Wimbledon börjar igen, med vitt gräsmode, artiga applåder, regn i luften och ett herrfält som egentligen inte saknar kvalitet. Jannik Sinner är där som regerande mästare och toppseedad. Novak Djokovic är där som sista levande länk till en annan epok. Alexander Zverev, Taylor Fritz, Daniil Medvedev, Ben Shelton och resten av den moderna herrtennisen finns också där.

Ändå är det svårt att komma ifrån känslan.

Det är inte säkert att herrtennisen var bättre förr. Men Wimbledon var lättare att älska när Roger Federer fanns där.

Det låter som nostalgi, och det är det delvis. Sport ska få vara nostalgi ibland. Men det är också något mer konkret än att en gammal favorit har slutat. Wimbledon saknar inte Federer bara för att han vann mycket. Wimbledon saknar Federer för att han fick hela turneringen att se ut som om den var byggd för just honom.

Det är en annan sak.

Federer var inte bara en vinnare på Wimbledon

Federer vann Wimbledon åtta gånger. Det är fortfarande en siffra som nästan låter påhittad när man säger den högt.

Men om det bara hade handlat om titlar hade saknaden varit enklare att ersätta. Djokovic har vunnit nästan allt som går att vinna. Sinner kan mycket väl bygga något stort på gräs. Alcaraz, när han är frisk och med, har spelet, personligheten och variationen för att bära en turnering. Dagens tennis är inte svag.

Problemet är att Federer inte bara var bäst på Wimbledon. Han såg ut som Wimbledon.

Det fanns en märklig självklarhet i det. Den vita tröjan. Den låga pulsen. Den rena träffen. Serven som inte behövde se hård ut för att vara omöjlig att läsa. Forehanden som kunde avgöra bollen utan att scenen behövde höjas. Fotarbetet som fick gräset att se mindre halt ut än det egentligen var.

Det var inte bara tennis. Det var ett sätt att få en sport att se enklare ut än den är.

Det är också därför det är så svårt att ersätta honom på just den här platsen. Federer på hardcourt var en av tidernas bästa spelare. Federer på grus var länge den olycklige samtidspartnern till Rafael Nadal. Federer på Wimbledon blev något annat. Där blev han en del av själva turneringens självbild.

Big Four gav herrtennisen olika språk

Det man saknar med den gamla herrtennisen är egentligen inte bara Federer. Det är kontrasterna.

Federer, Nadal, Djokovic och Andy Murray gav herrtennisen fyra olika språk. Federer var lättheten. Nadal var motståndet. Djokovic var kontrollen. Murray var nerven.

När de möttes på Wimbledon behövde man inte uppfinna dramatiken i förväg. Den fanns redan i spelstilarna.

Federer mot Nadal var inte bara två stora spelare. Det var två sätt att förstå tennis. Federer ville korta ner, öppna vinklar, flyta över gräset och få allt att se rent ut. Nadal ville smutsa ner det, pressa sönder rytmen, dra in Federer i något mer fysiskt och jordnära. Deras Wimbledonfinaler blev därför mer än resultat. De blev en kollision mellan estetik och envishet.

Federer mot Djokovic var något annat. Där var frågan inte vem som kunde spela vackrast, utan om skönhet kunde överleva perfektion. Djokovic blev med åren den kanske mest effektiva problemlösaren herrtennisen har sett. Han tog Federers bästa tennis, svarade på den, drog ut poängen och gjorde Centre Court till ett laboratorium.

Murray gav Wimbledon ytterligare ett lager. Han bar brittisk förväntan, brittisk ångest och brittisk lättnad på samma gång. När han vann var det inte bara en individuell titel. Det var ett helt lands utandning.

Det där är svårt att bygga artificiellt. Det går inte att skapa genom seedningslistor, tv-paket eller snygga trailers.

Dagens herrtennis är stark – men mer likformig

Det är här man måste vara rättvis. Dagens herrtennis är inte dålig. Den är kanske till och med bättre tränad, snabbare, hårdare och mer komplett än någonsin.

Sinner är en fantastisk spelare. Han slår bollen med en kyla som nästan är obehaglig. Han rör sig bättre än han borde för sin storlek, tar bollen tidigt och kan göra matcher väldigt korta utan att det ser särskilt dramatiskt ut. Han kan absolut bli en stor Wimbledonmästare.

Zverev har vapnen. Fritz har grässpel. Shelton har serven, kroppen och ljudet runt sig. Medvedev är fortfarande ett taktiskt irritationsmoment för nästan alla. Djokovic är Djokovic, även när kroppen inte längre är vad den var.

Det är alltså inte tomt.

Men det är mer anonymt.

Inte för att spelarna saknar personlighet helt, utan för att tennisen oftare känns som olika versioner av samma moderna grundmodell. Långa spelare. Stor serve. Tvåhandsbackhand. Tung baslinjetennis. En enorm fysisk bas. Hårdhet från båda sidor. Färre tydliga stilbrott.

Det är imponerande, men det är inte alltid lika lätt att fästa sig vid.

Federer gjorde tennis till en fråga om känsla. Nadal gjorde den till en fråga om vilja. Djokovic gjorde den till en fråga om kontroll. Murray gjorde den till en fråga om börda. Dagens herrspelare är ofta mer kompletta, men ibland mindre läsbara som figurer.

Det är ett problem för Wimbledon, eftersom Wimbledon mer än någon annan turnering lever på figurer.

Djokovic är sista länken

Därför är Djokovic så viktig i årets Wimbledon, oavsett vad man tycker om honom.

Han är inte bara en spelare i lottningen. Han är den sista stora påminnelsen om en tid när herrtennisen nästan alltid hade en historisk underton. Varje gång han kliver in på Centre Court finns den där frågan kvar: kan han göra det igen?

Djokovic jagar fortfarande mer historia. En åttonde Wimbledon-titel skulle föra honom upp jämsides med Federer i just den turnering som länge kändes som Federers privata rum. Det är en brutal tanke, och också en ganska vacker sådan. Federer gjorde Wimbledon till sin scen. Djokovic har ägnat större delen av sin karriär åt att bryta sig in i andras scener och ändå vinna där.

Det är därför hans närvaro både hjälper och skaver.

Han ger turneringen tyngd. Men han påminner också om vad som håller på att försvinna. När Djokovic inte längre är med kommer herrtennisen inte bara att sakna ännu en mästare. Då försvinner den sista direkta länken till epoken där nästan varje Wimbledon hade en större berättelse inbyggd från start.

Alcaraz frånvaro gör tomrummet större

Det är också därför Carlos Alcaraz frånvaro känns så tydlig.

Alcaraz är kanske den nya herrtennisens bästa svar på Federer-saknaden, inte för att han spelar som Federer, utan för att han kan få publiken att känna något innan matchen ens är färdigformad. Han har variationen, modet, leendet, tempoväxlingarna och den där sällsynta förmågan att få tennis att se lekfull ut utan att den blir lättviktig.

Sinner kan bli större i resultat. Alcaraz är än så länge lättare att bygga känslor runt.

När han saknas blir årets herrturnering mer öppen, men också mindre laddad. Det finns stora spelare. Det finns bra matcher. Det finns storylines. Men det saknas en självklar magnet för den som inte redan följer varje ATP-vecka.

Det var där Federer var så enorm. Han behövde inte förklaras. Även den som bara tittade på tennis två veckor om året förstod vad det var.

Wimbledon behöver mer än kvalitet

Det här är egentligen krönikans obekväma punkt.

Sportnördar kan ofta bli irriterade när man pratar om saknad, aura och känsla. De vill peka på serveprocent, rankingpoäng, tävlingsdjup och fysisk utveckling. De har ofta rätt i sak. Dagens spelare är absurdt bra.

Men Wimbledon är inte bara en tävling. Wimbledon är också en teater som låtsas att den inte är en teater.

Det är därför turneringen bryr sig om traditioner, kläder, Centre Court, Royal Box, jordgubbar och ritualer. Det är därför gräset betyder något även när sporten har förändrats. Wimbledon säljer inte bara tennis. Wimbledon säljer känslan av att tennis har en historia.

Och då spelar det roll vem som bär historien.

Inför årets turnering går det att läsa mer om seedning, datum och herrfält hos ATP Tour. För den som vill ha hela ramen runt turneringen finns också vår guide till Wimbledon 2026 med lottning, spelschema och tv.

Det var kanske inte bättre förr

Så var herrtennisen bättre förr?

Kanske inte.

Det är fullt möjligt att Sinner, Alcaraz och nästa generation pressar nivån ännu högre. Det är fullt möjligt att vi om tio år pratar om den här perioden som början på något stort. Det är också fullt möjligt att Federer-eran känns större i efterhand eftersom minnet alltid redigerar bort det tråkiga.

Men Wimbledon var bättre på att kännas som Wimbledon när Federer fanns där.

Det är skillnaden.

Man kan sakna det utan att förneka dagens spelare. Man kan tycka att Sinner är briljant, att Djokovic fortfarande är overklig och att herrfältet är starkt. Man kan ändå känna att något har gått förlorat.

För vissa spelare vinner turneringar.

Andra spelare förändrar hur en turnering känns.

Roger Federer gjorde det med Wimbledon. Därför börjar ännu ett Wimbledon med toppseedade spelare, stora namn och fullt rimlig sportslig tyngd – och ändå med en känsla av att någon fortfarande saknas.