En tidigare okänd himlakropp långt bortom Neptunus kan vara en av de större dvärgplanetkandidaterna i solsystemets yttre delar. Objektet, som fått beteckningen 2026 ED138, har identifierats i bilder från Rubinobservatoriet. Men forskarna vet ännu inte hur stort det är – och därmed inte heller om det verkligen är en dvärgplanet.

Upptäckten offentliggjordes av Vera C. Rubin-observatoriet den 27 oktober 2026. Det är observatoriets första identifierade dvärgplanetkandidat och ett exempel på hur nya metoder kan avslöja himlakroppar som tidigare varit svåra att upptäcka.

2026 ED138 befinner sig omkring 6,9 miljarder kilometer från solen, motsvarande 46 gånger avståndet mellan jorden och solen. Det är längre bort än Plutos genomsnittliga avstånd, även om de båda himlakropparnas banor delvis överlappar sett till avståndet från solen.

Enligt de preliminära beräkningarna tar det ungefär 280 jordår för objektet att fullborda ett varv runt solen.

Kan vara upp till 1 500 kilometer stort

Det som gör 2026 ED138 särskilt intressant är dess möjliga storlek.

Forskarna uppskattar att diametern ligger någonstans mellan 600 och 1 500 kilometer. Det är ett stort intervall, men även den lägre uppskattningen innebär att det handlar om en betydande himlakropp i solsystemets yttre delar.

Som jämförelse är Pluto ungefär 2 380 kilometer i diameter.

Varför är då osäkerheten så stor?

Svaret handlar om hur astronomer mäter avlägsna objekt. Forskarna kan registrera hur mycket solljus en himlakropp reflekterar, men ljusstyrkan avslöjar inte direkt hur stor den är.

En relativt liten kropp täckt av ljus, reflekterande is kan se lika ljusstark ut som en betydligt större kropp med mörk yta.

Om forskarna antar att 2026 ED138 reflekterar tio procent av det infallande solljuset blir den uppskattade diametern omkring 970 kilometer. Men eftersom ytans egenskaper ännu är okända går det inte att fastställa storleken med någon större precision.

Upptäckten gjordes i flera månader gamla bilder

En särskilt intressant detalj är att objektet inte upptäcktes genom en ny observation i oktober.

Rubinobservatoriets teleskop fotograferade området redan mellan den 4 mars och den 11 juli 2026. Under den perioden registrerades objektet vid 30 tillfällen fördelade över 20 nätter.

Först den 13 oktober kunde astrofysikern Matthew Holman identifiera den tidigare okända himlakroppen genom att analysera materialet med särskilt utvecklad programvara.

Ytterligare granskningar visade sedan att objektet även gick att hitta i äldre arkivbilder från 2016.

Det innebär att 2026 ED138 funnits i astronomernas observationsmaterial i flera år utan att ha blivit identifierat som ett eget objekt.

En förklaring är dess position framför ett område av himlen som är mycket rikt på stjärnor. Mot en sådan bakgrund är det svårt att urskilja en svag ljuspunkt som långsamt förflyttar sig mellan observationerna.

Rubinobservatoriets upprepade fotograferingar gör det möjligt för forskarna att jämföra bilder och upptäcka just sådana rörelser.

Vad krävs för att bli en dvärgplanet?

Att en himlakropp är stor och kretsar kring solen betyder inte automatiskt att den klassificeras som en dvärgplanet.

Enligt Internationella astronomiska unionens definition ska en dvärgplanet bland annat vara tillräckligt massiv för att den egna gravitationen ska ge den en nästan rund form. Den ska kretsa kring solen, inte vara en måne och inte ha rensat sitt banområde från andra himlakroppar.

För 2026 ED138 återstår framför allt att undersöka om objektet är tillräckligt stort och har de fysikaliska egenskaper som krävs för en sådan form.

I dag finns fem officiellt erkända dvärgplaneter: Pluto, Ceres, Eris, Haumea och Makemake.

Det nya fyndet kan bli ytterligare en, men någon sådan klassificering har ännu inte gjorts.

Nya mätningar kan avslöja storleken

För att komma vidare behöver astronomerna samla mer information om 2026 ED138.

Observationer i infrarött ljus kan hjälpa forskarna att avgöra hur stor kroppen är och hur mycket solljus dess yta reflekterar. Genom att följa förändringar i ljusstyrkan kan de också undersöka hur objektet roterar.

En annan möjlig metod är att observera när himlakroppen passerar framför en avlägsen stjärna. En sådan passage, en så kallad stjärnockultation, kan ge betydligt mer precisa uppgifter om objektets storlek och form.

Upptäckten har också ett bredare vetenskapligt värde. Genom att undersöka omloppsbanor hos avlägsna himlakroppar kan astronomerna få fler ledtrådar om hur solsystemets yttre delar utvecklades och hur Neptunus gravitation har påverkat mindre objekt.

2026 ED138 är därför intressant även om det till slut visar sig vara för litet för att räknas som en dvärgplanet.

Fyndet visar framför allt hur mycket som fortfarande kan finnas oupptäckt långt bortom de åtta planeterna – och hur viktiga nya teleskop och analyser av äldre observationer är för att kartlägga solsystemet.