Sveriges riksdag har 349 ledamöter framför allt av ett enkelt matematiskt skäl: ett udda antal minskar risken för att två sidor får exakt lika många röster. Men historien är mer intressant än så. När enkammarriksdagen infördes 1971 hade den faktiskt 350 ledamöter. Två år senare gav valet Sverige den berömda ”lotteririksdagen”, där de politiska blocken fick 175 mandat var och flera omröstningar fick avgöras genom lottning. Det märkliga är att politikerna redan före valet hade beslutat att 350 var en dålig konstruktion.

Det korta svaret: därför är riksdagen 349

När Sverige gick från tvåkammarriksdag till enkammarriksdag 1971 bestämdes antalet ledamöter till 350.

Problemet med ett jämnt antal är uppenbart. Om alla ledamöter är närvarande och två politiska sidor står mot varandra kan resultatet bli exakt 175–175.

Med 349 platser kan samma situation inte uppstå om samtliga ledamöter röstar ja eller nej. Någon sida måste då få minst 175 röster.

Därför minskades riksdagen från 350 till 349 ledamöter. Den första riksdagen med det antal vi känner i dag tillträdde efter valet 1976.

Men förändringen är ofta felaktigt beskriven som en direkt följd av dramatiken efter valet 1973. I själva verket hade arbetet med att införa 349 ledamöter redan börjat innan väljarna skapade den mest berömda dödläget i svensk riksdagshistoria.

Enkammarriksdagen började med 350 ledamöter

Fram till 1970 hade Sverige två riksdagskammare. När systemet gjordes om till en enda kammare var frågan inte bara hur riksdagen skulle arbeta, utan också hur stor den skulle vara.

Det fanns ingen självklar matematisk formel som sade att Sverige behövde exakt 350 folkvalda.

Tidigare författningsarbete hade diskuterat betydligt lägre antal. Författningsutredningen hade på 1960-talet exempelvis föreslagit 290 ledamöter.

När den slutliga modellen för enkammarriksdagen utformades landade man ändå på 350.

Ett viktigt argument var representationen. Sverige är geografiskt stort och har stora skillnader mellan tätbefolkade och glest befolkade områden. En kraftig minskning av antalet ledamöter riskerade att göra det svårare att få en bred representation från hela landet.

Dessutom skulle de politiska partierna få färre möjligheter att vara representerade i många valkretsar.

Det fanns samtidigt en motstående tanke: en mindre riksdag skulle kunna bli smidigare, billigare och enklare att organisera.

Den avvägningen lever fortfarande kvar.

Politikerna såg problemet med 350 redan före valet 1973

Den mest intressanta detaljen i historien är att 349 inte uppfanns efter lotteririksdagen.

Grundlagberedningen föreslog redan 1972 att antalet skulle sänkas från 350 till 349.

När regeringen våren 1973 lade fram sitt förslag till ny regeringsform fanns 349 ledamöter med i konstruktionen. Riksdagen tog sitt första beslut om grundlagsändringen i juni samma år.

Det var flera månader före valet i september 1973.

Problemet var alltså redan känt: ett parlament med ett jämnt antal ledamöter öppnar för permanenta dödlägen.

Det fanns dessutom riksdagsledamöter som tyckte att även 349 var alldeles för många. Folkpartisterna Per Ahlmark och Björn Molin motionerade våren 1973 om att riksdagen i stället borde bestå av 299 ledamöter.

Debatten om en mindre riksdag började alltså inte heller med lotteririksdagen.

Sedan kom valet – och gav politikerna ett nästan osannolikt tydligt exempel på vad de hade försökt undvika.

Valet 1973 slutade 175–175

Riksdagsvalet 1973 blev extremt jämnt mellan de två stora politiska blocken.

På den socialistiska sidan fick Socialdemokraterna 156 mandat och VPK 19.

Det gav sammanlagt:

175 mandat.

På den borgerliga sidan fick Centerpartiet 90 mandat, Moderaterna 51 och Folkpartiet 34.

Även det blev:

175 mandat.

Riksdagen var delad exakt på mitten.

Det betyder inte att väljarkåren bokstavligen hade delat sig i två identiska halvor. Socialdemokraterna och VPK fick tillsammans omkring 48,9 procent av rösterna medan de tre borgerliga partierna fick omkring 48,8 procent.

Små skillnader i röstandel måste dock i slutänden omvandlas till ett helt antal mandat.

Och när de 350 platserna fördelats blev resultatet 175–175.

Det skapade den period som har gått till svensk politisk historia som lotteririksdagen.

Vad var lotteririksdagen?

Mellan 1973 och 1976 kunde regeringssidan och oppositionen i principiellt blockbundna frågor samla exakt lika många röster.

När en votering slutade oavgjort kunde den därför i vissa situationer behöva avgöras genom lottning.

Det låter nästan absurt: beslut i Sveriges högsta beslutande församling kunde i sista hand bero på slumpen.

Men lottningen var inte något kuriosainslag utan en del av de regler som måste finnas när en omröstning inte går att skilja åt på vanligt sätt.

Under lotteririksdagens år förekom omkring 150 sådana avgöranden.

Siffrorna brukar anges till 31 lottavgöranden 1974, 42 under våren 1975 och 79 under riksmötet 1975/76.

Det sistnämnda året motsvarade de lottade avgörandena ungefär sju procent av omkring 1 150 voteringar.

Också utfallet blev nästan komiskt jämnt: av de 79 lottdragningarna vann den socialistiska sidan 39 och den borgerliga 40.

Slumpen fick faktiskt påverka riktiga politiska beslut

Lotteririksdagen handlade inte bara om symboliska eller tekniska frågor.

Ett exempel gällde reglerna för utlandssvenskars rösträtt. I en votering under perioden slutade ställningen lika, och lottningen bidrog till att regeringens linje vann. Därmed förlängdes tiden som utlandssvenskar kunde finnas kvar i röstlängden från fem till sju år.

Ett annat exempel rörde den så kallade 200-kronorsregeln i arbetsrätten. Regeln begränsade skadeståndet för en enskild arbetstagare vid olovliga stridsåtgärder. När frågan behandlades 1976 blev det lika, och lotten fick avgöra vilken linje som vann.

Även svenskt bistånd till Kuba hör till de frågor som under perioden nådde ett avgörande efter lika röstetal.

Det innebar inte att Sveriges politik mellan 1973 och 1976 styrdes som ett lotteri.

Tvärtom skapade situationen starka incitament att förhandla.

Partierna försökte slippa lotta

Om varje politisk konflikt hade drivits hela vägen till 175–175 skulle riksdagsarbetet snabbt ha blivit både oförutsägbart och svårförklarligt.

Därför försökte partierna ofta hitta lösningar över blockgränsen.

Den jämna mandatfördelningen bidrog till ett klimat där kompromisser blev nödvändiga i flera större frågor.

Under perioden slöts bland annat breda uppgörelser om ekonomisk politik.

Det är en viktig del av berättelsen om lotteririksdagen. Systemet visade inte bara att slumpen kunde få betydelse när parlamentet delades exakt på mitten.

Det visade också hur parlamentariska regler påverkar politikernas beteende.

När alternativet till kompromiss ibland var att låta en lott avgöra saken blev det mer attraktivt att försöka komma överens.

Riksdagens egen historieskrivning om perioden finns samlad i Riksdagens genomgång av utvecklingen från äldre ting och stämmor till dagens riksdag.

Därför löser 349 problemet – men inte helt

Det är frestande att tro att ett udda antal ledamöter gör ett oavgjort resultat omöjligt.

Så är det inte.

Om samtliga 349 ledamöter är närvarande och alla röstar antingen ja eller nej kan det inte bli lika. Den ena sidan måste få minst 175 röster.

Men verkliga riksdagsvoteringar ser inte alltid ut så.

Ledamöter kan vara frånvarande. De kan avstå från att rösta. Någon kan vara sjuk eller förhindrad. Ett eller flera partier kan välja att lägga ned sina röster.

Därför kan antalet ja- och nej-röster tillsammans bli jämnt även i en riksdag med 349 ledamöter.

Det har också hänt.

I maj 2016 slutade exempelvis en riksdagsvotering 129–129. Samtidigt hade 57 ledamöter avstått och 34 varit frånvarande.

349 är alltså inte en garanti mot oavgjorda voteringar.

Det minskar framför allt risken för det mycket speciella läge som Sverige fick efter valet 1973: att två fulltaliga politiska block permanent har exakt halva parlamentet var.

Riksdagens regler måste fortfarande ange vad som händer när lika röstetal uppstår.

Men varför behöver Sverige hela 349 ledamöter?

Här blir svaret betydligt mindre exakt.

Det finns inget naturgivet demokratiskt tal som säger att ett land med drygt tio miljoner invånare behöver just 349 parlamentariker.

Storleken på ett parlament är en kompromiss mellan flera mål.

En mindre riksdag kan vara billigare och enklare att organisera. Varje ledamot får större individuell tyngd och det kan bli lättare för väljarna att hålla reda på vilka som faktiskt sitter i parlamentet.

En större riksdag gör samtidigt något annat möjligt: fler människor, fler geografiska områden och fler politiska riktningar kan representeras.

Särskilt i ett land som Sverige blir geografin viktig.

En riksdagsledamot representerar inte formellt bara sin egen kommun eller sitt län, men det spelar ändå stor roll var ledamöterna kommer ifrån. Om antalet platser minskar kraftigt blir konkurrensen om varje mandat hårdare, framför allt i mindre valkretsar.

Samma problem uppstår för små partier.

Ett parti kan klara riksdagsspärren även i ett mindre parlament, men får då färre ledamöter som ska sköta allt från utskottsarbete och kammardebatter till kontakten med väljare och organisationen ute i landet.

Det är en av anledningarna till att förslag om en mindre riksdag gång på gång har diskuterats men inte genomförts.

Så fördelas de 349 mandaten

Riksdagen består inte av 349 helt fristående platser som fördelas direkt efter partiernas nationella procenttal.

Systemet har två delar.

Av de 349 mandaten är:

310 fasta valkretsmandat

och

39 utjämningsmandat.

Sverige är indelat i 29 riksdagsvalkretsar.

De fasta mandaten fördelas mellan valkretsarna främst efter hur många röstberättigade som finns där. Därefter fördelas mandaten mellan partierna utifrån valresultatet.

Problemet är att ett sådant system inte automatiskt ger en helt proportionell fördelning på riksnivå.

Ett parti kan exempelvis vara lite överrepresenterat i vissa valkretsar och ett annat lite underrepresenterat.

Där kommer utjämningsmandaten in.

De 39 platserna används för att korrigera resultatet så att partiernas totala representation i riksdagen så långt som möjligt motsvarar deras stöd bland väljarna.

Det svenska valsystemet försöker alltså uppnå två saker samtidigt:

Att olika delar av Sverige faktiskt ska få egna valda ledamöter.

Och att det nationella valresultatet ska slå igenom så proportionellt som möjligt.

För den som vill förstå hur spärren och mandatfördelningen påverkar mindre partier finns också vår guide om vad som händer om ett parti åker ur riksdagen.

Ju färre mandat, desto grövre blir matematiken

Varje mandat i en riksdag med 349 platser motsvarar ungefär 0,287 procent av hela kammaren.

Med 299 ledamöter skulle varje plats motsvara cirka 0,334 procent.

Med 249 ledamöter skulle varje plats vara cirka 0,402 procent.

Skillnaderna ser små ut, men de spelar roll när röstandelar ska omvandlas till heltalsmandat.

Antal ledamöter	En plats motsvarar
349	cirka 0,287 %
299	cirka 0,334 %
249	cirka 0,402 %

Ett mindre parlament behöver inte automatiskt bli kraftigt mindre proportionellt. Det går att kompensera med andra regler, exempelvis fler utjämningsmandat eller annorlunda valkretsar.

Men matematikens upplösning blir grövre.

Det finns helt enkelt färre platser att fördela mellan partier och geografiska områden.

Är Sveriges riksdag ovanligt stor?

349 låter mycket, särskilt jämfört med mindre nordiska parlament.

Men man måste också ta hänsyn till befolkningen.

Med ungefärliga befolkningstal för 2026 ser jämförelsen ut så här:

Land	Ledamöter	Cirka invånare per ledamot
Finland	200	28 300
Sverige	349	30 400
Norge	169	33 400
Danmark	175*	34 500
Österrike	183	50 400
Nederländerna	150	121 000
Tyskland	630	132 400

*Folketinget har 179 ledamöter totalt. Två väljs på Färöarna och två på Grönland. Jämförelsen med Danmarks befolkning använder därför de 175 mandat som väljs i Danmark.

Sett till antalet invånare per parlamentariker är Sverige alltså inte extremt i Norden.

Finland har faktiskt fler parlamentariker per invånare än Sverige. Norge och Danmark ligger också relativt nära.

Jämför man däremot med stora europeiska länder blir skillnaden betydligt större.

Tyskland har många fler ledamöter i absoluta tal, men varje ledamot representerar statistiskt betydligt fler människor än en svensk riksdagsledamot.

Vad skulle hända om riksdagen minskades till 299?

299 är inte något nytt eller påhittat tankeexperiment.

Redan före lotteririksdagen fanns politiker som ville minska riksdagen till just 299 ledamöter.

I dag skulle en sådan förändring innebära 50 färre platser, en minskning med drygt 14 procent.

Med Sveriges nuvarande befolkning skulle varje ledamot i genomsnitt representera omkring 35 500 personer, jämfört med drygt 30 000 i dag.

Om man enbart för att illustrera storleksordningen behöll ungefär samma relation mellan fasta mandat och utjämningsmandat som nu skulle en riksdag med 299 platser kunna motsvara ungefär 266 fasta mandat och 33 utjämningsmandat.

Det är inte ett faktiskt förslag till nytt valsystem.

Poängen är att färre mandat skulle behöva delas mellan samma 29 valkretsar och samma politiska partier.

Förändringen skulle sannolikt vara möjlig utan att hela det svenska valsystemet tappade sin karaktär, men flera avvägningar skulle bli betydligt hårdare.

Och om Sverige gick ned till 249?

249 ledamöter skulle vara en betydligt större reform.

Det skulle innebära att 100 av dagens 349 platser försvann – nästan 29 procent av riksdagen.

Varje ledamot skulle då statistiskt representera omkring 42 600 invånare.

Också 249 har föreslagits politiskt.

Under riksdagsåret 2025/26 lämnades en motion om att minska riksdagen till just 249 ledamöter. Argumenten handlade bland annat om effektivitet och starkare personligt ansvar för varje folkvald. Konstitutionsutskottet sade nej.

En sådan minskning skulle framför allt aktualisera tre problem.

Mindre valkretsar blir mer känsliga

När färre fasta mandat finns att dela ut blir det svårare att behålla samma geografiska representation.

De största valkretsarna kan fortfarande få många ledamöter, medan små valkretsar riskerar att få mycket få.

Det betyder inte att en viss valkrets automatiskt skulle förlora ett specifikt mandat. Allt beror på hur ett nytt system konstrueras.

Men lagstiftaren skulle behöva bestämma hur stor geografisk skevhet man accepterar.

Små partier får mindre riksdagsgrupper

Om fyraprocentsspärren behölls skulle inte själva spärren förändras.

Ett parti skulle fortfarande behöva minst fyra procent nationellt för den normala vägen till riksdagen.

Men fyra procent av 249 mandat är ungefär tio platser.

Fyra procent av 349 är ungefär 14.

Ett litet parti skulle alltså få betydligt färre personer som ska bemanna utskott, följa olika politikområden, delta i debatter och samtidigt arbeta mot väljare och organisation.

Proportionaliteten blir svårare att finjustera

Med 100 färre mandat blir varje mandat större matematiskt.

Det innebär fler situationer där röstandelar måste avrundas till grövre heltal.

Det behöver inte göra ett system oproportionerligt, men det blir viktigare hur många utjämningsmandat man behåller och hur valkretsarna konstrueras.

Skulle en mindre riksdag åtminstone bli billigare?

Ja, på vissa punkter.

Färre ledamöter skulle innebära färre riksdagsarvoden och sannolikt mindre behov av vissa personrelaterade resurser och stödfunktioner.

Men kostnaden för riksdagen minskar inte i samma takt som antalet ledamöter.

Riksdagshuset finns kvar. Utskotten måste fungera. Säkerhet, administration, IT, lokaler och stora delar av Riksdagsförvaltningen behövs oavsett om kammaren har 349 eller 299 ledamöter.

Därför är frågan egentligen större än vad varje borttagen riksdagsplats kostar.

Det handlar om hur mycket representation ett land vill betala för.

Sverige har återkommande valt representation framför en mindre riksdag

Förslag om att minska antalet ledamöter har återkommit under många år.

Argumenten för är ofta desamma:

lägre kostnader, effektivare arbete och större personligt ansvar för varje ledamot.

Motargumenten är också återkommande:

sämre geografisk representation, färre företrädare för mindre partier och ett större avstånd mellan väljare och valda.

Grundlagsutredningen som arbetade under 2000-talet såg också risker med en minskning, framför allt när det gäller representationen från olika delar av landet.

Sverige har därför hittills valt att behålla 349.

Det är dessutom ingen siffra som en riksdagsmajoritet kan ändra från en dag till en annan. Antalet ledamöter finns i grundlagen. En förändring kräver därför två likalydande riksdagsbeslut med ett allmänt val mellan besluten.

Är 349 en perfekt demokratisk balans?

Nej.

Det finns inget som visar att 349 är det enda eller matematiskt optimala antalet riksdagsledamöter för Sverige.

Ett system med 299 skulle kunna fungera. Ett system med 249 skulle också kunna konstrueras så att Sverige fortfarande hade fria, proportionella och representativa val.

Men då skulle andra delar behöva justeras.

Hur många fasta mandat ska finnas?

Hur många ska användas till utjämning?

Hur säkras representation från mindre valkretsar?

Hur små kan partiernas riksdagsgrupper bli innan deras möjlighet att göra ett fullständigt parlamentariskt arbete försämras?

Det är de verkliga frågorna bakom siffran 349.

Inför riksdagsvalet 2026 blir antalet extra påtagligt, eftersom exakt 349 personer återigen ska väljas för att förvandla miljontals röster till ett fungerande parlament.

Och historien bakom siffran är egentligen en elegant sammanfattning av hur demokratiska system byggs.

350 valdes för att Sverige ville ha bred representation.

349 valdes för att ett jämnt antal visade sig vara en onödigt farlig konstruktion.

Lotteririksdagen skapade inte 349. Beslutet var redan på väg.

Men åren 1973–1976 visade med större tydlighet än någon utredning hade kunnat göra varför det var klokt att ta bort just en enda stol.

349 är därför både ett genomtänkt demokratiskt val och ett historiskt arv.

Det är inte det perfekta talet.

Men det är Sveriges lösning på en mycket gammal demokratisk fråga: hur många människor behövs för att representera ett helt land utan att parlamentet blir vare sig för stort, för smalt – eller delat exakt på mitten?