Fyradagarsveckan har gått från arbetslivsexperiment till svensk valfråga. Forskningen visar att kortare arbetstid ofta ger mindre stress, bättre hälsa och lägre personalomsättning – och i vissa företag kan nästan samma arbete göras på färre timmar. Men matematiken blir betydligt svårare när modellen ska gälla ett helt land. Att gå från 40 till 32 timmar med samma lön och samma produktion kräver i ett vanligt heltidsjobb 25 procent högre produktivitet per arbetad timme. I vård, omsorg, handel och andra verksamheter där människor måste finnas på plats går dessutom många arbetstimmar inte att effektivisera bort.
Miljöpartiet vill stegvis gå mot kortare arbetstid och på sikt fyradagarsvecka. Vänsterpartiet driver en generell arbetstidsförkortning utan sänkta inkomster. Socialdemokraterna vill också se kortare arbetstid, men främst genom arbetsmarknadens parter och genom försök i bland annat välfärden.
Bakom valrörelsens slagord finns därför en större fråga än om fredagen kan bli ledig.
Har Sverige blivit så produktivt att vi faktiskt kan arbeta betydligt mindre och ändå behålla dagens löner, välfärd och levnadsstandard?
Det korta svaret är: vi kan absolut välja att arbeta mindre – men den extra fritiden är inte automatiskt gratis.
32 timmar kräver 25 procent högre produktivitet
Det viktigaste för att förstå fyradagarsveckans ekonomi är en enkel matematisk skillnad som lätt försvinner i debatten.
Anta att en anställd arbetar 40 timmar och producerar 100 enheter under veckan.
Om arbetstiden sänks till 32 timmar men produktionen fortfarande ska vara 100 måste produktionen per arbetstimme öka från 2,5 till 3,125 enheter.
Det är en ökning med 25 procent.
| Förändring | Kortare arbetstid | Produktivitetsökning som krävs för samma veckoproduktion |
|---|---|---|
| 40 till 35 timmar | 12,5 % | 14,3 % |
| 40 till 32 timmar | 20 % | 25 % |
| 40 till 30 timmar | 25 % | 33,3 % |
Det betyder inte att Sveriges BNP automatiskt skulle falla 20 procent om den lagstadgade heltidsveckan blev 32 timmar. Alla arbetar inte 40 timmar i dag, många jobbar deltid och den faktiska arbetstiden påverkas av sjukfrånvaro, semester, övertid och kollektivavtal.
Men tabellen visar den grundläggande ekonomiska utmaningen.
Om ett jobb verkligen går från 40 till 32 timmar och samma mängd arbete fortfarande ska utföras måste något förändras.
Antingen blir varje arbetstimme betydligt mer produktiv, fler människor arbetar, verksamheten producerar mindre – eller någon betalar för skillnaden.
Fyradagarsveckan fungerar bäst där arbetet går att komprimera
De mest uppmärksammade försöken med fyradagarsvecka har ofta genomförts på kontor och i tjänsteföretag.
Det är ingen slump.
En arbetsvecka på 40 timmar består inte alltid av 40 lika värdefulla produktionstimmar.
Arbetsdagen kan innehålla långa möten, väntan på beslut, dubbelarbete, avbrott, onödig internkommunikation och uppgifter som kan automatiseras eller helt tas bort.
I sådana verksamheter kan kortare arbetstid tvinga fram bättre organisation.
Möten blir kortare. Färre personer behöver delta. Arbetsdagen får tydligare prioriteringar. Uppgifter som ingen egentligen behöver kan försvinna.
Om en programmerare, analytiker eller marknadsförare producerar nästan lika mycket på 32 timmar som tidigare på 40 blir den ekonomiska kostnaden för den lediga dagen liten.
Det är här fyradagarsveckans starkaste resultat finns.
Problemet uppstår när erfarenheterna överförs till hela arbetsmarknaden.
Storbritannien fick spektakulära resultat – men försöket var inte ett land i miniatyr
Storbritanniens stora fyradagarsförsök 2022 omfattade 61 organisationer och omkring 2 900 arbetstagare.
Modellen byggde på att arbetstiden skulle minska med omkring 20 procent utan sänkt lön.
Efter försöket rapporterade 71 procent av deltagarna lägre utbrändhet och 39 procent lägre stress. Antalet sjukdagar minskade kraftigt och betydligt färre anställda lämnade sina arbetsgivare.
Nästan alla deltagande organisationer ville fortsätta med någon form av kortare arbetstid.
Det är starka resultat.
Men försöket visar framför allt vad som kan hända på företag som frivilligt väljer att testa modellen och där ledningen i förväg arbetar med att förändra organisationen.
Det är inte samma sak som att slumpmässigt välja företag ur hela ekonomin och tvinga dem att minska arbetstiden.
Den faktiska genomsnittliga arbetstiden sjönk dessutom från ungefär 38 till 34 timmar. Det var alltså en betydande minskning, men inte alltid den rena 32-timmarsvecka som fyradagarsbegreppet kan ge intryck av.
Även företagens ekonomiska resultat kräver försiktighet. Den uppmärksammade omsättningsökningen i försöket kunde bara beräknas för en mindre del av företagen som hade jämförbara siffror.
Slutsatsen är därför inte att Storbritannien bevisat att fyra dagar är lika produktiva som fem.
Däremot visar försöket att vissa organisationer kan minska arbetstiden kraftigt utan att verksamheten kollapsar – samtidigt som personalen mår bättre.
Tyskland visar hur fyradagarsveckan förändras när den möter verkligheten
Det stora tyska försöket är särskilt intressant eftersom det visar hur flexibelt begreppet fyradagarsvecka blir när företag faktiskt ska få modellen att fungera.
Utgångspunkten var den så kallade 100–80–100-modellen:
100 procent lön.
80 procent arbetstid.
100 procent prestation.
Men alla företag kom inte i närheten av en 20-procentig arbetstidsminskning.
Bara ungefär en tredjedel minskade tiden med hela 20 procent. Andra hamnade på mindre förkortningar.
Företagen förändrade samtidigt mötesstrukturer, minskade störningar och effektiviserade processer.
Deltagarnas välbefinnande förbättrades och objektiva stressmätningar pekade i samma riktning.
När forskarna senare följde upp försöket hade en stor majoritet av organisationerna fortfarande någon form av förkortad arbetstid.
Det kanske mest intressanta resultatet är därför inte att fyradagarsveckan fungerade exakt enligt modellen.
Det är att många arbetsgivare behöll kortare arbetstid – men anpassade den efter sin egen verksamhet.
En verklig svensk reform skulle sannolikt utvecklas på samma sätt.
35 timmar kan bli fyra längre dagar i ett företag, fem kortare dagar i ett annat och ett rullande schema i ett tredje.
Portugal pekar åt samma håll
Portugal genomförde 2023 ett statligt understött försök med fler än 1 000 anställda i privata företag.
Arbetstiden minskade tydligt och en stor majoritet av cheferna bedömde försöket som ekonomiskt neutralt.
De flesta verksamheter fortsatte efter testperioden.
Men även här finns ett viktigt problem om resultaten ska användas för att säga något om hela ekonomin.
Företagen deltog frivilligt.
Ett konsultbolag där nästan alla arbetar framför en dator har betydligt större möjligheter att komprimera arbetet än exempelvis en bensinstation som måste vara bemannad 16 timmar om dagen.
De verksamheter som tror att fyradagarsveckan är praktiskt möjlig är också de som har störst anledning att anmäla sig till ett sådant försök.
Resultaten är därför värdefulla, men deltagarna är inte ett slumpmässigt tvärsnitt av Portugals arbetsmarknad.
Den stora forskningen visar tydliga hälsovinster
Den hittills största vetenskapliga studien av kortare arbetsvecka omfattade nästan 2 900 anställda vid 141 organisationer i flera engelskspråkiga länder.
Organisationerna förändrade först sina arbetssätt och testade sedan kortare arbetsvecka utan sänkt lön.
Resultaten var tydliga.
Utbrändheten minskade.
Arbetsnöjdheten ökade.
Både psykisk och fysisk hälsa förbättrades.
Och ju mer individens arbetstid faktiskt minskade, desto större tenderade förbättringarna att bli.
Det stärker argumentet för att arbetstid verkligen spelar roll för människors hälsa.
Men den vetenskapliga frågan är viktig.
Att visa att människor mår bättre när de arbetar mindre är inte samma sak som att visa att ett lands ekonomi kan minska arbetstiden 20 procent utan någon kostnad.
Hälsoargumentet är betydligt starkare belagt än påståendet att fyradagarsveckan alltid betalar sig själv.
Sverige har redan gjort några av de mest intressanta försöken
Debatten om sex timmars arbetsdag är långt ifrån ny i Sverige.
Ett av de vetenskapligt starkare svenska försöken omfattade 33 offentliga arbetsplatser.
Arbetsplatserna delades mellan en grupp som fick kortare arbetstid och en kontrollgrupp.
De heltidsanställda i försöksgruppen fick arbeta 25 procent mindre med bibehållen lön under 18 månader.
Resultaten var tydliga.
Sömnen förbättrades.
Deltagarna sov längre.
Stress och sömnighet minskade.
Tiden för återhämtning ökade.
Det är ett starkt argument för att kortare arbetstid kan förbättra arbetsmiljön.
Men försöket innehåller också en detalj som är minst lika viktig för dagens politiska debatt.
Arbetsplatserna fick pengar för att anställa personal som ersatte de arbetstimmar som försvann.
Den svenska studien visar alltså ganska tydligt att människor kan må bättre när de arbetar betydligt mindre.
Den visar inte att behovet av arbete försvinner.
Svartedalen visar precis var problemet finns
Ett av Sveriges mest kända försök genomfördes på äldreboendet Svartedalen i Göteborg.
Undersköterskor gick från åtta till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Personalen rapporterade bättre hälsa och återhämtning. Sjukfrånvaron var lägre än på jämförbara äldreboenden och de boende fick fler aktiviteter.
Ur ett arbetsmiljöperspektiv såg mycket lovande ut.
Men äldreomsorgen hade fortfarande samma människor att hjälpa under samma dygn.
Kommunen behövde därför anställa 17 ytterligare undersköterskor för att täcka bemanningen.
Försöket kostade kommunen omkring 9,8 miljoner kronor. En del av kostnaden kunde samtidigt vägas upp av att arbetslösa personer fick jobb och staten därmed kunde betala mindre arbetslöshetsersättning.
Svartedalen visar därför nästan hela fyradagarsveckans samhällsekonomiska dilemma i miniatyr.
Personalen fick mer återhämtning.
De äldre kunde få bättre service.
Fler människor fick arbete.
Staten kunde göra vissa besparingar.
Men själva omsorgen krävde fortfarande människor på plats – och kommunen fick en faktisk merkostnad.
Vård kan inte effektiviseras på samma sätt som ett kontor
Detta är den viktigaste skillnaden i hela diskussionen.
I vissa yrken producerar människan ett resultat.
I andra yrken är människans närvaro en del av själva tjänsten.
En kommunikatör kan kanske göra samma presentation på fyra timmar i stället för fem.
En sjuksköterska som ska vara på en avdelning mellan klockan 22 och 06 kan däremot inte arbeta 25 procent snabbare och sedan lämna sjukhuset vid fyratiden.
Någon måste fortfarande finnas där.
Samma problem finns i stora delar av ekonomin:
- äldreomsorg
- sjukvård
- förskola
- handel
- restauranger
- kollektivtrafik
- bevakning
- lager
- delar av industrin
- transporter
En buss som ska gå klockan 15 måste fortfarande köras.
En butik som ska hålla öppet behöver personal.
En hemtjänsttagare behöver fortfarande sitt besök.
En fabrik kan automatisera delar av produktionen, men om maskinerna ska fortsätta gå lika många timmar måste någon eller något täcka de arbetstimmar som försvinner.
Där finns ett slags bemanningsgolv som rena kontorsförsök inte kan trolla bort.
Island är ett bättre exempel än de frivilliga företagsförsöken
Island lyfts ofta fram som landet som redan infört fyradagarsvecka.
Det är förenklat.
De stora isländska försöken handlade i huvudsak om att gå från 40 timmar till omkring 35–36 timmar i delar av offentlig sektor, utan lönesänkning.
Resultaten var överlag positiva. Produktiviteten och servicen kunde ofta bibehållas samtidigt som personalens välbefinnande förbättrades.
Försöken bidrog senare till kollektivavtal som gav stora grupper möjlighet till kortare arbetstid.
Det gör Island till ett mycket relevant exempel för Sverige.
Men Island visar också tydligt att kortare arbetstid inte alltid finansierar sig själv.
Där verksamheter måste bemannas ökades arbetstiden för vissa deltidsanställda och ny personal anställdes.
Kostnaderna var kända och räknades in.
Island visar alltså att ett samhälle kan välja en bred arbetstidsförkortning.
Det visar inte att den är gratis.
Frankrikes 35-timmarsvecka säger mer om ett helt land
Vill man veta vad som händer när politiken faktiskt förändrar arbetstiden för mycket stora delar av ekonomin är Frankrike viktigare än nästan alla moderna fyradagarsförsök.
Frankrike sänkte runt millennieskiftet den lagstadgade arbetsveckan från 39 till 35 timmar.
Till skillnad från de frivilliga företagsförsöken handlade det alltså om en stor nationell reform.
Ny forskning pekar på att företagens totala arbetstimmar minskade med omkring 6 procent samtidigt som produktiviteten steg.
Det är viktigt.
En del av den borttagna arbetstiden kunde alltså kompenseras genom att arbetet blev effektivare.
Men inte allt.
Förädlingsvärdet minskade något och reformen kombinerades dessutom med sänkta arbetsgivaravgifter för delar av arbetsmarknaden.
Staten använde alltså skattesystemet för att göra arbetstidsförkortningen lättare för företagen att bära.
Frankrikes erfarenhet ligger därför nära det svar ekonomisk teori skulle ge.
Produktivitetsökningar kan absorbera en del av kostnaden.
De behöver inte absorbera hela.
Sverige är mycket rikare än när 40-timmarsveckan infördes
Det kanske starkaste argumentet för kortare arbetstid är historiskt.
Svenska arbetare producerar långt mer under en arbetstimme än för några decennier sedan.
Sedan början av 1990-talet har svensk arbetsproduktivitet ökat mycket kraftigt.
Det betyder att Sverige objektivt har större ekonomiska möjligheter att välja fritid än tidigare generationer.
Det är dessutom precis vad som har hänt under stora delar av modern ekonomisk historia.
När produktiviteten steg under 1900-talet användes en del av vinsten till högre löner och högre konsumtion – men också till semester, kortare arbetsdagar och kortare arbetsveckor.
Därför är frågan om kortare arbetstid inte ekonomiskt absurd.
Problemet är ett annat.
De produktivitetsvinster som redan inträffat har också redan använts.
De finns i dagens löner, dagens konsumtion, dagens skatteintäkter, dagens offentliga verksamheter, företagens vinster och investeringar.
Man kan inte 2026 säga att produktiviteten stigit kraftigt sedan 1993 och därför behålla exakt hela 2026 års ekonomi samtidigt som en femtedel av arbetstiden plockas bort.
Däremot kan Sverige göra ett annat val framöver.
När produktiviteten fortsätter att öka behöver hela vinsten inte tas ut i form av högre reallöner och större konsumtion.
En del kan tas ut som fritid.
Det är egentligen fyradagarsveckans starkaste ekonomiska argument.
Hur lång tid skulle produktiviteten behöva växa?
Sveriges produktivitetsökningar varierar kraftigt mellan år.
Konjunkturinstitutet räknade sommaren 2026 med årliga ökningar kring ungefär en till två procent de närmaste åren.
Om produktiviteten långsiktigt ökar med 1,7 procent om året tar det ungefär åtta år att nå en samlad förbättring på omkring 14 procent.
Det motsvarar ungefär vad som krävs för att samma produktion ska kunna göras på 35 i stället för 40 timmar.
Att komma upp i 25 procent, vilket motsvarar 40 till 32 timmar, tar drygt 13 år med samma ökningstakt.
Vid 1,4 procents årlig produktivitetsökning tar det ännu längre tid.
Men även detta räkneexempel innehåller ett viktigt antagande.
Hela produktivitetsvinsten måste i så fall tas ut som fritid.
Om svenskarna samtidigt vill ha högre reallöner, mer avancerad sjukvård, större pensioner, mer försvar, högre företagsvinster och fler offentliga tjänster ska samma produktivitetsökning räcka till allt detta också.
Det är därför kortare arbetstid alltid handlar om prioriteringar.
Lägre sjukfrånvaro kan betala en del – men inte 20 procent
Ett av de vanligaste argumenten för fyradagarsveckan är att friskare och mindre stressad personal blir billigare.
Det finns mycket som talar för det.
Flera försök visar lägre sjukfrånvaro.
Färre kan vilja säga upp sig.
Arbetsgivare behöver inte rekrytera lika ofta.
Dyra vakanser och behovet av tillfällig personal kan minska.
Men storleksordningen är viktig.
Den korta sjukfrånvaron i Sverige ligger på bara några procent av arbetstiden.
Även om en fyradagarsvecka på något magiskt sätt skulle eliminera all korttidssjukfrånvaro skulle den besparingen därför inte motsvara en arbetstidsförkortning på 12,5 eller 20 procent.
Sjukfrånvaro kan finansiera en del av reformen.
Den kan knappast finansiera allt.
Personalomsättningen kan vara viktigare än sjukfrånvaron
I vissa branscher kan däremot kostnaden för att förlora personal vara mycket stor.
En arbetsgivare måste då annonsera, rekrytera, introducera och utbilda ersättare.
Erfarenhet försvinner.
Kollegor får täcka luckor.
I vården kan hyrpersonal behövas.
Om kortare arbetstid får människor att stanna kvar längre kan den därför bli ekonomiskt rationell även utan dramatiska produktivitetsökningar.
Det brittiska försöket visade exempelvis en kraftig minskning av antalet personer som slutade på sina arbetsplatser.
Det argumentet är särskilt relevant för svensk välfärd, där många verksamheter redan har svårt att rekrytera och behålla personal.
En arbetstidsförkortning kan därför vara mer än en fritidsreform.
Den kan också vara ett sätt att göra vissa yrken möjliga att arbeta i under ett helt arbetsliv.
Men inte heller detta tar bort själva bemanningsbehovet.
Om en avdelning behöver tio sjuksköterskor på plats måste den fortfarande ha tio sjuksköterskor på plats.
Vad skulle en 35-timmarsvecka kosta Sverige?
Det finns inget vedertaget svar.
LO:s stora arbetstidsutredning har räknat på en generell 35-timmarsvecka och bedömer att den långsiktiga BNP-nivån skulle bli omkring 1,7–3,1 procent lägre än annars.
I de mer gynnsamma scenarierna räknas bland annat positiva effekter av högre produktivitet, lägre sjukfrånvaro och förändrat arbetskraftsdeltagande in.
Svenskt Näringsliv kommer till en betydligt högre kostnad och har i ett huvudscenario räknat med ett långsiktigt BNP-bortfall på omkring 8 procent.
Skillnaden är enorm.
Men den betyder inte att den ena sidan nödvändigtvis gjort ett enkelt räknefel.
Resultaten styrs i hög grad av vilka antaganden som görs.
Hur mycket minskar faktiskt arbetad tid?
Hur mycket högre blir produktiviteten?
Arbetar deltidsanställda mer?
Minskar sjukfrånvaron?
Kan människor stanna längre i arbetslivet?
Måste offentlig sektor nyanställa?
Hur reagerar löner och priser?
Det intressanta är snarare att både fackliga och arbetsgivarorienterade kalkyler räknar med att en generell arbetstidsförkortning kostar produktion jämfört med alternativet att fortsätta arbeta lika mycket.
Den neutrala forskningsgenomgång som Konjunkturinstitutet gjort om arbetstidsförkortning pekar åt samma grundläggande håll: produktiviteten kan öka och den faktiska arbetstidsminskningen kan bli mindre än den formella, men forskningen ger inte stöd för att effekterna generellt är tillräckligt stora för att helt ersätta bortfallet av arbetade timmar.
Lägre BNP betyder inte automatiskt att människor får det sämre
Här finns en viktig komplikation.
BNP mäter ekonomisk produktion.
Den mäter inte värdet av att hämta barnen tidigare, sova mer, träffa vänner, motionera eller ha en extra ledig dag varje vecka.
Anta att Sverige om några decennier står inför två möjliga alternativ.
I det första fortsätter alla arbeta 40 timmar och den tekniska utvecklingen gör att hushållen kan konsumera betydligt mer.
I det andra arbetar människor 35 timmar och använder en del av produktivitetsökningen till fritid i stället för konsumtion.
BNP blir lägre i det andra alternativet.
Det betyder inte självklart att människorna lever sämre liv.
Kortare arbetstid kan alltså vara samhällsekonomiskt rationell även om den minskar den maximala möjliga produktionen.
Frågan blir då inte bara:
Har vi råd?
Utan också:
Vad vill vi använda framtidens välstånd till?
Vem betalar för den lediga dagen?
Om produktivitetsvinsterna inte täcker hela arbetstidsförkortningen försvinner kostnaden inte.
Den flyttar bara på sig.
Den kan i huvudsak hamna på några olika ställen.
Arbetstagarna
Månadslönen kan vara oförändrad när reformen genomförs samtidigt som framtida löneökningar blir lägre.
Det innebär att den anställde betalar en del av den extra fritiden genom att den framtida inkomsten inte växer lika snabbt.
Företagen
Om lönen per månad är oförändrad men produktionen sjunker kan vinsterna minska.
I vissa verksamheter kan företaget acceptera det. I andra kan investeringar minska eller verksamheten flyttas.
Konsumenterna
Företag kan försöka kompensera högre kostnader genom att höja priserna.
En del av den lediga dagen betalas då av kunderna.
Skattebetalarna
Offentlig sektor kan behöva anställa fler människor för att täcka vård, äldreomsorg, förskola och andra verksamheter.
Då hamnar kostnaden i kommunala, regionala eller statliga budgetar.
De som använder välfärden
Ett annat alternativ är att inte ersätta alla arbetstimmar.
Då kan kostnaden visa sig som längre väntetider, färre öppettimmar eller lägre service.
Samhället som helhet
Till sist kan Sverige helt enkelt acceptera lägre materiell produktion än vi annars hade kunnat ha.
Det är inte samma sak som ekonomisk katastrof.
Det är ett val mellan produktion och tid.
Valdebatten handlar därför egentligen om 35 eller 32 timmar
Skillnaden mellan en 35-timmarsvecka och en verklig fyradagarsvecka är större än den först ser ut.
40 till 35 timmar innebär 12,5 procent kortare arbetstid.
40 till 32 timmar innebär 20 procent kortare arbetstid.
I det första fallet krävs omkring 14 procents högre timproduktivitet för oförändrad produktion.
I det andra krävs 25 procent.
Det gör 35 timmar betydligt lättare att föreställa sig som en gradvis bred reform.
En del kan finansieras genom normal produktivitetsutveckling.
En del genom effektivare organisation.
En del genom minskad personalomsättning och sjukfrånvaro.
Och i verksamheter där det fortfarande finns ett gap måste arbetsgivare, skattebetalare eller framtida löneutrymme täcka resten.
En generell 32-timmarsvecka är en större omställning.
De internationella försöken ger inte stöd för att en hel modern ekonomi redan i dag kan ta bort en femtedel av arbetstiden och automatiskt behålla exakt samma produktion och kostnadsnivå.
Sverige kan jobba mindre – men någon måste välja bort något
Det är alltså fullt möjligt att Sverige i framtiden arbetar betydligt mindre.
Historien talar snarare för än emot det.
Produktiviteten har gjort det möjligt att gå från extremt långa arbetsveckor till åtta timmars arbetsdag, femdagarsvecka och flera veckors semester utan att samhället blivit fattigare.
Fortsatt teknisk utveckling, automatisering och AI kan skapa ytterligare utrymme.
Men produktivitet är inte pengar som ligger oanvända på ett konto och väntar på att finansiera fredagen.
Samma framtida produktivitetsvinster kan användas till högre löner, bättre sjukvård, större konsumtion, lägre priser, högre vinster – eller mer fritid.
Det är där den verkliga politiska frågan finns.
En 35-timmarsvecka kan mycket väl bli ekonomiskt hanterbar genom en kombination av högre produktivitet, bättre arbetsorganisation och ett medvetet val att ta ut mer av framtidens välstånd i tid.
En generell 32-timmarsvecka med full lön och helt oförändrad produktion är betydligt svårare. De försök som hittills genomförts visar inte att 25 procents produktivitetsökning går att trolla fram i hela ekonomin.
I vissa kontorsjobb kan fem dagars arbete sannolikt pressas ihop till fyra.
I äldreomsorgen måste någon fortfarande hjälpa den äldre på fredagen.
Det är därför den avgörande frågan inte är om fyradagarsveckan kan införas.
Det kan den.
Frågan är vilket samhälle Sverige vill köpa med sin framtida produktivitet – och hur stor del av priset vi är beredda att betala i form av mindre produktion, lägre framtida löneökningar, högre skatter eller högre kostnader.
Den extra lediga dagen kan bli mycket värdefull.
Men den är inte gratis.
Den som vill läsa mer om den bredare reformdiskussionen kan också läsa Hurbra:s guide om vad som händer om Sverige inför fyradagars arbetsvecka och den aktuella guiden till valet 2026.