Omkring 23 000 verksamheter i Sverige har nu pekats ut som potentiella källor till PFAS-föroreningar. Kartläggningen visar att problemet är betydligt bredare än de välkända brandövningsplatserna – men siffran betyder inte att Sverige har fått 23 000 nya konstaterade PFAS-områden.
Naturvårdsverkets nationella arbete med PFAS har vuxit snabbt. I början av 2025 fanns omkring 19 000 potentiella PFAS-objekt registrerade. Ett år senare hade antalet stigit till cirka 22 000.
Nu ligger siffran på omkring 23 000 verksamheter och objekt som kan ha orsakat PFAS-föroreningar.
Det är en dramatisk siffra, men också en som lätt kan misstolkas.
En verksamhet som pekas ut som potentiell PFAS-källa är inte samma sak som en plats där PFAS faktiskt har hittats.
Kartläggningen är i första hand ett sätt för myndigheterna att hitta platser där det finns anledning att undersöka mark och vatten närmare.
Inte bara brandövningsplatser längre
PFAS har länge varit starkt förknippat med brandsläckningsskum.
På flera svenska platser har användningen av PFAS-haltigt skum på flygplatser, militära anläggningar och brandövningsplatser lett till omfattande föroreningar av mark och grundvatten.
Den nya kartläggningen visar samtidigt hur mycket bredare problemet kan vara.
Bland verksamheter och branscher som kan ha koppling till PFAS finns bland annat:
- deponier och andra avfallsanläggningar
- avloppsreningsverk
- textil- och läderindustri
- garverier
- metallytbehandling
- massa- och pappersindustri
- skrothantering och bildemontering
- brandstationer och platser där större släckinsatser genomförts
- verksamheter där vissa lösningsmedel använts.
Även andra typer av verksamheter kan förekomma. Ett exempel är skidanläggningar, eftersom äldre typer av skidvalla har kunnat innehålla fluorerade ämnen.
Poängen med kartläggningen är inte att slå fast att alla sådana verksamheter har förorenat sin omgivning. Branschen eller verksamheten används i stället som en signal om att PFAS kan ha hanterats där och att platsen därför kan behöva undersökas.
23 000 misstänkta platser är inte 23 000 förorenade platser
Skillnaden är central.
När en verksamhet registreras som en potentiell PFAS-källa innebär det i praktiken att myndigheten ser en möjlig risk utifrån vilken verksamhet som bedrivits på platsen.
Nästa steg är att undersöka om PFAS faktiskt finns där.
| Status | Vad det betyder |
|---|---|
| Potentiell PFAS-källa | Verksamheten kan ha använt eller släppt ut PFAS. Förorening är inte bevisad. |
| Konstaterad PFAS-förorening | Provtagning eller andra undersökningar har visat att PFAS finns i mark, vatten eller sediment. |
Naturvårdsverket har uttryckligen betonat att markeringen för potentiell PFAS-förorening inte betyder att ett område är konstaterat förorenat.
Det är därför missvisande att beskriva dagens besked som att 23 000 svenska platser redan har visat sig vara PFAS-förorenade.
Så ska misstänkta områden kontrolleras
För att gå från misstanke till konstaterad förorening krävs provtagning.
Vid PFAS är grundvattnet särskilt viktigt.
Många PFAS-ämnen är rörliga i miljön och kan transporteras med vatten från den ursprungliga utsläppspunkten. En förorening som började på ett begränsat område kan därför med tiden spridas vidare till grundvatten, diken, vattendrag eller sjöar.
Naturvårdsverket bedömer att grundvatten generellt är ett särskilt viktigt provmedium när misstänkta PFAS-områden ska verifieras.
Även jord, ytvatten, dagvatten och diken kan behöva analyseras.
Det räcker inte alltid att bara ta jordprover. PFAS kan redan ha lakats ur marken och flyttat sig med grundvattnet.
Myndigheterna måste därför försöka förstå både var utsläppet kan ha skett och vart ämnena kan ha spridits.
Naturvårdsverket beskriver sitt arbete med inventering av PFAS-förorenade områden här.
Dricksvatten är en av de största riskerna
Det är framför allt PFAS spridning till vatten som gör kartläggningen viktig även för människor som aldrig bor eller vistas direkt på ett förorenat industriområde.
Om PFAS når grundvattnet kan ämnena i värsta fall också nå en dricksvattentäkt.
Sedan den 1 januari 2026 gäller nya svenska gränsvärden för PFAS i reglerat dricksvatten.
För PFAS4 – summan av PFOS, PFOA, PFNA och PFHxS – är gränsvärdet 4 nanogram per liter.
För PFAS21 är gränsvärdet 100 nanogram per liter.
Det betyder inte att svenskt kommunalt kranvatten generellt är osäkert.
Vattenproducenterna kontrollerar dricksvattnet mot de nya reglerna och vattenverk kan vid behov behöva installera ytterligare rening.
Den nya kartläggningen är ändå viktig eftersom en okänd PFAS-källa i närheten av en vattentäkt kan innebära att föroreningen upptäcks först efter att den hunnit spridas.
Ju tidigare källan hittas, desto större är möjligheten att begränsa problemet.
Egen brunn kan kräva extra kontroll
För hushåll med egen brunn ser ansvaret annorlunda ut.
Omkring två miljoner människor i Sverige får hela eller delar av sitt dricksvatten från egen brunn eller annan mindre privat vattenanläggning.
Där ligger ansvaret för vattenkvaliteten i stor utsträckning på fastighetsägaren själv.
Livsmedelsverket använder samma nivåer – 4 nanogram per liter för PFAS4 och 100 nanogram per liter för PFAS21 – som riktvärden för privata brunnar.
För enskilda brunnar är nivåerna dock inte juridiskt bindande gränsvärden på samma sätt som inom den reglerade dricksvattenförsörjningen.
Den som har en brunn nära en misstänkt PFAS-källa kan därför behöva kontrollera vattnet särskilt.
PFAS ingår normalt inte automatiskt i en vanlig analys av brunnsvatten. Analysen behöver beställas separat.
Kommunen eller länsstyrelsen kan hjälpa till med information om kända och misstänkta förorenade områden i närheten.
En markering på kartan betyder inte att tomten är förorenad
Kartläggningen kan också skapa oro hos fastighetsägare som upptäcker att en tidigare verksamhet i närheten finns registrerad som potentiell PFAS-källa.
Även här är det viktigt att skilja mellan risk och konstaterad förorening.
Att en verksamhet finns registrerad i myndigheternas databas betyder inte automatiskt att marken på den aktuella fastigheten innehåller PFAS.
Det betyder inte heller att en närliggande bostadsfastighet är förorenad.
För att avgöra det krävs undersökningar.
Samtidigt kan uppgiften vara viktig exempelvis vid fastighetsköp, exploatering, borrning av en ny dricksvattenbrunn eller större markarbeten.
Vem betalar om PFAS verkligen hittas?
Huvudprincipen i svensk miljölagstiftning är att den som har orsakat en förorening också ska ansvara för att avhjälpa den.
Det innebär i första hand verksamhetsutövaren som orsakat utsläppet.
Men ansvarsfrågan kan bli komplicerad när verksamheten har lagts ned för länge sedan eller när företaget inte längre finns.
Under vissa förutsättningar kan även en fastighetsägare som köpt ett förorenat område bli ansvarig, exempelvis om köparen kände till eller borde ha upptäckt föroreningen.
Att en fastighet listas som en potentiell PFAS-källa innebär däremot inte i sig att fastighetsägaren får ett saneringsansvar.
Först måste det fastställas om det verkligen finns en förorening, hur omfattande den är och vem som kan hållas ansvarig.
PFAS kan spridas utanför den ursprungliga fastigheten
En särskild komplikation med PFAS är att utsläppet inte behöver stanna där det en gång skedde.
Om ämnena transporteras via grundvatten kan föroreningen röra sig till andra fastigheter eller vidare mot sjöar och vattendrag.
Ett förorenat område kan därför omfatta betydligt mer än själva tomten där verksamheten en gång låg.
Det är något som bland annat blivit tydligt i svenska dricksvattenfall.
Hurbra har tidigare rapporterat om kravet på 143 miljoner kronor mot Försvarsmakten efter PFAS-föroreningarna i Halmstad, där frågan om kostnader för förorenat dricksvatten fått mycket stora ekonomiska konsekvenser.
Saneringen kan bli dyr – men ingen vet slutnotan
Det går ännu inte att säga vad de omkring 23 000 potentiella PFAS-objekten kommer att kosta Sverige.
Det vore också fel att ta en genomsnittlig saneringskostnad och multiplicera den med 23 000.
Många av platserna kan visa sig sakna en relevant PFAS-förorening.
Andra kan ha begränsade problem.
Några kan däremot bli mycket dyra om föroreningen är kraftig eller redan har hunnit spridas till grundvatten och dricksvattentäkter.
Staten satsar redan stora belopp på arbetet.
Länsstyrelserna har fått sammanlagt 120 miljoner kronor för verifierande PFAS-provtagning under perioden 2023–2026.
Under 2025 användes dessutom omkring 35 miljoner kronor av Naturvårdsverkets medel till PFAS-saneringar.
På dricksvattensidan har Svenskt Vatten uppskattat investeringarna som krävs för att klara de nya PFAS-kraven till omkring 1,4 miljarder kronor, plus cirka 70 miljoner kronor om året i driftkostnader.
Det är kostnader för vattenrening och ska inte blandas ihop med kostnaden för att sanera förorenad mark.
Sverige trappar samtidigt upp PFAS-arbetet
Kartläggningen kommer samtidigt som regeringen nyligen presenterat en nationell handlingsplan för PFAS.
Ett av fokusområdena är just att hitta och åtgärda förorenade områden och avfallsupplag.
Det gör den växande listan över potentiella PFAS-källor särskilt viktig.
Myndigheterna står nu inför nästa och betydligt svårare steg: att gå igenom tiotusentals misstänkta verksamheter och avgöra vilka som faktiskt har lämnat efter sig föroreningar.
För hushållen är slutsatsen därför mindre dramatisk än siffran 23 000 först kan låta – men samtidigt mer konkret.
Sverige har inte 23 000 nyupptäckta PFAS-förorenade platser. Sverige har omkring 23 000 verksamheter där myndigheterna nu ser tillräcklig risk för att PFAS kan ha förekommit för att platserna ska finnas med i det fortsatta arbetet.
Först efter provtagning går det att veta vilka som verkligen är förorenade – och vilka som kan påverka mark, grundvatten och dricksvatten.