Öronvax kan kännas som något som bara ska bort. I själva verket är det en del av örats eget skydds- och rengöringssystem. Att vissa verkar få betydligt mer än andra beror dessutom inte alltid på att kroppen producerar mer vax. Minst lika viktigt är vilken konsistens vaxet har och hur effektivt örat lyckas transportera ut det.
Därför bildas öronvax
Öronvax, eller cerumen, bildas i den yttre delen av hörselgången.
Där finns körtlar som avger fett och andra sekret. Tillsammans med avstötta hudceller bildar de det vi känner igen som öronvax.
Vaxet har flera uppgifter:
- det smörjer den känsliga huden i hörselgången
- det fångar upp damm, hudrester och små partiklar
- det bidrar till att hålla hörselgången vattenavvisande
- det hjälper till att skapa en miljö där bakterier och andra mikroorganismer har svårare att växa
Lite öronvax är alltså inte ett tecken på dålig hygien. Tvärtom hör det till ett normalt fungerande öra.
Örat har ett eget transportband
Det räcker inte att producera vax. Det måste också komma ut.
Huden i hörselgången förflyttas mycket långsamt från området närmast trumhinnan mot öronöppningen. På vägen följer vax, gamla hudceller och smuts med.
Käkrörelser när vi tuggar och pratar bidrar också till processen.
När systemet fungerar som det ska flyttas vaxet gradvis ut till hörselgångens öppning, där det kan falla bort eller enkelt tvättas bort från ytterörat.
Det är därför de flesta människor inte behöver rengöra själva hörselgången.
Varför får vissa mer öronvax?
Det enkla svaret är att människor är olika. Men det finns en viktig skillnad mellan att producera mycket vax och att ha mycket vax kvar i örat.
En person kan producera ungefär normal mängd men ändå ofta få stora ansamlingar eftersom vaxet inte transporteras ut lika effektivt.
Flera faktorer spelar in.
Gener påverkar om vaxet är torrt eller klibbigt
Öronvax finns huvudsakligen i två varianter: en fuktigare och mer klibbig och en torrare och mer smulig.
En stor del av skillnaden styrs av genen ABCC11. En viss variant av genen är starkt förknippad med torrt öronvax, medan andra varianter ger den våtare typen.
Fördelningen skiljer sig också tydligt mellan olika delar av världen. Torrt öronvax är exempelvis betydligt vanligare i östasiatiska befolkningar.
Det betyder däremot inte automatiskt att den ena typen ger fler vaxproppar än den andra. Hur bra örat lyckas föra vaxet utåt är minst lika viktigt.
Hörselgångens form kan göra skillnad
Alla hörselgångar ser inte likadana ut.
En smal eller krokig hörselgång kan göra det svårare för vaxet att förflytta sig mot öppningen. Grov hårväxt i hörselgången kan också bromsa transporten.
Det som ser ut som ovanligt stor produktion kan därför vara vax som helt enkelt har blivit kvar längre.
Åldern påverkar
Vaxproppar blir vanligare med stigande ålder.
Vaxets sammansättning kan förändras och bli torrare. Samtidigt kan hårväxten i hörselgången bli grövre och hudens naturliga transport fungera mindre effektivt.
Äldre personer behöver alltså inte nödvändigtvis producera mer öronvax. Problemet kan snarare vara att vaxet är svårare att få ut.
Hörlurar, öronproppar och hörapparater kan bromsa vägen ut
Saker som regelbundet sitter i hörselgången kan störa örats självrengöring.
Det gäller exempelvis:
- in-ear-hörlurar
- öronproppar
- hörapparater
De kan dels hindra vaxets väg mot öppningen, dels trycka vaxet längre in.
För den som använder hörapparat kan vax dessutom bli ett praktiskt problem eftersom det kan blockera eller skada delar av apparaten.
Mer vax eller sämre transport?
Det är en användbar skillnad att göra:
| Det som händer | Resultatet |
|---|---|
| Mer vax produceras | Mer material måste transporteras ut |
| Vaxet är segt eller torrt | Det kan röra sig långsammare |
| Hörselgången är smal eller krokig | Vaxet kan lättare fastna |
| Hörlurar eller öronproppar blockerar | Vaxet kan pressas inåt |
| Självrengöringen fungerar sämre | Normal mängd vax kan ändå bilda en propp |
Därför kan två personer med ungefär samma vaxproduktion uppleva helt olika problem.
Därför kan tops göra saken värre
Det kan kännas logiskt att rengöra hörselgången med en bomullspinne. Ofta sitter det också vax på topsen när den kommer ut, vilket gör att rengöringen verkar fungera.
Problemet är vad som händer med vaxet längre in.
Bomullspinnen kan pressa det framför sig och packa ihop det djupare i hörselgången. Vax som var på väg ut kan då flyttas åt motsatt håll.
Resultatet kan bli en vaxpropp.
Man riskerar dessutom att irritera eller skada den tunna huden i hörselgången. Om en bomullspinne förs långt in kan även trumhinnan skadas.
Grundprincipen är därför enkel: rengör ytterörat, men stoppa inte in föremål i hörselgången för att försöka få bort normalt vax.
När blir öronvax ett problem?
Öronvax i sig behöver inte behandlas. Det är först när det samlas så mycket att det orsakar besvär som det vanligtvis blir ett problem.
En vaxpropp kan bland annat ge:
- lockkänsla
- nedsatt hörsel
- klåda
- tryck eller obehag i örat
- ibland tinnitus eller smärta
Besvären kan märkas extra tydligt efter dusch eller bad. Vatten kan då hamna kring en befintlig vaxansamling och göra att den sväller eller blockerar hörselgången mer.
Ska man ta bort öronvax själv?
Normalt behöver man inte göra något alls.
Vuxna som känner igen återkommande vaxproppar kan enligt 1177 använda receptfria medel som mjukar upp eller löser vax, enligt produktens instruktioner.
Barn bör inte behandlas på samma sätt utan att vården först har bedömt situationen.
Det är också klokt att söka vård om hörseln plötsligt försämras, om örat gör ont eller om man är osäker på om besvären verkligen beror på vax. Lockkänsla och nedsatt hörsel kan ha andra orsaker än en vaxpropp.
Öronvax är alltså en del av lösningen, inte problemet
Öronvaxet finns där av en anledning. Det skyddar huden, fångar upp partiklar och ingår i ett system som normalt håller hörselgången ren utan vår hjälp.
Det som skiljer människor åt är inte bara hur mycket vax som produceras. Genetik, konsistens, ålder, hörselgångens form och hur lätt vaxet kan röra sig ut spelar stor roll.
Och just därför kan överdriven rengöring få motsatt effekt. Ett öra som får sköta sitt naturliga transportarbete klarar sig i de flesta fall bäst på egen hand.