Kina uppges förhandla direkt med huthierna om säker passage för oljetankers genom Röda havet. Samtalen visar hur Peking använder sin ekonomiska tyngd för att skydda landets energiförsörjning, men också hur säkerheten på världens viktigaste handelsleder blir allt mer beroende av bilaterala uppgörelser.

Kinesiska företrädare har tagit direktkontakt med huthierna i Jemen för att få garantier om att oljetankers på väg till Kina inte ska angripas.

Det uppger sex källor med insyn för Reuters.

Kontakterna ska ha inletts efter att huthierna den 20 juli hotade fartyg som anlöper saudiska hamnar. Något allmänt avtal verkar inte ha slutits. I stället uppges varje fartyg få sitt tillstånd separat innan det passerar Bab el-Mandeb, det smala sundet mellan Jemen och Afrikas horn.

Varken Kina eller huthierna har bekräftat förhandlingarna offentligt. Uppgifterna stöds däremot av att flera kinesiska tankfartyg med saudisk olja har kunnat passera söderut genom sundet efter blockadbeskedet.

Fyra kinesiska tankers har passerat

Minst fyra stora tankfartyg på väg till Kina har passerat Bab el-Mandeb med saudisk råolja sedan huthiernas nya hot infördes.

Ett av fartygen, New Pearl, lämnade Röda havet med omkring två miljoner fat råolja på väg till Zhoushan i östra Kina. Samtidigt har andra fartyg vänt eller valt längre rutter på grund av säkerhetsläget.

Det tyder på att passagerna inte sker automatiskt. Enligt Reuters källor måste varje kinesiskt fartyg klareras individuellt, samtidigt som Iran informeras om vad som har överenskommits.

För Kina är skillnaden mellan fri och blockerad passage betydande. En tanker från den saudiska exporthamnen Yanbu kan nå Asien på omkring 16 dagar om den går söderut genom Bab el-Mandeb. Tvingas fartyget i stället gå norrut genom Suezkanalen och därefter runt Afrika kan resan ta omkring 50 dagar.

Den längre rutten innebär högre bränslekostnader, färre tillgängliga fartyg och större risk för förseningar. I förlängningen kan det även påverka oljepriset.

Röda havet har blivit viktigare när Hormuz störs

Kinas agerande måste ses mot bakgrund av problemen i Hormuzsundet.

Saudiarabien har behövt styra mer olja genom sin öst-västliga pipeline till Yanbu vid Röda havet när trafiken från Persiska viken begränsats. Därifrån måste oljan passera Bab el-Mandeb för att kunna nå Kina och andra asiatiska marknader på den kortaste vägen.

Röda havet fungerar därmed som en alternativ exportväg när trafiken genom Hormuzsundet inte kan upprätthållas normalt.

Problemet är att även den alternativa vägen kontrolleras av ett trångt sund som kan störas av attacker, hot och politiska blockader.

Kina riskerar därför att möta problem i två delar av samma leveranskedja. Oljan ska först lämna Persiska viken eller transporteras genom Saudiarabien till Röda havet. Därefter måste tankfartygen komma förbi huthierna och ut genom Bab el-Mandeb.

Kina går förbi Iran och talar direkt med huthierna

Kina har tidigare försökt påverka huthierna genom Iran, som har nära band till rörelsen. De nya uppgifterna tyder på att Peking nu är berett att föra direkta samtal.

Det är en betydelsefull förändring.

Genom att tala direkt med huthierna behandlar Kina rörelsen som en aktör som i praktiken kan avgöra vilka fartyg som tillåts passera en av världens viktigaste handelsleder.

Det visar att Kinas diplomatiska räckvidd växer. Peking har relationer med Saudiarabien, Iran och andra aktörer som befinner sig på olika sidor av regionens konflikter. Kina behöver därför inte välja samma tydliga allianser som USA och flera europeiska länder har gjort.

Landets viktigaste verktyg är inte militära eskorter eller patrullerande örlogsfartyg. Det är dess ekonomiska betydelse.

Kina är en avgörande köpare av olja från både Saudiarabien och Iran. För huthierna finns det samtidigt få uppenbara vinster med att angripa fartyg på väg till en stat som har nära relationer med Iran och som inte deltar i västvärldens militära insatser i regionen.

Kinas ställning som kund har blivit ett säkerhetspolitiskt verktyg.

Kina skyddar sina fartyg, inte hela sjöfarten

De rapporterade samtalen kan bidra till att hålla stora oljevolymer i rörelse. Det minskar risken för brist, förseningar och kraftigt stigande transportkostnader.

Men det finns en viktig begränsning.

Kina verkar inte förhandla fram fri passage för alla handelsfartyg. Förhandlingarna gäller kinesiska tankers och laster på väg till Kina.

Det är därför för tidigt att beskriva agerandet som ett kinesiskt övertagande av ansvaret för den globala energisäkerheten.

Snarare visar det hur säkerheten håller på att delas upp. Fartyg får olika risknivå beroende på flagg, destination, ägare och vilken regering som kan tala med den väpnade grupp som kontrollerar området.

För Kina är metoden rationell. Landet undviker en direkt militär konfrontation, behåller relationerna med alla sidor och försöker säkra de leveranser som den egna ekonomin behöver.

För den globala sjöfarten är utvecklingen mer problematisk.

Fri passage genom internationella farleder bygger normalt på att samma regler gäller oavsett vilket land ett fartyg tillhör. Om säkerheten i stället avgörs genom individuella förhandlingar får väpnade grupper en starkare roll som grindvakter.

Ett kinesiskt fartyg kan släppas igenom medan ett japanskt, sydkoreanskt eller europeiskt fartyg tvingas vända. Säkerhet blir då inte en gemensam princip utan en förhandlingsfråga.

Peking fyller ett tomrum utan att ta hela ansvaret

USA har länge varit den dominerande militära makten längs sjövägarna från Persiska viken. Kina har däremot byggt sin närvaro genom handel, investeringar och diplomati.

De direkta samtalen med huthierna visar hur denna strategi kan ge resultat.

Peking kan nå aktörer som västländer har sanktionerat, bekämpat eller saknar fungerande kontakt med. Kina kan också använda sina ekonomiska relationer för att skapa lösningar utan att skicka stora militära styrkor.

Det gör landet viktigare för energisäkerheten, men betyder inte att Kina har ersatt USA.

Kina tar hittills inte på sig kostnaden för att skydda alla fartyg eller garantera fri sjöfart genom Röda havet. Landet använder i stället sin särställning för att minska riskerna för den egna importen.

Det är en mindre synlig form av makt, men den kan vara mycket effektiv.

Förhandlingarna visar också Kinas sårbarhet

Samtalen är inte bara ett tecken på kinesisk styrka. De visar även hur utsatt landet är.

Kinas ekonomi är beroende av stora och regelbundna oljeleveranser från Mellanöstern. Även mindre störningar kan ge högre priser, längre leveranstider och större behov av att använda de strategiska oljelagren.

När både Hormuzsundet och Bab el-Mandeb är osäkra räcker det inte att ha goda relationer med oljeproducenterna. Kina måste också kunna påverka de aktörer som kontrollerar eller hotar transportvägarna.

Peking har alltså blivit en viktigare säkerhetspolitisk aktör därför att landet inte har något annat val. Ju större Kinas energibehov blir, desto svårare blir det att hålla sig utanför konflikterna kring de globala sjövägarna.

Det kan leda till fler direkta förhandlingar, fler kinesiska säkerhetsinitiativ och på längre sikt även en större militär närvaro.

Ett test för Kinas modell

De närmaste veckorna blir ett test på hur hållbar den kinesiska strategin är.

Om kinesiska tankfartyg fortsätter att passera utan incidenter visar det att Peking kan skydda viktiga leveranser genom diplomati och ekonomiskt inflytande.

Om ett kinesiskt fartyg trots garantier angrips förändras läget snabbt. Kina skulle då behöva välja mellan att acceptera längre och dyrare rutter, öka pressen på Iran och huthierna eller ta ett större ansvar för säkerheten till havs.

Hittills verkar Kina ha hittat en billigare lösning: direktkontakt, individuella undantag och fortsatt handel med alla sidor.

Det säger mycket om Kinas växande roll i den globala energisäkerheten. Peking är inte längre bara en kund som påverkas av kriserna. Landet har blivit en aktör som kan förhandla om vilka fartyg som får passera.

Men det är fortfarande främst den kinesiska oljan som skyddas. Den fria sjöfarten får vänta.