Europa riskerar att hamna på efterkälken i kampen om råvarorna som behövs för allt från försvar och AI till batterier och vindkraft. Sedan 2022 har USA aviserat omkring 40 miljarder dollar i finansiering till mineralprojekt och börjat gå in som direkt delägare i gruvbolag. EU:s satsningar är betydligt mindre – samtidigt som flera av de projekt som kan minska beroendet av Kina finns i Sverige.

Kritiska mineraler har på några få år gått från att vara en industrifråga till att bli en central del av världspolitiken.

USA har sedan 2022 aviserat omkring 40 miljarder dollar i finansiering till projekt inom kritiska mineraler. EU och medlemsländerna ligger långt efter och har hittills satsat omkring 6 miljarder euro under 2026.

Jämförelsen är inte helt rak – tidsperioderna och finansieringsformerna skiljer sig – men den säger ändå något om skillnaden i tempo.

Washington har dessutom valt betydligt mer offensiva metoder än Bryssel.

USA nöjer sig inte med bidrag och lån. Staten har börjat köpa ägarandelar, garantera priser och teckna långsiktiga köpeavtal som gör nya projekt lättare att finansiera.

För Europa växer därför oron för att kontinenten inte bara ska fortsätta vara beroende av Kina – utan även riskera att bli beroende av amerikanska företag som hinner säkra framtidens råvaruflöden först.

USA går in som både finansiär och kund

Ett av de tydligaste exemplen är amerikanska MP Materials.

USA:s försvarsdepartement har gått in med 400 miljoner dollar i konvertibla preferensaktier i bolaget. Avtalet omfattar dessutom ett lån på 150 miljoner dollar, ett tioårigt prisgolv på viktiga sällsynta jordartsmetaller och långsiktiga köpåtaganden för magneter.

Det förändrar ekonomin i ett gruv- eller förädlingsprojekt ganska radikalt.

Den som investerar vet inte bara att det finns en köpare. Staten hjälper dessutom till att skydda projektet mot kraftiga prisfall.

USA har fortsatt på samma väg med andra bolag. USA Rare Earth har bland annat fått ett omfattande finansieringspaket för gruvdrift, metallproduktion och magneter och har samtidigt börjat investera utanför USA.

I juli köpte bolaget en andel i franska Carester, som bygger upp kapacitet för separation av tunga sällsynta jordartsmetaller.

Det illustrerar Europas nya problem.

Amerikanska aktörer bygger inte bara gruvor på hemmaplan. De försöker också säkra råvara och förädling i andra delar av världen.

Kina dominerar fortfarande marknaden

Samtidigt är Kina fortfarande den klart viktigaste aktören.

Landet står för mer än 90 procent av den globala förädlingen av flera kritiska material, däribland gallium, grafit och sällsynta jordartsmetaller.

För de viktigaste sällsynta jordartsmetallerna som används i starka permanentmagneter är dominansen ännu tydligare.

Kina står för omkring 60 procent av gruvproduktionen, över 90 procent av förädlingen och nästan hela världens produktion av vissa typer av permanentmagneter.

Det gör råvarorna till ett geopolitiskt verktyg.

När Kina begränsar exporten kan effekterna snabbt sprida sig till europeiska fabriker. Priserna i Europa på exempelvis gallium och de tunga jordartsmetallerna dysprosium och terbium ligger redan långt över de kinesiska hemmamarknadspriserna.

Det är precis den typen av beroende både USA och EU nu försöker minska.

Mineralerna finns i nästan all framtidsteknik

Problemet är att behovet samtidigt ökar.

Sällsynta jordartsmetaller används i kraftfulla permanentmagneter som behövs i bland annat elmotorer, vindkraftverk, sensorer och avancerade försvarssystem.

Gallium och germanium används i avancerad elektronik och halvledarteknik.

Litium, grafit, nickel, kobolt och mangan är centrala för batterier.

Koppar behövs i enorma mängder när elnät byggs ut och nya datacenter ansluts.

AI-boomen gör därför mineralfrågan ännu större. Det handlar inte bara om vilka material som finns i själva chippen. Datacenter kräver stora mängder elektricitet, nätutbyggnad, kablar, transformatorer och kraftelektronik.

Samma råvaruflöden behövs alltså samtidigt till AI, försvar, elektrifiering och grön industri.

Efterfrågan växer snabbare än Europas förmåga att bygga egna leveranskedjor.

EU har projekt – men saknar tempo

EU har pekat ut 60 integrerade strategiska projekt inom ramen för Critical Raw Materials Act. Dessa omfattar totalt 75 olika projektkomponenter.

Av projekten ligger 47 inom EU och 13 utanför unionen.

Problemet är att strategisk status inte automatiskt innebär att pengarna finns.

De 47 projekten inom EU behöver tillsammans investeringar på omkring 22,5 miljarder euro.

Samtidigt är vägen från mineralfyndighet till faktisk produktion lång.

Tillståndsprocesser, miljöprövningar, finansiering och lokala konflikter kan göra att projekt tar många år eller till och med årtionden att genomföra.

EU:s revisionsrätt har pekat på att en svensk gruva i extrema fall kan ta mer än 30 år från tidig prospektering till färdig verksamhet.

EU försöker korta processerna, men genomförandet går ojämnt.

Till detta kommer kostnadsproblemet.

Nya förädlingsprojekt utanför de dominerande producentländerna är ofta betydligt dyrare än kinesisk produktion. Europeiska projekt måste samtidigt bära högre energi-, arbetskrafts- och kapitalkostnader.

Resultatet blir en svår ekvation.

När råvarupriserna är låga kan europeisk produktion se olönsam ut. När en geopolitisk kris sedan stoppar leveranserna kan samma råvara plötsligt bli extremt dyr och strategiskt avgörande.

USA försöker lösa problemet med bland annat statliga prisgolv.

EU har hittills varit betydligt mer försiktigt.

Sverige kan bli en nyckelspelare

För svensk gruvindustri kan utvecklingen skapa en betydande möjlighet.

Sverige har både mineralfyndigheter, etablerad gruvindustri och industriell kompetens som få andra EU-länder kan matcha.

LKAB:s fyndighet Per Geijer utanför Kiruna är ett av de mest uppmärksammade projekten.

Mineralresursen uppskattas till omkring 1,3 miljarder ton och innehåller enligt LKAB cirka 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetalloxider i marken.

EU har gjort LKAB:s ReeMAP till ett strategiskt projekt.

Planen omfattar både framtida utvinning och förädling, bland annat genom den industripark i Luleå där LKAB ska producera bland annat sällsynta jordartsmetaller.

Det är viktigt.

En europeisk gruva löser inte beroendet om mineralerna ändå måste skickas till Kina för att separeras och förädlas.

EU:s revisionsrätt konstaterar att i princip all förädling av sällsynta jordartsmetaller i dag sker utanför unionen.

Därför kan svenska projekt som kombinerar gruvdrift och förädling bli betydligt mer strategiskt värdefulla än själva fyndigheten antyder.

Norra Kärr visar både möjligheten och problemet

Även Norra Kärr utanför Gränna har fått ny aktualitet.

Regeringen beslutade i juni att fyndigheten får undersökas vidare genom en bearbetningskoncession.

Norra Kärr innehåller bland annat tunga sällsynta jordartsmetaller som dysprosium och terbium – två råvaror som är särskilt känsliga eftersom Kina dominerar tillgången.

Men beslutet betyder inte att någon gruva kan öppnas nu.

Projektet behöver fortfarande genomgå omfattande miljöprövning och måste hantera bland annat frågor kopplade till Vättern, Natura 2000 och andra samhällsintressen.

Det visar i koncentrerad form Europas dilemma.

Mineralerna finns.

Efterfrågan finns.

Den politiska viljan finns.

Men mellan fyndighet och kommersiell produktion återstår fortfarande finansiering, tillstånd, teknik och stora investeringar.

Risken är större än högre råvarupriser

Den ekonomiska risken för EU handlar därför om mer än priset på metaller.

Om amerikanska företag säkrar framtida produktion genom ägarandelar och långa köpeavtal samtidigt som Kina behåller kontroll över förädlingen kan europeiska företag hamna längst bak i kön.

Det kan påverka var framtidens batterifabriker, magnetfabriker, försvarsanläggningar och AI-relaterad industri byggs.

Företag investerar helst där råvarorna går att få tag på till förutsägbara priser.

Om USA kan erbjuda säkrare leveranser än EU kan investeringarna följa råvarorna över Atlanten.

EU har därför satt upp mål om att unionen till 2030 ska klara minst 10 procent av sin egen utvinning, 40 procent av sin förädling och 25 procent av återvinningen av strategiska råvaror.

Samtidigt ska högst 65 procent av varje strategisk råvara komma från ett enda land utanför EU.

EU:s revisionsrätt varnar dock för att unionen riskerar att få svårt att nå tillräcklig kapacitet redan till 2030.

För Sverige kan det öppna ett ovanligt stort industriellt fönster.

Men ju längre europeiska projekt dröjer, desto större är risken att amerikanska och kinesiska aktörer redan har hunnit säkra en stor del av de råvaruflöden som resten av industrin kommer att vara beroende av under 2030-talet.