SpaceX planerar sin hittills största uppskjutningsplats i södra Louisiana. Starbase Louisiana ska få tio startplattor, egen bränsle- och kraftproduktion och dimensioneras för tusentals Starshipflygningar om året. Elon Musks långsiktiga mål går ännu längre: över 30 uppskjutningar per dygn.
SpaceX tar nästa steg i planerna på att göra Starship till något helt annat än dagens traditionella rymdraketer.
Den 25 augusti presenterades planerna på Starbase Louisiana, ett enormt komplex på Pecan Island i Vermilion Parish i södra Louisiana. Enligt delstatens projektbesked handlar det om en investering på omkring 100 miljarder dollar och SpaceX:s fjärde och största uppskjutningsplats.
Byggstarten är planerad till 2027 och en första Starshipuppskjutning från Louisiana kan enligt planerna ske redan 2029.
Det verkligt uppseendeväckande är däremot inte ytterligare en raketbas.
Det är kapaciteten.
SpaceX säger att Starbase Louisiana ska dimensioneras för tusentals Starshipflygningar varje år. Elon Musk har samtidigt talat om ett långsiktigt mål på minst 30 uppskjutningar per dygn.
Det skulle motsvara nästan 11 000 raketstarter om året.
Tio startplattor planeras i Louisiana
Starbase Louisiana ska byggas på ett område på omkring 125 000 acres, drygt 50 000 hektar.
Det är ett område större än många svenska kommuners tätorter och mer än åtta gånger så stort som Manhattan.
Enligt Louisiana Economic Developments presentation av projektet planeras fem separata uppskjutningskomplex med två startplattor vardera.
Totalt innebär det tio startplattor.
Men uppskjutningsramperna är bara en del av projektet.
SpaceX planerar också bland annat:
- egen bränsleproduktion
- egen kraftproduktion
- bränsledepåer
- anläggningar för hantering och service av Starship
- bostäder
- djuphamnskapacitet
- sannolikt även en flygplats
Om planerna genomförs blir området därför betydligt mer än en traditionell rymdbas. Det blir snarare ett helt industriellt ekosystem byggt runt Starship.
Omkring 3 000 direkta jobb väntas skapas under projektets första tio år. Louisiana räknar dessutom med drygt 8 000 indirekta arbetstillfällen.
30 Starshipstarter om dagen innebär en start var 48:e minut
SpaceX har ännu inte sagt exakt hur många uppskjutningar Louisiana faktiskt kommer att genomföra varje år när anläggningen står färdig.
Men Musk har beskrivit målet som kapacitet för minst 30 Starshipstarter per dygn.
Om SpaceX någon gång når den nivån ser matematiken ut så här:
| Mått | Resultat |
|---|---|
| Starter per dygn | 30 |
| Starter per år | 10 950 |
| Tid mellan starterna i genomsnitt | 48 minuter |
| Planerade startplattor i Louisiana | 10 |
| Starter per platta och dygn vid 30 starter | 3 |
Med tio startplattor skulle varje platta i genomsnitt behöva användas ungefär en gång var åttonde timme för att Louisiana ensam skulle kunna hålla den takten.
Det är svårt att jämföra med dagens rymdindustri.
Starship befinner sig fortfarande i ett testprogram. Flight 14 väntas bli systemets fjortonde testflygning totalt.
SpaceX försöker alltså gå från ett läge där varje flygning fortfarande är en stor testhändelse till en framtid där samma raketsystem i teorin kan lyfta flera gånger i timmen någonstans i nätverket.
Dagens tillstånd ligger långt från tusentals starter
Det finns ytterligare en stor skillnad mellan visionen och verkligheten.
SpaceX kan inte bara bygga tio startplattor och börja använda dem i den takt bolaget önskar.
Varje uppskjutningsplats omfattas av amerikanska tillståndsprocesser, miljöprövningar, säkerhetskrav och regler från bland annat Federal Aviation Administration.
Den nuvarande auktoriserade nivån för Starship i Texas är upp till 25 uppskjutningar per år.
Amerikanska myndighetsprocesser har dessutom analyserat upp till 44 årliga Starshipstarter från Kennedy Space Centers LC-39A i Florida och sammanlagt betydligt högre nivåer när flera befintliga och planerade platser räknas ihop.
Men även de nivåerna ligger långt från flera tusen flygningar om året.
Att SpaceX bygger fysisk kapacitet för en viss trafik betyder därför inte att bolaget automatiskt får använda den.
Myndigheternas godkännanden kan bli en av de största flaskhalsarna om Starship faktiskt utvecklas tillräckligt snabbt för att SpaceX ska vilja flyga så ofta.
Starship måste börja fungera mer som ett flygplan
Det tekniska problemet är minst lika stort.
Hela idén med Starship bygger på full återanvändning.
Både den stora Super Heavy-raketen och själva Starshipfarkosten ska kunna återvända och användas igen. På lång sikt behöver processen gå mycket snabbt.
Det räcker inte att farkosten överlever en flygning.
Om SpaceX ska genomföra tusentals uppskjutningar om året måste Starship kunna landa, kontrolleras, tankas och flyga igen utan de månader av renovering som historiskt varit normala för återanvändbara rymdfarkoster.
Motorerna måste klara många flygningar.
Värmeskölden måste tåla upprepade återinträden.
Marksystemen måste kunna fylla enorma mängder flytande metan och flytande syre med hög hastighet.
Och tillverkningen måste vara tillräckligt stor för att hela flottan inte stannar om enskilda farkoster går förlorade eller behöver omfattande service.
Det förklarar varför SpaceX vill producera både energi och bränsle direkt vid Starbase Louisiana.
Vid riktigt hög trafik blir transporten av bränsle och andra förnödenheter annars en industri i sig.
Därför vill SpaceX flyga så extremt ofta
Frågan är varför något rymdbolag över huvud taget skulle behöva 10 000 raketstarter om året.
Mars är en del av svaret.
Men inte hela.
Starship V3 är enligt SpaceX konstruerad för att kunna transportera omkring 100 ton nyttolast till omloppsbana när systemet används fullt återanvändbart. Senare versioner kan enligt bolagets planer komma upp mot omkring 200 ton.
SpaceX räknar samtidigt med enorma framtida transportbehov till omloppsbana.
Starlink kräver kontinuerliga satellituppskjutningar. Månprogrammet kräver Starshipflygningar och tankning i omloppsbana. Marsplanerna förutsätter stora mängder last.
På senare tid har ytterligare en potentiellt enorm marknad tillkommit: datacenter och AI-infrastruktur i rymden.
SpaceX har beskrivit ett scenario där framtida orbital AI-infrastruktur skulle kunna kräva omkring en miljon ton material till omloppsbana per år.
Då börjar Musks extrema uppskjutningsmål åtminstone matematiskt bli begripligt.
10 950 flygningar med 100 ton last vardera motsvarar ungefär 1,1 miljoner ton nyttolast per år.
Starbase Louisiana är alltså inte dimensionerad för dagens rymdmarknad.
Den är dimensionerad för den marknad SpaceX tror kan existera om Starship lyckas förändra kostnaden och hastigheten för transporter till rymden.
Det stora steget återstår fortfarande
Det är också den viktigaste invändningen mot de enorma siffrorna.
SpaceX har visat att Starship kan flyga och att Super Heavy kan återvända mot uppskjutningsplatsen. Bolaget har tagit stora tekniska steg på kort tid.
Men det är långt från att genomföra lyckade testflygningar till att driva ett transportsystem med flygplansliknande frekvens.
SpaceX måste visa att Starship kan återanvändas snabbt och tillförlitligt. Bränsleöverföring i omloppsbana måste fungera för flera av de mest ambitiösa uppdragen. Motorer, värmesköldar och marksystem måste hålla för en helt annan belastning än i dagens testprogram.
Dessutom måste både myndigheter och samhällen runt uppskjutningsplatserna acceptera trafiknivåerna.
Starbase Louisiana visar därför framför allt hur SpaceX tänker.
Bolaget bygger inte infrastrukturen för att Starship ska bli en något större och billigare raket.
Man bygger för en framtid där uppskjutningar till rymden sker i industriell skala.
Om SpaceX verkligen når dit skulle 30 raketstarter om dagen inte längre vara en spektakulär rymdhändelse.
Det skulle vara trafik.