Syrien byggde i hemlighet en kärnreaktor under Bashar al-Assads styre och hade dessutom börjat bygga upp den infrastruktur som behövdes för att tillverka kärnbränsle. Det slår FN:s atomenergiorgan IAEA nu fast efter en utredning som pågått i närmare två decennier. De nya fynden ger en betydligt tydligare bild av hur långt Syriens tidigare regim faktiskt hade kommit med sitt hemliga kärntekniska program.

Det handlar om anläggningen vid Deir ez-Zor i östra Syrien, även känd som Al-Kibar, som förstördes av israeliskt stridsflyg i september 2007.

Assadregimen förnekade länge att byggnaden var en kärnreaktor. IAEA har tidigare bedömt att det med stor sannolikhet rörde sig om en reaktor, men den nya rapporten går längre.

Myndigheten kan nu slå fast att Syrien hade kärnmaterial, anläggningar och verksamhet som skulle ha rapporterats till IAEA men som hölls hemliga.

IAEA har hittat ett betydligt större kärnprogram

Det mest avgörande i den nya utredningen är att fynden inte längre bara kretsar kring själva byggnaden vid Deir ez-Zor.

IAEA har kunnat koppla flera platser till projektet. Utöver kärnreaktorn fanns verksamhet för tillverkning eller bearbetning av kärnbränsle, lagringsplatser och planer kopplade till upparbetning av använt kärnbränsle.

På ytterligare en plats har omkring 73 ton naturligt uranmetall identifierats. En stor del av materialet ska ha funnits i form av färdiga bränslestavar.

Det innebär att Assadregimen inte bara byggde en byggnad som kunde användas som reaktor. Syrien hade också tagit konkreta steg för att förse den med kärnbränsle.

Det är en viktig skillnad.

IAEA säger inte att Syrien hade en färdig atombomb. Däremot framträder nu ett kärntekniskt system som hade flera av de delar som krävs för att i framtiden kunna producera plutonium för kärnvapen.

Därför är reaktortypen så känslig

Reaktorn vid Deir ez-Zor tros ha varit en gaskyld och grafitmodererad reaktor med en effekt på omkring 25 megawatt termiskt.

Den konstruktionen är särskilt intressant eftersom den kan drivas med naturligt uran och producera plutonium i det använda kärnbränslet.

För att plutoniumet sedan ska kunna användas måste det separeras från bränslet genom kemisk upparbetning.

Just därför väger IAEA:s nya uppgifter om planerad upparbetning tungt.

Kombinationen av naturligt uran, bränsletillverkning, en grafitmodererad reaktor och förberedelser för upparbetning skapar en teknisk väg som i förlängningen kan användas för kärnvapenproduktion.

Det betyder fortfarande inte att Syrien hade fattat beslut om att bygga en bomb eller hunnit framställa plutonium.

Men det gör det betydligt svårare att förklara programmet som ett normalt civilt kärnenergiprojekt.

Nordkoreas fingeravtryck finns över projektet

Nordkorea har länge pekats ut som Syriens viktigaste partner i projektet.

Den syriska reaktorn hade stora tekniska likheter med Nordkoreas reaktor i Yongbyon. Den hade samma grundläggande typ av grafitmodererad konstruktion och var utformad för naturligt uran.

Yongbyonanläggningen har varit central för Nordkoreas egen produktion av plutonium för kärnvapen.

USA har sedan länge hävdat att Nordkorea hjälpte Syrien att bygga reaktorn och förde över både kunskap och teknik.

Assadregimen förnekade även detta.

IAEA:s nya fynd stärker bilden av ett verkligt kärntekniskt program, men myndigheten har inte i den offentligt kända delen av den nya rapporten slagit fast exakt vilken roll Nordkorea hade i varje del av projektet.

Den nordkoreanska kopplingen bör därför ses som mycket starkt underbyggd, men inte som en ny självständig IAEA-slutsats om alla detaljer i samarbetet.

Israel förstörde anläggningen 2007

Natten till den 6 september 2007 attackerade israeliska stridsflygplan anläggningen i östra Syrien.

Israel erkände inte officiellt operationen förrän mer än tio år senare, men uppgav då att attacken genomfördes för att stoppa en syrisk kärnreaktor innan den hann tas i drift.

Kort efter bombningen började Syrien röja området.

Byggnadsrester och annan utrustning avlägsnades och delar av platsen begravdes, vilket kraftigt försvårade IAEA:s senare undersökningar.

Myndigheten kunde ändå samla in material som tydde på kärnteknisk verksamhet. Bland annat hittades partiklar av bearbetat naturligt uran och andra material som passade med en reaktoranläggning.

2011 drog IAEA slutsatsen att byggnaden med stor sannolikhet hade varit en kärnreaktor och konstaterade att Syrien hade brutit mot sina skyldigheter genom att inte deklarera projektet.

Men många frågor förblev obesvarade.

Assads fall öppnade dörren för inspektörerna

Det som framför allt förändrat utredningen är det politiska skiftet i Syrien.

Efter Bashar al-Assads fall har de nya syriska myndigheterna samarbetat betydligt mer med IAEA och gett inspektörer tillgång till platser som tidigare varit svåra eller omöjliga att undersöka.

Under 2026 har arbetet intensifierats.

Syrien informerade själv IAEA om ytterligare en tidigare odeklarerad plats där kärnmaterial fanns, och atomenergiorganets generaldirektör Rafael Grossi besökte landet i augusti.

IAEA fick då tillgång till både Deir ez-Zor och ytterligare anläggningar kopplade till det gamla programmet.

Vid de senaste undersökningarna kunde inspektörerna bland annat studera delar av den nedgrävda kylinfrastrukturen vid reaktorplatsen. Konstruktionen stämde med vad som krävs för en kärnreaktor.

I IAEA:s officiella redogörelse för samarbetet med de nya syriska myndigheterna beskrivs inspektionerna som ett viktigt steg mot att lösa de frågor som varit öppna sedan Assadregimens tid.

Vad säger det om Assads kärnvapenambitioner?

Det är fortfarande inte möjligt att säga att Syrien bevisligen hade ett färdigt kärnvapenprogram.

Något färdigt vapen har inte hittats. Det finns inte heller belägg för att reaktorn hann startas eller att Syrien producerade plutonium där.

Men bilden av Syriens ambitioner har förändrats.

Under många år kunde Assadregimen hävda att anläggningen inte alls var en kärnreaktor och att misstankarna byggde på utländska underrättelseuppgifter.

Den förklaringen håller inte längre.

IAEA kan nu koppla samman en reaktor, tillverkning av kärnbränsle, stora mängder naturligt uran och planer för upparbetning.

Det är betydligt mer än ett isolerat experiment.

Det visar att Syrien under Assad byggde upp en hemlig kärnteknisk kapacitet som kunde ha blivit mycket känslig om reaktorn fått tas i drift.

Den stora obesvarade frågan är fortfarande det yttersta syftet.

Men nästan 19 år efter den israeliska attacken har det blivit betydligt klarare vad som faktiskt byggdes i öknen vid Deir ez-Zor och hur långt Assadregimen hade kommit.