Svensk friidrott går in i Finnkampen den 29–30 augusti med världsstjärnor i flera helt olika grenar. Men är landslaget 2026 verkligen bättre än under åren med Carolina Klüft, Stefan Holm, Christian Olsson och Kajsa Bergqvist? Hurbra har jämfört tre decennier av världsresultat och mästerskap. Svaret är mer intressant än ett enkelt ja eller nej: dagens Sverige ser ut att vara bredare än någonsin – men den gamla guldåldern hade fortfarande en högre koncentration av absoluta världsettor.

Det är lätt att minnas svensk friidrott genom medaljerna.

Stefan Holm över ribban i Aten. Christian Olsson som aldrig förlorade när det verkligen gällde. Carolina Klüft som dominerade sjukampen. Kajsa Bergqvist på världstoppen i höjd.

Dagens generation ser annorlunda ut. Armand Duplantis är en av hela friidrottsvärldens största stjärnor, men bakom honom finns Andreas Almgren, Daniel Ståhl, Vanessa Kamga, Fanny Roos, Axelina Johansson, Wictor Petersson, Oskar Edlund, Samuel Pihlström, Maja Åskag, Thobias Montler och flera andra svenskar på internationell toppnivå.

Det är just där den stora skillnaden finns.

2004 var Sveriges starkaste år i ren stjärnspets. 2006 var den gamla guldålderns bredaste år. Men 2025–2026 är den starkaste kandidaten hittills till Sveriges bredaste friidrottsgeneration.

Hurbra-index: Sveriges starkaste friidrottsår

För att jämföra generationer räcker det inte att räkna guldmedaljer.

Ett land kan ha tre olympiska mästare och nästan ingen internationell bredd bakom dem. Ett annat kan sakna samma extrema medaljutdelning men ha finalister och världstoppaktiva över hela grenprogrammet.

Hurbra-indexet väger därför samman fyra delar:

Del	Vikt	Vad som mäts
Internationell årslistenivå	45 %	Svenskar bland världens 10, 25, 50 och 100 bästa
Grenbredd	20 %	Hur många olika grenar Sverige har verklig internationell toppnivå i
Mästerskapsstyrka	25 %	Medaljer och topp åtta-placeringar i OS, VM och EM
Relativ prestationsnivå	10 %	Hur svenska resultat står sig mot världsnivån under just den aktuella perioden

Svenska rekord används som stödvariabel snarare än som ett stort separat poängblock. Annars skulle samma toppresultat i praktiken belönas flera gånger.

Diamond League och den tidigare Golden League-eran används också som kvalitetskontroll, men inte som ett fullt jämförbart 30-årsmått eftersom tävlingssystemen förändrats.

Utifrån den samlade analysen blir Hurbra:s ranking av de starkaste svenska åren sedan mitten av 1990-talet:

Plats	År	Varför året sticker ut
1	2006	Extrem kombination av världsstjärnor, EM-medaljer och bredd
2	2026	Nästan rekordstarkt EM och exceptionell bredd över många grengrupper
3	2003	Sveriges starkaste moderna utomhus-VM och flera världsettor
4	2004	Tre OS-guld – periodens överlägset starkaste stjärnspets
5	2025	Näst bästa svenska utomhus-VM i modern tid
6	2021	Två OS-guld, ett silver och flera ytterligare finalplaceringar

2026 är dessutom inte färdigt.

Det betyder att årets placering fortfarande kan förändras.

71 mot 70 – siffran som säger nästan allt

Den kanske bästa jämförelsen mellan generationerna finns på EM.

När Göteborg arrangerade EM 2006 fick Sverige 71 placeringspoäng.

Vid EM i Birmingham 2026 blev resultatet 70.

En poäng skiljer.

Placeringspoäng räknar inte bara medaljer. Även de övriga topplaceringarna får betydelse. Det gör måttet betydligt bättre för att mäta ett helt landslag än en ren medaljtabell.

2006 tog Sverige sex EM-medaljer. Bland de stora namnen fanns Christian Olsson, Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Susanna Kallur och Stefan Holm.

Men laget hade också Johan Wissman, Linus Thörnblad, Mustafa Mohamed, Robert Kronberg, Henrik Skoog, Jenny Kallur och flera andra internationellt konkurrenskraftiga aktiva.

Det var inte bara tre eller fyra superstjärnor.

Det var ett stort landslag.

2026 års 70 poäng kom från en nästan helt annan uppsättning grenar.

Andreas Almgren, Samuel Pihlström, Wictor Petersson, Vanessa Kamga, Oskar Edlund, Daniel Ståhl, Fanny Roos, Maja Åskag och flera andra bidrog till ett svenskt resultat som hamnade praktiskt taget exakt på samma nivå som hemma-EM 20 år tidigare.

Det är svårt att hitta ett tydligare argument för att dagens friidrott faktiskt har en historisk bredd.

Den som vill läsa mer om mästerskapet hittar Hurbra:s stora guide till friidrotts-EM 2026.

2004 var fortfarande den största svenska stjärntoppen

Det finns samtidigt en kategori där dagens landslag inte slår den gamla generationen.

Aten 2004.

Stefan Holm vann höjdhoppet.

Christian Olsson vann tresteget.

Carolina Klüft vann sjukampen.

Tre svenskar åkte till ett sommar-OS och vann tre av friidrottens individuella grenar.

Dessutom var alla tre världsledande resultatmässigt under säsongen.

Det är en koncentration av absolut världsherravälde som svensk friidrott inte har 2026.

Om frågan därför är:

När hade Sverige flest friidrottare som faktiskt var bäst i världen samtidigt?

Då är 2004 fortfarande det naturliga svaret.

Men tittar man på hela laget blir bilden annorlunda.

I ett enkelt topp åtta-system där en seger ger åtta placeringspoäng och en åttondeplats ett poäng får Sverige 24 poäng från OS-friidrotten 2004.

Alla 24 kommer från de tre segrarna.

Tokyo-OS 2021 ger däremot 27 poäng.

Armand Duplantis och Daniel Ståhl tog guld. Simon Pettersson tog silver. Thobias Montler och Fanny Roos nådde också topp åtta.

2004 hade fler absoluta vinnare. 2021 hade fler svenskar i världstoppen.

Det är precis den skillnaden som ett breddindex måste kunna fånga.

2006 är fortfarande året 2026 måste slå

Det är därför 2006, snarare än 2004, ligger högst i Hurbra-indexet.

Svensk friidrott hade då både spetsen och bredden.

Christian Olsson, Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Susanna Kallur, Linus Thörnblad, Stefan Holm, Alhaji Jeng och Johan Wissman tillhörde alla den internationella eliten.

Det anmärkningsvärda är inte bara namnen.

De åtta främsta svenskarna på Friidrottsförbundets traditionella Topp 10-lista hade samtliga tagit internationell mästerskapsmedalj under året.

Det är svårt att matcha.

Dagens landslag når däremot världstoppen från fler håll.

Här finns sprintnära häcklöpning, medeldistans, långdistans, stav, höjd, längd, tresteg, kula och diskus på hög internationell nivå.

Det ger 2026 en typ av mångsidighet som 2006 års lag hade mindre av.

VM 2025 visar att det inte bara handlar om Duplantis

Det enklaste sättet att avfärda dagens svenska friidrott är annars uppenbart:

Armand Duplantis är så bra att han får hela landslaget att se bättre ut än det egentligen är.

VM i Tokyo 2025 talar kraftigt emot den teorin.

Sverige samlade 33 placeringspoäng.

Det var bara tre färre än de 36 poäng som Sverige tog vid VM i Paris 2003, fortfarande det bästa svenska utfallet på ett utomhus-VM under perioden.

Duplantis och Daniel Ståhl vann guld.

Andreas Almgren tog brons.

Vanessa Kamga blev fyra.

Fanny Roos femma.

Thobias Montler sjua.

Sex svenskar slutade alltså bland världens åtta bästa.

Sverige hade dessutom elva topp tolv-resultat.

Det är inte ett mästerskap som bärs av en enda superstjärna. Det är ett mästerskap där ett helt landslag presterar.

Sverige finns nära världstoppen i ovanligt många grenar 2026

Den internationella årslistenivån stärker samma bild.

I de officiella årslistorna hos World Athletics finns Sverige under 2026 representerat nära toppen i en rad sinsemellan helt olika grenar.

Armand Duplantis är världsetta i stav.

Andreas Almgren ligger i absolut världstopp på både 3 000 och 5 000 meter.

Axelina Johansson och Fanny Roos tillhör världstoppen i damernas kula.

Vanessa Kamga är internationellt etablerad i diskus.

Wictor Petersson har nått en nivå i kula där även en svensk på herrsidan åter finns högt på världslistan.

Samuel Pihlström är etablerad på internationell 1 500-metersnivå.

Maja Åskag konkurrerar internationellt i både längd och tresteg.

Och på 400 meter häck har Sverige fått ett nytt genombrott genom Oskar Edlund.

Edlund sprang 47,81 i Birmingham och sänkte därmed det svenska rekord som Carl Bengtström satt till 47,94 två år tidigare.

Hurbra skrev om Edlunds svenska rekord under EM.

Resultatet är också ett bra exempel på varför dagens generation är svår att jämföra med 2000-talets guldålder.

Sverige är inte bara starkt där landet traditionellt haft sina största namn.

Nya grenar fortsätter att dyka upp.

Fler grenar bär Sverige

Under Klüft–Holm–Olsson-perioden var Sverige exceptionellt starkt i framför allt hopp, mångkamp och vissa sprintgrenar.

2026 ser kartan annorlunda ut.

Det finns världsklass på långdistans genom Almgren.

Medeldistansen har fått Pihlström.

400 meter häck har Edlund och Bengtström.

Kastgrenarna har en ovanligt stark svensk grupp med Ståhl, Kamga, Roos, Johansson och Petersson.

Hoppgrenarna är fortfarande representerade genom Duplantis, Åskag och andra aktiva.

Det innebär att Sverige kan ta stora internationella placeringar utan att en enda grengrupp måste bära nästan hela landslaget.

Det syntes också under EM. Vanessa Kamga tog brons samtidigt som Edlund var fyra på 400 meter häck, ett mästerskap som Hurbra följde i resultatrapporteringen från den 14 augusti.

Den spridningen är central för slutsatsen.

Varför svenska rekord inte räcker

Det kan vara lockande att jämföra antalet svenska rekord mellan generationerna.

Men ett rekord säger inte automatiskt hur bra resultatet var internationellt.

Friidrotten utvecklas.

Banor, skor, träningsmetoder och tävlingsmöjligheter förändras. I vissa grenar går världsresultaten snabbt framåt. I andra ligger historiska rekord kvar mycket längre.

Ett svenskt rekord 1998 och ett svenskt rekord 2026 kan därför representera helt olika avstånd till världstoppen.

Hurbra-indexet tittar därför inte bara på själva rekordet utan på hur prestationen stod sig mot den internationella nivån vid just det tillfället.

Det är också skälet till att dagens generation gynnas av vissa resultat som inte behöver vara medaljer.

En svensk femteplats i en extremt stark global gren kan säga mer om landslagets kvalitet än ett EM-guld i en gren där Europa ligger långt från världstoppen.

2003 var den gamla generationens globala breddår

VM i Paris 2003 är fortfarande en av de starkaste svenska kontrollpunkterna.

Sverige tog 36 placeringspoäng.

Det är det bästa svenska resultatet på ett utomhus-VM under perioden.

Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft tillhörde dessutom den absoluta världstoppen i sina grenar.

Det var kanske den perfekta övergången från ett lovande landslag till den guldålder som exploderade på allvar i Aten året efter.

2003 hamnar därför före 2004 i Hurbra-indexets samlade ranking.

Inte för att medaljminnena är större.

Utan för att laget var bredare.

Den nuvarande perioden har också hållit i sig

Ett enda fantastiskt mästerskap kan bero på en ovanligt lyckad vecka.

Därför är perioden 2023–2026 kanske ännu mer imponerande än årets enskilda resultat.

Sverige har under flera mästerskap i följd producerat stora mängder topplaceringar:

Mästerskap	Svenska placeringspoäng
EM 2018	34
EM 2022	59
VM 2023	27
EM 2024	53
VM 2025	33
EM 2026	70

Äldre gångresultat behöver hanteras försiktigt i långa historiska jämförelser eftersom gångsportens organisatoriska ställning har förändrats, men den övergripande trenden är ändå tydlig.

Sverige har inte bara fått fram en ny superstjärna.

Hela landslaget har flyttat sig uppåt.

Finnkampen blir ett ovanligt bra test

Det gör Finnkampen i Helsingfors den 29–30 augusti extra intressant.

Den svenska truppen presenterades den 20 augusti och innehåller flera av de namn som driver dagens bredd.

Andreas Almgren finns med.

Samuel Pihlström finns med.

Vanessa Kamga, Wictor Petersson, Daniel Ståhl och Fanny Roos finns med.

Men Armand Duplantis är inte uttagen i herrarnas stav.

Sverige går där i stället med William Asker, Viktor Rahm och Felix Steene.

Det gör landskampen till ett ganska elegant test av hela resonemanget.

Om Sverige verkligen har sitt bredaste landslag någonsin ska det gå att se även när världens främste stavhoppare inte är den som bär laget.

Så bra är svensk friidrott 2026

Det går därför att ge två olika svar på rubrikens fråga.

Är svensk friidrott bättre än någonsin om vi mäter antalet absoluta världsettor?

Nej.

2004 är fortfarande svårslaget.

Tre svenska individuella OS-guld under samma spel är en historisk extrem.

Är svensk friidrott starkare och bredare över hela grenprogrammet än någonsin?

Mycket talar för det.

2026 har nästan nått 2006 års rekordnivå på EM. Året före gjorde Sverige sitt näst bästa moderna utomhus-VM. Samtidigt finns svenskar högt på världslistorna i ovanligt många och väldigt olika grenar.

Det är därför Hurbra-indexet fortfarande har 2006 som knapp etta, men placerar 2026 tvåa med möjlighet att gå om innan säsongen är färdig.

Den kanske bästa beskrivningen är därför inte att Sverige fått en ny guldålder.

Det är att den svenska friidrotten förändrat hur en guldålder ser ut.

2004 hade fler vinnare. 2006 hade nästan allt. 2026 har fler vägar till världstoppen.