Donald Trump hotar att USA kan bomba Oman om landet ”står i vägen” för en uppgörelse om Iran och Hormuzsundet. Uttalandet kommer samtidigt som den 60 dagar långa förhandlingsperioden för ett slutligt USA–Iran-avtal löper ut utan någon lösning – och Iran i sin tur varnar för militär upptrappning.

Hotet är anmärkningsvärt eftersom Oman inte är en motståndare till USA. Tvärtom är landet en nära strategisk partner, har omfattande säkerhetssamarbete med Washington och har under lång tid fungerat som en av de viktigaste diplomatiska kanalerna mellan USA och Iran.

Det är just den rollen som nu har placerat Oman mitt i konflikten.

Trump kräver att Iran ger upp

Donald Trump sade den 17 augusti i en intervju med Fox News att Iran borde ge upp och ”hissa den vita kapitulationsflaggan”.

När presidenten fick frågor om Omans försök att tillsammans med Iran hitta en lösning för trafiken genom Hormuzsundet skärpte han retoriken ytterligare. Trump sade att USA kan bomba Oman om landet ”står i vägen”.

Samtidigt gav presidenten ingen ny tidsfrist för Iran och sade att han inte hade bråttom.

Det skapar en motsägelsefull situation. USA har under sommaren pressat Iran att acceptera ett nytt avtal inom en tydlig tidsram. När den tidsramen nu passerar utan någon slutlig uppgörelse väljer Trump inte att presentera en ny deadline. I stället ökar han det militära trycket och riktar det dessutom mot ett land som försöker medla.

Därför har Oman hamnat i centrum

Oman och Iran har under de senaste veckorna arbetat med en separat överenskommelse om sjöfarten genom Hormuzsundet.

Iran har uppgett att parterna nått en förståelse om en möjlig transitväg genom sundet och arbetat vidare med en gemensam deklaration. Frågan handlar dock om betydligt mer än var fartyg ska passera.

En central konflikt är vem som ska ha praktisk kontroll över trafiken.

Iran har velat få en formell roll i hanteringen av inkommande fartyg. Oman har försökt hitta en kompromiss som kan accepteras av Gulfstaterna och samtidigt hålla sjöfarten igång.

Washington motsätter sig en ordning där Iran får en permanent kontrollfunktion över en av världens viktigaste handelsleder.

Det är där Trumps formulering om att Oman inte får ”stå i vägen” ska förstås.

Oman har inte bytt sida och anslutit sig till Iran. Landet försöker i stället göra det som Oman länge har gjort i regionala konflikter: hålla kontakt med alla sidor och hitta en kompromiss som de öppna motståndarna själva inte klarar att förhandla fram.

Men om kompromissen ger Iran större inflytande över Hormuz än USA är berett att acceptera riskerar Oman samtidigt att hamna på kollisionskurs med Washington.

USA hotar en av sina egna strategiska partner

Det gör bombhotet betydligt mer uppseendeväckande än ännu ett hårt uttalande mot Iran.

USA och Oman beskrev så sent som i januari relationen som ett av Washingtons äldsta partnerskap i Mellanöstern. Länderna har ett frihandelsavtal och ett omfattande säkerhetssamarbete.

Det finns även en tydlig militär dimension.

Amerikanska styrkor har genom ett strategiskt avtal tillgång till bland annat hamnarna Salalah och Duqm. Den senare är utbyggd för att kunna ta emot mycket stora amerikanska örlogsfartyg.

I den gemensamma amerikansk-omanska deklarationen från januari 2026 betonades dessutom diplomati och dialog som centrala delar av relationen.

Mindre än sju månader senare hotar USA:s president alltså offentligt med att bomba landet.

Det är inte första gången relationen utsätts för hård press under Hormuzkrisen. Trump riktade redan i slutet av maj hotfull retorik mot Oman när diskussionerna om iransk-omansk kontroll och möjliga avgifter i sundet intensifierades.

Uttalandet den 17 augusti visar därför snarare hur en redan existerande konflikt har trappats upp.

Oman är samtidigt en kanal till Iran

Det amerikanska trycket blir ännu mer komplicerat av Omans roll i diplomatin med Teheran.

Oman har återkommande fungerat som mellanhand när amerikanska och iranska representanter inte velat eller kunnat förhandla direkt med varandra.

Även under 2026 har kontakter mellan USA och Iran genomförts med Oman som förmedlare.

Det leder till en tydlig paradox: Washington behöver kanaler till Iran samtidigt som presidenten hotar det land som tillhandahåller en av de viktigaste kanalerna.

Trump uppgav den 17 augusti samtidigt att kontakter pågår med Irans revolutionsgarde.

Ett sammanbrott i Oman-spåret skulle därför inte bara påverka diskussionerna om sjöfarten. Det skulle också kunna minska möjligheterna att snabbt få till stånd indirekta förhandlingar om den militära situationen försämras.

60 dagar passerar utan slutligt Iranavtal

Bakgrunden är överenskommelsen från den 17 juni.

USA och Iran skulle enligt det interimistiska upplägget försöka nå ett slutligt avtal inom maximalt 60 dagar. Perioden kunde förlängas om båda sidor accepterade det.

Någon slutlig uppgörelse finns fortfarande inte.

Det betyder däremot inte att en fungerande vapenvila automatiskt upphör den 17 augusti. Det tidigare arrangemanget hade redan börjat falla sönder under juli.

Det viktiga med datumet är i stället att den uttryckliga perioden för att nå en bredare uppgörelse nu har passerat utan att de stora konfliktfrågorna är lösta.

Dit hör Irans kärnprogram, sanktionerna, den amerikanska militära närvaron och framför allt den framtida ordningen i Hormuzsundet.

Den som vill följa bakgrunden till maktkampen om sundet kan läsa vår tidigare genomgång av Irans svar på Trumps krav kring Hormuz.

Iran hotar i sin tur med offensiv

Samtidigt som Trump skruvar upp retoriken kommer nya hot från Teheran.

En hög iransk tjänsteman uppgav den 17 augusti att Iran är berett att eskalera både i Hormuz och i regionen om USA inte uppfyller sina delar av tidigare överenskommelser inom de närmaste veckorna.

Budskapet från Teheran är att strategin kan gå från försvar till offensiv.

Ett möjligt mål skulle vara att militärt försöka bryta den amerikanska sjöblockaden.

Det innebär att båda sidor just nu håller militära alternativ öppna.

USA kan återuppta eller utvidga attacker mot Iran. Iran kan försöka slå mot blockaden eller amerikanska mål. Samtidigt kan den oman-iranska kompromissen om Hormuz falla samman under amerikanskt tryck.

Att Trump dessutom för in Oman i hotbilden gör konfliktens diplomatiska struktur ännu mer instabil.

Hormuz fungerar redan långt under normal nivå

Risken är särskilt stor eftersom Hormuzsundet inte befinner sig i ett normalt läge redan före en eventuell ny upptrappning.

Före krisen passerade omkring en femtedel av världens olje- och LNG-flöden genom sundet.

Den amerikanska energimyndigheten EIA uppskattar att mängden råolja och petroleumprodukter som passerade Hormuz föll från omkring 21,6 miljoner fat per dag under fjärde kvartalet 2025 till 4,9 miljoner fat per dag under andra kvartalet 2026.

Det betyder att någon ny kris inte först behöver stänga sundet helt för att få stora ekonomiska konsekvenser. Trafiken är redan kraftigt begränsad.

En ytterligare militär upptrappning kan snabbt påverka oljeexport, LNG-transporter, försäkringskostnader och fraktpriser.

I vår guide till Hormuzsundet går vi igenom varför den smala passagen är så central för världens energiförsörjning.

Hotet betyder inte att en attack är beslutad

Det finns samtidigt en viktig gräns mellan Trumps retorik och ett faktiskt militärt beslut.

Ingenting visar i nuläget att USA har fattat beslut om att anfalla Oman eller att ett sådant angrepp är nära förestående.

Det verifierade är att presidenten uttryckligen har hotat landet med bombningar om dess agerande kring Hormuz bedöms stå i vägen för USA:s krav.

Det räcker ändå för att markera hur mycket konflikten har förändrats.

USA:s press riktas inte längre bara mot Iran. Den börjar också träffa de regionala partner som försöker hitta en lösning mellan Washington och Teheran.

När 60-dagarsfristen nu löper ut utan slutavtal och båda huvudparter samtidigt talar allt mer öppet om militära alternativ finns få tecken på att Persiska viken är på väg mot ett lugnare läge.