetsutfall.

Det ger anledning att undersöka frågan vidare. Däremot går det inte att sätta en enda procentsiffra på hur mycket ”PFAS minskar fertiliteten” eller säga att all exponering orsakar infertilitet.

PFOA och PFOS har olika cancerklassificeringar

WHO:s cancerforskningsorgan IARC klassar PFOA som cancerframkallande för människor, grupp 1. PFOS klassas som möjligen cancerframkallande, grupp 2B.

För PFOA bygger bedömningen på tillräckliga belägg från djurförsök och starka belägg för mekanismer som är relevanta för cancer, även hos exponerade människor. De direkta beläggen från människostudier för njurcancer och testikelcancer bedömdes som begränsade.

Cancerklassningen beskriver hur starkt stödet är för att ett ämne kan orsaka cancer. Den säger inte hur stor risken är vid varje tänkbar dos.

Därför blir det fel både att tona ned PFOA:s klassificering och att använda den som bevis för att varje mätbar PFAS-halt i vatten innebär en stor cancerrisk.

Varför mätbar PFAS inte betyder akut fara

PFAS är inte akut giftigt vid de nivåer människor vanligen möter i vardagen. Den stora oron gäller långvarig exponering och att vissa ämnen ansamlas i kroppen.

Riskens storlek beror på vilka ämnen det handlar om, hur mycket man får i sig, under hur lång tid och hur känslig man är.

Det går därför att hålla två tankar samtidigt: ett enstaka fynd behöver inte innebära någon akut hälsorisk, och det finns ändå goda skäl att minska en onödig exponering som annars kan fortsätta i åratal.

Små riskförändringar kan också få betydelse för folkhälsan när väldigt många människor exponeras. Åtgärder behöver inte vänta på att varje enskilt sjukdomsfall ska kunna knytas till en viss kemikalie.

Vad betyder gränsvärdet på 4 nanogram per liter?

Sedan den 1 januari 2026 gäller ett svenskt gränsvärde på 4,0 nanogram per liter för PFAS 4. Det avser summan av PFOS, PFOA, PFNA och PFHxS.

Parallellt gäller 100 nanogram per liter för PFAS 21, en större grupp av utvalda ämnen. Båda kraven behöver beaktas för dricksvatten som omfattas av föreskrifterna.

Mätning	Vad gränsen avser
PFAS 4: 4,0 ng/l	Summan av PFOS, PFOA, PFNA och PFHxS
PFAS 21: 100 ng/l	Summan av 21 specificerade PFAS

Det högre värdet för PFAS 21 gör inte ett överskridande av PFAS 4 tillåtet.

Ett nanogram är en miljarddels gram. Fyra nanogram per liter motsvarar alltså 0,000000004 gram per liter. Massan är mycket liten, men den säger i sig inget om ett ämnes giftighet.

Om PFAS 4 uppmäts till 2 ng/l finns mätbar PFAS samtidigt som halten ligger under gränsvärdet. Vid 5 ng/l är gränsen överskriden och det behöver hanteras.

Gränsen är ett krav på vattenkvaliteten, inte en biologisk brytpunkt där 3,9 ng/l är helt riskfritt och 4,1 ng/l plötsligt akut giftigt. Ett överskridande ska tas på allvar utan att förväxlas med omedelbar förgiftning.

Veckointaget som EFSA anger har dessutom en annan enhet och funktion. Nanogram per kilo kroppsvikt och vecka kan inte jämföras direkt med nanogram per liter vatten.

Hur kontrollerar vattenverken halterna?

Vattenproducenten ska bedöma vilka faror som finns för vattnet och ordna kontrollen därefter. Livsmedelsverkets vägledning anger att PFAS ska undersökas när faroanalysen visar att det behövs.

Kontrollen bygger på vattenprover och laboratorieanalyser. Med bland annat vätskekromatografi och tandem-masspektrometri kan laboratorier skilja utvalda PFAS från varandra och mäta mycket låga halter. Resultaten summeras sedan för respektive ämnesgrupp.

Det är alltså inte en kontinuerlig mätning av alla tusentals PFAS i varje kran. Vilka prover som tas och hur ofta beror på kontrollen av den aktuella anläggningen.

Även sättet att rapportera resultat spelar roll. ”Under rapporteringsgränsen” betyder att halten inte har kunnat bestämmas över den angivna nivån. Det är inte ett bevis för att vattnet innehåller exakt noll.

PFAS 4 och PFAS 21 fångar inte heller hela ämnesfamiljen. Det ultrakorta ämnet TFA hittades exempelvis vid 91 procent av provplatserna i SGU:s nationella grundvattenundersökning.

Det resultatet visar en omfattande förekomst i grundvatten. Det betyder inte att 91 procent av svenska kranar har otjänligt vatten. Halter av TFA kan inte heller bedömas genom att jämföras direkt med gränsvärdet för fyra andra ämnen.

Går PFAS-halterna i kroppen ned?

Ja. När en betydande exponeringskälla försvinner kan halterna sjunka, även om det ofta går långsamt.

Efter att förorenat dricksvatten i Ronneby ersatts kunde forskare följa hur blodhalterna minskade. I en studie uppskattades följande genomsnittliga halveringstider:

Ämne	Uppskattad halveringstid
PFOA	2,7 år
PFOS	3,4 år
PFHxS	5,3 år

Halveringstid betyder att halten minskar till hälften. Det betyder inte att ämnet är helt borta efter den tiden.

Som räkneexempel skulle en halt som halveras vart tredje år vara nere på en fjärdedel efter sex år och en åttondel efter nio. Då förutsätts samma utsöndringstakt och att ingen ny exponering påverkar beräkningen.

I verkligheten fortsätter människor ofta att få i sig mindre mängder från andra källor. Utsöndringen varierar dessutom mellan individer. Ronnebystudiens siffror är därför ingen personlig tidtabell.

Andra PFAS kan lämna kroppen betydligt snabbare. Vissa kortare ämnen har kortare halveringstider, men det gör dem inte automatiskt ofarliga eller enkla att få bort ur miljön.

Kan utsöndringen påskyndas?

Det finns studier som visar att vissa behandlingar och ingrepp kan sänka PFAS-halterna i blodet snabbare. Den medicinska frågan är också om nyttan överväger riskerna och om människor faktiskt blir friskare.

I en randomiserad studie med 285 australiska brandmän jämfördes blodgivning, plasmagivning och en grupp som enbart följdes. Under tolv månader sjönk serumhalterna mer i grupperna som gav blod eller plasma. Plasmagivning hade störst effekt.

Studien undersökte sänkta halter. Den visade inte att deltagarna fick färre cancerfall eller andra sjukdomar.

En liten svensk studie från 2025 undersökte läkemedel hos tio personer med hög tidigare exponering. Under tolv veckor med gallsyrebindaren kolesevelam sjönk PFOS i serum med i genomsnitt 38 procent. Under kontrollperioden var minskningen cirka 2 procent.

Effekten var mindre för PFHxS och PFOA. Även det besläktade läkemedlet kolestyramin ökade utsöndringen via avföring.

Resultaten är lovande för fortsatt behandlingsforskning. Forskarna betonar samtidigt att den snabbare utsöndringen ännu inte har visats ge hälsonytta. Eventuella vinster behöver vägas mot biverkningar och andra risker.

Det finns därför ingen grund för att göra läkemedel, blodgivning eller kommersiell ”detox” till ett allmänt råd mot PFAS. Att en metod sänker ett provvärde räcker inte för att rekommendera den till alla.

Ett blodprov kan visa halter av de ämnen som analyseras. Det kan inte avgöra om en person har eller kommer att utveckla en PFAS-orsakad sjukdom. Vid känd hög exponering kan vården bedöma behovet av uppföljning.

Vad kan du själv göra?

Börja med sådant som kan påverka en betydande och återkommande exponering.

Kontrollera dricksvattnet. Har du kommunalt vatten kan vattenproducenten informera om analyser och eventuella åtgärder. Följ lokala besked. Har du egen brunn kan en särskild PFAS-analys vara relevant utifrån föroreningsriskerna i området. För privata brunnar finns särskilda råd och riktvärden.

Koka inte bort PFAS. Kokning avlägsnar inte ämnena. När vatten avdunstar kan de i stället koncentreras i det som blir kvar. Ett kokningsråd mot mikroorganismer ska därför inte tolkas som en reningsmetod för PFAS.

Följ lokala råd om egenfångad fisk. Exponeringen kan skilja mycket mellan olika vatten. Det finns däremot inte stöd för ett svepande råd att sluta äta all fisk eller annan vanlig mat. Livsmedelsverkets kontroll 2025 fann generellt låga eller inga halter i flera undersökta animaliska livsmedel, även om avvikelser förekom.

Efterfråga PFAS-fria alternativ när du köper nytt. Det kan gälla exempelvis impregnering och kosmetika. Frånvaro av information om PFAS är inte samma sak som att produkten är PFAS-fri.

Sådana inköpsval påverkar både den egna kontakten med ämnena och efterfrågan på fortsatt användning. Men att köpa en annan jacka löser inte exponeringen för den som får i sig PFAS genom en förorenad vattentäkt.

Kan filter och sanering få bort PFAS?

Aktivt kol, jonbytare och högtrycksmembran, exempelvis omvänd osmos, kan avskilja PFAS från vatten. Metoderna kan därför göra stor skillnad för dricksvattnet.

Hur väl de fungerar beror på vilka ämnen som finns, vattenkemin, anläggningens utformning och hur den sköts. Filter behöver följas upp och bytas eller regenereras. Ett valfritt hushållsfilter är ingen garanti för att vattnet klarar svenska gränsvärden.

När PFAS fångas i ett filter har ämnena dessutom vanligtvis flyttats från vattnet till filtermaterialet. Membranrening ger också en koncentrerad restström som måste hanteras.

Renare vatten betyder alltså inte automatiskt att PFAS har förstörts.

Samma skillnad finns vid marksanering. Aktivt kol kan användas för att binda PFAS och minska läckaget. Det kan skydda omgivningen även när ämnena finns kvar i marken. Svenska pilotprojekt undersöker hur sådana metoder fungerar över tid.

Att faktiskt bryta ned PFAS är en annan uppgift. Det är möjligt under särskilda tekniska förhållanden, och forskningen utvecklar metoder som kombinerar koncentrering med destruktion.

Svårigheten är att göra det tillförlitligt och i stor skala. En metod som fungerar för ett visst ämne i ett försök behöver också klara verkliga blandningar, rimlig energiåtgång och säker hantering av restprodukter.

Att behandla ett koncentrerat avfall är dessutom en annan uppgift än att samla in låga halter som redan finns utspridda över stora vatten- och markområden.

Vad kan Sveriges handlingsplan förändra?

Regeringens nationella handlingsplan för PFAS omfattar både förebyggande åtgärder och arbetet med befintliga föroreningar. Planen antogs i juli 2026, och informationsmaterialet publicerades den 8 september.

Regeringen har föreslagit ett nationellt förbud mot PFAS i kläder, skor, impregneringsmedel för kläder och skor, köksredskap, kosmetiska produkter och skidvalla. Det föreslagna startdatumet är den 1 januari 2028. Förslaget är inte ett redan gällande generellt konsumentförbud.

Planen omfattar också kartläggning, teknikutveckling, förorenade områden, avfallsupplag och samarbete mellan myndigheter.

I januari 2026 fanns enligt planen cirka 22 000 potentiellt PFAS-förorenade områden identifierade. Det är områden där förorening kan finnas och behöver bedömas, inte lika många bekräftat farliga dricksvattentäkter.

Förbud och utfasning kan minska framtida utsläpp. Kartläggning och åtgärder behövs för att de gamla utsläppen inte ska fortsätta att nå människor.

Ett arv för generationer – men halterna kan minska

Människan har spridit ämnen som kan finnas kvar mycket länge. Hela den föroreningen går inte att enkelt samla in och avlägsna.

Det betyder däremot inte att framtida generationer måste ha samma exponering som de mest utsatta grupperna har haft.

Svenska mätserier bland förstföderskor visar redan minskande blodhalter av PFOS och PFOA när användning och spridning har begränsats. Uppföljningen i Ronneby visar att halterna kan sjunka när förorenat vatten ersätts. Rening kan hindra fortsatt intag även när en vattentäkt fortfarande behöver skyddas.

Det går alltså att göra människor mindre exponerade långt innan hela miljöproblemet är löst.

Varje ny mängd PFAS som släpps ut kan samtidigt skapa ett långvarigt behov av kontroll, rening eller sanering. Därför måste tekniken för att hantera gamla föroreningar gå hand i hand med att stoppa nya.