Turkiets president Recep Tayyip Erdogan öppnar för att landet kan bli fullvärdig medlem i Shanghai Cooperation Organisation, SCO, där bland andra Kina, Ryssland och Iran ingår. Han hävdar samtidigt att det inte betyder att Turkiet vänder väst ryggen. För Nato väcker beskedet ändå en känslig fråga: hur långt kan en medlemsstat gå i säkerhetspolitiskt samarbete med de länder som alliansen samtidigt rustar för att möta?

Turkiet kan vara på väg att ta ytterligare ett steg bort från den tydliga uppdelningen mellan öst och väst.

Efter SCO-toppmötet den 2 september sade president Recep Tayyip Erdogan att Turkiet kan tänka sig fullt medlemskap i organisationen. Landet är redan dialogpartner, men skulle som medlem hamna i samma organisation som bland andra Kina, Ryssland, Iran, Indien och Pakistan.

Erdogan framhåller samtidigt att ett medlemskap inte skulle innebära att Turkiet lämnar väst eller bryter med sina nuvarande allianser.

Det är en viktig skillnad.

SCO är inget östligt Nato med en motsvarighet till artikel 5, och ett medlemskap skulle därför inte automatiskt innebära att Turkiet måste lämna Nato.

Men politiskt skulle situationen bli betydligt mer komplicerad.

Nato betraktar Ryssland som ett långsiktigt hot mot den euroatlantiska säkerheten. Samtidigt överväger ett av alliansens viktigaste medlemsländer att bli fullvärdig medlem i ett säkerhetssamarbete där Ryssland och Kina hör till de två tyngsta makterna.

För Sverige blir frågan särskilt intressant efter den långa svenska Natoprocessen, där Turkiet spelade en avgörande roll.

Erdogan öppnar dörren för fullt SCO-medlemskap

Turkiet är inte medlem i Shanghai Cooperation Organisation i dag.

Landet har i stället haft status som dialogpartner sedan 2012 och har under många år gradvis närmat sig organisationen.

Erdogans besked den 2 september innebär inte heller att en formell medlemsansökan redan har lämnats in. Någon offentlig start på en turkisk anslutningsprocess är inte bekräftad.

Men presidenten gör tydligt att fullt medlemskap är ett möjligt mål.

Det är heller inte första gången frågan kommer upp.

Redan 2022 sade Erdogan att Turkiets mål kunde vara att bli medlem i SCO. Han återkom till samma tanke 2024 och argumenterade för att det inte fanns någon självklar anledning till att Turkiet skulle hållas utanför.

Det nya är därför inte själva idén.

Det viktiga är att frågan fortsätter att leva och nu återkommer i ett läge där Turkiet samtidigt har fördjupat relationerna med både Moskva och Peking.

Erdogan beskriver själv den turkiska utrikespolitiken som betydligt bredare än ett traditionellt val mellan väst och öst. Ankara vill kunna samarbeta åt flera håll samtidigt och minska beroendet av en enda makt eller allians.

Vad är Shanghai Cooperation Organisation?

Shanghai Cooperation Organisation grundades 2001 och har vuxit kraftigt sedan dess.

De fullvärdiga medlemsländerna är i dag:

Land	Status
Kina	Medlem
Ryssland	Medlem
Indien	Medlem
Pakistan	Medlem
Iran	Medlem
Belarus	Medlem
Kazakstan	Medlem
Kirgizistan	Medlem
Tadzjikistan	Medlem
Uzbekistan	Medlem
Turkiet	Dialogpartner

Organisationen startade med ett tydligt fokus på regional säkerhet, terrorism, separatism och stabilitet i Centralasien.

Sedan dess har verksamheten breddats.

SCO arbetar bland annat med säkerhet, terrorismbekämpning, cyberfrågor, handel, energi, transporter och diplomatiskt samarbete. Medlemsländerna har också genomfört gemensamma militärövningar och regelbundna möten mellan försvarsministrar och andra säkerhetsorgan.

Det gör SCO till betydligt mer än ett vanligt ekonomiskt samarbetsforum.

Samtidigt finns en avgörande skillnad mot Nato.

SCO är inte ett östligt Nato

SCO har ingen motsvarighet till Natos artikel 5.

Det betyder att ett angrepp på ett SCO-land inte automatiskt ska betraktas som ett angrepp på samtliga andra medlemsländer.

Det finns heller ingen gemensam militär ledningsstruktur som motsvarar Natos.

Ett turkiskt medlemskap skulle därför inte innebära att turkiska styrkor plötsligt blir skyldiga att försvara Ryssland, Kina eller Iran.

Det är en viktig distinktion när Erdogans besked bedöms.

Men avsaknaden av en kollektiv försvarsgaranti innebär inte att medlemskapet skulle vara säkerhetspolitiskt betydelselöst.

SCO har en permanent struktur för terrorismbekämpning och medlemsländerna samarbetar kring säkerhet och försvar. Gemensamma övningar och militärt erfarenhetsutbyte har genomförts under lång tid.

Ett fullvärdigt turkiskt medlemskap skulle därför föra Ankara närmare Ryssland och Kina även institutionellt, inte bara genom enskilda bilaterala avtal.

Kan Turkiet vara medlem i både Nato och SCO?

Det finns inget enkelt automatiskt förbud som gör ett samtidigt medlemskap omöjligt.

Natos medlemsländer har enligt Nordatlantiska fördraget förbundit sig att inte ingå internationella åtaganden som står i konflikt med fördraget.

Eftersom SCO saknar en Nato-liknande försvarsgaranti går det inte att säga att ett medlemskap i sig skulle bryta mot den regeln.

Det skulle i stället bero på vilka konkreta förpliktelser Turkiet accepterade och hur långt samarbetet utvecklades.

Den stora konflikten är därför sannolikt politisk snarare än formellt juridisk.

Nato bygger i dag en stor del av sin försvarsplanering kring hotet från Ryssland. Alliansen har samtidigt stärkt sitt försvar i norra och östra Europa, ökat försvarsutgifterna och byggt ut planeringen för ett möjligt större krig.

Mot den bakgrunden skulle det vara mycket ovanligt om ett Natoland samtidigt blev medlem i en säkerhetsorganisation tillsammans med Ryssland.

Turkiets betydelse gör frågan extra känslig

Turkiet är inte vilket Natoland som helst.

Landet har varit medlem sedan 1952 och har en av alliansens största försvarsmakter.

Geografin är dessutom strategiskt viktig.

Turkiet kontrollerar Bosporen och Dardanellerna, passagerna mellan Svarta havet och Medelhavet. Landet ligger nära Ryssland, Ukraina, Kaukasus och Mellanöstern och är en central del av Natos sydöstra flank.

Det innebär att Ankara har en tyngd som gör en öppen konflikt med övriga Nato svår att hantera.

Nato behöver Turkiet.

Turkiet vet samtidigt att Nato behöver Turkiet.

Det har gett Erdogan ovanligt stort politiskt manöverutrymme.

Den svenska Natoprocessen blev ett tydligt exempel.

Sverige ansökte om medlemskap tillsammans med Finland 2022, men Turkiets godkännande dröjde. Ankara använde processen för att pressa Sverige i frågor om terrorismbekämpning, utlämningar och säkerhetssamarbete.

Sverige blev till slut fullvärdig Nato-medlem i mars 2024.

Den som vill förstå vad Nato innebär för Sverige behöver därför också förstå Turkiets särställning inne i alliansen.

Sveriges relation till Turkiet försvann inte efter medlemskapet

Det svenska Natointrädet avslutade inte den särskilda relation som byggdes upp under förhandlingarna.

Sverige och Turkiet kom bland annat överens om ett särskilt säkerhetssamarbete. Sedan dess har regeringarna fortsatt diskussionerna om terrorism, organiserad brottslighet och bredare säkerhetsfrågor.

Det innebär att Sverige i dag samarbetar med Turkiet både genom Nato och bilateralt.

Ett framtida SCO-medlemskap skulle inte automatiskt förändra Sveriges försvarsgarantier eller upphäva något av dessa samarbeten.

Men det skulle göra relationen mer komplex.

Sverige har gått med i Nato i ett säkerhetsläge där Rysslands krig mot Ukraina och hotet mot norra Europa är centrala faktorer.

Om Turkiet samtidigt blir fullvärdig medlem i en organisation där Ryssland och Kina spelar ledande roller blir frågan om Natos interna politiska sammanhållning mer relevant även för Stockholm.

Turkiet och Ryssland har redan en speciell relation

Förhållandet mellan Erdogan och Vladimir Putin är ett av de tydligaste exemplen på Turkiets balanspolitik.

Ankara och Moskva är inte allierade i vanlig mening.

I flera frågor står de på motsatta sidor.

Turkiet har stött Ukrainas territoriella integritet och har haft ett omfattande försvars- och industrisamarbete med Kiev. Länderna har också konkurrerat om inflytande i bland annat Syrien, Libyen och Kaukasus.

Samtidigt är det ekonomiska samarbetet med Ryssland mycket omfattande.

Ryssland är en central energileverantör till Turkiet och statliga Rosatom bygger kärnkraftverket Akkuyu på den turkiska Medelhavskusten. De fyra reaktorerna väntas på sikt kunna stå för omkring tio procent av Turkiets elproduktion.

Turkiet har också fortsatt handla intensivt med Ryssland under kriget i Ukraina.

Det placerar landet i en ovanlig position.

Ankara är medlem i Nato, stöder Ukraina i vissa frågor och samarbetar samtidigt ekonomiskt och politiskt med Moskva.

Hurbra har tidigare gått igenom vilka länder som hjälper Ryssland och hur stödet ser ut.

Turkiets roll passar dåligt in i enkla kategorier.

Kina blir också allt viktigare

Relationen med Peking har samtidigt vuxit.

Handeln mellan Turkiet och Kina ligger på tiotals miljarder dollar per år och Ankara vill dra större nytta av de transportkorridorer som binder samman Kina, Centralasien och Europa.

Turkiet försöker positionera sig som en länk mellan Europa och Asien.

Det passar väl ihop med Erdogans ambition att göra landet mindre beroende av västliga institutioner utan att lämna dem.

Men handelsrelationen visar också varför en total turkisk sväng bort från Europa är osannolik.

EU är fortfarande enormt viktigt för den turkiska ekonomin.

Handeln mellan EU och Turkiet nådde över 217 miljarder euro 2025. Turkiet var då en av unionens största handelspartner.

Ankara har därför starka ekonomiska skäl att fortsätta hålla dörren öppen mot Europa även om samarbetet med Kina och Ryssland växer.

F-35 visar hur motsägelsefull politiken är

Samtidigt som Erdogan öppnar för SCO-medlemskap försöker Turkiet förbättra relationerna med USA på försvarsområdet.

En av de största konflikterna gäller F-35.

Turkiet var ursprungligen en del av det amerikanskledda stridsflygprogrammet men uteslöts efter köpet av det ryska luftvärnssystemet S-400.

Ankara vill fortfarande hitta en väg tillbaka.

Samtidigt utvecklar Turkiet det egna stridsflygplanet KAAN och bygger upp en allt större nationell försvarsindustri.

Det illustrerar den turkiska strategin bättre än nästan något annat.

Turkiet vill kunna köpa eller utveckla avancerade västliga vapensystem, vara kvar i Nato, samarbeta med Ryssland och samtidigt komma närmare Kina och SCO.

Erdogans mål verkar inte vara att välja ett läger.

Målet är att behöva välja så lite som möjligt.

Ett problem för Nato även utan formellt regelbrott

Det är just därför frågan kan bli svår för Nato.

Militärallianser bygger inte bara på fördrag.

De bygger också på förtroende.

Medlemsländer måste kunna planera gemensamt, utbyta känslig information och utgå från att de i grunden delar samma syn på vilka hot som är viktigast.

Ett turkiskt SCO-medlemskap skulle inte automatiskt innebära att Nato-information hamnar hos Ryssland eller Kina. Det finns inget underlag för att dra den slutsatsen.

Men det skulle oundvikligen väcka frågor om hur nära ett Natoland kan samarbeta säkerhetspolitiskt med två av västs främsta strategiska motståndare.

Problemet blir särskilt tydligt om SCO fortsätter att fördjupa sitt militära samarbete.

Ju mer organisationen utvecklas från ett regionalt samarbetsforum till en struktur för säkerhets-, cyber- och försvarssamarbete, desto svårare blir det för Turkiet att hävda att ett medlemskap saknar betydelse för Nato.

Sverige har extra mycket att förlora på ett splittrat Nato

För Sverige är enigheten inom Nato central.

Landets säkerhet bygger sedan 2024 på att övriga medlemsländer betraktar ett angrepp mot Sverige som ett angrepp mot hela alliansen.

Det betyder att politisk sammanhållning är minst lika viktig som antalet soldater, flygplan och vapensystem.

Sverige befinner sig dessutom i ett område där både Östersjön och Arktis fått snabbt växande militär betydelse.

Ett mer splittrat Nato skulle därför vara särskilt besvärligt för de nordiska och baltiska medlemsländer som ligger närmast Ryssland.

Det betyder inte att Erdogans besked i sig förändrar Sveriges säkerhetsläge.

Turkiet har inte ansökt om medlemskap i SCO och landet står fortfarande fullt ut under Natos försvarsförpliktelser.

Men utvecklingen illustrerar en större fråga som Sverige kommer att behöva förhålla sig till: hur en allians med 32 medlemsländer ska hålla ihop när vissa medlemmar samtidigt försöker bygga egna strategiska relationer med Moskva och Peking.

Samma problem blir ännu viktigare i en framtid där Europas beroende av USA kan förändras. Hurbra har tidigare gått igenom vad som skulle hända om USA minskar sitt försvar av Europa.

Det här avgör om Erdogans besked blir historiskt

Det är fortfarande långt mellan Erdogans uttalande och ett faktiskt turkiskt medlemskap.

För att beskedet ska utvecklas till ett verkligt geopolitiskt skifte krävs flera steg.

Först måste Turkiet faktiskt besluta sig för att söka.

Därefter måste medlemsländerna acceptera Ankara. SCO fattar centrala beslut genom konsensus, vilket innebär att andra medlemsstater kan få stort inflytande över processen.

Sedan kommer den viktigaste frågan för Nato:

Vilka skyldigheter och samarbeten skulle ett fullvärdigt turkiskt medlemskap faktiskt innebära?

Om det främst handlar om diplomati, handel och regional säkerhet kan Ankara försöka fortsätta sin balansgång.

Om det däremot följs av djupare försvarssamarbete, gemensamma militära strukturer eller känsliga teknik- och säkerhetsprojekt kommer trycket på Nato att öka snabbt.

Erdogans besked den 2 september är därför inte ett turkiskt avsked till väst.

Ännu.

Det visar något som på längre sikt kan bli minst lika betydelsefullt: Turkiet vill inte längre definieras enbart av den västliga allians som landet har tillhört i mer än 70 år.

Ankara vill samtidigt ha en plats i de institutioner där Kina och Ryssland bygger sin egen politiska och säkerhetsmässiga makt.

Om Turkiet till slut lyckas vara fullvärdig medlem i båda världarna skulle det vara något Nato aldrig tidigare behövt hantera.