Halmstads kommun och Laholmsbuktens VA kräver Försvarsmakten på 143 miljoner kronor efter omfattande PFAS-föroreningar i kommunens vattenförsörjning. Två vattenverk har behövt byggas ut med särskild rening och ett tredje har tagits ur drift. Nu står frågan om vem som ska betala för gamla utsläpp i centrum.

Kravet gäller kostnader som hittills har uppstått när Halmstad tvingats hantera PFAS i några av kommunens viktigaste vattentäkter.

Laholmsbuktens VA, LBVA, anser att notan inte ska hamna på de hushåll och företag som betalar VA-avgifter. I stället riktas ersättningskravet på 143 miljoner kronor mot Försvarsmakten, vars tidigare verksamhet med bland annat PFAS-haltigt brandsläckningsskum har kopplats till föroreningarna.

Försvarsmakten har däremot ännu inte accepterat att betala beloppet. Kravet är därför inte detsamma som att kommunen redan har fått rätt till ersättning.

Två vattenverk behöver särskild PFAS-rening

PFAS-problemen har fått konkreta konsekvenser för Halmstads dricksvattenproduktion.

Vid vattenverket Byaledet togs en ny reningsanläggning med jonbytarteknik i drift under hösten 2025. Tekniken har sänkt halterna av PFAS i vattnet.

Även Prästjordens vattenverk byggs ut för att klara PFAS-reningen. Där kombineras jonbytare med kolfilter.

Mickedala vattenverk har samtidigt varit taget ur drift under flera år på grund av PFAS-problemen.

Investeringarna innebär betydande kostnader för vattenförsörjningen. LBVA:s linje är att de kostnaderna så långt som möjligt ska bäras av den aktör som orsakat föroreningen, inte av vattenkunderna.

Föroreningarna kopplas till militär verksamhet

PFAS har använts i brandsläckningsskum eftersom ämnena har varit effektiva vid bland annat bränder i bränslen.

Problemet är att ämnena bryts ned mycket långsamt. De kan spridas genom mark och grundvatten och bli kvar i miljön under mycket lång tid.

I Halmstad har PFAS-föroreningar kopplats till Försvarsmaktens tidigare brandövningsverksamhet. Vid bland annat FMTS och Nyårsåsen har höga halter hittats i mark och vatten.

Försvarsmaktens ansvar har tidigare pekats ut för föroreningar som påverkat råvattnet till Mickedala och Byaledet.

Det är däremot viktigt att skilja mellan de olika vattenverken. Ursprunget till föroreningen vid Prästjorden har inte varit lika tydligt fastslaget, och kommunens nya krav innebär inte automatiskt att varje enskild PFAS-kostnad kan kopplas till exakt samma utsläppskälla.

Kommunen vill inte lägga kostnaden på vattenkunderna

Den centrala konflikten handlar nu om principen att förorenaren ska betala.

Om stora investeringar i vattenrening måste finansieras inom den vanliga VA-verksamheten riskerar kostnaderna i slutändan att påverka taxorna för hushåll och företag.

LBVA vill undvika det och kräver därför ersättning från Försvarsmakten.

De 143 miljoner kronorna beskrivs som kostnaden i nuläget. Det innebär att den slutliga ekonomiska effekten kan bli större om reningsbehovet fortsätter under lång tid eller fler åtgärder krävs.

PFAS är särskilt besvärligt eftersom problemet inte försvinner bara för att ett utsläpp stoppas. Ämnen som redan finns i marken kan fortsätta läcka vidare till grundvattnet under många år.

Nya gränsvärdet gäller sedan 2026

Frågan har blivit ännu mer aktuell efter att Sveriges nya gränsvärden för PFAS i dricksvatten började tillämpas den 1 januari 2026.

För PFAS 4, summan av ämnena PFOS, PFOA, PFNA och PFHxS, är gränsvärdet 4,0 nanogram per liter.

De senaste publicerade provresultaten från Halmstad visar att situationen har förbättrats kraftigt på flera håll efter reningsåtgärderna. Samtidigt har det fortfarande förekommit mätningar något över gränsvärdet.

Det betyder inte att dricksvattnet innebär någon akut förgiftningsrisk. Problemet med PFAS handlar framför allt om långvarig exponering eftersom flera av ämnena kan stanna länge i kroppen.

Den som vill följa de aktuella mätningarna kan se LBVA:s löpande information om PFAS i dricksvattnet.

Försvaret har redan förlorat en stor PFAS-tvist

Det finns också en viktig juridisk parallell från Uppsala.

Där slog Mark- och miljööverdomstolen 2024 fast att Försvarsmakten var skadeståndsansvarig för PFAS som spridits från Ärna flygplats och nått Uppsala Vattens vattentäkt.

Försvarsmakten försökte få domen prövad av Högsta domstolen, men fick inget prövningstillstånd. Domen stod därför fast.

Uppsala Vatten hade då haft reningskostnader på drygt 37 miljoner kronor.

Det innebär inte att Halmstad automatiskt får sina 143 miljoner. Om parterna inte kommer överens måste även ansvaret och kostnaderna i Halmstad bedömas utifrån omständigheterna där.

Men Uppsala-fallet visar att ett kommunalt vattenbolag faktiskt kan få ersättning från Försvarsmakten när en tydlig koppling mellan militär verksamhet, PFAS-förorening och reningskostnader kan bevisas.

PFAS-reningen kostar miljarder i Sverige

Halmstads 143-miljonerskrav är samtidigt en del av en betydligt större svensk fråga.

När Svenskt Vatten kartlagt hur kommunerna klarar de nya PFAS-kraven har majoriteten kunnat hålla sig under gränsvärdena utan större nya åtgärder. Men ett antal kommuner behöver investera i effektivare rening.

Den samlade investeringskostnaden har uppskattats till omkring 1,4 miljarder kronor, med ytterligare tiotals miljoner kronor i årliga driftkostnader.

När PFAS upptäcks börjar därför ofta en andra strid efter själva reningen: vem ska betala?

För kommunerna kan alternativen bli mycket olika. I vissa fall går det att identifiera en industri, flygplats, brandövningsplats eller annan verksamhet som tydlig källa. På andra håll kan föroreningarna ha flera ursprung och vara betydligt svårare att spåra.

I Halmstad har frågan nu fått en prislapp på 143 miljoner kronor.

Om Försvarsmakten accepterar kravet kan en stor del av kostnaden flyttas från det kommunala VA-systemet till den utpekade förorenaren. Om parterna inte kommer överens väntar i stället risken för ännu en omfattande svensk PFAS-tvist om vem som ska betala för gårdagens utsläpp.