Europas historia börjar långt före antikens Grekland och Romarriket. De första människorna nådde den västra delen av Eurasien för mer än en miljon år sedan. Sedan dess har kontinenten befolkats, avfolkats och återbefolkats genom istider, migrationer, krig, handel och ekonomiska förändringar.

Europa har aldrig varit en självklar enhet. Kontinenten har hållits samman av handelsvägar, religioner, imperier, universitet, tekniska system och gemensamma idéer, men nästan alltid varit politiskt splittrad. Just den splittringen blev både Europas största svaghet och en av förklaringarna till kontinentens globala inflytande. Konkurrerande stater, städer, kyrkor och handelsnätverk drev fram sjöfart, beskattning, vapen, vetenskap och industri. Samma konkurrens orsakade erövringskrig, religionsförföljelser, kolonialism, slavhandel och två världskrig.

Dagens Europa har vuxit fram ur dessa motsättningar. Europeiska unionen är inte slutpunkten för en naturlig utveckling mot enighet, utan ett politiskt försök att hantera en historia där rivalitet gång på gång har lett till förstörelse.

Europas historia i korthet

De äldsta säkert daterade kända spåren av människor i Europa är omkring 1,42 miljoner år gamla och har hittats i dagens Ukraina. Flera människoarter levde senare på kontinenten, däribland neandertalarna. Homo sapiens fanns i Europa för minst omkring 45 000 år sedan och blandades med neandertalare innan dessa försvann.

Jordbruket uppstod inte självständigt i större delen av Europa. Det spreds från Anatolien och Egeiska området genom sydöstra Europa från omkring 7000 f.Kr. Jordbruk, boskap, metallbruk och långväga handel gjorde större samhällen möjliga men ökade också ojämlikheten och makten över mark och arbetskraft.

Antikens grekiska stadsstater utvecklade nya former av politik, filosofi och vetenskap men var varken enade eller moderna demokratier. Romarriket skapade därefter ett enormt politiskt och ekonomiskt system runt Medelhavet. Romersk rätt, infrastruktur, städer och kristendom fick långvarig betydelse, men imperiet vilade också på erövringar, skatter och slaveri.

När den västromerska kejsarmakten försvann på 400-talet uppstod nya kungariken. Det östromerska riket, som senare brukar kallas Bysans, fortsatte däremot i nästan tusen år. Samtidigt omformade den islamiska expansionen Medelhavet, Iberiska halvön och delar av sydöstra Europa. Muslimska samhällen har därför varit en del av Europas historia sedan tidig medeltid.

Under medeltiden växte kungariken, kyrkor, handelsstäder, universitet och regionala nätverk. Europa var inte stillastående. Jordbruket utvecklades, befolkningen ökade och städerna växte, även om stora delar av befolkningen levde under hårda villkor som bönder, livegna eller slavar.

Från 1400-talet förändrade boktryckarkonsten, Osmanska rikets expansion, reformationen och den europeiska sjöfarten kontinentens maktförhållanden. Europeiska stater byggde koloniala imperier i Amerika, Afrika och Asien. Europas uppgång vilade inte bara på teknik och handel utan också på markstöld, slavarbete, tvång och exploatering.

Industrialiseringen började i Storbritannien under 1700-talet och spreds sedan ojämnt. Den ökade produktionen, omvandlade städerna och gjorde europeiska stater militärt överlägsna stora delar av världen. Samtidigt skapade industrisamhället fabriksarbete, trångboddhet, klasskonflikter och nya politiska rörelser.

Europas globala makt nådde sin höjdpunkt omkring 1870–1914. Men de konkurrerande imperierna använde en stor del av sin kapacitet mot varandra. Första världskriget störtade flera imperier. Den ryska revolutionen skapade Sovjetunionen. Fascism, nazism, kommunism och demokratier kämpade därefter om Europas framtid.

Andra världskriget och Förintelsen blev den katastrofala kulmen på Europas nationalism, rasism, antisemitism, imperialism och statligt organiserade våld. Efter 1945 var kontinenten försvagad och delad mellan USA och Sovjetunionen. De gamla kolonialimperierna upplöstes, välfärdsstater byggdes och västeuropeiska länder började föra över makt till gemensamma institutioner.

Kommunistregimernas fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991 förändrade Europas politiska karta igen. Men Balkankrigen, eurokrisen, konflikter om migration, Brexit och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har visat att Europas historia inte har nått någon stabil slutpunkt.

Fråga	Kort svar
Hur började Europas historia?	Med tidiga människoarter som vandrade in från Afrika och Asien långt före skrivkonsten
Hur uppstod Europa?	Gradvis som geografiskt namn, kulturell föreställning och politiskt område
Varför blev Europa mäktigt?	Genom statsrivalitet, handel, sjöfart, vetenskap, kolonial expansion och industrialisering
När blev Europa rikt?	Delar av nordvästra Europa drog ifrån under tidigmodern tid och industrialiseringen, men brett välstånd kom betydligt senare
Varför industrialiserades Europa först?	Främst genom Storbritanniens särskilda kombination av kol, kapital, marknader, teknik, statsmakt och imperium
När var Europa som mäktigast?	Ungefär från 1870 till första världskriget
Hur skapades dagens länder?	Genom dynastier, erövringar, nationalism, revolutioner, världskrig och imperiers upplösning
Varför skapades EU?	För att säkra fred, återuppbyggnad och ekonomiskt samarbete efter världskrigen

Tidslinje över Europas historia

Tid	Avgörande förändring
För cirka 1,42 miljoner år sedan	De äldsta säkert daterade kända spåren av människor i Europa
För minst cirka 45 000 år sedan	Homo sapiens finns på kontinenten och möter neandertalare
Från cirka 7000 f.Kr.	Jordbruk sprids från Anatolien och Egeiska området till sydöstra Europa
Cirka 3500–2500 f.Kr.	Metallbruk, stäppmigrationer och nya handelsnätverk förändrar Europas samhällen
Cirka 2000–1200 f.Kr.	Minoiska och mykenska kulturer ingår i bronsålderns östmediterrana värld
Cirka 800–500 f.Kr.	Grekiska stadsstater och kolonier växer fram
499–449 f.Kr.	Krigen mellan Perserriket och flera grekiska stadsstater
336–323 f.Kr.	Alexander den stores erövringar skapar den hellenistiska världen
509–27 f.Kr.	Den romerska republiken expanderar över Medelhavsområdet
27 f.Kr.–300-talet e.Kr.	Romersk kejsartid, omfattande handel, stadsbyggande och gradvis kristnande
395 och 476	Romarriket delas varaktigt och kejsarmakten i väst upphör
500–700-talen	Nya kungariken, Bysans och islamisk expansion förändrar Europa och Medelhavet
800	Karl den store kröns till kejsare
800–1000-talen	Vikingar, slaver, magyarer, bulgarer och Rus formar norra och östra Europa
1054	Symbolisk markör för den kyrkliga brytningen mellan öst och väst
1095–1200-talen	Korståg, handelsstäder och universitet förändrar det medeltida Europa
1204	Korsfarare erövrar och plundrar Konstantinopel
1200-talet	Mongolväldet påverkar östra Europa och knyter samman Eurasien
1347–1352	Digerdöden dödar en stor del av Europas befolkning
Cirka 1450	Boktryckarkonsten med rörliga typer får genomslag i Europa
1453	Osmanska riket erövrar Konstantinopel
1492–1498	Europeisk expansion över Atlanten och runt Afrika inleder nya globala imperier
Från 1517	Reformationen splittrar den västliga kristenheten
1618–1648	Trettioåriga kriget ödelägger delar av Centraleuropa
1600–1700-talen	Vetenskapliga nätverk och starkare statsapparater växer fram
Från cirka 1760	Industrialiseringen börjar i Storbritannien
1789	Franska revolutionen förändrar synen på medborgarskap, rättigheter och nation
1799–1815	Napoleon omformar stora delar av Europas politiska karta
1848	Revolutioner bryter ut över stora delar av kontinenten
1870–1914	Nationalism, masspolitik, industrialisering och imperialism når en ny nivå
1914–1918	Första världskriget störtar flera europeiska imperier
1917–1922	Ryska revolutionen, inbördeskriget och Sovjetunionens bildande
1933–1945	Nazistisk diktatur, andra världskriget och Förintelsen
1945–1957	Kalla kriget, avkolonisering, återuppbyggnad och de första europeiska gemenskaperna
1989–1991	Kommunistregimerna faller och Sovjetunionen upplöses
1991–1999	Jugoslaviens upplösning leder till krig och etnisk rensning
1992–2004	EU bildas, euron införs och unionen utvidgas österut
2008–2020	Finanskris, eurokris, migrationskonflikter och Brexit
Från 2022	Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina förändrar Europas säkerhetsordning

Vad är Europa?

Europa beskrivs ofta som en av världens kontinenter, men geografiskt är det egentligen den västligaste delen av den större eurasiska landmassan. Gränsen mot Afrika markeras tydligt av Medelhavet. Gränsen mot Asien är betydligt mer omstridd.

I dag brukar Europas östra gräns dras längs Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet och de turkiska sunden. Den linjen är en historisk överenskommelse, inte en självklar naturlag. Andra gränser har använts tidigare.

Det betyder att Europa inte bara är en geografisk plats. Det är också en historisk och kulturell föreställning.

Antikens greker använde ord som Europa och Asien, men deras indelning motsvarade inte dagens. Under medeltiden kunde den latinska kristenheten beskrivas som en särskild gemenskap, samtidigt som det bysantinska riket och den ortodoxa världen hade andra politiska och religiösa centrum.

Föreställningen om ett gemensamt Europa blev tydligare när kontinentens härskare och lärda började definiera sig i förhållande till Osmanska riket, islamiska samhällen, de koloniserade delarna av världen och senare Ryssland och USA. Men de som kallades européer var aldrig kulturellt eller politiskt enhetliga.

Ryssland har varit både en europeisk stormakt och ett imperium med större delen av sitt territorium i Asien. Osmanska riket styrde stora delar av sydöstra Europa i århundraden, men har ofta skrivits ut ur europeiska historiska översikter. Turkiets och Kaukasus plats i Europa har också skiftat beroende på om diskussionen har handlat om geografi, religion, politik eller säkerhet.

EU är inte heller samma sak som Europa. Flera europeiska länder står utanför unionen, och vissa EU-länder har territorier långt utanför den geografiska kontinenten.

Europa är därför bäst att förstå som tre saker samtidigt:

• en geografisk region
• en historiskt föränderlig idé
• ett politiskt område med omstridda gränser

De första människorna i Europa

Europas historia började inte med en särskild europeisk befolkning. Den började med invandring.

De tidigaste människoarterna utvecklades i Afrika. Därifrån spred sig olika grupper gradvis till Asien och Europa. De äldsta säkert daterade spåren av människor i Europa är omkring 1,42 miljoner år gamla och har hittats vid Korolevo i dagens västra Ukraina.

Det innebär inte att den första människan i Europa kom dit exakt vid denna tidpunkt. Äldre fynd kan fortfarande upptäckas. Dateringen visar endast den äldsta närvaro som forskningen hittills har kunnat fastställa med rimlig säkerhet.

Under de följande hundratusentals åren levde flera olika människoarter på kontinenten. Befolkningarna påverkades kraftigt av istidernas växlingar. När klimatet blev kallare täcktes stora delar av norra Europa av is eller tundra. Människor och djur drog sig söderut eller dog ut lokalt. Under varmare perioder återbefolkades områdena.

Neandertalarna var väl anpassade till Europas skiftande miljöer och levde på kontinenten under mycket lång tid. De tillverkade redskap, jagade, använde eld och tog hand om skadade gruppmedlemmar. Bilden av neandertalaren som en trög och primitiv grottmänniska har gradvis övergivits.

Homo sapiens fanns i Europa för minst omkring 45 000 år sedan. De nya grupperna mötte neandertalare och fick barn tillsammans. De flesta människor med ursprung utanför Afrika bär fortfarande en mindre andel neandertalgener.

Varför neandertalarna försvann är inte helt klarlagt. Klimatförändringar, små befolkningar, konkurrens, sjukdomar och blandning med Homo sapiens kan alla ha spelat in. Det rörde sig sannolikt inte om en enda dramatisk händelse där den ena arten plötsligt utrotade den andra.

Istidens Europa

Under den senaste istiden såg Europa helt annorlunda ut än i dag. Stora mängder vatten var bundna i is, vilket gjorde havsnivåerna lägre. Brittiska öarna satt tidvis samman med det europeiska fastlandet. Nordsjöns botten innehöll ett stort landområde som i dag kallas Doggerland.

Människor levde i mindre och rörliga grupper. De jagade, fiskade, samlade växter och utnyttjade olika miljöer beroende på årstid. Kontinenten var inte tom mellan några få grottor. Floder, kustlinjer och jaktmarker bands samman av sociala nätverk där råvaror, kunskap och människor kunde röra sig över långa avstånd.

Arbetsfördelningen mellan kvinnor och män varierade sannolikt mellan grupper och situationer. Äldre föreställningar där män alltid jagade och kvinnor enbart samlade eller tog hand om barn är svåra att belägga som allmän regel.

När den senaste istiden tog slut för omkring 11 700 år sedan förändrades landskapet snabbt. Skogar bredde ut sig, havsnivåerna steg och nya djurarter blev vanliga. Människor anpassade sina redskap, boplatser och försörjningssätt.

De förändrade miljöerna lade grunden för Europas nästa stora omvandling: jordbrukets spridning.

Jordbruket kom till Europa från sydost

Jordbruket uppstod inte självständigt i större delen av Europa. Odling av spannmål och hållande av boskap utvecklades tidigare i delar av Mellanöstern och Anatolien.

Från omkring 7000 f.Kr. började jordbrukande grupper etablera sig i sydöstra Europa. Odling och djurhållning spreds därefter längs två huvudsakliga vägar. Den ena gick genom Balkan och upp längs Donausystemet till Centraleuropa. Den andra följde Medelhavets kuster västerut.

Spridningen skedde både genom migration och genom att jägar- och samlargrupper tog över nya sätt att leva. De jordbrukande grupperna blandades med dem som redan bodde i Europa, men processen såg olika ut i olika regioner.

Jordbruket gjorde det möjligt att producera mer mat på en begränsad yta och försörja större befolkningar. Människor kunde bygga mer permanenta bostäder och lagra spannmål. Boskap gav kött, mjölk, skinn, gödsel och dragkraft.

Det innebar inte att jordbrukarnas liv omedelbart blev bättre. Arbetet kunde vara tungt och ensidigt. Kosten blev på många håll mindre varierad. När människor och djur levde tätare ökade spridningen av smittsamma sjukdomar.

Permanent markanvändning skapade också nya maktfrågor. Vem hade rätt till jorden? Vem ägde djuren? Vem kontrollerade förråden? När egendom kunde sparas och ärvas blev ekonomiska skillnader mer varaktiga.

Kvinnors arbete var avgörande för sådd, skörd, djurhållning, matberedning, textiltillverkning och omsorg. Samtidigt kan tätare graviditeter ha ökat kvinnors fysiska belastning i mer bofasta samhällen.

Nya migrationer från stäpperna

Under det sena 3000-talet och tidiga 2000-talet f.Kr. kom nya befolkningsrörelser från stäppområdena norr om Svarta och Kaspiska haven.

Dessa grupper förknippas ofta med herdesamhällen, hästar, vagnar och särskilda gravskick. Genetiska studier visar att migrationerna förändrade befolkningarna kraftigt i stora delar av Europa.

Rörelserna kan också ha haft betydelse för spridningen av indoeuropeiska språk, den språkfamilj som bland annat germanska, romanska, slaviska, keltiska och grekiska språk tillhör. Exakt hur språk, människor och kulturer hängde samman är fortfarande omdiskuterat. Ett språk behöver inte spridas genom att en befolkning helt ersätter en annan.

Redan Europas förhistoria bestod alltså av flera stora befolkningsrörelser. Föreställningen om oföränderliga europeiska ursprungsfolk passar dåligt med det arkeologiska och genetiska underlaget.

Bronsålderns nätverk och de första större maktcentrumen

Brons tillverkades av koppar och tenn, råvaror som sällan fanns på samma plats. Bronsålderns samhällen blev därför beroende av långväga handelsnätverk.

Metall, bärnsten, textilier, keramik och lyxvaror rörde sig mellan regioner. Eliter använde dyrbara föremål för att markera status och bygga allianser. Fästningar, gravar och palats visar att skillnaderna mellan människor växte.

Minoiska Kreta och de mykenska rikena på det grekiska fastlandet var delar av en större östmediterran värld. De hade kontakter med Egypten, Anatolien, Levanten och öarna i Egeiska havet.

De minoiska palatsen var ekonomiska och religiösa centrum. De mykenska samhällena var mer militärt präglade och organiserade kring befästa palats.

Omkring 1200 f.Kr. kollapsade flera av bronsålderns stater och handelsnätverk i östra Medelhavet. Palats förstördes, skriftsystem försvann och befolkningar flyttade.

Det fanns sannolikt ingen ensam orsak. Krig, uppror, klimatförändringar, jordbävningar, handelsproblem och politiska sammanbrott kan ha förstärkt varandra.

Kollapsen visar ett återkommande drag i Europas historia. Tätare nätverk skapade välstånd och makt men gjorde också samhällen beroende av system som kunde bryta samman.

Antikens Grekland var ingen enad stat

Från omkring 800-talet f.Kr. växte ett stort antal grekiska stadsstater fram runt Egeiska havet. Grekiska bosättningar grundades också runt Medelhavet och Svarta havet.

De grekiska samhällena delade språk, religion och kulturella traditioner, men de bildade ingen gemensam nation. Aten, Sparta, Korinth, Thebe och andra stadsstater konkurrerade, slöt allianser och krigade mot varandra.

Styrelseskicken varierade. Det fanns kungadömen, aristokratier, oligarkier, tyrannier och olika former av folkstyre.

Aten utvecklade under 400-talet f.Kr. en form av direkt demokrati. Manliga medborgare kunde delta i folkförsamlingen och fatta beslut om lagar, krig och offentliga frågor.

Det var en viktig politisk innovation, men inte en modern demokrati. Kvinnor saknade politiska rättigheter. Slavar var utestängda. Inflyttade personer utan medborgarskap kunde bo och arbeta i Aten men saknade rösträtt. Endast en minoritet av den vuxna befolkningen deltog som fullvärdiga medborgare.

Det grekiska politiska tänkandet fick stor betydelse för senare europeisk historia. Men filosofin, vetenskapen och demokratin växte fram i samhällen som också präglades av krig, slaveri, könsskillnader och hård konkurrens.

Perserriket var en central del av den grekiska världen

Perserriket framställs ofta som ett östligt hot som angrep ett gemensamt Europa. Den bilden är för enkel.

Det akemenidiska Perserriket var ett av antikens största och bäst organiserade imperier. Det sträckte sig från Centralasien och Indien till Egypten och Egeiska havet. Flera grekiska städer i Mindre Asien stod under persiskt styre.

När dessa städer gjorde uppror från 499 f.Kr. drogs Aten och andra grekiska stater in. De följande perserkrigen, däribland slagen vid Marathon, Thermopyle och Salamis, fick stor betydelse för den grekiska identiteten.

De grekiska segrarna skapade dock inte ett enat och demokratiskt Europa. Aten byggde snart ett eget imperium över andra grekiska städer. Konkurrensen mellan Aten och Sparta ledde till det peloponnesiska kriget, som försvagade stora delar av den grekiska världen.

Persien fortsatte dessutom att påverka grekisk politik genom diplomati, pengar och allianser. Det var inte en avlägsen motståndare utan en integrerad del av maktsystemet runt östra Medelhavet.

Alexander den store och den hellenistiska världen

På 300-talet f.Kr. tog kungariket Makedonien kontroll över de splittrade grekiska stadsstaterna.

Alexander den store erövrade därefter Perserriket och förde sina arméer ända till Centralasien och nordvästra Indien. Hans välde blev kortlivat. Efter hans död 323 f.Kr. delade generalerna upp territorierna i konkurrerande riken.

Den hellenistiska världen var inte ett område där grekisk kultur ensidigt ersatte allt annat. Grekiska språk och stadsformer spreds, men blandades med egyptiska, persiska, babyloniska, judiska och andra traditioner.

Städer som Alexandria blev centrum för handel och forskning. Varor, människor och idéer rörde sig över större avstånd. Den utvecklingen skapade den värld där Rom senare kunde expandera.

Romarriket knöt samman Medelhavet

Rom började som en stadsstat i Italien. Enligt traditionen grundades republiken 509 f.Kr., även om de tidigaste århundradena är svåra att rekonstruera.

Den romerska republiken expanderade först över Italien och därefter över hela Medelhavsområdet. Krigen mot Kartago gav Rom kontroll över västra Medelhavet. Senare erövrades Grekland, delar av Mellanöstern, Nordafrika, Iberiska halvön, Gallien och Britannien.

Expansionen skapade enorma rikedomar för delar av den romerska eliten. Den skapade också sociala konflikter, politiskt våld och en allt större koncentration av militär makt.

Efter en serie inbördeskrig blev Augustus ensam härskare 27 f.Kr. Den romerska republiken ersattes i praktiken av ett kejsardöme, även om äldre republikanska titlar och institutioner levde kvar.

Ett imperium av städer, vägar och skatter

Romarriket knöt samman provinserna genom vägar, hamnar, arméer, skattesystem och gemensamma rättsliga former. Städer fungerade som administrativa och ekonomiska centrum.

Varor kunde färdas över hela imperiet. Spannmål från Egypten och Nordafrika försörjde stora stadsbefolkningar. Vin, olivolja, metaller, keramik, textilier och slavar handlades över långa avstånd.

Romersk rätt och medborgarskap fick stor betydelse. År 212 e.Kr. utvidgades det romerska medborgarskapet till nästan alla fria män i imperiet.

Integrationen byggde samtidigt på våld. Provinser hade erövrats militärt. Uppror slogs ned. Skatter och arbetskraft fördes till armén, städerna och eliten.

Romersk fred innebar därför inte frånvaro av tvång. Det var en fred som upprätthölls av en imperial armé.

Vanliga människors liv i Romarriket

De flesta invånare arbetade inom jordbruket. En del var självägande bönder. Andra arrenderade mark eller arbetade på stora gods.

Slaveriet var en grundläggande del av ekonomin. Förslavade människor arbetade i hushåll, jordbruk, gruvor, verkstäder och offentlig förvaltning. De saknade rätt att själva bestämma över arbete, familj eller kropp.

Fria fattiga människor kunde också leva under mycket osäkra villkor. Städerna erbjöd arbete och handel men präglades av trängsel, bränder, smutsigt vatten och återkommande epidemier.

Kvinnors rättigheter varierade med klass och juridisk status. De saknade politiska ämbeten men kunde i vissa situationer äga egendom, ärva, driva verksamheter och påverka familjens ekonomiska nätverk.

En rik romersk kvinna hade helt andra möjligheter än en slavkvinna eller fattig lantarbetare. Det går därför inte att beskriva kvinnors ställning med en enda regel.

Kristendomen växte fram inom Romarriket

Kristendomen uppstod i en judisk miljö i den romerska provinsen Judeen. De första kristna var en liten religiös rörelse inom det judiska samhället.

Religionen spreds genom städerna och de romerska kommunikationsvägarna. Församlingar växte fram i östra Medelhavet, Nordafrika, Italien och andra delar av imperiet.

Kristna kunde periodvis förföljas av romerska myndigheter, men förföljelserna var inte ständiga eller likadana överallt.

Under 300-talet förändrades förhållandet mellan kyrkan och staten. Kejsar Konstantin gynnade kristendomen, och senare kejsare gjorde religionen till imperiets dominerande trosinriktning.

Biskopar och kyrkliga institutioner blev politiska och ekonomiska aktörer. Kyrkan tog hand om fattigvård, utbildning och religiösa ritualer, men deltog också i maktkamper och förföljelse av andra religiösa grupper.

Kristendomens framväxt blev avgörande för Europas senare historia. Samtidigt var den inte en rent europeisk skapelse. Religionen uppstod i Mellanöstern och utvecklades i ett imperium som omfattade Europa, Asien och Afrika.

Romarriket föll inte på en dag

Det romerska imperiet delades gradvis i en västlig och en östlig del. Efter kejsar Theodosius död 395 blev uppdelningen mer varaktig.

Den västra kejsarmakten försvagades genom inbördeskrig, ekonomiska problem, maktkamp inom armén och återkommande invasioner och migrationer. Grupper som goter, vandaler och burgunder etablerade egna maktcentra inom tidigare romerska områden.

År 476 avsattes den siste västromerske kejsaren. Händelsen har ofta använts som den exakta gränsen mellan antiken och medeltiden.

För människorna som levde då var förändringen mer gradvis. Romersk rätt, språk, kristendom, jordbruk och lokala institutioner levde vidare. Nya härskare använde romerska titlar och tjänstemän.

I vissa områden minskade handeln och stadsbefolkningarna kraftigt. Vägar och byggnader underhölls sämre. I andra områden fortsatte ekonomiska och administrativa system längre.

Det är därför missvisande att säga att Rom föll och att hela Europa omedelbart gick in i en mörk och stillastående medeltid.

Östrom blev Bysans

Den östra delen av Romarriket fortsatte med Konstantinopel som huvudstad. Invånarna kallade sig romare. Namnet Bysans är en senare historisk beteckning.

Det östromerska riket behöll en starkare statsapparat, större städer och rikare provinser än den västra delen. Konstantinopel låg strategiskt mellan Medelhavet och Svarta havet och kontrollerade viktiga handelsvägar.

Under kejsar Justinianus på 500-talet återerövrade riket tillfälligt delar av Italien, Nordafrika och Spanien. Hans lagverk fick stor betydelse för senare europeisk rätt.

Bysans förändrades med tiden. Grekiskan ersatte latinet som dominerande språk. Riket förlorade territorier men överlevde krig mot perser, araber, bulgarer, korsfarare och turkiska riken.

Bysantinska missionärer och kyrkliga nätverk påverkade kristnandet av flera slaviska folk. Den ortodoxa kristendomen spreds bland annat till Bulgarien, Serbien och Kievriket.

Bysans var inte en perifer rest av Rom. Det var under långa perioder ett av Europas och Medelhavets mäktigaste riken.

Den islamiska expansionen förändrade Medelhavet

På 600-talet uppstod islam på Arabiska halvön. De tidiga muslimska rikena expanderade snabbt över Mellanöstern, Nordafrika och delar av Europa.

Bysans förlorade flera av sina rikaste provinser. År 711 började muslimska styrkor erövra den iberiska halvön. Stora delar av området blev känt som al-Andalus.

Muslimska härskare etablerade sig senare också på Sicilien och andra öar. Från 1300-talet och framåt tog Osmanska riket kontroll över stora delar av Balkan.

Islam var därför inte bara en yttre kraft som påverkade Europa från andra sidan Medelhavet. Muslimska samhällen har funnits på kontinenten i mer än tusen år.

Al-Andalus bestod under olika perioder av kalifat, mindre furstendömen och nordafrikanska imperier. Kristna, judar och muslimer levde sida vid sida, men förhållandena varierade mellan samarbete, ojämlikhet och förföljelse.

Städer som Córdoba blev viktiga centrum för handel, hantverk, medicin och lärdom. Arabiskspråkiga texter förmedlade och utvecklade kunskap från Grekland, Persien och Indien.

Samtidigt växte kristna kungariken i norra Iberien och erövrade gradvis större områden söderut. När Granada föll 1492 upphörde det sista muslimska riket på halvön.

Samma år beordrade de spanska härskarna judar att lämna landet eller konvertera. Många sefardiska judar flyttade till Osmanska riket, Nordafrika, Italien och andra delar av Europa.

Den iberiska historien visar hur religion, statsbyggande och migration länge har hängt samman.

Nya kungariken växte fram i västra Europa

När Västroms centralmakt försvann etablerades nya kungariken. Franker, visigoter, ostrogoter, langobarder och andra grupper blandades med de romerska befolkningarna.

Dessa grupper var inte färdiga nationer som flyttade in med fasta gränser och oföränderliga identiteter. De var politiska och militära sammanslutningar som förändrades under migrationerna.

Frankerriket blev det mäktigaste riket i Västeuropa. Under Karl den store erövrades stora delar av dagens Frankrike, Tyskland, Benelux och norra Italien.

År 800 kröntes Karl till kejsare av påven i Rom. Kröningen blev viktig för idén om ett nytt västligt kejsardöme.

Efter Karls död delades riket mellan hans efterkommande. Uppdelningen lade inte direkt grunden för dagens Frankrike och Tyskland, men den bidrog till att olika politiska områden utvecklades i väster och öster.

I den östra delen växte ett nytt kejsardöme fram. Det brukar räknas från Otto I:s kröning 962 och blev senare känt som det tysk-romerska riket.

Riket bestod fram till 1806. Det var en komplicerad politisk ordning där kejsaren delade makt med furstar, biskopar, riddare och självstyrande städer.

Det tysk-romerska riket var inte en misslyckad version av en modern tysk stat. Dess uppgift var inte att skapa dagens Tyskland. Det fungerade genom förhandlingar och överlappande rättigheter snarare än genom en enda central regering.

Vikingar, slaver, magyarer och regionala makter

Europas tidiga medeltid formades inte bara av franker, påvar och bysantinska kejsare.

Slaviska språk och samhällen spreds över stora delar av Central- och Östeuropa. Bulgariska och serbiska riken växte fram på Balkan. Polen och Böhmen utvecklades till kristna kungariken.

Magyarerna, förfäder till dagens ungrare, etablerade sig i Donaubäckenet under slutet av 800-talet. Efter en period av räder byggde de ett kristet kungarike som blev en viktig centraleuropeisk makt.

Skandinaviska vikingar bedrev handel, plundring, erövring och bosättning från Nordatlanten till Kaspiska havet. De grundade eller tog kontroll över områden i bland annat England, Irland, Normandie och längs de östeuropeiska floderna.

I öster deltog skandinaviska grupper i handelsnätverk som band samman Östersjön, Kievriket, Bysans och den muslimska världen.

Kievriket växte fram kring flodvägarna mellan Östersjön och Svarta havet. Dess befolkning bestod huvudsakligen av slaviska grupper, men riket påverkades också av skandinaviska, bysantinska och stäppnomadiska nätverk.

När storfursten Vladimir lät döpa sig i slutet av 900-talet knöts riket närmare den bysantinska kristenheten.

Detta historiska rike har senare använts i ryska, ukrainska och belarusiska nationella berättelser. Kievriket var dock inte en modern nationalstat och kan inte enkelt göras till exklusiv egendom för ett enda nutida land.

Kyrkan band samman och delade Europa

Under medeltiden var religionen inte ett separat privat område. Kyrkan var samtidigt trosgemenskap, jordägare, utbildningssystem, rättslig institution och politisk makt.

Den latinska kyrkan skapade gemensamma ramar över stora delar av västra och centrala Europa. Präster använde latin. Kloster bevarade och kopierade texter. Biskopar och abbotar kunde kontrollera stora landområden.

Kyrkan reglerade äktenskap, arv, helgdagar och religiösa ritualer. Den erbjöd också vård, fattighjälp och utbildning.

Påvar, kungar och kejsare konkurrerade om vem som hade rätt att utse biskopar och kontrollera kyrkliga resurser. Investiturstriden under 1000- och 1100-talen blev ett av de tydligaste exemplen på kampen mellan andlig och världslig makt.

I östra och sydöstra Europa utvecklades ortodoxa kyrkor i relation till Konstantinopel och regionala härskare.

År 1054 används ofta som datum för brytningen mellan den katolska och ortodoxa kyrkan. I verkligheten var splittringen en lång process med teologiska, politiska och kulturella konflikter. Kontakterna upphörde inte efter ett enskilt år.

Kyrkorna skapade gemenskap men också gränser. Kättare förföljdes. Judiska och muslimska samhällen utsattes periodvis för diskriminering, tvångskonvertering och våld.

Religionen kunde legitimera kungars makt, men den gav också människor ett språk för att kritisera härskare och sociala orättvisor.

Feodalismen var inte ett enda europeiskt system

Medeltidens samhälle beskrivs ofta som feodalt. Begreppet är användbart, men kan bli missvisande om det används som om hela Europa styrdes på samma sätt.

I många regioner byggde makten på personliga trohetsband mellan härskare och krigare. Jord eller inkomster kunde tilldelas i utbyte mot militär tjänst.

Samtidigt styrdes landsbygden ofta genom gods där bönder betalade avgifter, lämnade delar av skörden eller utförde dagsverken.

Men förhållandena varierade kraftigt. Det fanns fria bönder, livegna, slavar, arrendatorer och jordlösa arbetare. Stadsbor och handelsmän kunde stå utanför stora delar av den jordbaserade maktstrukturen.

I delar av Västeuropa försvagades livegenskapen gradvis under senmedeltiden. I delar av Central- och Östeuropa skärptes godsägarnas kontroll över bönderna under 1500- och 1600-talen.

Det fanns alltså ingen enkel rörelse där hela Europa samtidigt gick från slaveri till livegenskap och därefter till frihet.

Böndernas vardag

De flesta européer levde på landsbygden. Hushållet var både familj och arbetsplats. Män, kvinnor och barn arbetade med odling, djur, byggande, textilier, mat och bränsle.

Arbetet följde årstiderna. En dålig skörd kunde snabbt leda till svält eller skulder. Krig kunde innebära att soldater tog mat, boskap och bostäder.

Kvinnor deltog i nästan allt jordbruksarbete men hade ofta sämre rätt att äga och ärva mark. Änkor kunde i vissa samhällen få ett större ekonomiskt handlingsutrymme än gifta kvinnor.

Barndomen var inte en skyddad period på samma sätt som i dagens välfärdssamhällen. Barn började arbeta tidigt och barnadödligheten var hög. Det betyder inte att föräldrar saknade känslor för sina barn. Familjer levde med en dödlighet som i dag är svår att föreställa sig.

Medeltidens städer, handel och universitet

Från omkring 1000-talet ökade Europas befolkning. Jordbruket utvecklades genom bättre redskap, utökad odlingsmark, vattenkvarnar och regional specialisering.

Städer växte längs floder, kuster och handelsvägar. I norra Italien blev Venedig, Genua, Florens och andra stadsstater stora ekonomiska och politiska makter.

Hansan band samman handelsstäder runt Östersjön och Nordsjön. Spannmål, trä, fisk, pälsverk, salt, tyg och metaller transporterades över stora avstånd.

Stadslivet skapade nya möjligheter men också nya former av ojämlikhet. Hantverkare organiserade sig i gillen. Köpmän kunde bli mycket rika. Fattiga arbetare, tjänstefolk och migranter levde ofta osäkert.

Kvinnor arbetade inom handel, bryggning, textilier, matproduktion och familjeverkstäder. Vissa änkor kunde överta ett hantverk eller företag, men många gillen och myndigheter begränsade kvinnors möjligheter.

Universitet och kunskapsöverföring

De första europeiska universiteten växte fram i bland annat Bologna, Paris och Oxford. De byggde vidare på kloster- och katedralskolor men utvecklade nya former för undervisning och examination.

Kunskapen kom inte enbart från det latinska Västeuropa. Texter av grekiska filosofer, läkare och matematiker hade bevarats och utvecklats i bysantinska och islamiska miljöer.

Översättare i Spanien, Sicilien och andra kontaktzoner gjorde arabiska och grekiska verk tillgängliga på latin. Judiska lärda deltog ofta som språk- och kunskapsförmedlare.

Europeiska forskare tog del av bland annat algebra, astronomi, medicin och antik filosofi genom dessa nätverk.

Det gör föreställningen om en helt mörk medeltid svår att försvara. Perioden innehöll krig, förföljelse och ekonomiska sammanbrott, men också stadsutveckling, tekniska förbättringar och omfattande intellektuellt arbete.

Judiska samhällen var en del av Europas historia

Judiska samhällen hade funnits i det romerska Europa och runt Medelhavet långt före medeltiden. Efterhand utvecklades stora sefardiska och ashkenaziska kulturområden.

Sefardiska judar hade starka samhällen på Iberiska halvön och runt Medelhavet. Ashkenaziska samhällen växte fram i områden kring Rhen och spreds senare österut till Polen, Litauen, Ukraina och andra regioner.

Judar deltog i handel, hantverk, medicin, vetenskap och religiös lärdom. Många begränsades samtidigt av lagar som reglerade bosättning, yrken, ägande och klädsel.

Eftersom kristna periodvis förbjöds att låna ut pengar mot ränta kunde judar få en roll inom kreditgivning. Den rollen har senare överdrivits och använts i antisemitiska föreställningar. De flesta judar var inte rika finansmän utan levde av olika hantverk, handel och lokala arbeten.

Under korstågen utsattes judiska samhällen för massakrer. Under digerdöden anklagades judar för att ha förgiftat brunnar och dödades eller fördrevs.

Judar utvisades från England 1290, från flera franska områden vid olika tillfällen och från Spanien 1492. Andra europeiska stater och städer tog emot de fördrivna.

Polen-Litauen blev under tidigmodern tid centrum för en mycket stor judisk befolkning. Där utvecklades religiösa institutioner, jiddischkultur och lokala självstyren, samtidigt som judiska samhällen också utsattes för våld och diskriminering.

Judarnas europeiska historia är därför inte enbart en förhistoria till Förintelsen. Det var en lång historia av religiöst liv, arbete, språk, familjer, migration, skapande och politisk kamp.

Korstågen riktades mot fler än muslimer

År 1095 uppmanade påven Urban II kristna krigare att hjälpa det bysantinska riket och erövra Jerusalem.

Det första korståget ledde till att korsfararstater upprättades i Levanten. Krigen motiverades religiöst, men deltagarna drevs också av makt, status, mark och lokala konflikter.

Korstågen skapade långvariga förbindelser mellan Europa och östra Medelhavet. De ledde samtidigt till massakrer på muslimska, judiska och kristna befolkningar.

Korståg riktades inte bara mot muslimska härskare i Mellanöstern. Kyrkan legitimerade också krig mot hedniska samhällen i Östersjöområdet, kättare i södra Frankrike och politiska fiender.

Det fjärde korståget visar hur svag föreställningen om ett enat kristet Europa var. År 1204 erövrade och plundrade västeuropeiska korsfarare det kristna Konstantinopel.

Angreppet skadade Bysans och fördjupade motsättningarna mellan de katolska och ortodoxa världarna.

Korstågen gav vissa italienska handelsstäder större tillgång till östra Medelhavet. Men kontakterna med den muslimska världen bestod av både krig och handel. Kristna, muslimska och judiska handelsmän fortsatte att göra affärer över religiösa gränser.

Mongolväldet knöt Europa närmare Asien

Under 1200-talet skapade mongolerna historiens största sammanhängande landimperium.

Mongoliska arméer erövrade Kievriket och angrep Polen och Ungern. Städer förstördes och stora befolkningar dödades eller fördrevs.

I de ryska områdena utvecklades ett långvarigt förhållande till Gyllene horden. Lokala furstar betalade tribut och konkurrerade om mongolernas stöd.

Moskva blev så småningom en viktig makt genom att kombinera lokala resurser, kyrklig betydelse och en växande roll i tributinsamlingen. Det förenklar dock historien att säga att hela den senare ryska staten direkt skapades av mongolerna.

Mongolväldet orsakade enorm förstörelse men skapade också säkrare förbindelser över stora delar av Eurasien. Köpmän, diplomater, missionärer och resenärer kunde röra sig mellan Europa och Asien.

Europeiska kunskaper om Kina, Centralasien och andra delar av världen ökade. Handel med siden, kryddor och andra varor utvecklades.

Europa var alltså inte isolerat under medeltiden. Kontinentens samhällen var delar av eurasiska nätverk som formades av betydligt mäktigare riken utanför Västeuropa.

Digerdöden förändrade Europas befolkning och ekonomi

Digerdöden nådde Europa omkring 1347. Under de följande åren dog en mycket stor del av befolkningen.

Exakta uppskattningar varierar mellan regioner. Vissa områden förlorade omkring en tredjedel av invånarna, andra betydligt fler.

Pesten spreds genom handelsvägar och mänskliga kontakter. Den var inte resultatet av en enda händelse eller en enkel berättelse om att en viss grupp medvetet förde sjukdomen till Europa.

Samhällena saknade kunskap om bakterier och smittspridning. Människor förklarade katastrofen genom religion, astrologi eller föreställningar om förgiftning.

Judar och andra minoriteter utsattes för anklagelser och massvåld. Att judar själva dog av sjukdomen hindrade inte rykten om brunnsförgiftning.

Brist på arbetskraft förändrade maktbalansen

När så många människor dog blev arbetskraften mer värdefull. I delar av Västeuropa kunde bönder och arbetare kräva högre löner eller bättre villkor.

Jordägare och regeringar försökte ofta stoppa utvecklingen genom lönelagar och hårdare kontroll. Konflikterna bidrog till bondeuppror och social oro.

Effekterna var inte likadana överallt. I delar av Central- och Östeuropa kunde godsägarna på längre sikt stärka sin kontroll över bönderna.

Digerdöden förklarar därför inte ensam varför Västeuropa senare utvecklades annorlunda än östra Europa. Den blev en kraftfull omvälvning som påverkades av regionala institutioner och maktförhållanden.

Pesten återkom dessutom gång på gång under flera århundraden. Den förändrade synen på död, religion, sjukvård och myndigheters ansvar.

Renässansen byggde vidare på flera kunskapstraditioner

Renässansen förknippas främst med italienska städer från 1300-talet och framåt. Rika köpmän, furstar och kyrkliga institutioner finansierade konst, arkitektur och lärdom.

Humanister studerade antika texter och försökte förstå språk, historia och moral genom äldre källor.

Det var en betydelsefull kulturell förändring, men inte en ensam återupptäckt av en antik värld som fullständigt hade glömts bort.

Antika verk hade bevarats och kommenterats i kloster, bysantinska bibliotek och islamiska kunskapsmiljöer. Kontakter med grekiska lärda och översättningar från arabiska hade redan under medeltiden gjort många texter tillgängliga.

Renässansen såg olika ut i olika regioner. I norra Europa kopplades humanismen ofta till utbildning, religiös reform och tryckta böcker.

För vanliga människor var förändringen mindre dramatisk än vad konsthistoriska översikter kan ge intryck av. De flesta fortsatte att arbeta i jordbruk eller hantverk och hade begränsad tillgång till utbildning.

Boktryckarkonsten förändrade Europas offentlighet

Tryckteknik hade utvecklats i Asien långt tidigare. I Europa fick tryck med rörliga metalltyper ett genombrott under mitten av 1400-talet.

Johannes Gutenberg förknippas med den tekniska och kommersiella lösning som gjorde storskalig bokproduktion möjlig i den latinska världen.

Tryckta böcker blev gradvis billigare än handskrivna. Pamfletter, kalendrar, religiösa skrifter, lagar och nyheter kunde spridas snabbare.

Tryckpressen skapade inte automatiskt ett fritt eller upplyst samhälle. Böcker var fortfarande dyra för många. Stater och kyrkor försökte kontrollera vad som fick tryckas.

Men information kunde nu kopieras och distribueras i en omfattning som tidigare varit svår. Författare kunde nå läsare i flera städer och länder.

Trycket bidrog till att standardisera språk och stärka vissa regionala skriftspråk. Det gav myndigheter nya verktyg för administration och propaganda.

Det blev också avgörande för reformationen. Martin Luthers texter kunde spridas snabbt och debatteras över stora geografiska områden.

Osmanska riket var en europeisk stormakt

När osmanerna erövrade Konstantinopel 1453 upphörde det östromerska kejsardömet. Staden blev därefter centrum för ett imperium som omfattade stora delar av sydöstra Europa, Mellanöstern och Nordafrika.

Osmanska riket har ofta framställts enbart som ett yttre hot mot Europa. Det var samtidigt ett europeiskt rike som styrde Balkan under flera hundra år.

Bosnien, Albanien, Bulgarien, Grekland, Serbien, Rumänien och andra områden formades av osmansk förvaltning, beskattning, handel, stadsutveckling och religion.

Muslimer, ortodoxa kristna, judar och andra grupper levde inom imperiet. Religionsgrupper kunde ha egna institutioner och ledare, men de hade inte samma rättigheter eller ställning.

Imperiet konkurrerade med Habsburg, Venedig, Polen-Litauen och Ryssland. Det slöt också allianser med europeiska stater. Frankrike och Osmanska riket kunde samarbeta mot den habsburgska makten.

Krigen på Balkan och i Centraleuropa var viktiga, men relationen bestod också av handel och diplomati.

Osmanska arméer belägrade Wien 1529 och 1683. Det senare nederlaget följdes av territoriella förluster och en lång förändring av maktbalansen.

Imperiet försvann inte snabbt efter 1600-talet. Det fortsatte att vara en betydande politisk aktör fram till första världskriget.

Muslimska samhällen på Balkan, däribland bosniaker och albaner, är inte resultatet av modern invandring. De har djupa historiska rötter i regionen.

Reformationen splittrade den västliga kristenheten

Kritik mot kyrkans rikedom, avlatshandel och makt hade funnits före Martin Luther.

När Luther offentliggjorde sina teser 1517 fick konflikten snabbt större betydelse. Tryckpressen gjorde det möjligt att sprida hans skrifter på både latin och tyska.

Reformationen handlade om teologi men också om makt. Furstar och stadsstyren kunde använda de nya lärorna för att ta kontroll över kyrklig egendom och minska påvens inflytande.

Lutherska kyrkor etablerades i delar av Tyskland och Norden. Reformerta rörelser fick starkt inflytande i Schweiz, Nederländerna, Skottland och delar av Frankrike.

I England bröt Henrik VIII med påven, men den engelska reformationen utvecklades genom en lång serie politiska och religiösa konflikter.

Den katolska kyrkan genomförde egna reformer. Nya ordnar, utbildningssystem och missionsinsatser stärkte katolicismen i flera regioner.

Religionskrig och förföljelse

Reformationen skapade inte den enda orsaken till 1500- och 1600-talens krig. Dynastiska, ekonomiska och territoriella konflikter vävdes samman med religion.

Frankrike drabbades av krig mellan katoliker och hugenotter. Nederländerna gjorde uppror mot den spanska kronan. I de tyska områdena ökade motsättningarna mellan furstar och konfessioner.

Trettioåriga kriget 1618–1648 började i det tysk-romerska riket men utvecklades till en bred europeisk maktkamp. Arméer plundrade landsbygden, sjukdomar spreds och delar av Centraleuropa förlorade en stor andel av sin befolkning.

Westfaliska freden 1648 avslutade stora delar av kriget och bekräftade en politisk och religiös ordning i det tysk-romerska riket.

Freden beskrivs ibland som det exakta födelseögonblicket för den moderna suveräna nationalstaten. Det är en överdrift. Stater, imperier och överlappande rättigheter fortsatte att existera sida vid sida.

Religion formade vardagslivet

Både protestantiska och katolska myndigheter försökte kontrollera människors tro, sexualitet, äktenskap och offentliga beteende.

Läskunnighet kunde främjas genom kravet att människor skulle förstå religiösa texter. Samtidigt användes utbildning och predikan för att stärka lydnad och enhetlighet.

Häxprocesserna nådde sin största omfattning under tidigmodern tid. Tiotusentals människor avrättades, och majoriteten av de anklagade var kvinnor.

Processerna drevs av lokala konflikter, religiösa föreställningar, rädsla och rättssystem som tillät tortyr eller svag bevisning. De visar hur statlig och religiös kontroll kunde riktas särskilt hårt mot socialt utsatta kvinnor.

Staterna blev starkare men Europa förblev splittrat

Mellan 1500- och 1700-talen utvecklade flera europeiska härskare större arméer, effektivare beskattning och mer omfattande byråkratier.

Frankrike byggde en stark centralmakt. Spanien var ett sammansatt monarkiskt och kolonialt imperium. England utvecklade en konfliktfylld maktdelning mellan kung, parlament och domstolar.

Nederländerna blev en republik och handelsmakt. Habsburgarna styrde en stor samling territorier i Centraleuropa. Polen-Litauen var en omfattande men decentraliserad samväldesstat.

Ryssland expanderade över Eurasien och blev ett stort kontinentalt imperium. Osmanska riket förblev en av Europas viktigaste makter.

Begreppet absolutism används ofta för denna tid, särskilt om Frankrike under Ludvig XIV. Även mäktiga kungar var dock beroende av adel, regionala institutioner, kreditgivare och tjänstemän.

Ingen härskare lyckades samla hela Europa. Varje försök till övervälde mötte motallianser.

Det skapade återkommande krig men gjorde också att människor, kapital och kunskap ibland kunde flytta till en konkurrerande stat.

En förföljd religiös grupp kunde söka skydd hos en annan härskare. En uppfinnare eller militär specialist kunde erbjuda sina tjänster till en rival. Köpmän kunde flytta verksamhet när skatter eller regler blev för hårda.

Den politiska splittringen skapade alltså ett system där misslyckanden i ett land inte alltid stoppade utvecklingen i hela Europa. Men samma system gjorde krig till ett nästan permanent inslag.

Den europeiska expansionen över haven

Under 1400-talet började portugisiska sjöfarare etablera rutter längs Afrikas kuster. Målet var bland annat att nå handeln med guld, kryddor och andra asiatiska varor utan att vara beroende av äldre handelsvägar.

År 1492 seglade Christofer Columbus västerut i spansk tjänst och nådde Karibien. Han kom inte till en okänd eller tom värld. Amerika var befolkat av samhällen med egna stater, språk, ekonomier och handelsnätverk.

År 1498 nådde Vasco da Gama Indien sjövägen runt Afrika. Portugisiska flottor började därefter bygga ett nätverk av handelsstationer och militära stödjepunkter.

Spanien erövrade stora områden i Amerika. Erövringarna underlättades av sjukdomar, lokala allianser och konflikter inom de amerikanska rikena.

Europeiska styrkor var ofta få till antalet. De besegrade inte hela kontinenter genom enbart teknisk överlägsenhet. De utnyttjade befintliga motsättningar och fick stöd av lokala grupper som hade egna mål.

Den kolumbianska utväxlingen

Kontakterna över Atlanten förändrade båda sidor.

Potatis, majs, tomater, kakao och andra amerikanska grödor kom till Europa. Potatisen fick med tiden stor betydelse för matförsörjningen och befolkningstillväxten i flera regioner.

Hästar, nötkreatur, vete och andra arter fördes till Amerika.

Den mest förödande förändringen var sjukdomarna. Smittor som smittkoppor spreds till befolkningar som saknade tidigare immunitet och bidrog till katastrofala befolkningsförluster.

Europeisk bosättning, tvångsarbete och krig förstärkte katastrofen. Mark togs från ursprungsbefolkningar, och hela samhällen förstördes eller omformades.

Det är därför missvisande att beskriva expansionen som att européerna upptäckte världen. De upprättade nya förbindelser, men gjorde det ofta genom erövring och tvång.

Kolonier, silver och globala handelsnätverk

Stora mängder silver utvanns i de spanska kolonierna, särskilt i Potosí i dagens Bolivia och i Mexiko.

Gruvdriften byggde på mycket hårt och ofta tvingat arbete. Silvret transporterades till Europa men fortsatte också vidare till Asien.

Europeiska handelsmän behövde asiatiska varor som siden, kryddor, porslin och bomullstextilier. Kina och Indien var under tidigmodern tid stora tillverknings- och handelscentrum.

Europa dominerade alltså inte världsekonomin redan omkring 1500. Europeiska stater försökte snarare få tillgång till äldre och ofta rikare asiatiska marknader.

Det amerikanska silvret blev ett sätt att betala för asiatiska varor. Det visar hur Europas utveckling var beroende av resurser och produktion i andra världsdelar.

På 1600-talet blev Nederländerna en ledande handels- och sjömakt. Amsterdam utvecklades till ett viktigt centrum för banker, börshandel och sjöförsäkringar.

Nederländska och brittiska handelskompanier fick rätt att föra krig, sluta avtal och styra territorier. De var privata företag men fungerade ofta som koloniala stater.

Frankrike byggde också ett stort imperium. De europeiska makterna konkurrerade i Amerika, Afrika och Asien, samtidigt som de fortsatte att kriga i Europa.

Den transatlantiska slavhandeln

Från 1500-talet växte ett enormt handelssystem fram där afrikanska män, kvinnor och barn tillfångatogs och fördes över Atlanten.

Omkring tolv miljoner människor transporterades i den transatlantiska slavhandeln. Många fler dog under tillfångatagandet, marscherna till kusten eller fångenskapen före överfarten.

Europeiska handelsmän och stater organiserade, finansierade och skyddade en stor del av handeln. Afrikanska härskare och mellanhänder deltog också i försäljningen, men det var efterfrågan från de europeiska koloniala ekonomierna som drev systemets enorma omfattning.

Förslavade människor arbetade på plantager som producerade socker, kaffe, tobak och bomull. Varorna blev centrala i den europeiska konsumtionen.

Slaveriet var inte ett tillfälligt missbruk i marginalen av Europas ekonomiska uppgång. Det var en del av de handels- och produktionssystem som skapade rikedomar för köpmän, plantageägare, hamnstäder och stater.

Det betyder inte att slavhandeln ensam skapade Europas industrialisering. Men koloniala råvaror, marknader, sjöfart och vinster var viktiga delar av den globala ekonomi där industrialiseringen ägde rum.

Kvinnor utsattes för både hårt arbete och sexuellt våld. De spelade också centrala roller i familjer, motstånd och uppror.

Förslavade människor var inte passiva offer. De rymde, saboterade produktionen, bevarade kulturer och organiserade uppror. Den haitiska revolutionen blev det mest framgångsrika exemplet.

Vetenskapliga revolutionen byggde på globala nätverk

Från 1500-talet förändrades europeisk astronomi, fysik, anatomi och naturforskning.

Nikolaus Copernicus utvecklade en modell där jorden rörde sig runt solen. Galileo Galilei använde teleskopet för nya observationer. Isaac Newton formulerade lagar för rörelse och gravitation.

Dessa personer var viktiga, men vetenskapen utvecklades inte genom några få ensamma genier.

Universitet, hov, tryckerier, hantverkare, sjöfarare och vetenskapliga sällskap skapade miljöer där kunskap kunde prövas och spridas.

Europeiska forskare byggde vidare på grekiska, islamiska, indiska och andra kunskapstraditioner. Navigationsinstrument, kartor, växter och observationer kom från globala handels- och kolonialnätverk.

Människor i kolonierna samlade och förmedlade ofta information som europeiska forskare senare presenterade under egna namn.

Staterna finansierade astronomi, kartläggning och matematik eftersom kunskapen kunde användas för navigation, beskattning och krig.

Statskonkurrensen skapade därför starka incitament för teknisk utveckling. Härskare som inte satsade på vapen, fartyg och administration riskerade att förlora mot sina grannar.

Vetenskapen blev en källa till kunskap men också ett verktyg för imperier. Kartor, mätningar och kategoriseringar användes för att kontrollera mark och människor.

Upplysningen och dess motsättningar

Under 1600- och 1700-talen utvecklade europeiska tänkare idéer om förnuft, rättigheter, religionsfrihet och samhällskontrakt.

De kritiserade kungligt envälde, kyrklig makt och ärvda privilegier. Kaféer, salonger, tidningar och böcker skapade nya offentliga miljöer.

Upplysningen var inte en enad rörelse. Tänkare hade olika syn på religion, demokrati, ekonomi och imperier.

Många försvarade politiska rättigheter för vissa män men uteslöt kvinnor, fattiga, slavar och koloniserade folk.

Europeiska stater talade om civilisation och förnuft samtidigt som de drev slavhandel och kolonial expansion. Vetenskap användes också för att skapa rasliga hierarkier.

Det fanns samtidigt människor som använde upplysningens idéer mot dessa motsägelser. Kvinnor krävde utbildning och politiska rättigheter. Slaverimotståndare angrep människohandeln. Koloniserade människor använde rättighetsspråket för att kräva frihet.

Upplysningen gav alltså inte Europa en färdig demokratisk modell. Den skapade politiska verktyg som kunde användas både för befrielse och för maktutövning.

Revolutionerna förändrade synen på staten

De brittiska koloniernas uppror i Nordamerika ledde 1776 till USA:s självständighetsförklaring.

Den amerikanska revolutionen visade att ett kolonialt område kunde bryta sig loss och skapa en republik. Samtidigt behöll den nya staten slaveriet och begränsade rösträtten.

Den franska revolutionen 1789 fick ännu större direkt betydelse för Europa.

Den gamla ordningens privilegier angreps. Människor förklarades vara medborgare i stället för undersåtar. Nationen, inte kungen, skulle vara den yttersta källan till politisk makt.

Revolutionen avskaffade flera feodala rättigheter och förändrade lagar, skatter och egendom.

Kvinnor deltog i demonstrationer, politiska klubbar och försörjningskamp. Trots detta uteslöts de från fullt medborgarskap.

Revolutionen radikaliserades och följdes av terror, inbördeskrig och krig mot andra europeiska stater. Den visade både möjligheterna och farorna i masspolitiken.

Den haitiska revolutionen

I den franska kolonin Saint-Domingue gjorde förslavade människor uppror 1791.

De besegrade franska, brittiska och spanska styrkor och skapade den självständiga staten Haiti 1804.

Revolutionen utmanade hela den europeiska koloniala ordningen. Förslavade människor tog upp de franska rättighetsidéerna och drog en mer radikal slutsats än många europeiska revolutionärer: rättigheter måste även gälla dem som hölls som egendom.

Haiti isolerades och tvingades senare betala enorma ersättningar till Frankrike. Europas kolonialmakter fruktade att revolutionen skulle inspirera fler uppror.

Den haitiska historien visar att Europas idéer inte bara spreds ut i världen. Människor utanför Europa förändrade idéernas innebörd och tvingade europeiska stater att möta sina egna motsägelser.

Napoleon spred reformer genom erövring

Napoleon Bonaparte tog makten i Frankrike efter revolutionens mest instabila period och krönte sig till kejsare 1804.

Hans arméer besegrade flera europeiska stormakter och omformade kontinentens politiska karta.

Napoleons styre spred delar av revolutionens lagstiftning. Feodala privilegier avskaffades i vissa områden. Förvaltning och lagar standardiserades.

Samtidigt var Napoleon en imperial härskare. Krigen krävde massrekrytering, skatter och beslag av resurser. Miljontals människor dog i strider, sjukdomar och försörjningskriser.

Det franska herraväldet skapade motstånd och bidrog till att stärka nationalistiska rörelser i Spanien, Tyskland, Italien och andra regioner.

Napoleons invasion av Ryssland 1812 blev ett katastrofalt nederlag. År 1815 besegrades han slutligt vid Waterloo.

Wienkongressen försökte återställa en stabil maktbalans. De gamla dynastierna återkom på flera håll, men revolutionens idéer kunde inte göras ogjorda.

Medborgarskap, nation, rättslig jämlikhet och massarméer hade blivit permanenta delar av Europas politik.

Nationalismen skapade både frihet och förtryck

I början av 1800-talet levde många européer i imperier och sammansatta monarkier. Dagens nationalstater fanns ännu inte i sina moderna former.

Nationalismen hävdade att människor som delade språk, kultur eller historia borde bilda en politisk gemenskap.

Det kunde vara en kraft mot utländskt eller dynastiskt herravälde. Greker gjorde uppror mot Osmanska riket. Polacker försökte återupprätta en stat efter Polens delningar. Italienare och tyskar arbetade för nationell enhet.

Men nationalismen kunde också kräva att människor skulle anpassa sig till ett dominerande språk och en officiell kultur.

Stater använde skolor, värnplikt, historieböcker och offentliga ceremonier för att skapa nationella medborgare.

Minoritetsspråk och lokala identiteter kunde försvagas. Judar, romer, muslimer och andra grupper kunde betraktas som främmande även när de hade bott i regionen i generationer.

Nationalismen skapade inte bara länder. Den skapade också nya frågor om vem som egentligen tillhörde landet.

Liberalism, konservatism och socialism

Efter den franska revolutionen konkurrerade flera politiska idéer om Europas framtid.

Konservativa ville skydda monarki, kyrka, egendom och social ordning. De var inte alltid motståndare till all förändring, men fruktade revolution och masspolitik.

Liberaler krävde konstitutioner, rättssäkerhet, näringsfrihet och politisk representation. Många tidiga liberaler ville dock begränsa rösträtten till män med egendom.

Socialister kritiserade de ekonomiska skillnader som skapades av kapitalism och industrialisering. De föreslog olika former av gemensamt ägande, kooperation eller arbetarstyre.

Karl Marx och Friedrich Engels analyserade historien som en kamp mellan samhällsklasser. De menade att industrikapitalismen skapade en arbetarklass som kunde störta systemet.

Anarkister ville avskaffa både kapitalistiskt ägande och den centraliserade staten. Kristna sociala rörelser försökte lösa arbetarnas problem genom reformer och religiös gemenskap.

Dessa idéer utvecklades inte i isolering. De växte ur konkreta konflikter om matpriser, arbetsvillkor, jord, skatter och politisk makt.

Revolutionerna 1848

År 1848 bröt revolutioner ut i Frankrike, de tyska och italienska områdena, Habsburgska riket och flera andra delar av Europa.

Revolutionärerna krävde olika saker: konstitutioner, nationellt självbestämmande, pressfrihet, sociala reformer och rösträtt.

I Paris störtades monarkin. I Wien flydde den mäktige statsmannen Metternich. I Budapest krävde ungerska nationalister större självständighet. I de tyska staterna försökte Frankfurtparlamentet skapa en enad konstitutionell nation.

De flesta revolutionerna besegrades eller splittrades. Arméer och konservativa regeringar återtog kontrollen.

Det betyder inte att 1848 saknade betydelse. Livegenskap avskaffades i stora delar av Habsburgska riket. Nationalism och liberalism blev starkare. Härskare förstod att de behövde modernisera sina stater.

Revolutionernas misslyckanden visade samtidigt att nationella och sociala mål kunde krocka. Medelklassens liberaler och arbetare hade inte alltid samma intressen. Olika nationaliteter kunde kräva samma territorier.

De problemen skulle återkomma under hela Europas moderna historia.

Industrialiseringen började i Storbritannien

Industrialiseringen var inte en enda uppfinning och inte en förändring som samtidigt omfattade hela Europa.

Den började få verkligt genomslag i Storbritannien under senare delen av 1700-talet. Textilproduktion, kolbrytning, järnframställning och ångkraft förändrade hur varor producerades.

Maskiner gjorde det möjligt att koncentrera arbete till större fabriker. Ångmaskinen gjorde produktionen mindre beroende av rinnande vatten och muskelkraft.

Järnvägar sänkte transportkostnaderna och band samman marknader. Ångfartyg, telegraf och senare elektricitet ökade hastigheten i både handel och kommunikation.

Varför industrialiserades Storbritannien först?

Det finns ingen enskild förklaring.

Storbritannien hade stora och relativt lättillgängliga kolfyndigheter nära flera befolknings- och produktionscentrum. Kol gav tillgång till en energimängd som den äldre ekonomin inte kunde få ur ved, vind och vatten.

Lönerna var relativt höga i vissa brittiska branscher, medan energi kunde vara billig. Det gjorde det ekonomiskt attraktivt att utveckla maskiner som sparade arbete.

Landet hade omfattande handel, fungerande kreditmarknader och en stat som kunde låna stora belopp. Flottan skyddade handelsvägar och kolonier.

Hantverkare, ingenjörer och företagare hade praktisk kunskap som gjorde det möjligt att förbättra maskiner steg för steg.

Jordbrukets produktivitet ökade och frigjorde arbetskraft. Växande städer skapade efterfrågan på varor.

Det brittiska imperiet och den atlantiska ekonomin gav tillgång till råvaror och marknader. Bomullsindustrin var beroende av bomull som i stor utsträckning producerades av förslavade människor i Amerika.

Ingen av dessa faktorer räcker ensam. Storbritanniens försprång byggde på en ovanlig kombination av energi, kapital, kunskap, statsmakt, handel och imperium.

Industrialiseringen spreds ojämnt

Belgien blev tidigt industrialiserat. Frankrike utvecklade en stor industri men behöll länge fler småföretag och jordbrukare.

De tyska staterna industrialiserades snabbt under 1800-talet, särskilt efter att järnvägar och en gemensam marknad hade utvecklats.

Norditalien, Böhmen, delar av Norden och andra områden byggde också betydande industrisystem.

Södra och östra Europa industrialiserades senare och mer ojämnt. Stora landsbygdsbefolkningar och svagare infrastruktur bromsade utvecklingen.

Ryssland byggde stora industrier och järnvägar under slutet av 1800-talet, men majoriteten av befolkningen var fortfarande bönder.

Europa blev därför inte rikt vid ett enda tillfälle. Vissa regioner drog ifrån tidigt, medan andra länge förblev fattiga och jordbruksdominerade.

Fabrikerna förändrade arbetet och städerna

Industrialiseringen innebar att fler människor arbetade för lön i fabriker, gruvor och transportföretag.

Arbetsdagen kunde vara mycket lång. Maskinerna styrde tempot. Olyckor var vanliga och skyddslagstiftningen svag.

Kvinnor och barn arbetade i textilfabriker, gruvor, hushåll och jordbruk. Kvinnor hade alltid arbetat, men industrin förändrade arbetsplatserna och relationen mellan hem och produktion.

Mäns löner betraktades ofta som familjens huvudsakliga inkomst, även när kvinnors och barns arbete var nödvändigt för att hushållet skulle överleva.

Städerna växte snabbt. Bostäder byggdes i hög takt men saknade ofta rent vatten, avlopp och ventilation.

Kolera, tuberkulos och andra sjukdomar spreds i trånga bostadsområden. Den tidiga industrialiseringen kunde därför öka produktionen utan att omedelbart förbättra hälsan för alla.

På längre sikt skapade högre produktivitet större ekonomiska resurser. Kommuner och stater investerade i vattenledningar, avlopp, sjukvård och skolor.

Livslängden ökade gradvis, men förbättringarna kom genom en kombination av bättre mat, sanitet, vaccinationer, medicin och offentliga åtgärder.

Arbetarrörelsen och den politiska demokratin

Industrisamhällets arbetare började organisera sig i fackföreningar, kooperationer och politiska partier.

De krävde högre löner, kortare arbetsdagar, säkrare arbetsplatser och politisk representation.

Strejker och demonstrationer kunde mötas av polis eller militär. Fackliga organisationer förbjöds periodvis i flera länder.

Socialistiska partier växte under slutet av 1800-talet. Vissa arbetade för revolution, andra för gradvisa reformer genom parlamenten.

Rörelsen bidrog till att göra frågor om arbetslöshet, sjukdom, pensioner och bostäder till politiska samhällsproblem i stället för privata misslyckanden.

Konservativa regeringar kunde också införa socialförsäkringar för att minska stödet för revolutionära rörelser. Tyskland under Otto von Bismarck blev ett tidigt exempel.

Rösträtten utvidgades gradvis. Utvecklingen var inte rak. Många länder kombinerade val med kungamakt, begränsad rösträtt eller auktoritära institutioner.

Kvinnor organiserade sig för rätt till utbildning, egendom, yrken, skilsmässa och politiskt deltagande.

Rösträtten blev en viktig seger, men kvinnors historia kan inte reduceras till den. Kvinnor hade i århundraden arbetat, organiserat hushåll, deltagit i marknader och gjort motstånd mot makt.

När den formella rösträtten infördes kvarstod stora ekonomiska, juridiska och sociala skillnader.

Massamhället växte fram

Under 1800-talets senare del blev skolan, tidningarna, järnvägen och värnplikten centrala institutioner.

Allmänna skolsystem ökade läskunnigheten. Staterna använde samtidigt skolan för att lära ut ett standardspråk och en nationell historia.

Tidningar och billiga böcker skapade större offentligheter. Politiska partier började organisera hundratusentals eller miljontals väljare.

Järnvägar gjorde det möjligt för människor att flytta snabbare. Miljontals européer lämnade landsbygden för städer eller emigrerade till Amerika, Australien och andra områden.

Europa var under 1800-talet en stor utvandringsregion. Fattigdom, brist på jord, religiös diskriminering och politiskt förtryck drev människor bort.

Judiska familjer flydde bland annat pogromer och diskriminering i det ryska imperiet. Irländare emigrerade efter hungersnöden. Italienare, skandinaver, tyskar, polacker och andra sökte arbete och mark i nya länder.

Migration var alltså inte något som började när människor efter andra världskriget kom till Europa. Europeiska samhällen hade i århundraden formats av människor som flyttade både inom och ut från kontinenten.

Nationalstaterna ersatte inte imperierna

Italien enades huvudsakligen under 1850- och 1860-talen. Det nya kungariket bestod av regioner med stora språkliga, ekonomiska och kulturella skillnader.

Tyskland enades 1871 under preussisk ledning efter krig mot Danmark, Österrike och Frankrike.

De nya nationalstaterna förändrade Europas maktbalans, men imperierna förblev centrala.

Habsburgska riket ombildades 1867 till Österrike-Ungern och omfattade tyskar, ungrare, tjecker, slovaker, polacker, ukrainare, kroater, serber, rumäner, italienare och andra grupper.

Osmanska riket styrde fortfarande stora områden. Ryssland var ett enormt flerspråkigt imperium. Storbritannien och Frankrike byggde ut sina utomeuropeiska kolonier.

Nationalism kunde hota imperierna, men de nationella rörelserna var själva ofta oense om gränser. Flera folk kunde göra anspråk på samma städer och landskap.

Dagens europeiska gränser är därför inte resultatet av att naturliga nationer till slut hittade sina rätta territorier. De skapades genom konflikter, kompromisser, folkförflyttningar och krig.

Imperialismen och Europas globala höjdpunkt

Under 1800-talets senare del ökade de europeiska staternas koloniala expansion kraftigt.

Storbritannien kontrollerade ett världsomspännande imperium. Frankrike byggde stora kolonier i Afrika och Asien. Nederländerna styrde Indonesien. Belgien tog kontroll över Kongo.

Tyskland och Italien anslöt sig senare till den koloniala kapplöpningen. Portugal och Spanien behöll delar av sina äldre imperier. Ryssland expanderade över land i Kaukasus, Centralasien och Sibirien.

Industrialiseringen gav europeiska stater bättre vapen, ångfartyg, järnvägar och telegraf. Medicinska framsteg gjorde det lättare för europeiska arméer och tjänstemän att verka i tropiska områden.

Men erövringarna byggde också på lokala allianser, splittring och redan existerande konflikter. Europeiska styrkor var ofta beroende av afrikanska och asiatiska soldater.

Varför byggde Europa imperier?

Ekonomiska intressen var viktiga. Företag och stater sökte råvaror, marknader och investeringar.

Strategiska intressen spelade också stor roll. Hamnar, kanaler och sjövägar kunde avgöra en stats militära styrka.

Imperier gav prestige i konkurrensen mellan europeiska makter. Politiker kunde använda koloniala erövringar för att stärka sin ställning hemma.

Missionärer ville sprida kristendom. Forskare och upptäcktsresande samlade kunskap som kunde användas av kolonialmakterna.

Rasistiska idéer legitimerade expansionen. Européerna framställdes som mer utvecklade och därför berättigade att styra andra.

Kolonialismen skapade vägar, järnvägar och administrativa system, men de byggdes främst för imperiernas behov. Mark togs, arbete tvingades fram och lokala ekonomier anpassades till export.

Koloniserade människor gjorde motstånd genom krig, strejker, flykt, förhandlingar och politisk organisering.

När var Europa som mäktigast?

Europas globala makt var sannolikt som störst under perioden omkring 1870–1914.

Europeiska stater kontrollerade då direkt eller indirekt stora delar av världen. London var ett globalt finanscentrum. Europeiska flottor dominerade haven, och industrin gav ett militärt försprång.

Men Europa var inte en enad makt. Det var en grupp konkurrerande imperier.

Samma kapacitet som gjorde expansionen möjlig riktades mot andra europeiska stater. Kapprustningen, imperial rivalitet och nationalismen byggde gradvis upp den konflikt som skulle förstöra kontinentens övermakt.

Romernas historia i Europa

Romska grupper har sitt äldre ursprung i norra Indien och kom till Europa genom flera migrationsvägar under medeltiden.

De bosatte sig i olika delar av Balkan, Centraleuropa och Västeuropa. Vissa arbetade med metallhantverk, hästar, handel, musik, jordbruk eller andra yrken. En del levde rörligt, andra var bofasta.

Europeiska myndigheter beskrev ofta romer som främmande och opålitliga. Lagar begränsade deras rätt att resa, arbeta eller bosätta sig.

I de rumänska furstendömena hölls många romer som slavar i århundraden. Slaveriet avskaffades först under 1800-talet.

I Västeuropa förekom utvisningar, tvångsassimilering och försök att ta barn från romska familjer.

Romerna bildade aldrig en homogen grupp. Språk, religion, försörjning och erfarenheter skilde sig mellan olika samhällen.

Under nazismen utsattes romer för raslagar, deportationer, tvångsarbete och massmord. Hundratusentals dödades, men de exakta uppskattningarna varierar.

Efter andra världskriget fortsatte diskrimineringen. Många romer nekades länge erkännande som offer för nazistiskt folkmord.

Romska samhällen är en del av Europas historia, inte en tillfällig grupp utanför den.

Första världskriget hade flera orsaker

Den 28 juni 1914 mördades den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo av Gavrilo Princip, en bosnienserbisk nationalist.

Mordet utlöste den så kallade julikrisen. Österrike-Ungern ställde hårda krav på Serbien och fick stöd av Tyskland. Ryssland stödde Serbien. Frankrike var allierat med Ryssland, medan Storbritannien drogs in efter Tysklands angrepp genom Belgien.

Mordet var den utlösande händelsen, men förklarar inte varför krisen blev ett världskrig.

De europeiska stormakterna hade byggt stora arméer och flottor. Allianssystemen skapade rädsla för att ett lokalt krig skulle förändra hela maktbalansen.

Nationalismen gjorde konflikterna på Balkan särskilt farliga. Osmanska rikets tillbakagång hade lämnat konkurrerande territoriella anspråk.

Tyskland fruktade att Rysslands militära och industriella styrka skulle växa. Frankrike ville säkra sin position mot Tyskland. Storbritannien oroade sig för den tyska flottan.

Imperierna konkurrerade också globalt. Men kriget var inte en automatisk följd av abstrakta system. Regeringar, kejsare, diplomater och generaler fattade konkreta beslut som gjorde eskaleringen möjlig.

Det går därför inte att reducera kriget till en enda skyldig nation eller ett enda attentat. Ansvar och handlingsutrymme var ojämnt fördelade, men flera stater bidrog till katastrofen.

Ett globalt och industriellt krig

Första världskriget var inte bara ett europeiskt skyttegravskrig.

Miljontals soldater kämpade på västfronten och östfronten, i Italien, på Balkan, i Mellanöstern, i Afrika och till sjöss.

De europeiska imperierna använde soldater och arbetare från sina kolonier. Indier, nordafrikaner, västafrikaner, karibier, kanadensare, australier och många andra deltog.

Industrialiseringen gjorde kriget mer omfattande. Artilleri, maskingevär, järnvägar, taggtråd, giftgas, ubåtar och flygplan ökade dödligheten.

Hela ekonomier ställdes om för krigsproduktion. Civila drabbades av blockader, matbrist, bombningar och tvångsförflyttningar.

Kvinnor tog över fler arbeten inom industri, transporter och jordbruk. Det förändrade synen på kvinnors kapacitet, även om många förväntades lämna arbetena när soldaterna återvände.

I Osmanska riket utsattes armenier för deportationer och massdöd. Folkmordet på armenier blev en del av imperiets våldsamma upplösning.

När kriget slutade 1918 hade flera imperier störtats eller försvagats. Det ryska, tyska, habsburgska och osmanska riket föll.

Nya stater skapades, däribland Polen, Tjeckoslovakien, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Kungariket av serber, kroater och slovener.

Gränserna följde inte tydliga befolkningslinjer. Miljontals människor blev minoriteter i de nya staterna.

Kriget löste därför inte nationalismens problem. Det skapade en ny politisk karta med nya konflikter.

Den ryska revolutionen

Ryssland gick in i första världskriget som ett stort men socialt och politiskt instabilt imperium.

Majoriteten av befolkningen var bönder. Industristäderna hade vuxit snabbt, och arbetarna levde ofta under hårda villkor.

Kriget skapade enorma förluster, matbrist och sammanbrott i transportsystemet.

I februari 1917 störtades tsar Nikolaj II. En provisorisk regering tog över men fortsatte kriget.

Samtidigt organiserade arbetare och soldater egna råd, sovjeter. Bolsjevikerna under Vladimir Lenin krävde fred, jord och makt åt sovjeterna.

I oktober tog bolsjevikerna kontroll över regeringen. Maktskiftet följdes av ett brutalt inbördeskrig mellan den röda sidan och flera motståndare.

Kriget präglades av terror, svält, epidemier och utländsk intervention. Bolsjevikerna segrade och Sovjetunionen bildades 1922.

Den nya staten avskaffade den gamla aristokratin och tog kontroll över ekonomin. Den byggde ut utbildning och gav kvinnor vissa juridiska rättigheter.

Samtidigt skapades ett enpartisystem där politiska motståndare förbjöds eller förföljdes.

Den ryska revolutionen förändrade hela Europas politik. Kommunister såg Sovjetunionen som början på ett nytt samhälle. Konservativa, liberaler och fascister såg staten som ett hot.

Rädslan för revolution kom att påverka både sociala reformer och stödet för auktoritära rörelser.

Mellankrigstidens instabila demokratier

Efter första världskriget infördes demokratiska författningar i flera länder. Rösträtten utvidgades, ofta även till kvinnor.

Men de nya demokratierna var sårbara. Krigsskulder, inflation, arbetslöshet och territoriella konflikter försvagade förtroendet.

Versaillesfreden lade ett stort ansvar på Tyskland och krävde skadestånd. Fördraget blev en symbol för nationell förödmjukelse.

Det betyder inte att Versailles automatiskt skapade nazismen. Den tyska demokratin hade också möjligheter att stabiliseras, särskilt under mitten av 1920-talet.

Den globala depressionen efter 1929 blev en betydligt mer direkt kris. Banker kollapsade, arbetslösheten steg och regeringar förlorade legitimitet.

Flera europeiska demokratier ersattes av auktoritära regimer.

Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 och skapade den första fascistiska diktaturen.

I Ungern, Polen, Portugal, Rumänien och andra länder utvecklades olika former av auktoritärt styre.

I Spanien ledde politisk polarisering och ett militärt uppror till inbördeskrig 1936–1939. General Francisco Franco segrade och styrde som diktator.

Demokratins kris var alltså europeisk, men utvecklingen var inte densamma överallt. Storbritannien, Frankrike, de nordiska länderna och flera mindre stater behöll parlamentariska system.

Nazismen och den tyska diktaturen

Adolf Hitler och nazistpartiet kombinerade extrem nationalism, antisemitism, antikommunism, rasism och löften om nationell återfödelse.

Nazisterna blev det största partiet men vann aldrig en majoritet i ett fritt nationellt val.

Hitler utsågs till rikskansler i januari 1933 efter att konservativa politiker och eliter trodde att de kunde använda och kontrollera honom.

Nazisterna utnyttjade snabbt statens institutioner. Politiska motståndare fängslades, fackföreningar upplöstes och andra partier förbjöds.

Demokratin avskaffades genom en kombination av lagstiftning, hot, propaganda och våld.

Judar uteslöts gradvis ur samhällslivet. Nürnberglagarna 1935 fråntog dem centrala medborgerliga rättigheter.

Nazisterna förföljde också romer, personer med funktionsnedsättningar, homosexuella, politiska motståndare och andra grupper.

Regimen rustade upp och bröt mot fredsavtalen. Österrike införlivades 1938. Delar av Tjeckoslovakien överlämnades till Tyskland efter Münchenöverenskommelsen.

Eftergifterna stoppade inte expansionen. De gav Hitler bättre förutsättningar för nästa steg.

Andra världskriget började med delningen av Polen

I augusti 1939 slöt Nazityskland och Sovjetunionen en icke-angreppspakt. Ett hemligt tillägg delade upp delar av Östeuropa i intressesfärer.

Tyskland anföll Polen den 1 september. Sovjetunionen gick in från öster senare samma månad.

Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Det andra världskriget hade börjat i Europa.

Tyskland besegrade Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Storbritannien stod emot flyganfallen och fortsatte kriget.

År 1941 angrep Tyskland Sovjetunionen. Kriget i öster blev extremt brutalt och ideologiskt.

Nazisterna såg stora delar av den slaviska befolkningen som underlägsen och ville erövra mark för tysk bosättning. Miljontals sovjetiska krigsfångar och civila dog genom avrättningar, svält och tvångsarbete.

Östfronten blev den största och blodigaste delen av kriget i Europa. Sovjetunionen bar en mycket stor del av kampen mot den tyska krigsmakten.

Samtidigt stred brittiska och allierade styrkor i Nordafrika, Italien, på haven och i luften. USA gick in i kriget efter Japans angrepp mot Pearl Harbor.

Landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 öppnade en stor västlig front. Hurbra har en separat guide om D-dagens stränder i Normandie, men landstigningen måste förstås som en del av ett betydligt större globalt krig.

Förintelsen

Förintelsen var Nazitysklands och dess allierades systematiska förföljelse och mord på Europas judar.

Omkring sex miljoner judar dödades.

Förföljelsen byggde på en lång europeisk historia av antisemitism, men folkmordet var samtidigt ett särskilt modernt och statligt organiserat projekt.

Judar registrerades, fråntogs rättigheter, spärrades in i getton, deporterades och mördades.

Efter invasionen av Sovjetunionen genomförde särskilda insatsgrupper masskjutningar på ockuperat territorium. Lokala myndigheter, poliser och medhjälpare deltog på flera håll.

Nazisterna byggde förintelseläger där människor mördades i industriell skala. Auschwitz-Birkenau blev det största.

Förintelsen genomfördes inte enbart av ett fåtal ledare. Den krävde tjänstemän, järnvägar, företag, polis, militär och samarbete eller passivitet i de ockuperade samhällena.

Samtidigt fanns motstånd. Judar gjorde uppror i getton och läger, deltog i partisanrörelser och försökte rädda familjer och dokumentera brotten.

Enskilda personer och nätverk hjälpte judar att gömma sig eller fly. Men räddningsinsatserna var för få för att stoppa folkmordet.

Andra förföljda grupper

Nazisterna mördade även romer i ett folkmord vars exakta omfattning är svårare att fastställa.

Personer med funktionsnedsättningar dödades inom det så kallade eutanasiprogrammet. Sovjetiska krigsfångar utsattes för massvält och avrättningar.

Polacker och andra slaviska befolkningar drabbades av massmord, deportationer och tvångsarbete. Homosexuella män, Jehovas vittnen och politiska motståndare förföljdes.

Gruppernas erfarenheter ska inte blandas ihop eller beskrivas som identiska. Förintelsen hade som mål att utrota alla judar som nazisterna kunde nå.

Kriget förstörde Europas globala övermakt

Andra världskriget dödade tiotals miljoner människor. Städer, industrier och transportnät förstördes.

Miljontals människor befann sig på flykt. Gränser flyttades och befolkningar fördrevs.

Polens gränser sköts västerut. Sovjetunionen behöll områden som hade tillhört Polen och de baltiska staterna. Miljontals tyskar fördrevs från Central- och Östeuropa.

Europa hade varit centrum för flera globala imperier. Efter 1945 var kontinenten militärt och ekonomiskt beroende av två makter med centrum utanför den traditionella europeiska maktkärnan: USA och Sovjetunionen.

Storbritannien och Frankrike behöll kolonier och kärnvapen, men deras relativa styrka hade minskat.

Kriget förstörde inte bara materiella resurser. Det skadade Europas anspråk på att styra andra folk i civilisationens namn.

Koloniserade soldater hade deltagit i kriget. Självständighetsrörelser kunde nu peka på Europas våld och försvagning.

Avkoloniseringen blev en av efterkrigstidens största globala förändringar.

Europa delades av järnridån

Efter 1945 tog Sovjetunionen kontroll över eller dominerade stora delar av Central- och Östeuropa.

Kommunistiska regeringar etablerades i Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Jugoslavien blev kommunistiskt men bröt senare med Stalin.

I väst stärkte USA ekonomiskt och militärt samarbete med de västeuropeiska staterna.

Marshallplanen gav ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden. Programmet bidrog till investeringar och handel men hade också ett tydligt politiskt syfte: att stabilisera Västeuropa och begränsa kommunismens inflytande.

Nato bildades 1949. Västtyskland anslöt sig 1955, vilket följdes av att Sovjetunionen och dess allierade skapade Warszawapakten.

Tyskland delades i Västtyskland och Östtyskland. Berlin blev den tydligaste symbolen för Europas delning.

Kalla kriget var en global konflikt, men Europa var en av dess viktigaste fronter. Kärnvapen gjorde ett nytt stormaktskrig potentiellt förödande.

Östblockets samhällen

Kommuniststaterna genomförde omfattande industrialisering och byggde ut utbildning, sjukvård och sociala trygghetssystem.

Kvinnors lönearbete ökade, och staten erbjöd ofta barnomsorg och utbildning. Samtidigt kvarstod en stor del av det obetalda arbetet i hemmen.

Ekonomin styrdes genom statlig planering. Arbetslösheten var låg eller officiellt obefintlig, men produktionen kunde vara ineffektiv och utbudet av konsumtionsvaror begränsat.

Det politiska systemet byggde på kommunistpartiets makt. Opposition, oberoende medier och fria val saknades.

Uppror och reformförsök slogs ned. Sovjetiska styrkor ingrep i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Östeuropas historia efter 1945 var ändå inte identisk i varje land. Jugoslavien följde en mer självständig väg. Albanien isolerade sig. Polen präglades av en stark katolsk kyrka och återkommande arbetarprotester.

Västeuropas återuppbyggnad och välfärd

Västeuropa upplevde under efterkrigstidens första årtionden snabb ekonomisk tillväxt.

Industrin moderniserades, handeln ökade och levnadsstandarden steg. Fler människor fick råd med bil, kylskåp, television och semester.

Bostadsbyggandet minskade trångboddheten. Vatten, avlopp och centralvärme blev vanligare.

Skolsystemen byggdes ut och fler ungdomar fortsatte till högre utbildning.

Välfärdsstaterna såg olika ut. De nordiska länderna utvecklade breda skattefinansierade system. Tyskland, Frankrike och flera andra länder byggde mer på socialförsäkringar kopplade till arbete.

Storbritannien skapade en nationell sjukvård och omfattande sociala trygghetssystem.

Sydeuropa hade svagare välfärdssystem och styrdes länge av diktaturer. Portugal, Spanien och Grekland demokratiserades först under 1970-talet.

Välfärdsstaten minskade flera former av fattigdom och osäkerhet. Den avskaffade inte klasskillnader eller könsskillnader.

Kvinnor fick större tillgång till utbildning och lönearbete. Familjelagar, abortlagar och rätt till skilsmässa förändrades gradvis.

Massmedier och konsumtion skapade mer likartade vardagsvanor över nationsgränserna. Samtidigt bevarades stora regionala skillnader.

Varför blev det ingen ny stormaktskonflikt i Västeuropa?

Den europeiska integrationen får ofta hela äran för freden efter 1945. Den var viktig, men förklaringen är större.

Tyskland och Italien hade besegrats och deras politiska system förändrats. Demokratier byggdes under starkt internationellt tryck.

USA hade militär närvaro i Västeuropa och skapade ett säkerhetssystem genom Nato.

Sovjetunionens makt och kärnvapnen gjorde ett nytt krig mellan de västeuropeiska staterna både mindre sannolikt och mindre relevant. Det stora säkerhetshotet uppfattades komma från öst.

Den ekonomiska tillväxten gjorde politiska kompromisser lättare. Välfärdsstater och starka fackföreningar minskade vissa sociala konflikter.

Frankrike och Västtyskland byggde ett tätare politiskt samarbete. Genom att föra kol- och stålproduktionen under gemensam kontroll blev centrala krigsresurser en del av ett gemensamt system.

Den europeiska integrationen institutionaliserade samarbetet och gjorde konflikter mer hanterbara.

Freden skapades alltså inte av en ensam organisation. Den byggde på en kombination av amerikanskt skydd, sovjetiskt hot, kärnvapenavskräckning, demokratisering, ekonomisk tillväxt och europeiska institutioner.

Dessutom blev inte hela Europa fredligt. Inbördeskrig, kolonialkrig, Nordirland, Sovjetunionens ingripanden, Jugoslavien och Ukraina visar gränserna för berättelsen om den långa europeiska freden.

Avkoloniseringen förändrade både världen och Europa

Efter andra världskriget växte självständighetsrörelserna snabbt i Asien, Afrika och Mellanöstern.

Indien och Pakistan blev självständiga från Storbritannien 1947. Nederländerna försökte återta kontrollen över Indonesien men tvingades acceptera självständighet.

Frankrike förde krig i Indokina och Algeriet. Algeriet blev självständigt 1962 efter ett mycket brutalt krig.

Storbritannien avvecklade stora delar av sitt imperium genom både förhandlingar och konflikter. Portugal behöll sina afrikanska kolonier fram till revolutionen 1974 och de följande självständigheterna.

Avkoloniseringen drevs av koloniserade människors politiska organisering och väpnade motstånd. Europas försvagning och det internationella trycket spelade också stor roll.

Självständigheten avslutade inte alla ekonomiska och politiska beroenden. Europeiska stater och företag behöll inflytande genom handel, investeringar, militär och valutor.

Imperiernas upplösning förändrade även Europa. Människor från tidigare kolonier flyttade till de gamla kolonialmakterna.

Relationerna mellan Frankrike och Nordafrika, Storbritannien och Sydasien eller Karibien samt Nederländerna och Indonesien präglade efterkrigstidens migration.

Europas koloniala historia fortsatte på så sätt inne i Europas egna städer och samhällen.

Europa blev en invandringsregion

Under industrialiseringen hade miljontals européer emigrerat till andra världsdelar.

Efter andra världskriget förändrades riktningen. Västeuropas växande industrier behövde arbetskraft.

Arbetare flyttade från Italien, Spanien, Portugal, Grekland och Jugoslavien till rikare industriländer.

Västtyskland rekryterade gästarbetare från bland annat Turkiet. Frankrike tog emot migranter från Nordafrika. Storbritannien fick omfattande migration från Karibien, Indien, Pakistan och andra tidigare kolonier.

Många regeringar trodde att arbetarna skulle stanna tillfälligt. I stället bildade de familjer och byggde permanenta samhällen.

Migrationen förändrade Europas mat, musik, religion, språk, arbetsmarknader och stadsdelar.

Muslimska samhällen växte i flera västeuropeiska länder, men islam var som historisk närvaro betydligt äldre i Balkan, på Iberiska halvön, i Ryssland och runt Svarta havet.

Invandrarna mötte ofta diskriminering och bostadssegregation. Samtidigt blev deras arbete viktigt för industrin, vården, kollektivtrafiken och andra verksamheter.

Efter 1989 ökade även migrationen inom Europa. Miljontals människor flyttade från östra och sydöstra Europa till rikare arbetsmarknader i väst och norr.

Migration är därför inte ett separat tillägg till Europas historia. Den är en av de processer som har skapat kontinenten.

Den europeiska integrationen

Efterkrigstidens första integrationsprojekt var begränsade och västeuropeiska.

Europarådet bildades 1949 för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatlighet. Organisationen är inte en del av EU.

År 1950 föreslog Frankrikes utrikesminister Robert Schuman att Frankrikes och Västtysklands kol- och stålproduktion skulle placeras under en gemensam myndighet.

Europeiska kol- och stålgemenskapen bildades av Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

Genom Romfördragen 1957 skapades Europeiska ekonomiska gemenskapen. Målet var en gemensam marknad där varor, tjänster, kapital och människor skulle kunna röra sig friare.

Storbritannien, Danmark och Irland anslöt sig 1973. Grekland gick med 1981, och Spanien och Portugal 1986 efter att deras diktaturer hade fallit.

Den inre marknaden fördjupades under 1980- och 1990-talen. Maastrichtfördraget skapade Europeiska unionen 1993 och utvidgade samarbetet till fler politiska områden.

Schengensamarbetet avskaffade gradvis många inre gränskontroller. Euron infördes som elektronisk valuta 1999 och som sedlar och mynt 2002.

Den som vill följa fördragen och utvidgningarna årtionde för årtionde kan använda EU:s officiella historiska tidslinje.

Vad var integrationens styrka?

Samarbetet gav medlemsländerna en större gemensam marknad och minskade betydelsen av flera nationella handelshinder.

Gemensamma regler kunde skydda konsumenter, arbetstagare och miljö. Mindre länder fick större inflytande i globala förhandlingar än de skulle ha haft ensamma.

Integrationen gav också en ram för att förankra nya demokratier i södra och senare östra Europa.

Vad var integrationens problem?

Medlemsländerna hade olika ekonomier, historiska erfarenheter och politiska mål.

Gemensamma beslut kunde uppfattas som avlägsna eller svåra att påverka. Konflikter uppstod om jordbruk, budgetar, migration, valuta och nationell självbestämmanderätt.

De rikare länderna och regionerna hade ofta större ekonomiskt inflytande. Den gemensamma marknaden kunde skapa tillväxt men också öka konkurrensen och slå hårt mot vissa branscher.

EU löste inte Europas nationella konflikter. Det skapade ett system där många av dem kunde förhandlas utan krig.

Kommunistregimernas fall 1989

Under 1970- och 1980-talen försvagades flera kommunistiska ekonomier. Produktiviteten var låg, skulderna ökade och befolkningarnas missnöje växte.

I Polen bildades den oberoende fackföreningen Solidaritet. Trots undantagstillstånd och förföljelse överlevde oppositionen.

Michail Gorbatjov försökte reformera Sovjetunionen genom öppenhet och ekonomisk omstrukturering. Han gjorde också klart att Sovjet inte längre skulle ingripa militärt på samma sätt för att bevara varje östeuropeisk kommunistregim.

År 1989 föll regeringarna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien.

Berlinmuren öppnades den 9 november. Tyskland återförenades 1990.

Sovjetunionen upplöstes 1991. Estland, Lettland och Litauen återfick sin självständighet, medan Ukraina, Belarus, Ryssland och andra sovjetrepubliker blev självständiga stater.

Förändringen beskrivs ibland som att Central- och Östeuropa återvände till Europa. Formuleringen speglar ett samtida politiskt mål, men är historiskt missvisande om den tas bokstavligt.

Dessa områden hade alltid varit delar av Europas historia. De hade inte upphört att vara europeiska under kommunismen.

Övergången hade stora sociala kostnader

De nya demokratierna införde marknadsekonomi i olika takt.

Privatiseringar och industrinedläggningar skapade arbetslöshet och ojämlikhet. Vissa människor fick nya möjligheter att resa, studera och starta företag. Andra förlorade ekonomisk trygghet och social status.

De politiska resultaten skilde sig kraftigt. Flera länder byggde stabila demokratier, medan andra utvecklade mer auktoritära system.

Övergången var inte en enkel rörelse från ett misslyckat system till en färdig västlig modell.

Jugoslaviens upplösning och Balkankrigen

Jugoslavien hade skapats efter första världskriget och ombildats till en socialistisk federation efter det andra.

Staten bestod av flera republiker, språk, religioner och nationella identiteter. Under Josip Broz Tito hölls federationen samman genom kommunistpartiet, en gemensam armé och en balans mellan republikerna.

Efter Titos död 1980 förvärrades ekonomiska och politiska problem. Kommunistregimernas fall i övriga Europa försvagade den federala ordningen.

Nationalistiska politiker använde medier och historiska konflikter för att mobilisera stöd.

Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 1991. Krig bröt ut i Kroatien och därefter i Bosnien och Hercegovina.

Kriget i Bosnien präglades av belägringar, koncentrationsläger, massvåldtäkter och etnisk rensning.

I juli 1995 mördades fler än 8 000 bosniakiska män och pojkar i Srebrenica. Massmordet har rättsligt fastställts som folkmord.

Senare följde kriget i Kosovo och Natos bombningar av Jugoslavien 1999.

Balkankrigen var inte ett automatiskt utbrott av uråldrigt etniskt hat. De uppstod genom ekonomisk kris, statligt sammanbrott, nationalistisk mobilisering, territoriella projekt och politiska beslut.

Människor med olika identiteter hade länge levt tillsammans. Krigen skapade och förstärkte de etniska skiljelinjer som de påstods vara ett naturligt resultat av.

EU:s utvidgning österut

Efter kommunismens fall ville många central- och östeuropeiska länder ansluta sig till EU och Nato.

Medlemskapet sågs som ett sätt att säkra demokrati, tillgång till marknader och skydd mot framtida ryskt inflytande.

År 2004 genomförde EU sin största utvidgning. Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Estland, Lettland, Litauen, Malta och Cypern anslöt sig.

Bulgarien och Rumänien följde 2007 och Kroatien 2013.

Utvidgningen ökade handel, investeringar och rörelsefrihet. Många människor från de nya medlemsländerna flyttade till arbete i västra och norra Europa.

Det bidrog till högre inkomster och penningöverföringar till hemländerna men skapade också arbetskraftsbrist och demografiska problem i vissa regioner.

Skillnaderna mellan öst och väst minskade på flera områden, men försvann inte. Debatter om migration, löner, rättsstatlighet och nationell makt blev centrala.

EU-utvidgningen var därför både en historisk förening av en delad kontinent och början på nya politiska konflikter.

Eurokrisen visade integrationens svagheter

Den globala finanskrisen 2008 drabbade Europas banker och ekonomier hårt.

Från 2010 utvecklades krisen till en stats- och skuldkris i euroområdet. Grekland hamnade i centrum, men även Irland, Portugal, Spanien och Cypern fick stora problem.

Den gemensamma valutan hade skapat låga räntor och enklare kapitalflöden, men medlemsländerna hade olika produktivitet, statsskulder och banksystem.

Länderna delade valuta men saknade en fullständig gemensam finanspolitik. En regering kunde inte själv sänka valutans värde eller styra räntan.

Stödlån och nya europeiska institutioner hindrade ett omedelbart sammanbrott. Villkoren krävde ofta nedskärningar, skattehöjningar och ekonomiska reformer.

Åtstramningen bidrog till arbetslöshet, minskade offentliga tjänster och sociala protester. Konflikterna mellan långivarländer och krisländer skadade förtroendet för unionen.

Eurokrisen visade att ekonomisk integration kunde vara mycket djup utan att den politiska solidariteten var lika stark.

Migration och politiska konflikter

Kriget i Syrien och andra konflikter ledde till att ett stort antal människor sökte skydd i Europa under 2015 och de följande åren.

EU-länderna hade gemensamma yttre gränser och asylregler men mycket olika vilja att ta emot människor.

Grekland och Italien blev viktiga ankomstländer. Tyskland tog emot många asylsökande, medan andra regeringar vägrade delta i en gemensam fördelning.

Frågan skapade konflikter om gränskontroll, mänskliga rättigheter, nationell suveränitet och solidaritet.

Migrationen blev också en viktig fråga för nationalistiska och populistiska partier.

Debatten handlade inte bara om antal människor. Den berörde religion, trygghet, bostäder, välfärd, arbetsmarknad och nationell identitet.

Europeiska samhällen hade tidigare tagit emot både flyktingar och arbetskraft, men den snabba utvecklingen och de politiska konflikterna gjorde 2015 till en särskild vändpunkt.

Samtidigt måste perioden sättas i perspektiv. De flesta av världens flyktingar sökte skydd i länder nära konflikterna, inte i Europa.

Brexit visade att integrationen kunde gå bakåt

Storbritannien hade länge haft en särskild relation till det europeiska samarbetet.

Landet gick med i den ekonomiska gemenskapen 1973 men stod senare utanför både euron och Schengensamarbetet.

Skepsis mot överstatlig makt fanns inom både konservativa och delar av arbetarrörelsen.

I folkomröstningen 2016 röstade en majoritet för att lämna EU.

Resultatet kan inte förklaras av en ensam fråga. Suveränitet, migration, ekonomiska skillnader, partisplittring, misstro mot eliter och en särskild brittisk syn på Europa samverkade.

Storbritannien lämnade formellt EU den 31 januari 2020.

Brexit visade att den europeiska integrationen inte är en automatisk eller oåterkallelig process.

Det visade också hur svårt det är att lösa upp decennier av gemensamma regler, handel och institutionella band.

Storbritannien lämnade EU men inte Europas geografi, historia eller säkerhetspolitiska system.

Rysslands relation till Europa

Rysslands plats i Europa har varit omstridd i århundraden.

Det ryska riket växte fram kring Moskva och expanderade över stora delar av Eurasien. Härskarna tog över bysantinska och ortodoxa symboler och såg sig som arvtagare till en större kristen tradition.

Under Peter den store moderniserades armén och förvaltningen efter västeuropeiska förebilder. Sankt Petersburg byggdes som ett nytt fönster mot Östersjön och Europa.

Ryssland deltog aktivt i Europas maktbalans, Napoleonkrigen och 1800-talets diplomati.

Samtidigt beskrev ryska tänkare landet både som europeiskt och som en egen civilisation. Motsättningen mellan västorienterade reformister och förespråkare för en särskild rysk väg återkom.

Sovjetunionen var en europeisk och asiatisk stormakt med en universalistisk kommunistisk ideologi. Efter upplösningen 1991 försökte Ryssland under en period bygga närmare relationer med väst.

Förhållandet försämrades genom konflikter om Nato, säkerhetsordningen, demokrati och de tidigare sovjetrepublikernas orientering.

Ryssland angrep Georgien 2008. År 2014 annekterade Ryssland Krim och kriget i Donbas började.

Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina.

Rysslands krig mot Ukraina

Ukraina blev självständigt när Sovjetunionen upplöstes 1991. Landet hade då internationellt erkända gränser.

Ukrainas befolkning har språkliga, regionala och politiska skillnader, men dessa gjorde inte landet till en konstgjord stat utan egen rätt till suveränitet.

Ryska ledare har återkommande beskrivit ryssar och ukrainare som ett historiskt folk och ifrågasatt Ukrainas självständiga nationella utveckling.

Kievrikets historia, det ryska imperiet, Sovjetunionen, andra världskriget och språkfrågan har använts i denna argumentation.

Historiska samband innebär dock inte att en stat har rätt att kontrollera en annan.

Rysslands fullskaliga invasion 2022 var ett försök att med militärt våld förändra Ukrainas styre, territorium och politiska orientering.

Kriget har förstört städer, dödat civila och soldater och tvingat miljontals människor på flykt.

Det har också förändrat Europas energipolitik, försvarsplanering och relation till Nato.

I augusti 2026 pågår kriget fortfarande. En längre genomgång av bakgrunden finns i Hurbra-artikeln om varför Ryssland krigar mot Ukraina.

Kriget har visat att Europas gränser och säkerhetsordning inte är slutligt avgjorda. Det har också åter gjort skillnaden mellan ett lands historiska inflytande och dess rättsliga suveränitet central.

Dagens demokratiska utmaningar

Efter kalla kriget fanns en stark tro på att liberal demokrati och marknadsekonomi skulle spridas och stabiliseras.

Utvecklingen har blivit mer konfliktfylld.

Flera europeiska länder har sett försök att politisera domstolar, begränsa oberoende medier eller försvaga institutioner som granskar regeringen.

Korruption och ekonomisk maktkoncentration har skadat förtroendet för politiken.

Digitala plattformar har gjort information mer tillgänglig men också underlättat desinformation, utländsk påverkan och snabb politisk polarisering.

Regionala skillnader mellan växande storstäder och avfolkade landsbygds- eller industriområden har skapat missnöje.

Migration, energi, klimatpolitik och säkerhet har blivit frågor där nationella och gemensamma europeiska mål ofta krockar.

Det går inte att beskriva hela Europa som på väg mot diktatur eller som en färdig demokratisk framgång. Utvecklingen skiljer sig mellan länder och kan ändras genom val, domstolsbeslut och folklig mobilisering.

Demokratin i Europa har aldrig varit ett permanent tillstånd. Den har byggts genom konflikter och kan försvagas när människor och institutioner slutar försvara den.

Hur Europas maktcentrum flyttades

Period	Viktiga maktcentrum	Vad som drev utvecklingen
Bronsåldern	Egeiska havet och östra Medelhavet	Palatsekonomier, sjöfart och handel med Egypten och Levanten
Klassisk antik	Grekiska stadsstater, Perserriket och Makedonien	Stadsstatskonkurrens, imperier och militär organisation
Romersk tid	Italien och hela Medelhavsområdet	Erövring, skatter, armé, vägnät och städer
500–900	Konstantinopel, islamiska Medelhavet och frankiska områden	Västroms upplösning, nya religioner och regionala riken
900–1400	Bysans, italienska städer, Flandern, Hansan och östeuropeiska riken	Handel, städer, kyrkor och statsbildning
1450–1650	Iberiska halvön, Osmanska riket och Nederländerna	Oceanisk expansion, handel och religionskrig
1650–1815	Storbritannien, Frankrike, Habsburg, Preussen och Ryssland	Statsfinanser, flottor, centralisering och krig
1815–1914	Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland	Industrialisering, nationalism och imperialism
1914–1945	Ett splittrat och försvagat Europa	Totala krig, revolutioner och diktaturer
Efter 1945	USA och Sovjetunionen, senare EU som ekonomiskt centrum	Kalla kriget, återuppbyggnad, avkolonisering och integration

Maktcentrumet flyttades inte i en enkel rak linje från Grekland till Rom och därefter till London eller Bryssel.

Flera politiska, ekonomiska och religiösa centrum existerade samtidigt. Konstantinopel kunde vara rikare och mäktigare än många västeuropeiska riken. Osmanska riket och Ryssland kunde dominera stora delar av östra Europa samtidigt som Atlantstaterna byggde koloniala imperier.

Europas historia blir missvisande om den skrivs som en resa där nordvästra Europa alltid varit det naturliga slutmålet.

Varför blev Europa globalt mäktigt?

Det finns ingen ensam förklaring till Europas globala uppgång.

Europa tog emot kunskap och teknik från andra områden

Jordbruket kom från sydost. Matematiska idéer utvecklades i Indien och den islamiska världen. Papper, krut och kompassen hade asiatiska ursprung.

Europeiska samhällen kunde kombinera, anpassa och vidareutveckla kunskap som rörde sig genom handelsvägar, erövringar och översättningar.

Europa blev inte mäktigt genom isolering utan genom kontakter.

Den politiska konkurrensen drev fram statsbyggande

De europeiska staterna krigade ofta. För att överleva behövde de skatter, krediter, fartyg, vapen och utbildade tjänstemän.

Härskare som inte moderniserade armén eller förvaltningen riskerade att förlora territorium.

Konkurrensen kunde också ge köpmän, forskare och religiösa minoriteter alternativa platser att söka sig till. Ingen enda härskare kunde permanent kontrollera all europeisk handel och kunskap.

Detta gjorde systemet mer rörligt än ett helt enat imperium kunde ha varit.

Men konkurrensen hade ett högt pris. Bönder beskattades, städer förstördes och hela befolkningar drevs på flykt.

Atlantens resurser förändrade maktbalansen

Expansionen över Atlanten gav vissa europeiska stater tillgång till mark, silver, socker, bomull och nya marknader.

Koloniala imperier skapade enorma rikedomar men byggde på erövring, slavarbete och tvång.

De atlantiska ekonomierna flyttade delar av Europas ekonomiska tyngdpunkt från Medelhavet till Atlantkusten.

Portugal och Spanien gick först. Nederländerna, Storbritannien och Frankrike byggde senare mer omfattande handels- och finanssystem.

Storbritannien fick en energifördel

Kol gjorde det möjligt att frigöra produktionen från den äldre ekonomins beroende av skog, vatten, vind och muskelkraft.

När kol kombinerades med ångmaskiner, järn, kapital och marknader kunde produktionen öka kraftigt.

Industrialiseringen gav på 1800-talet europeiska stater ett tekniskt och militärt försprång som gjorde kolonial expansion lättare.

Imperierna skapade globala nätverk

Europeiska stater använde flottor, handelskompanier och koloniala administrationer för att styra handel över stora avstånd.

Det gav tillgång till råvaror och marknader men också information, växter, medicinska kunskaper och kartor.

Koloniserade människor bidrog med arbete och kunskap. Deras insatser doldes ofta när resultaten presenterades som europeiska upptäckter.

Europas uppgång var tillfällig och ojämn

Europa som helhet blev aldrig samtidigt rikt och mäktigt.

Storbritannien och delar av Västeuropa industrialiserades tidigt. Många människor i södra och östra Europa levde länge i fattigdom.

Koloniala rikedomar fördelades mycket ojämnt även inom kolonialmakterna.

Europas globala makt var som störst under en begränsad historisk period. Den skapades av en särskild kombination av statsrivalitet, global exploatering, energi och industri.

Splittringens dubbelverkan

Form av konkurrens	Vad den kunde driva fram	Kostnaden
Stater och stadsrepubliker	Handel, kredit, sjöfart och teknisk utveckling	Krig, beskattning och erövring
Kungar, adel, kyrkor och städer	Förhandling och flera maktcentrum	Oklara rättigheter och lokalt tvång
Religiösa riktningar	Utbildning, tryck och idédebatt	Förföljelse och religionskrig
Handelsnätverk	Rörligt kapital och kunskapsutbyte	Monopol, slaveri och exploatering
Militär rivalitet	Administration, kartor och statsfinanser	Massarméer och civil förstörelse
Koloniala imperier	Globala råvaru- och handelsnätverk	Markstöld, tvångsarbete och rasism
Samarbete efter 1945	Gemensamma regler och ekonomiskt beroende	Maktkonflikter och demokratiskt avstånd

Europas splittring var inte automatiskt en fördel.

Små konkurrerande stater kunde vara innovativa, men de kunde också vara extremt aggressiva. Stora imperier kunde skapa stabila handelsområden, men de gjorde det genom militär och administrativ kontroll.

Splittringen fungerade snarare som en förstärkare. När nya tekniker, skattesystem eller handelsformer uppstod kunde konkurrensen sprida dem snabbt.

När nationalism, imperialism och nya vapen växte fram förstärkte samma konkurrens i stället förstörelsen.

Det är därför Europas historia inte kan berättas som att kontinentens stater lyckades tack vare att de ständigt krigade. Krigen skapade kapacitet men slösade också bort människor och resurser.

Den yttersta konsekvensen blev att Europa använde sin industriella och vetenskapliga styrka till två världskrig som avslutade kontinentens globala övermakt.

Europas relativa tillbakagång

Europa blev inte fattigt eller betydelselöst efter 1945. Men kontinentens andel av världens befolkning, produktion och militära makt minskade.

Första och andra världskriget förstörde kapital, infrastruktur och människor.

USA hade en mycket större oskadad industri och blev den ledande västmakten. Sovjetunionen kontrollerade ett enormt territorium och en stor armé.

Koloniserade folk vann självständighet och avslutade det direkta europeiska styret över stora delar av världen.

Industrialisering och modern teknik spreds till fler regioner. Japan, Kina, Indien och andra ekonomier fick större global betydelse.

Europas befolkning växte långsammare än befolkningen i flera andra världsdelar.

De europeiska staterna kunde inte längre agera som världens självklara centrum.

Suezkrisen 1956 blev en tydlig symbol. Storbritannien och Frankrike försökte ingripa militärt i Egypten men tvingades backa under tryck från USA och Sovjetunionen.

Europeisk integration blev delvis ett svar på detta förändrade läge. Genom att kombinera marknader och regler kunde de europeiska länderna behålla större ekonomisk och diplomatisk tyngd.

Europas moderna inflytande bygger därför mindre på kolonial kontroll och mer på handel, kapital, vetenskap, kultur, lagstiftning och internationella institutioner.

Hur vanliga människors liv förändrades

Period	Arbete och vardag	Makt och stora risker
Jägare och samlare	Rörliga grupper, jakt, fiske och insamling	Klimatförändringar, skador och osäker matförsörjning
Tidiga jordbrukssamhällen	Odling, boskap, fasta hus och förråd	Hårdare arbete, sjukdomar och växande ojämlikhet
Antiken	Jordbruk, hantverk, städer och handel	Slaveri, krig, skatter och stora statusskillnader
Medeltiden	Hushållsarbete, byar, gods, städer och gillen	Livegenskap, missväxt, epidemier och lokalt herravälde
Tidigmodern tid	Kommersiellt jordbruk, hemindustri och växande konsumtion	Religionskrig, beskattning och hårdare statlig kontroll
Industrisamhället	Fabriker, gruvor, järnvägar och urbanisering	Långa arbetsdagar, barnarbete, smuts och olyckor
Tidigt 1900-tal	Massproduktion, skola, partier och folkrörelser	Världskrig, diktaturer, arbetslöshet och folkmord
Efter 1945	Välfärd, servicearbete, konsumtion och massmedier	Kalla kriget, politisk kontroll och kvarvarande ojämlikhet
Dagens Europa	Digital ekonomi, hög utbildning och stor rörlighet	Osäkra jobb, bostadsproblem, polarisering och krig

Den långsiktiga förändringen var inte att människor började arbeta först när fabrikerna byggdes. Kvinnor, män och barn hade alltid arbetat.

Förändringen låg i vem som kontrollerade arbetet, var det utfördes och hur människan försörjdes.

I jordbrukssamhället var hushållet den centrala produktionsenheten. I industrisamhället blev lönen viktigare. Under 1900-talet tog staten över en del av familjens äldre funktioner genom skola, pensioner, sjukvård och socialförsäkringar.

Barndomen blev längre när skolgången byggdes ut och barnarbete begränsades.

Livslängden ökade när barnadödligheten sjönk, näringsförsörjningen förbättrades och rent vatten, vaccinationer och sjukvård blev vanligare.

Kvinnor fick större juridiska och politiska rättigheter, men fortsatte att utföra en stor del av det obetalda omsorgsarbetet.

Massmedier skapade gemensamma kulturella referenser. Radio och television följdes av internet och sociala medier.

Människor fick tillgång till mer information och fler konsumtionsvaror, men blev också mer beroende av stora tekniska och ekonomiska system.

Europas viktigaste vändpunkter

Det går inte att utse en enda objektivt största händelse. Olika förändringar påverkade olika delar av samhället.

Följande vändpunkter förändrade dock Europas långsiktiga utveckling särskilt starkt.

1. Jordbrukets spridning

Jordbruket förändrade befolkning, arbete, bosättning, egendom, sjukdomar och makt.

Det skapade de materiella förutsättningarna för större samhällen, städer och stater.

Samtidigt ökade arbetsbördan och ojämlikheten. Utan jordbrukets spridning hade nästan alla senare politiska system sett annorlunda ut.

2. Romersk integration och kristnande

Romarriket skapade ett politiskt, rättsligt och ekonomiskt system som band samman Medelhavsområdet.

Kristendomen växte inom detta system och blev senare en av Europas viktigaste institutionella krafter.

Romerska språk, rättstraditioner, vägar, städer och kyrkor levde vidare långt efter att kejsarmakten i väst hade försvunnit.

3. Västroms upplösning och Medelhavets omvandling

När Västroms centralmakt försvann blev Europa mer politiskt splittrat.

Bysans fortsatte den romerska traditionen i öster. Den islamiska expansionen skapade nya maktcentrum och kontaktzoner.

Det var början på den flerkärniga kontinent som senare kunde utveckla flera konkurrerande stats- och handelssystem.

4. Boktryckarkonsten, reformationen och den atlantiska expansionen

Tryckpressen förändrade hur kunskap, religion och propaganda spreds.

Reformationen splittrade den västliga kyrkan och stärkte både religiös och statlig konkurrens.

Den atlantiska expansionen gav europeiska stater tillgång till kolonier, råvaror och slavbaserade ekonomier.

Tillsammans flyttade dessa förändringar Europas maktcentrum och band kontinenten närmare resten av världen.

5. Industrialiseringen

Industrialiseringen bröt den äldre ekonomins energibegränsningar.

Den förändrade produktion, städer, familjer, klassrelationer och militär makt.

Ingen annan enskild förändring sedan jordbruket har påverkat så många delar av vardagslivet.

Industrialiseringen förklarar också mycket av Europas globala övermakt under 1800-talet.

6. Perioden 1914–1945

De två världskrigen bör förstås som delar av ett större europeiskt systemskifte.

Första världskriget störtade imperier och skapade revolutioner och nya stater. Mellankrigstiden präglades av demokratisk instabilitet, fascism, nazism och ekonomisk kris.

Andra världskriget och Förintelsen förstörde Europas gamla maktordning.

När perioden slutade var Europa delat, försvagat och beroende av USA och Sovjetunionen.

7. Avkoloniseringen, kalla kriget och integrationen

Efter 1945 förlorade de europeiska staterna sina imperier.

Kontinenten delades politiskt men byggde samtidigt nya välfärds- och samarbetsinstitutioner.

Den europeiska integrationen var ett försök att ersätta delar av stormaktskonkurrensen med gemensamma regler och ekonomiskt beroende.

8. Kommunismens fall 1989–1991

Kommunistregimernas fall avslutade den ordning som hade delat kontinenten sedan andra världskriget.

Tyskland återförenades, Sovjetunionen upplöstes och många stater anslöt sig senare till EU och Nato.

Samtidigt skapade omvandlingen nya ekonomiska och politiska problem som fortfarande präglar Europa.

9. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina

Kriget är fortfarande en pågående vändpunkt.

Det har förändrat Europas säkerhetspolitik, energisystem och syn på militärt försvar.

Det har också visat att territoriell erövring och imperiala föreställningar fortfarande kan hota den europeiska statsordningen.

Historiska myter om Europa

Antikens Grekland var en modern demokrati

Aten utvecklade ett betydelsefullt folkstyre, men endast manliga medborgare kunde delta.

Kvinnor, slavar och stora delar av den inflyttade befolkningen saknade politiska rättigheter.

Det grekiska området bestod dessutom av flera konkurrerande stater, varav många inte var demokratiska.

Romarrikets fall skapade omedelbart en mörk medeltid

Den västromerska kejsarmakten upphörde, men många romerska institutioner levde vidare.

Bysans fortsatte i nästan tusen år. Handel och städer minskade i vissa områden men bestod eller återhämtade sig i andra.

Medeltiden var inte en enhetlig period av stillastående.

Medeltiden saknade innovationer

Vatten- och väderkvarnar, jordbruksredskap, skeppsbyggande, byggnadsteknik, bokföring och handel utvecklades.

Städer och universitet växte fram. Kunskap överfördes genom kontakter mellan kristna, muslimska och judiska miljöer.

Utvecklingen var ojämn men inte obefintlig.

Renässansen återupptäckte ensam antikens kunskap

Antika texter hade bevarats i bysantinska, islamiska och latinska miljöer.

Medeltida översättare och forskare hade redan gjort stora delar av kunskapen tillgänglig.

Renässansen förändrade hur texterna lästes och användes men började inte från ett tomrum.

Europa blev dominerande genom kulturell överlägsenhet

Europas uppgång byggde på en kombination av kunskapsöverföring, statsrivalitet, sjöfart, kolonial expansion, slavarbete, kol och industrialisering.

Kontinenten tog emot avgörande teknik, grödor och kunskap från andra delar av världen.

Militär övermakt under 1800-talet bevisar inte att europeisk kultur alltid hade varit överlägsen.

Nationalstaterna har alltid funnits

Under större delen av Europas historia levde människor i imperier, stadsstater, furstendömen och sammansatta monarkier.

Dagens nationer och gränser skapades gradvis genom statlig utbildning, krig, nationalism och politiska beslut.

De är historiska skapelser, inte tidlösa naturfenomen.

Sarajevo orsakade ensamt första världskriget

Mordet på Franz Ferdinand utlöste krisen men förklarar inte varför flera stormakter valde att eskalera.

Allianser, militär planering, imperial rivalitet, nationalism och konkreta regeringsbeslut gjorde ett europeiskt storkrig möjligt.

Europas integration gjorde krig omöjligt

Integrationen bidrog till fredligt samarbete i Västeuropa, men den var en av flera orsaker.

Nato, USA:s närvaro, kärnvapen, Sovjetunionens hot, demokratisering och ekonomisk tillväxt spelade också stor roll.

Krig fortsatte dessutom på andra håll i Europa och dess närområde.

Europas gränser mot Ryssland och Turkiet är självklara

Europa har ingen tydlig geografisk gräns mot Asien.

Ryssland och Osmanska riket har båda varit centrala europeiska makter, samtidigt som de har sträckt sig långt utanför kontinenten.

Gränsen har alltid varit politisk och kulturell lika mycket som geografisk.

Från konkurrerande stater till europeiskt samarbete

Politisk modell	Styrka	Återkommande problem
Stadsstater	Handel, lokal delaktighet och experiment	Små resurser, elitstyre och ständiga krig
Kungadömen	Större skattebas och militär organisation	Dynastiska konflikter och svag folklig representation
Imperier	Stora marknader och gemensamma administrativa system	Tvång, minoritetskonflikter och ojämn makt
Nationalstater	Medborgarskap och gemensamma institutioner	Homogenisering, nationalism och gränskrig
Parlamentariska demokratier	Fredliga maktskiften och rättigheter	Ojämlikhet, polarisering och kortsiktighet
Europeisk integration	Gemensam marknad, regler och förhandling	Demokratiskt avstånd och konflikter om suveränitet

Europeisk integration ersatte inte nationalstaterna. Den byggdes ovanpå dem.

Medlemsländerna behåller regeringar, parlament, skatter, försvar och stora delar av den sociala politiken.

Samtidigt har de accepterat att gemensamma regler och domstolar kan begränsa nationella beslut.

Det är en historiskt ovanlig konstruktion. Tidigare försök att ena stora delar av Europa hade normalt byggt på dynastier eller militär erövring.

EU bygger i stället på fördrag mellan stater. Det gör systemet mindre våldsamt men inte fritt från maktkamp.

Hur blev Europas splittring både en svaghet och en drivkraft?

Europas politiska splittring gjorde att ingen härskare kunde kontrollera hela kontinenten under någon längre tid.

Romarriket kom närmast, men dess centrum låg runt Medelhavet och imperiet omfattade stora områden i Afrika och Asien. Karl den store, Habsburgarna, Napoleon, Nazityskland och Sovjetunionen kontrollerade eller dominerade stora områden men misslyckades med att skapa ett varaktigt europeiskt enhetsrike.

Varje växande makt mötte motstånd från andra stater. Allianser skapades för att återställa maktbalansen.

Systemet orsakade nästan oavbrutna krig. Människor beskattades, rekryterades och drevs från sina hem.

Men splittringen gjorde också att olika politiska och ekonomiska modeller kunde existera samtidigt.

Italienska stadsstater kunde utveckla banker och handel. Nederländerna kunde bygga en handelsrepublik. Storbritannien kunde utveckla en särskild blandning av monarki, parlament och kreditmarknader.

När en stat förbjöd en religion eller näring kunde människor ibland flytta till en annan. Hugenotter lämnade Frankrike och tog med sig kunskap till andra länder. Judiska samhällen som fördrevs från Spanien kunde bygga nya nätverk i Osmanska riket och Nederländerna.

Konkurrensen gav härskarna skäl att stödja kartografer, ingenjörer, vetenskapsmän och handelsmän.

Men den gav dem också skäl att bygga starkare artilleri, större arméer och mer effektiva system för beskattning och övervakning.

Splittringen var därför inte en enkel framgångsfaktor. Den förstärkte det som staterna tävlade om.

När konkurrensen handlade om handel, teknik och utbildning kunde den skapa utveckling.

När den handlade om territorier, rasliga imperier och nationell ära kunde den skapa förstörelse i industriell skala.

Efter 1945 försökte de västeuropeiska staterna behålla konkurrensen inom ekonomin och demokratin men begränsa den militära rivaliteten genom gemensamma institutioner.

Den europeiska integrationen kan därför ses som ett försök att lösa kontinentens historiska grundproblem: hur många självständiga och olika stater ska kunna leva nära varandra utan att deras konkurrens åter blir ett krig om herravälde?

Problemet är inte slutligt löst. Det hanteras genom fördrag, domstolar, val, kompromisser och säkerhetsallianser.

Europas historia har inte varit en stadig marsch mot större frihet, rikedom eller enighet. Kontinenten har rört sig framåt, bakåt och åt flera håll samtidigt.

Det moderna Europa bär fortfarande på romerska rättstraditioner, kristna och muslimska arv, judiska diasporor, nationella rörelser, koloniala relationer, industrisamhällets institutioner och världskrigens gränser.

Det är denna blandning, inte en enda gemensam civilisation, som har skapat dagens Europa.