Sverige är känt för återvinning, fjärrvärme och ambitiös klimatpolitik. Ändå tar svenska anläggningar varje år emot miljontals ton avfall från andra länder – och en stor del av det bränns.
Förklaringen är att Sverige under flera decennier har byggt upp ett mycket stort system för energiåtervinning. Avfall används som bränsle i kraftvärmeverk som producerar framför allt fjärrvärme, men också el. Kapaciteten är i dag större än mängden svenskt restavfall som finns tillgängligt. Därför fylls en del av pannorna med importerat avfall.
Men systemet innehåller en tydlig klimatkonflikt. Förbränningen har hjälpt Sverige att nästan bli av med de gamla soptipparna. Samtidigt orsakar den stora utsläpp av fossil koldioxid, framför allt när plast bränns.
Så varför importerar Sverige egentligen sopor – och är det bra eller dåligt?
Sverige importerar miljontals ton avfall
Under 2024 importerades omkring 3,86 miljoner ton anmälningspliktigt avfall till Sverige. Storbritannien, Norge och Italien hörde till de största avsändarländerna.
Det betyder däremot inte att 3,86 miljoner ton utländska hushållssopor kördes direkt in i svenska värmeverk.
Statistiken omfattar flera typer av gränsöverskridande avfall, bland annat farligt avfall, bygg- och rivningsavfall och träavfall. Den mer relevanta siffran när man talar om svensk avfallsförbränning är att svenska energiåtervinningsanläggningar under 2024 tog emot omkring 2,5 miljoner ton importerat sorterat avfall.
Totalt behandlades omkring 6,6 miljoner ton avfall i svenska energiåtervinningsanläggningar samma år.
Importen står alltså för en betydande del av det som bränns.
Aktuell statistik finns hos Naturvårdsverket om import och export av avfall.
Varför behöver Sverige utländska sopor?
Det korta svaret är att Sverige har byggt fler och större avfallsförbränningsanläggningar än vad som behövs för att bara ta hand om det svenska brännbara restavfallet.
Bakgrunden finns flera decennier tillbaka.
Sverige ville minska mängden avfall som lades på soptipp. År 2000 infördes skatt på deponering. Från 2002 förbjöds deponering av utsorterat brännbart avfall och några år senare skärptes reglerna ytterligare för organiskt avfall.
Samtidigt byggdes kapaciteten för bland annat återvinning, biologisk behandling och förbränning ut.
Det fungerade.
I dag hamnar mindre än en procent av Sveriges kommunala avfall på deponi. Metanutsläppen från svenska deponier har dessutom minskat mycket kraftigt jämfört med början av 1990-talet.
Men framgången skapade också nästa problem.
När stora och dyra förbränningsanläggningar väl hade byggts fanns en ekonomisk fördel i att hålla dem i drift. Samtidigt började Sverige sortera ut och återvinna mer av sitt eget avfall.
Resultatet blev en lucka mellan hur mycket avfall anläggningarna kan behandla och hur mycket svenskt restavfall som faktiskt finns.
Den luckan fylls delvis med import.
Soporna blir värme i svenska hus
Det som gör Sverige särskilt lämpat för avfallsförbränning är fjärrvärmen.
I många svenska städer finns omfattande fjärrvärmenät. I stället för att varje byggnad har sin egen panna produceras värmen centralt och transporteras genom ledningar med varmt vatten till bostäder, kontor och andra fastigheter.
Avfall kan då användas som bränsle i en stor anläggning.
När soporna bränns värms vatten upp. Värmen levereras till fjärrvärmenätet och i kraftvärmeverk kan en del av energin även användas för att producera elektricitet.
Under 2024 gav den svenska energiåtervinningen av avfall omkring:
| Produktion | 2024 |
|---|---|
| Fjärrvärme | cirka 17,6 TWh |
| El | cirka 2,4 TWh |
| Totalt | cirka 20 TWh |
Det är därför missvisande att beskriva systemet som att Sverige bara tar emot utländska sopor och eldar upp dem.
Avfallet används som bränsle i ett energisystem som värmer svenska byggnader.
Men det gör inte automatiskt förbränningen klimatvänlig.
Vem betalar för att soporna ska komma hit?
Här skiljer sig avfall från nästan alla andra bränslen.
Ett kraftverk som använder exempelvis naturgas, flis eller olja måste köpa sitt bränsle.
Ett avfallseldat värmeverk kan i stället få betalt för att ta emot bränslet.
Den som har restavfall som måste behandlas betalar normalt en mottagningsavgift till anläggningen som tar hand om avfallet. Det gäller både svenskt och importerat avfall.
För ett utländskt avfallsföretag kan kalkylen exempelvis vara:
- avfallet måste behandlas,
- lokal behandling eller deponering kostar pengar,
- en svensk anläggning erbjuder behandling till ett konkurrenskraftigt pris,
- avfallet transporteras till Sverige,
- den svenska anläggningen får betalt för behandlingen.
När avfallet sedan bränns kan energibolaget dessutom få inkomster från försäljningen av fjärrvärme och el.
Det är därför man ibland hör att Sverige ”får betalt för att importera sopor”.
Tjänar Sverige pengar på andra länders sopor?
Ja – men uttrycket behöver förklaras.
Det är normalt inte den svenska staten som får betalt för varje ton avfall som kommer över gränsen. Pengarna går till de företag och kommunala energibolag som säljer själva behandlingstjänsten.
En anläggning kan alltså ha flera intäktskällor:
- avgiften för att ta emot avfallet,
- försäljning av fjärrvärme,
- försäljning av elektricitet.
På andra sidan finns stora kostnader.
Avfallsförbränningsanläggningar är avancerade och dyra. De kräver bland annat rökgasrening, personal, underhåll, hantering av aska och andra rester samt investeringar i kraftvärme- och fjärrvärmesystem.
Fossila utsläpp innebär dessutom kostnader inom EU:s handel med utsläppsrätter.
Det går därför inte att säga att ”Sverige tjänar X kronor per ton sopor”. Lönsamheten varierar mellan anläggningar, avtal och år.
Men själva affärsmodellen är verklig: en svensk anläggning kan både få betalt för att ta emot avfall och därefter sälja energin som utvinns ur det.
Varför skickar andra länder sitt avfall till Sverige?
Det kan först låta märkligt att transportera sopor hundratals eller tusentals kilometer för att bli av med dem.
Men även avfall har en marknad.
När ett företag eller en kommun i ett annat europeiskt land har restavfall som inte kan materialåtervinnas måste avfallet ändå behandlas.
Alternativen kan vara exempelvis:
- lokal förbränning,
- deponering,
- annan avfallsbehandling,
- export till en anläggning i ett annat land.
Sverige har flera konkurrensfördelar.
Förbränningskapaciteten är stor. Anläggningarna är redan byggda. Energin kan användas effektivt eftersom det finns omfattande fjärrvärmenät. Och behandlingskostnaden kan därför vara attraktiv jämfört med alternativen i exportlandet.
För vissa länder handlar exporten också om att minska beroendet av deponier.
Därmed kan det ekonomiskt vara rationellt att skicka restavfall till Sverige trots transportsträckan.
Körs soporna verkligen tvärs över Europa för att brännas?
Ja, men transporterna är inte nödvändigtvis den största klimatposten i systemet.
Avfall kan fraktas med lastbil, tåg och fartyg. Transporterna orsakar utsläpp, men den stora klimatfrågan när plast finns i avfallet är själva förbränningen.
Det beror på hur mycket fossilt kol som finns i materialet.
En plastförpackning är i grunden ofta tillverkad av olja eller naturgas. När plasten bränns frigörs det fossila kolet som koldioxid.
Det spelar ingen större roll för klimatet att plasten först användes som exempelvis förpackning innan den blev bränsle.
I slutänden hamnar kolet i atmosfären.
Avfallsförbränningen släpper ut miljontals ton koldioxid
Svensk avfallsförbränning orsakade knappt 3,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter under 2024.
Det är en stor utsläppskälla.
Naturvårdsverket bedömer att mer än 90 procent av klimatutsläppen från avfallsförbränningen kommer från fossil plast.
Det är därför viktigt att inte tala om ”sopor” som om allt innehåll vore samma sak.
Matavfall, trä, papper och vissa andra delar av avfallet innehåller biogent kol.
Plast har däremot till stor del fossilt ursprung.
Ju mer plast som går in i en avfallspanna, desto större blir därför de fossila utsläppen.
Vad händer med plasten när den bränns?
Den försvinner inte i någon klimatmässig mening.
Plasten består till stor del av kol. I förbränningen reagerar kolet med syre och bildar koldioxid.
Energin i plasten kan samtidigt tas till vara som värme och elektricitet.
Det innebär att en plastförpackning som bränns har gjort två saker:
den har levererat energi – men materialet har förstörts och det fossila kolet har släppts ut.
Det är den avgörande skillnaden mot materialåtervinning.
Om plasten kan sorteras ut och återvinnas kan materialet användas som råvara igen. Det minskar behovet av nytillverkad plast och låter materialet cirkulera ytterligare en gång.
Vid förbränning upphör den möjligheten.
Allt avfall går inte upp i rök
Inte heller bokstavligt försvinner hela sopberget.
Efter förbränningen återstår bland annat bottenaska och rester från rökgasreningen.
En del metaller kan separeras ur askan och återvinnas. Andra rester måste behandlas och deponeras eller hanteras på särskilda sätt.
Förbränningen minskar alltså avfallets volym kraftigt och utvinner energi, men den eliminerar inte behovet av slutlig avfallshantering.
Är det bättre att bränna soporna än att lägga dem på soptipp?
Ofta – men inte alltid.
Om valet verkligen står mellan att lägga organiskt och brännbart restavfall på en dåligt fungerande deponi eller att energiåtervinna det i en modern svensk anläggning kan förbränning vara det bättre alternativet.
Deponier kan ge stora utsläpp av metan när organiskt material bryts ned utan syre.
Metan är en mycket kraftfull växthusgas.
Sveriges övergång från deponering till andra behandlingsformer är en viktig förklaring till att klimatutsläppen från svenska soptippar har minskat kraftigt.
Men den jämförelsen kan också användas på fel sätt.
En återvinningsbar plastförpackning står inte nödvändigtvis inför valet mellan svensk förbränning och soptipp.
Den kan i stället stå inför valet mellan:
materialåtervinning och förbränning.
Och då ser klimatkalkylen annorlunda ut.
Avfallshierarkin säger att förbränning inte är förstahandsvalet
EU:s och Sveriges avfallspolitik bygger på en hierarki.
I förenklad form är prioriteringen:
- förebygga att avfall uppstår,
- återanvända produkter,
- materialåtervinna,
- återvinna energi,
- deponera.
Energiåtervinning är alltså bättre placerad än deponering men sämre än återanvändning och materialåtervinning.
Det är en viktig förklaring till den svenska paradoxen.
Sverige är mycket bra på att undvika soptippar.
Det betyder inte automatiskt att Sverige är lika bra på att behålla materialen i ett cirkulärt system.
Sverige återvinner inte nästan alla sina sopor
Här finns en vanlig missuppfattning.
Eftersom mycket lite kommunalt avfall hamnar på soptipp kan det ibland låta som om nästan allt svenskt avfall materialåtervinns.
Så är det inte.
Under 2024 materialåtervanns omkring 47 procent av det kommunala avfallet i Sverige.
Mindre än en procent deponerades.
En stor del av resten gick bland annat till energiåtervinning.
Det är därför fullt möjligt för Sverige att samtidigt vara ett land med mycket lite deponering och ett land där stora mängder material fortfarande bränns.
Plasten visar tydligast var problemet finns
Mer än 1,2 miljoner ton plast från svenska avfallsflöden gick till energiutvinning under 2023.
Utöver det uppskattades omkring 451 000 ton plast finnas i det importerade avfall som förbrändes.
Samtidigt återvinns bara en begränsad del av allt plastavfall till nytt material.
En del plast är svår eller olämplig att materialåtervinna. Den kan vara förorenad, bestå av komplicerade materialblandningar eller sakna fungerande marknad för det återvunna materialet.
Men det finns också återvinningsbar plast i restavfallet.
Där ligger en stor del av klimatutmaningen.
Så länge fossil plast hamnar i soporna fungerar svenska avfallspannor delvis som fossilförbränningsanläggningar.
Kan värmeverken bli beroende av sopor?
Ja, och det är en av systemets mest intressanta konflikter.
En stor avfallsförbränningsanläggning är en investering som ska användas under lång tid. Den är kopplad till fjärrvärmenätet och har byggts för att behandla stora mängder avfall.
När mängden svenskt restavfall minskar blir anläggningarna inte automatiskt mindre.
Det skapar ett ekonomiskt incitament att hitta annat avfall att bränna.
Sverige kan därför hamna i den märkliga situationen att bättre svensk sortering leder till mer importerat avfall, åtminstone under en övergångsperiod.
Regeringen har själv pekat på den effekten: när ökad materialåtervinning minskar mängden inhemskt avfall som går till energiåtervinning kan importen av avfall på kort sikt öka.
Det är kärnan i diskussionen om ett möjligt beroende.
Ju bättre Sverige sorterar, desto mindre svenskt bränsle finns
Mängden svenskt restavfall från hushåll har minskat tydligt under de senaste åren.
Det är i grunden positivt.
Mer matavfall, förpackningar och andra material ska sorteras ut och behandlas separat. EU:s återvinningsmål pressar dessutom utvecklingen åt samma håll.
Men varje ton plast, papper eller annat material som framgångsrikt plockas bort ur restavfallet är också ett ton mindre bränsle till en befintlig avfallspanna.
Det betyder att två svenska miljömål kan hamna i konflikt på kort sikt:
Vi vill materialåtervinna mer.
Samtidigt finns ett energisystem som är byggt för att bränna stora mängder avfall.
Importen blir ett sätt att hålla båda systemen igång samtidigt.
Är Sverige fast i systemet?
Inte nödvändigtvis.
Svensk fjärrvärme kan produceras på många andra sätt, exempelvis med biobränslen, industriell spillvärme, stora värmepumpar och andra energikällor.
Det finns heller inget naturgivet krav på att dagens svenska kapacitet för avfallsförbränning ska finnas kvar för alltid.
När anläggningar åldras måste bolagen besluta om de ska ersättas, byggas om eller avvecklas.
Det är där den långsiktiga frågan blir viktig.
Om mindre avfall ska uppstå och betydligt mer material ska cirkulera kan Sverige på sikt behöva mindre kapacitet för avfallsförbränning.
Annars finns risken att själva tillgången på stora pannor skapar efterfrågan på avfall som bränsle.
Men är det dåligt att Sverige tar hand om andra länders avfall?
Inte per automatik.
Man måste fråga vad som hade hänt med avfallet annars.
Om italienskt restavfall annars hade lagts på en deponi där det orsakat metanutsläpp kan svensk energiåtervinning vara ett bättre alternativ.
Om materialet däremot hade kunnat återvinnas men i stället exporteras för att brännas blir slutsatsen en annan.
Det finns därför inget generellt klimatsvar på frågan om importerat avfall är ”bra” eller ”dåligt”.
Det beror bland annat på:
- vad avfallet innehåller,
- hur mycket fossil plast som finns,
- om materialet kan återvinnas,
- hur det annars hade behandlats,
- vilken energi som ersätts av värmen från förbränningen,
- hur transporten sker.
Just därför är det viktigt att skilja mellan restavfall och material som egentligen borde ha sorteras ut tidigare.
Är transporterna ett argument mot importen?
Transporterna spelar roll men avgör inte hela frågan.
Ett fartyg kan transportera stora mängder avfall relativt energieffektivt, medan långa lastbilstransporter har större klimatpåverkan per ton.
Men om lasten innehåller stora mängder fossil plast kan utsläppen från själva förbränningen fortfarande dominera klimatpåverkan.
Att bara peka på avståndet mellan exempelvis Storbritannien och Sverige säger därför ganska lite om den totala klimatnyttan.
Man måste jämföra hela kedjan med vad som annars hade hänt med avfallet.
Varför bygger inte varje land egna förbränningsanläggningar?
För att stora avfallseldade kraftvärmeverk kräver stora investeringar och passar olika bra i olika energisystem.
Sverige har en särskild fördel i sina omfattande fjärrvärmenät.
Om en anläggning kan sälja stora mängder värme blir det möjligt att ta vara på en betydligt större del av energin i avfallet.
I ett land där bostäder huvudsakligen värms individuellt och fjärrvärmenäten är små kan samma typ av anläggning få svårare att använda värmen effektivt.
Då kan kostnaden för en ny anläggning vara svårare att motivera.
Sverige har därför blivit en del av en europeisk marknad för behandling av restavfall.
Sveriges stora avfallsparadox
Här finns till slut två berättelser om Sverige som båda är sanna.
Den första är en miljöframgång.
Sverige har nästan eliminerat deponering av kommunalt avfall. Gamla soptippars metanutsläpp har minskat kraftigt. Energin i restavfall används för att värma bostäder och producera elektricitet i stället för att bara gå förlorad.
Den andra är betydligt mer problematisk.
Sverige bränner fortfarande enorma mängder material. Fossil plast i avfallet orsakar miljontals ton koldioxidutsläpp. Material som hade kunnat cirkulera går förlorat när det eldas upp. Och stora investeringar i förbränningskapacitet kan göra det ekonomiskt attraktivt att fortsätta hitta sopor att lägga i pannorna.
Det är därför Sverige samtidigt kan vara känt för avancerad avfallshantering och vara en av Europas stora mottagare av avfall.
Det svenska systemet löste ett problem – nu återstår nästa
När Sveriges moderna avfallssystem byggdes var ett av de stora problemen soptippen.
På den punkten har utvecklingen varit mycket framgångsrik.
Nu är frågan en annan.
Det räcker inte längre att fråga hur mycket avfall som kan undvikas från deponi. Frågan är hur mycket avfall som över huvud taget behöver uppstå – och hur mycket av materialen som kan användas igen i stället för att förstöras.
I det perspektivet är importerade sopor inte någon märklig svensk miss.
De är ett logiskt resultat av det system Sverige har byggt: stora fjärrvärmenät, mycket förbränningskapacitet, liten deponering och ett överskott på pannor jämfört med mängden svenskt restavfall.
Men samma logik förklarar också varför systemet nu ifrågasätts.
Sverige löste gårdagens avfallsproblem genom att bli mycket bra på att bränna det som inte skulle hamna på soptipp.
Nästa steg är betydligt svårare: att bli så bra på att förebygga, återanvända och materialåtervinna avfall att pannorna inte längre behöver fyllas – vare sig med svenska eller importerade sopor.