Magdalena Andersson skärper pressen på Vänsterpartiet på själva valdagen. S-ledaren anser att V bör vara berett att släppa fram en S-ledd regering även om partiet inte får några ministerposter. Men Nooshi Dadgostar står fast vid att V:s väljare har rätt till representation – och regeringsfrågan kan bli låst även om oppositionen får flest mandat.

Konflikten mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har blivit en av valdagens viktigaste regeringsfrågor.

Magdalena Andersson vill hålla möjligheten öppen att bilda en regering utan Vänsterpartiet. Hennes besked är att V i ett sådant läge ändå bör vara berett att stödja eller åtminstone släppa fram regeringen.

Bakgrunden är framför allt Sverigedemokraternas möjliga inflytande på den andra sidan. Andersson argumenterar för att Vänsterpartiet borde ha ett starkt intresse av att förhindra en regering där SD får en central roll.

Om V:s hårda krav konstaterar hon samtidigt:

”Röda linjer har en tendens att både komma och gå.”

Det är inte ett formellt ultimatum till Vänsterpartiet. Men politiskt är budskapet tydligt: Andersson vill inte låta V:s krav på ministerposter avgöra om hon kan tillträda som statsminister.

Dadgostar: Vi tänker inte säga en sak före valet och en annan efter

Nooshi Dadgostar visar samtidigt inga tecken på att offentligt backa från Vänsterpartiets grundlinje.

Hon framhåller att V:s väljare har rätt till representation och säger:

”Vi tänker inte säga en sak till väljarna före valet och något annat dagen efter.”

Det är en viktig markering eftersom Vänsterpartiets valplattform är ovanligt tydlig.

Om partiets röster behövs för att bilda en regering är utgångspunkten att V också ska ingå i den. Partiet har slagit fast att det inte ska stödja eller släppa fram en regering som det står utanför om V:s mandat behövs för regeringsunderlaget.

V:s förstahandsalternativ är en regering byggd kring S, V och MP. Partiet har samtidigt sagt sig kunna samarbeta även med Centerpartiet om mandatläget kräver det.

Problemet är att Centerpartiet inte accepterar Vänsterpartiet i regeringen.

Anderssons problem kvarstår även om oppositionen vinner

Det här är anledningen till att valresultatet inte ensamt avgör om Magdalena Andersson kan bli statsminister.

Om S, V, MP och C tillsammans får fler mandat än Tidöpartierna innebär det inte automatiskt att de kan enas om en regering.

Sverige har negativ parlamentarism. En statsministerkandidat behöver inte samla 175 ja-röster. Däremot får 175 eller fler ledamöter inte rösta nej.

Det betyder att nedlagda röster kan vara tillräckliga för att släppa fram Andersson – men också att ett mindre oppositionsparti kan stoppa henne om partiets nej-röster tillsammans med Tidösidans når 175.

Den politiska paradoxen är därför tydlig:

Regering	Det stora hindret
S + MP	V kräver regeringsmedverkan om partiets mandat behövs
S + V + MP	C säger nej till V i regering
S + C + MP	V måste acceptera att stå utanför
S + V + MP + C	C:s veto mot V måste försvinna
S ensam	Både V och MP har starka invändningar mot att stå utanför

Det kan alltså uppstå ett läge där oppositionen har en egen majoritet men där olika delar av samma opposition ändå röstar ned varje realistisk regeringskombination.

För den som vill förstå vilka konstruktioner som kan bli aktuella finns vår större genomgång av hur regeringen efter valet 2026 kan se ut.

Centerpartiet hellre till extraval än släpper fram V

Centerpartiets besked gör låsningen betydligt hårdare.

Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist har sagt att C hellre ser ett extraval än släpper fram en regering där Vänsterpartiet ingår.

C förespråkar i stället en bredare mittenlösning med S, C, KD och MP.

Men även den vägen är blockerad i nuläget. Kristdemokraterna har meddelat att partiet tänker rösta nej till Magdalena Andersson som statsminister och inte vill bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna efter en vanlig valförlust för Tidösidan.

C:s egen föredragna regeringsmodell har därmed inget färdigt parlamentariskt stöd.

MP har också ett eget regeringskrav

Miljöpartiet komplicerar bilden ytterligare.

MP har krävt att få ingå i nästa regering och sagt att partiet annars är berett att rösta nej.

Det gör en ren S-regering svår att genomföra samtidigt som en S–MP-regering fortfarande kräver att V accepterar att stå utanför om V:s mandat behövs.

Andersson behöver med andra ord hantera tre olika krav samtidigt:

• V vill in i regeringen om partiets röster behövs.
• MP vill ha regeringsplatser.
• C vill inte släppa fram en regering där V ingår.

De tre positionerna går i dagsläget inte att förena fullt ut.

V:s hårdaste röda linje gäller inte sakpolitiken

En viktig detalj är att Vänsterpartiets låsning inte främst gäller en specifik skatte-, välfärds- eller klimatfråga.

Dadgostar har tvärtom argumenterat för att partier i en regeringsförhandling måste kunna ge och ta.

Den verkligt hårda röda linjen gäller vem som sitter i regeringen.

Vänsterpartiet har tidigare avvisat tanken på att stapla ett stort antal sakpolitiska ultimatum ovanpå varandra. Däremot har partiet valt att hålla fast vid själva kravet på regeringsmedverkan.

Det gör Anderssons utspel särskilt känsligt. Hon ber i praktiken V att backa från just den punkt som partiet gjort till sitt tydligaste besked inför regeringsbildningen.

Vi har tidigare gått igenom hur S avvisat Vänsterpartiets krav på ministerposter och varför frågan vuxit till en central konflikt före valet.

Dadgostar har samtidigt sagt att hon inte ska fälla Andersson

Det finns dock en öppning som kan bli avgörande efter valresultatet.

Dadgostar har tidigare fått frågan om V skulle kunna fälla Magdalena Andersson och svarat att det inte är partiets avsikt.

Hon har också tonat ned sannolikheten för att Sverige verkligen skulle hamna i ett extraval efter en låst regeringsbildning.

Det beskedet är svårt att förena helt med V:s formella linje om Andersson försöker bilda regering utan V.

Om V röstar nej till en sådan regering och Tidöpartiernas mandat räcker för att tillsammans med V nå 175 nej, fälls Andersson.

Dadgostar kan därför efter valet behöva väga två politiska löften mot varandra: kravet på att V ska sitta i regeringen och ambitionen att inte hjälpa till att stoppa Andersson.

Det är precis den motsättningen som S-ledaren nu sätter press på.

S–V–MP är fortfarande Vänsterpartiets huvudalternativ

Vänsterpartiet vill i första hand se en regering med Socialdemokraterna, V och Miljöpartiet.

Det skulle lösa både V:s och MP:s krav på regeringsmedverkan.

Men då återstår Centerpartiet.

Om C:s mandat behövs för att hindra 175 nej-röster kan partiets veto mot V i regeringen fälla även den lösningen.

Dadgostars regeringsmodell och förutsättningarna för den finns mer utförligt i vår genomgång av V:s krav på en S–V–MP-regering.

Så kan Andersson ändå bli statsminister

Den kanske mest realistiska vägen om oppositionen vinner men partierna inte kan enas är fortfarande att något av dem accepterar att lägga ned sina röster.

Det krävs inte att V aktivt röstar ja till en S–MP-regering. Om V avstår i statsministeromröstningen kan Andersson tillträda så länge antalet nej-röster stannar under 175.

Samma logik gäller Centerpartiet om Andersson försöker bilda en regering med V.

Det är därför ordvalet ”släppa fram” blir så centralt. I svensk parlamentarism kan ett parti tillåta en regering att tillträda utan att för den skull aktivt stödja den.

En utförlig officiell beskrivning av processen finns hos Sveriges riksdag.

Fler mandat kan ändå sluta i regeringskris

Opinionsläget inför valdagen har pekat mot ett mycket jämnt val, även om de sista mätningarna varierat i storlek på oppositionens försprång.

I ett läge där skillnaden mellan blocken bara är några få mandat kan varje mindre partis agerande få direkt betydelse.

Ett förenklat exempel visar hur snabbt det kan låsa sig.

Om oppositionen får 176 mandat och Tidösidan 173 räcker det med att två oppositionsledamöter röstar nej tillsammans med Tidöpartierna för att en statsministerkandidat ska stoppas.

Det är därför fullt möjligt att Anderssons sida blir störst och ändå misslyckas med att få henne vald.

Fyra misslyckade försök kan leda till extraval

Om riksdagen röstar ned talmannens förslag till statsminister fyra gånger måste ett extra val hållas inom tre månader.

Sverige brukar lösa regeringsbildningar genom kompromisser långt innan dess. Men både V och C har den här gången gått in i valet med ovanligt tydliga krav som direkt kolliderar med varandra.

Anderssons besked på valdagen handlar därför om betydligt mer än taktisk positionering.

Hon försöker redan före rösträkningen skapa utrymme för det som kan bli den avgörande kompromissen efter valet: att Vänsterpartiet accepterar en S-ledd regering trots att partiet självt står utanför.

Dadgostar säger fortfarande nej till den modellen.

Om mandatfördelningen blir så jämn som väntat kan den konflikten avgöra vem som faktiskt regerar Sverige – oavsett vilken sida som på pappret vinner valet.