Ledarna för de största nationalistiska partierna i Skottland, Wales och Nordirland går nu samman i en gemensam offensiv mot Westminster. Pakten som undertecknades i Cardiff den 14 september kräver att den brittiska regeringen börjar förbereda sig för konstitutionella förändringar och inte blockerar framtida försök att lämna Storbritannien. Men juridiskt ser vägen mot självständighet helt olika ut i de tre nationerna.
Storbritanniens framtid som union har åter hamnat i centrum för brittisk politik.
SNP-ledaren John Swinney, Plaid Cymrus Rhun ap Iorwerth och Sinn Féins Michelle O’Neill har tillsammans skrivit under ett politiskt memorandum där de kräver att Westminster respekterar de olika nationernas rätt att själva avgöra sin konstitutionella framtid.
Budskapet från mötet i Cardiff är ovanligt tydligt: den brittiska regeringen måste enligt partierna förbereda, planera och möjliggöra framtida konstitutionell förändring i stället för att försöka stänga dörren för nya folkomröstningar.
Bakom den gemensamma formuleringen finns tre olika politiska projekt.
SNP vill göra Skottland självständigt.
Plaid Cymru vill på sikt se ett självständigt Wales.
Sinn Féin vill att Nordirland lämnar Storbritannien och förenas med republiken Irland.
Att de tre rörelserna nu samordnar sitt tryck på London är därför politiskt betydelsefullt. Samtidigt skapar själva pakten ingen ny juridisk rätt till självständighet och ger inte någon av de tre nationerna möjlighet att ensidigt kalla till en avgörande folkomröstning.
Pakten är politisk – inte ett avtal mellan tre regeringar
En viktig skillnad är att överenskommelsen i Cardiff inte är ett formellt avtal mellan regeringarna i Skottland, Wales och Nordirland.
John Swinney, Rhun ap Iorwerth och Michelle O’Neill undertecknade dokumentet som representanter för sina politiska partier. Även Sinn Féins partiledare Mary Lou McDonald deltog.
Det innebär bland annat att Nordirlands unionistiska partier inte står bakom överenskommelsen.
I Nordirland delas regeringsmakten mellan nationalistiska och unionistiska partier, och DUP har reagerat starkt på att Michelle O’Neill använder sin position som försteminister i samband med självständighetsfrågan.
Samma dag tecknade däremot Skottlands och Wales regeringar ett separat officiellt samarbetsavtal.
Det avtalet handlar bredare om bland annat ekonomi, energi, klimat, finansiering, relationerna till EU och hur makten mellan Westminster och de decentraliserade regeringarna fungerar.
Även där finns en tydlig konstitutionell underton. Skottlands och Wales regeringar anser att Storbritanniens nuvarande konstitutionella system ger Westminster alltför stor makt.
Nordirland är dock inte part i det regeringsavtalet.
Kravet på London: blockera inte framtida folkomröstningar
Kärnan i den nationalistiska pakten är principen att Westminster inte ska kunna stoppa en tydlig demokratisk vilja till konstitutionell förändring.
Partierna kräver att den brittiska regeringen börjar förbereda sig för möjligheten att Storbritanniens nuvarande struktur förändras.
Det betyder inte att de tre partierna har kommit överens om en gemensam tidtabell för självständighet.
Förutsättningarna är tvärtom mycket olika.
Skottland har redan genomfört en självständighetsfolkomröstning och har en stor och etablerad självständighetsrörelse.
I Wales är stödet för självständighet betydligt lägre och Plaid Cymru driver frågan mer långsiktigt.
Nordirland är den enda delen av Storbritannien där det redan finns en lagstadgad mekanism för att lämna unionen.
Det är just dessa skillnader som gör Cardiffpakten politiskt intressant. De tre partierna försöker skapa en gemensam princip trots att de juridiska vägarna skiljer sig kraftigt.
Swinney vill öppna vägen för en ny skotsk folkomröstning
John Swinney har det mest omedelbara problemet med Westminster.
Skottland röstade nej till självständighet 2014, då 55,3 procent valde att stanna i Storbritannien och 44,7 procent röstade för självständighet.
Sedan dess har SNP försökt få till en ny omröstning, framför allt med argumentet att Brexit förändrade förutsättningarna eftersom en majoritet av skottarna röstade för att stanna i EU.
Den brittiska regeringen har hittills vägrat ge klartecken.
Den juridiska frågan avgjordes mycket tydligt av Storbritanniens högsta domstol 2022. Domstolen slog fast att det skotska parlamentet inte på egen hand kan lagstifta om en självständighetsfolkomröstning.
Det gäller även om omröstningen skulle beskrivas som rådgivande.
Unionen mellan Skottland och England är en fråga som enligt det nuvarande systemet är reserverad för Westminster.
Ska Skottland hålla en ny juridiskt accepterad folkomröstning krävs därför i praktiken att den brittiska regeringen och parlamentet öppnar vägen.
Section 30 är den tydligaste skotska vägen
Inför folkomröstningen 2014 användes en så kallad Section 30-order.
Genom den överfördes tillfälligt den nödvändiga befogenheten till det skotska parlamentet, vilket gjorde att folkomröstningen kunde hållas på en juridiskt oomstridd grund.
Swinney vill nu åter få till en liknande lösning.
Han har dessutom försökt använda premiärminister Andy Burnhams egna uttalanden mot honom.
Burnham har tidigare sagt att en tydlig demokratisk vilja i Skottland inte i all evighet bör kunna ignoreras och har gjort jämförelser med principen som gäller i Nordirland.
Swinney har tagit fasta på just det.
Hans argument är att London inte rimligen kan erkänna principen om självbestämmande men samtidigt vägra att skapa någon laglig mekanism genom vilken skottarna kan använda den.
SNP vill att en ny folkomröstning ska kunna hållas under den nuvarande mandatperioden.
Downing Street har däremot varit betydligt mer avvisande och har betonat att regeringen inte har ändrat sin grundläggande hållning mot ännu en skotsk självständighetsomröstning.
Wales är längre från självständighet
I Wales är situationen annorlunda.
Plaid Cymru har självständighet som långsiktigt politiskt mål, men Rhun ap Iorwerth har inte lovat att genomföra en folkomröstning under den nuvarande mandatperioden.
Partiet prioriterar först att flytta ytterligare makt från Westminster till det walesiska parlamentet Senedd.
Även juridiskt finns ett tydligt hinder.
Unionen mellan England och Wales är en fråga som är reserverad för det brittiska parlamentet. Senedd kan därför inte på egen hand besluta om en juridiskt avgörande folkomröstning om självständighet.
Westminster måste antingen själv lagstifta om en omröstning eller överföra befogenheten.
Dessutom finns än så länge inte samma folkliga stöd för självständighet som i Skottland.
Färska opinionsmätningar har placerat stödet för ett självständigt Wales runt en tredjedel av väljarna.
Det innebär att Plaid Cymrus deltagande i pakten framför allt ska ses som ett sätt att etablera principen om självbestämmande och förstärka trycket för mer makt till Wales.
Nordirland har redan en laglig väg ut ur Storbritannien
Den största skillnaden finns i Nordirland.
Här behöver Sinn Féin egentligen inte övertyga Westminster om principen att Nordirland ska kunna lämna Storbritannien.
Den principen finns redan inskriven i lag och är en central del av den konstitutionella ordning som följde efter Långfredagsavtalet.
Northern Ireland Act från 1998 säger att den brittiske Nordirlandsministern ska utlysa en så kallad border poll om det framstår som sannolikt att en majoritet av väljarna skulle rösta för att Nordirland lämnar Storbritannien och förenas med Irland.
Det finns däremot ingen exakt procentsats eller automatisk opinionsgräns som utlöser omröstningen.
Bedömningen görs av den brittiska regeringen.
Det är en av de punkter som Michelle O’Neill och Sinn Féin vill förändra eller åtminstone få betydligt tydligare besked om.
O’Neill pekar ut 2030
Michelle O’Neill har tidigare pekat ut 2030 som en rimlig målsättning för en folkomröstning om ett enat Irland.
Sinn Féin vill därför att både den brittiska och irländska regeringen börjar planera för vad som skulle hända om en majoritet i Nordirland väljer återförening.
Partiet vill också ha större klarhet kring vilka faktorer den brittiska regeringen tänker väga in när den avgör om förutsättningarna för en border poll är uppfyllda.
Om en majoritet i Nordirland skulle rösta för ett enat Irland måste den brittiska regeringen enligt den nuvarande ordningen lägga fram förslag för att genomföra resultatet tillsammans med den irländska regeringen.
Även väljarna i republiken Irland skulle behöva ge sitt demokratiska samtycke.
Nordirlands väg ut ur Storbritannien är därmed redan betydligt tydligare än Skottlands och Wales.
DUP rasar mot O’Neills agerande
Pakten illustrerar samtidigt varför Nordirlands situation är särskilt känslig.
Michelle O’Neill är försteminister, men den nordirländska regeringen bygger på maktdelning mellan nationalister och unionister.
DUP:s vice försteminister Emma Little-Pengelly står på motsatt sida i unionsfrågan.
DUP har därför anklagat O’Neill för att använda sin regeringsposition för ett partipolitiskt nationalistiskt projekt.
Det är en viktig begränsning i beskrivningen av Cardiffpakten.
Nordirland som politisk enhet har inte ställt sig bakom kravet på ett enat Irland.
Det har Sinn Féin gjort.
Burnham vill tona ned unionskrisen
Andy Burnhams regering försöker samtidigt förflytta debatten bort från konstitutionella konflikter.
Premiärministerns linje är att Storbritannien fungerar bäst när de fyra nationerna samarbetar om gemensamma ekonomiska och sociala problem i stället för att fastna i nya självständighetsstrider.
Downing Street har lyft levnadskostnader, ekonomisk trygghet och offentliga tjänster som viktigare prioriteringar.
Men Burnhams tidigare uttalanden har gjort frågan svårare att stänga.
När premiärministern öppnade för principen att en tydlig demokratisk vilja inte bör kunna blockeras permanent gav han SNP ett argument som Swinney nu använder direkt mot honom.
Den avgörande frågan blir därför vad Burnham egentligen menar när han talar om självbestämmande.
En sak är att erkänna principen.
En helt annan är att ge Skottland den juridiska befogenhet som krävs för att genomföra en ny folkomröstning.
Trump har gett frågan en internationell dimension
Den konstitutionella konflikten har samtidigt fått en oväntad internationell komponent.
USA:s president Donald Trump har uttryckt stöd för ett framtida enat Irland och sagt att han gärna skulle se Irland återförenas.
Uttalandet är anmärkningsvärt eftersom amerikanska presidenter traditionellt har varit försiktiga med att offentligt ta ställning för någon sida i Nordirlands konstitutionella framtid.
USA spelade en viktig roll i fredsprocessen som ledde fram till Långfredagsavtalet och har sedan dess normalt betonat själva fredsavtalet och principen om demokratiskt samtycke.
Trump förändrar inte den juridiska situationen.
Han kan inte utlysa någon folkomröstning och har ingen formell roll i processen.
Men politiskt är uttalandet användbart för Sinn Féin.
Ett enat Irland framställs plötsligt inte bara som ett nationalistiskt projekt på Irland utan som ett scenario som öppet diskuteras på högsta internationella nivå.
För unionisterna är effekten den motsatta.
De kan använda Trumps ingripande som ytterligare argument för att den konstitutionella frågan drivs utifrån trots att det ännu inte finns en tydlig majoritet för återförening i Nordirland.
Så olika är vägarna till en folkomröstning
| Nation | Kan den själv utlysa avgörande folkomröstning? | Trolig juridisk väg |
|---|---|---|
| Skottland | Nej | Westminster ger tillfällig befogenhet eller stiftar lagen |
| Wales | Nej | Westminster överför befogenhet eller stiftar lagen |
| Nordirland | Nej, men särskild lag finns redan | Nordirlandsministern utlyser border poll när lagens kriterium bedöms vara uppfyllt |
Skillnaden är avgörande.
Cardiffpakten innebär alltså inte att Skottland, Wales och Nordirland plötsligt har fått en gemensam juridisk rätt att lämna Storbritannien.
Det partierna försöker etablera är i stället en gemensam politisk princip: Westminster ska inte kunna använda sin juridiska makt för att permanent hindra en nation där det finns tydligt demokratiskt stöd för konstitutionell förändring.
Är detta den största unionskrisen sedan Brexit?
Det är för tidigt att tala om ett nära förestående sönderfall av Storbritannien.
Ingen av de tre processerna är i dag nära ett automatiskt avgörande.
I Wales finns ännu ingen majoritet för självständighet.
I Nordirland bedömer den brittiska regeringen inte att förutsättningarna för en border poll är uppfyllda.
I Skottland finns en mycket starkare och mer etablerad självständighetsrörelse, men den brittiska regeringen kontrollerar fortfarande den juridiska vägen till en ny omröstning.
Det historiskt ovanliga ligger i stället i den politiska samordningen.
Ledande nationalistiska krafter i Skottland, Wales och Nordirland riktar för första gången ett gemensamt och organiserat krav mot Westminster om att London måste förbereda sig för en framtid där Storbritanniens nuvarande gränser inte längre kan tas för givna.
Till det kommer att Skottland och Wales fördjupar sitt officiella regeringssamarbete, att Burnhams egna uttalanden har öppnat en ny diskussion om rätten till folkomröstningar och att en amerikansk president offentligt har uttalat stöd för ett enat Irland.
Det gör Cardiffpakten större än ännu ett nationalistiskt utspel.
Den skapar inte någon omedelbar väg ut ur Storbritannien.
Men den visar att unionens framtid nu ifrågasätts från tre håll samtidigt – och att London inte längre kan behandla Skottlands, Wales och Nordirlands konstitutionella frågor som tre helt separata konflikter.