Sverigedemokraternas kraftiga valbakslag har utlöst ovanligt hård intern kritik. Centralt placerade röster dömer ut både valrörelsen och partiets tjänstemannaorganisation – och kritiken når ända in mot Jimmie Åkessons närmaste krets. Samtidigt växer en strategisk konflikt om hur SD ska agera när regeringsmakten nu hänger i luften.

Sverigedemokraterna ser ut att landa på omkring 17,5 procent och 62 mandat i riksdagsvalet 2026. Det innebär en tillbakagång på ungefär tre procentenheter jämfört med valet 2022 och det första riksdagsvalet i partiets historia där stödet minskar.

Nedgången är dessutom bred. SD backar i 285 av landets 290 kommuner enligt det preliminära valresultatet.

Nu börjar missnöjet märkas inne i partiet.

En centralt placerad SD-källa med insyn i organisationen beskriver enligt Svenska Dagbladets uppgifter valrörelsen som ”skitdålig”, tjänstemannaorganisationen som ”katastrofal” och anser att det behövs stora reformer.

Särskilt känsligt är att kritiken också riktas mot personer runt Jimmie Åkesson. Källan anklagar ”Jimmies krets” för att försöka framställa resultatet mer positivt än det är.

Det betyder inte att Åkesson står inför en öppen partiledarstrid. Däremot finns det flera tecken på att SD kan vara på väg in i sin mest omfattande interna strategidiskussion på många år.

SD:s valresultat blev betydligt sämre än väntat

Det är inte bara själva väljarförlusten som skapar frustration.

Tidöpartierna ser också ut att förlora sin riksdagsmajoritet. I det preliminära resultatet har M, KD, L och SD tillsammans 173 mandat mot 176 för oppositionen.

Det slutliga resultatet är ännu inte fastställt. Sena förtidsröster och utlandsröster återstår att räkna och Valmyndigheten fastställer resultatet först när hela rösträkningen är färdig.

Men inom SD diskuteras redan konsekvenserna.

Partiet har under mandatperioden haft en ovanlig position. SD har varit helt avgörande för regeringens parlamentariska underlag och fått stort politiskt inflytande genom Tidöavtalet, men har inte haft egna ministrar.

Inför valet var beskedet betydligt hårdare inför nästa mandatperiod: SD skulle antingen in i regeringen eller gå i opposition.

Efter valförlusten är det inte längre lika självklart hur den linjen ska hanteras.

Kritiken når Åkessons innersta krets

Den interna kritiken är anmärkningsvärd eftersom den inte bara riktas mot en enskild kampanj eller några misslyckade lokala organisationer.

Den handlar om hur partiet fungerar centralt.

Uppgifterna om att tjänstemannaorganisationen behöver göras om pekar mot möjliga förändringar bland strateger, kommunikatörer och andra personer runt partiledningen.

Än mer känsligt är kritiken mot hur valresultatet beskrivits efter valet.

Jimmie Åkesson har bland annat pekat på att SD arbetade för hela Tidölagets framgång och att väljare kan ha stödröstat på Liberalerna för att hjälpa partiet över riksdagsspärren.

Partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson har samtidigt beskrivit själva valkampanjen som SD:s bästa hittills.

Internt finns alltså en helt annan bild.

Kritikerna pekar på att SD tappar omkring tre procentenheter, förlorar sin position som näst största parti och samtidigt ser det tidigare regeringsunderlaget förlora sin majoritet.

Det är där motsättningen blir politiskt viktig: handlar resultatet om en väl genomförd kampanj som drabbats av taktiska rörelser mellan Tidöpartierna – eller om ett betydligt djupare strategiskt misslyckande?

Två olika vägar börjar synas inom SD

Den viktigaste striden behöver inte handla om vem som ska leda Sverigedemokraterna.

Den kan i stället handla om vad partiet ska vara efter fyra år av nära samarbete med Moderaterna.

En möjlig linje är att SD behöver bli tydligare och mer självständigt igen.

Kritiker i partiet anser enligt TV4:s uppgifter att SD kompromissat för mycket under Tidösamarbetet och inte fått tillräckligt betalt av väljarna för sin roll under mandatperioden.

Migrationspolitiken är en central del av den diskussionen.

Den andra linjen är mer pragmatisk: även efter valförlusten bör det överordnade målet vara att förhindra att Socialdemokraterna tar över regeringsmakten.

Då kan SD behöva acceptera nya kompromisser för att hålla Ulf Kristersson kvar som statsminister.

Det är en potentiellt mycket större konflikt än en vanlig eftervalsanalys.

Om SD:s slutsats blir att fyra års nära samarbete med M kostat partiet väljare kan hela relationen mellan partierna förändras.

Regeringskravet sätter SD i en svår position

Före valet var Sverigedemokraternas hållning tydlig.

Efter en hel mandatperiod som stödparti skulle SD inte nöja sig med samma roll en gång till.

Partiet skulle antingen få ministerposter eller gå i opposition.

Men efter valet har olika uppgifter kommit från centralt placerade SD-företrädare.

Enligt Svenska Dagbladets källor har personer högt upp i partiet diskuterat möjligheten att släppa regeringskravet om det skulle göra det möjligt för Ulf Kristersson att fortsätta regera.

Andra SD-källor har därefter kategoriskt avfärdat samma scenario och hållit fast vid linjen att det är regering eller opposition som gäller.

Mattias Bäckström Johansson har också betonat att denna linje både var ett vallöfte och ett internt fattat beslut.

Det är därför för tidigt att säga att SD håller på att överge sitt regeringskrav.

Däremot visar de motstridiga uppgifterna hur svårt läget är.

Centerpartiet gör dilemmat ännu större

Problemet för Sverigedemokraterna är att en reträtt i regeringsfrågan inte ens behöver räcka för att rädda Kristersson.

Centerpartiet har efter valet stängt dörren till en fortsatt Moderatledd regering med Sverigedemokraternas stöd och i stället öppnat för förhandlingar med Socialdemokraterna.

Det betyder att SD riskerar att göra en mycket stor eftergift utan att få något tillbaka.

Partiet skulle kunna avstå från ministerposter för att underlätta en ny Kristerssonregering – samtidigt som Centerpartiet ändå säger nej.

Det scenariot skulle vara särskilt svårt att sälja till de delar av SD som redan anser att partiet kompromissat för mycket under den gångna mandatperioden.

Hur regeringsläget utvecklas går att följa vidare i Hurbra:s guide till regeringen efter valet 2026.

Centerpartiets komplicerade relation till Moderaterna har också varit tydlig före valet. Hurbra har tidigare gått igenom Centerns nej till Moderaternas krav.

SD behåller samtidigt många av sina väljare

Valresultatet innebär inte att väljarstödet rasat samman fullständigt.

SVT:s Valu visar att 78 procent av dem som röstade på Sverigedemokraterna 2022 uppgav att de gjorde det igen 2026.

Det är en mycket hög väljarlojalitet.

Samtidigt fångar Valu inte fullt ut väljare som stannat hemma, vilket är en av förklaringarna som lyfts internt i SD.

Partiet har dessutom tappat stöd bland yngre väljare och förlorat väljare till framför allt Moderaterna.

Det gör eftervalsanalysen mer komplicerad.

SD måste inte bara försöka förstå varför väljare lämnat partiet för andra alternativ. Partiet behöver också reda ut varför delar av den egna väljarkåren kan ha saknat motivation att rösta.

Ingen öppen revolt mot Jimmie Åkesson

Trots den hårda kritiken finns det i nuläget inga tydliga tecken på en organiserad revolt mot Jimmie Åkesson.

Ingen tung företrädare har offentligt krävt hans avgång och det finns ingen synlig alternativ kandidat som samlar en konkurrerande falang.

Åkessons ställning ska därför inte beskrivas som akut hotad.

Men situationen är ändå ovanlig.

När centrala källor kräver stora reformer, angriper tjänstemannaorganisationen och uttryckligen kritiserar ”Jimmies krets” är det mer än normalt eftervalsmissnöje.

Nästa steg blir avgörande.

Om reformkraven leder till att höga tjänstemän byts ut, makten runt partiledningen förändras eller SD lägger om relationen till Moderaterna kan valförlusten få betydligt större konsekvenser än de förlorade mandaten.

Den verkliga striden handlar om SD:s väg framåt

Det centrala för Sverigedemokraterna efter valet är därför inte bara att förklara varför partiet tappade tre procentenheter.

Partiet måste bestämma vad fyra år nära regeringsmakten egentligen har lärt det.

En väg är fortsatt pragmatism och försök att hålla ihop ett borgerligt regeringsalternativ, även om det kräver nya kompromisser.

Den andra är att återgå till en mer självständig oppositionsroll och försöka återvinna väljare som tycker att SD blivit för tätt sammankopplat med Moderaterna.

Det är där den verkliga interna striden kan uppstå.

Än så länge finns ingen öppen utmaning mot Jimmie Åkesson. Men för första gången på länge tvingas Sverigedemokraterna hantera både ett tydligt väljarbakslag och en intern diskussion om huruvida den strategi som tagit partiet nära regeringsmakten fortfarande är rätt väg framåt.