Studsvik tar ett stort steg mot ny svensk kärnkraft. Tillsammans med GE Vernova Hitachi Nuclear Energy och Samsung C&T ska bolaget utveckla ett projekt med fyra BWRX-300-reaktorer och en sammanlagd effekt på 1 200 megawatt. Målet är att den första reaktorn ska kunna tas i drift omkring mitten av 2030-talet.

Avtalet innebär inte att ett slutligt investeringsbeslut är fattat eller att bygget fått tillstånd. Men satsningen har gått från ett tidigt svenskt lokaliseringsprojekt till ett betydligt mer konkret internationellt industrisamarbete med reaktorleverantör, byggpartner och finansiella aktörer.

Den stora frågan är nu var reaktorerna ska byggas. Studsvik arbetar parallellt med två alternativ: det befintliga kärntekniska området utanför Nyköping och Målma i Valdemarsviks kommun.

Ingen av platserna är ännu vald.

Fyra BWRX-300 ska ge 1,2 GW

Planen omfattar fyra exemplar av GE Hitachis små modulära reaktor BWRX-300. Varje reaktor har en elektrisk effekt på omkring 300 megawatt.

Tillsammans ger de fyra reaktorerna cirka 1 200 megawatt.

Det är ett stort projekt även i förhållande till Sveriges befintliga kärnkraft. Landets nuvarande reaktorer har tillsammans omkring 7 000 megawatt installerad effekt.

Ett färdigt Studsvik-projekt skulle därmed öka den svenska kärnkraftskapaciteten med motsvarande ungefär 17 procent av dagens nivå.

Studsvik bedömer att de fyra reaktorerna tillsammans skulle kunna producera omkring 9 terawattimmar el per år. Det motsvarar drygt en femtedel av den el som de svenska kärnkraftverken producerade under 2025.

Projektet är också stort i förhållande till regeringens mål om minst 2 500 megawatt ny kärnkraft till 2035. Studsviks planerade 1 200 megawatt motsvarar nästan hälften av den effekten.

GE Hitachi levererar reaktorn – Samsung ska bygga

Arbetsfördelningen mellan bolagen börjar nu bli tydligare.

GE Vernova Hitachi Nuclear Energy står bakom själva BWRX-300-tekniken och ska arbeta med reaktordesign, licensiering och kostnadsberäkningar.

Samsung C&T ska tillsammans med GE Hitachi bygga upp organisationen som i ett senare skede kan genomföra konstruktion och uppförande av anläggningen.

Studsvik ska samtidigt driva det svenska arbetet med bland annat lokalisering, tillståndsprocesser, miljökonsekvensbeskrivningar, markfrågor och kontakterna med svenska myndigheter och kommuner.

Även finansieringssidan finns med redan i utvecklingsfasen. GE Vernova Financial Services och sydkoreanska DS Investment Partners ingår i samarbetet.

Tanken är att ett separat projektbolag ska bildas för utveckling, finansiering, byggnation, ägande och senare drift av reaktorerna.

Studsvik kan själv komma att bli delägare.

Det betyder samtidigt inte att finansieringen av själva kärnkraftsbygget är färdig.

Nyköping eller Valdemarsvik?

Det är fortfarande för tidigt att peka ut en vinnare mellan de två orterna.

Målma i Valdemarsviks kommun ligger något längre fram i den formella lokaliseringsprocessen.

Studsvik genomförde där en förstudie som blev positiv under 2024 och säkrade därefter rättigheter till marken. I mars 2026 lämnades en ansökan till regeringen om etablering av ny kärnkraft på platsen.

Fastigheten omfattar mer än 1 300 hektar och ett preliminärt anläggningsområde på omkring 64 hektar vid Lilla Syltvik har pekats ut.

Studsviks egen tidiga projektplan för Målma har utgått från möjlig byggstart omkring 2029–2030, förutsatt att nödvändiga tillstånd kommer på plats.

Men processen har också visat hur mycket arbete som återstår.

Strålsäkerhetsmyndigheten har granskat det tidiga underlaget och pekat på brister och i vissa delar felaktiga uppgifter, bland annat inom beredskapsplanering, kärnavfall och icke-spridningsfrågor.

Valdemarsviks kommun måste dessutom tillstyrka etableringen.

Nyköpingsalternativet har ett annat slags försprång.

Studsvik bedriver redan kärnteknisk verksamhet vid sitt område utanför Nyköping och platsen har en lång kärnteknisk historia. Här finns sedan tidigare infrastruktur, kompetens och verksamhet som bedrivs med tillstånd enligt kärntekniklagen.

Ansökan om ett nytt kärnkraftsprojekt vid Studsvik lämnades till regeringen i maj 2026.

Även där återstår dock kommunal och statlig prövning.

Det går därför inte att säga att dagens avtal innebär att satsningen i första hand hamnar i Nyköping eller Valdemarsvik.

Målma har kommit längre tidsmässigt i den tidiga lokaliseringsprocessen. Nyköping har i stället fördelen av en redan etablerad kärnteknisk miljö.

Det slutliga valet ska göras under det fortsatta utvecklingsarbetet.

Finansieringen är ännu inte klar

Den kanske största kvarvarande frågan är vem som ska betala.

Dagens avtal pekar ut vilka aktörer som ska arbeta med finansieringen, men det finns ännu ingen offentlig slutlig investeringskostnad eller färdig modell för hur hela anläggningen ska finansieras.

DS Investment Partners ska hantera investeringar under den nuvarande utvecklings- och exklusivitetsfasen.

GE Vernova Financial Services ska hjälpa till att strukturera finansieringen.

Men för ett projekt i den här storleken väntas även den svenska statens stödmodell få stor betydelse.

Studsvik lämnade i juni in en ansökan om statligt stöd för sina kärnkraftsplaner och har tills vidare inkluderat både Nyköping och Valdemarsvik i processen.

Den svenska stödmodellen bygger bland annat på statliga lån under projektering, byggnation och provdrift samt så kallade dubbelriktade differenskontrakt när reaktorerna börjar producera el.

Det innebär i praktiken att staten kan ta en betydande del av den finansiella risken under den långa bygg- och investeringsperioden.

Samtidigt krävs privat kapital.

Studsvik är dessutom långt ifrån ensamt om att söka stödet. Flera andra svenska kärnkraftsprojekt konkurrerar om samma statliga finansieringsram.

Regeringen har räknat med omkring 220 miljarder kronor i statlig utlåning för en del av den planerade utbyggnaden, men varje projekt ska förhandlas separat och stödmodellen omfattas också av EU:s statsstödsregler.

Hurbra har tidigare gått igenom striden om hur det statliga stödet till ny kärnkraft ska utformas.

Studsviks projekt har alltså tagit ett stort steg framåt, men dagens besked betyder inte att pengarna är säkrade.

Flera stora tillstånd återstår

Samma sak gäller tillståndsprocessen.

De svenska reglerna har förändrats för att göra det möjligt att tidigare avgöra om en föreslagen plats över huvud taget kan användas för ny kärnkraft.

För att regeringen ska kunna godkänna en anläggning krävs bland annat en anläggningsplan och att den berörda kommunen säger ja.

Det kommunala godkännandet är alltså avgörande.

Därefter återstår betydligt mer omfattande prövningar enligt kärntekniklagen och miljöbalken.

Strålsäkerhetsmyndigheten hade den 3 september 2026 ännu inte någon fullständig svensk tillståndsansökan för byggandet av en ny kärnkraftsreaktor att granska.

De processer som pågår för Studsvik och Målma gäller ett tidigare steg.

När den kärntekniska prövningen väl börjar kan valet av BWRX-300 däremot ge Studsvik en möjlig fördel.

Strålsäkerhetsmyndigheten räknar med att granskningen av en reaktortyp som redan har byggts och varit i drift i ett annat land kan ta omkring två till tre år.

För helt nya reaktortyper utan motsvarande internationell erfarenhet kan samma process ta tre till fem år.

Kanada blir testet för BWRX-300

Det är därför utvecklingen i Kanada är så viktig för den svenska tidsplanen.

Ontario Power Generation bygger den första kommersiella BWRX-300-reaktorn vid Darlington.

Det kanadensiska projektet fick byggtillstånd i april 2025 och målet är att den första reaktorn ska anslutas till elnätet senast 2030.

Därefter planeras ytterligare tre reaktorer, med successiva driftstarter fram till omkring 2035.

Om det projektet håller tidsplanen kommer Sverige att kunna luta sig mot flera års verklig konstruktionserfarenhet när Studsviks projekt når de mest krävande delarna av den svenska tillståndsprocessen.

GE Hitachi räknar dessutom med att återanvändning av samma reaktordesign ska göra varje efterföljande bygge enklare och billigare.

Det är själva grundidén bakom seriebyggandet.

I stället för att varje svensk reaktor blir ett helt nytt megaprojekt ska fyra identiska enheter byggas i följd.

Kan första reaktorn verkligen vara klar 2035?

Målet om drift omkring mitten av 2030-talet är offensivt, men inte orimligt.

Det viktiga är att skilja mellan den första reaktorn och hela anläggningen.

Studsviks nuvarande ambition är att få den första BWRX-300 i drift omkring mitten av 2030-talet. Bolaget säger inte att samtliga fyra reaktorer ska vara färdigbyggda då.

Det är en betydligt mer realistisk tidsplan.

Ändå återstår flera moment som kan orsaka förseningar:

• platsen ska väljas, kommunen ska säga ja, regeringen ska behandla lokaliseringen, finansieringen ska förhandlas, EU:s statsstödsregler ska hanteras och fullständiga kärntekniska och miljörättsliga tillstånd ska tas fram.

Först därefter kan det fullskaliga bygget genomföras.

Kanada ligger flera år före Sverige och räknar ändå med omkring fem år från byggtillstånd till första drift.

Sverige har däremot en möjlig fördel i att den kanadensiska reaktorn hinner fungera som referensprojekt.

Om BWRX-300 byggs enligt plan i Darlington och Studsvik kan hålla både lokaliserings- och finansieringsprocessen i rörelse under de närmaste åren finns det därför en trovärdig väg till första svensk drift omkring 2035.

Men tidsplanen har inte stora marginaler.

Kan skapa ett andra stort svenskt kärnkraftsspår

Dagens avtal är också viktigt av ett annat skäl.

Den svenska debatten om ny kärnkraft har länge dominerats av Vattenfalls planer vid Ringhals.

Studsvik försöker nu bygga upp ett parallellt spår med en annan reaktorteknik, en annan industriell organisation och internationellt privat kapital.

Det gör satsningen till mer än ett enskilt lokalt projekt.

Om fyra BWRX-300 faktiskt byggs skulle Studsvik, GE Hitachi och Samsung kunna skapa en svensk leverantörskedja och en byggorganisation som sedan går att återanvända för fler reaktorer.

Studsvik säger själv att ambitionen på längre sikt sträcker sig vidare till ytterligare projekt i både Sverige och Europa.

Det är fortfarande långt från dagens avtal till fyra producerande reaktorer.

Men skillnaden jämfört med många tidigare svenska kärnkraftsplaner är att projektet nu samlar reaktorleverantör, en av världens stora byggkoncerner, internationell finansiering och två konkreta svenska platser i samma organisation.

Det fullständiga beskedet om samarbetet finns hos Studsvik.

Nästa verkligt avgörande besked blir därför inte ännu ett samarbetsavtal.

Det blir vilken svensk plats som väljs – och om finansieringen och tillstånden räcker för att förvandla 1,2 GW på ritbordet till nya svenska reaktorer.