Serie A går in i 2026/27 med en ovanligt rörlig tränarmarknad. Nio av de 20 klubbarna har bytt huvudtränare sedan förra säsongen och fyra tränare gör sin allra första säsong på en Serie A-bänk. Samtidigt sitter flera av de mest intressanta projekten kvar: Cristian Chivu ska försvara Inters Scudetto, Cesc Fàbregas tar Como ut i Champions League och Gian Piero Gasperini fortsätter bygga vidare på sin starka första säsong i Roma.

Det är alltså inte bara mängden byten som sticker ut. Milan har valt Rúben Amorim och ett tydligt nytt spelsystem, Atalanta ska lämna delar av sitt Gasperini-arv under Maurizio Sarri och Napoli byter Antonio Conte mot Massimiliano Allegri. Tillsammans gör det tränarfrågan till en av de viktigaste nycklarna när Serie A 2026/27 ska förstås.

Alla tränare i Serie A 2026/27

Lag	Huvudtränare
Atalanta	Maurizio Sarri – ny
Bologna	Domenico Tedesco – ny
Cagliari	Fabio Pisacane
Como	Cesc Fàbregas
Fiorentina	Fabio Grosso – ny
Frosinone	Massimiliano Alvini
Genoa	Daniele De Rossi
Inter	Cristian Chivu
Juventus	Luciano Spalletti
Lazio	Gennaro Gattuso – ny
Lecce	Eusebio Di Francesco
Milan	Rúben Amorim – ny
Monza	Ivan Jurić – ny
Napoli	Massimiliano Allegri – ny
Parma	Carlos Cuesta
Roma	Gian Piero Gasperini
Sassuolo	Alberto Aquilani – ny
Torino	Ignazio Abate – ny
Udinese	Kosta Runjaić
Venezia	Giovanni Stroppa

Elva klubbar fortsätter alltså med samma tränare medan nio har gjort ett byte. Fyra av de nya – Domenico Tedesco, Rúben Amorim, Alberto Aquilani och Ignazio Abate – har aldrig tidigare varit huvudtränare i Serie A.

Den officiella sammanställningen från Lega Serie A visar också hur stark generationsblandningen är. Elva av de 20 tränarna är under 50 år och tre är ännu inte 40. Samtidigt finns några av Italiens mest rutinerade tränare kvar eller tillbaka i stora jobb.

Nio tränarbyten är mycket, men det ska inte förväxlas med ett rekord. Inför säsongen 2024/25 bytte 13 av 20 Serie A-klubbar tränare. Det speciella den här gången är snarare hur stora några av kursändringarna är.

Atalanta – Maurizio Sarri

Atalanta är kanske ligans tydligaste exempel på att ett tränarbyte också kan vara ett identitetsbyte.

Maurizio Sarri kommer in efter Raffaele Palladino och tar över en klubb vars moderna fotbollsidentitet fortfarande är starkt präglad av Gian Piero Gasperinis långa era. Trebackslinje, manorienterad press, individuella dueller och aggressivitet över hela planen har blivit så förknippat med Atalanta att det nästan varit en del av klubbens varumärke.

Sarri tänker annorlunda.

Hans naturliga utgångspunkt är en fyrbackslinje och framför allt 4–3–3, även om 4–2–3–1 också är möjligt. Positionsspel, synkroniserade rörelser och kontroll över var spelarna befinner sig i förhållande till varandra blir viktigare.

Det betyder inte att Atalanta över en natt ska bli en kopia av Sarris Napoli. Truppen är byggd utifrån andra principer och Sarri har själv betonat att ett nytt sätt att tänka kräver tid.

Resultatmässigt finns samtidigt liten möjlighet att gömma sig bakom en lång ombyggnad. Atalanta slutade sjua och vill tillbaka till Europaplatserna.

Sarri går därför in i säsongen med både stor förändringspotential och stor press. Fungerar projektet kan Atalanta bli ett av lagen som förändras mest i hela ligan.

Bologna – Domenico Tedesco

Domenico Tedesco ersätter Vincenzo Italiano och gör sitt första tränarjobb i Serie A.

Det är lätt att se honom som ett oprövat namn i italiensk fotboll, men tränarerfarenheten är omfattande. Tedesco har bland annat lett Schalke, Spartak Moskva, RB Leipzig, Fenerbahçe och Belgiens landslag.

Det som gör honom särskilt intressant i Bologna är flexibiliteten. 4–2–3–1 ligger nära till hands som utgångspunkt, men Tedesco har arbetat både med tre- och fyrbackslinjer och brukar inte behandla en enskild formation som helig.

Press, vertikalitet och förmågan att justera laget efter matchbilden är viktigare.

Bologna väljer därmed inte en försiktig förvaltare efter Italiano. Klubben tar in en tränare med möjlighet att förändra både strukturen och sättet laget attackerar matcher på.

Det gör Tedesco till en av säsongens mest spännande Serie A-debutanter.

Cagliari – Fabio Pisacane

Fabio Pisacane fick sitt första senioruppdrag av Cagliari och lyckades med det viktigaste under sin första hela säsong: klubben blev kvar i Serie A.

Belöningen blev ett nytt avtal till 2028.

Pisacane kommer dessutom från den egna miljön efter arbete i Cagliaris ungdomsverksamhet. Det gör honom till ett av flera exempel på att Serie A-klubbar blivit mer villiga att ge stora uppdrag till tränare som inte först byggt ett långt CV i seniorfotbollen.

Taktiskt har Cagliari kunnat skifta mellan bland annat 3–5–2 och 4–4–1–1. Det viktigaste är inte att Pisacane låser laget vid ett system utan att han hittar tillräckligt tydliga roller för ett lag som ofta kommer att spela med små marginaler.

Efter ett första år präglat av överlevnad handlar nästa steg om att göra Cagliari mindre beroende av en dramatisk slutstrid.

Como – Cesc Fàbregas

Cesc Fàbregas är inte längre bara en spännande ung tränare.

Como slutade fyra 2025/26 och tog sig till Champions League. Det förändrar fullständigt förväntningarna på ett projekt som ganska nyligen fortfarande betraktades som en nykomlingssaga.

Fàbregas arbetar med en tydligt positionsorienterad fotboll, ofta från 4–2–3–1. Ytterbackarnas roller kan förändras under uppspelen, spelare flyttas för att skapa numerära överlägen och laget vill snabbt vinna tillbaka bollen när den tappas.

Den stora frågan är nu inte om Como kan spela attraktiv fotboll. Det vet vi.

Frågan är om samma modell fungerar när Serie A kombineras med Champions League och motståndarna i den italienska ligan i ännu högre grad börjar behandla Como som ett topplag.

Fàbregas har därför kanske störst möjlighet snarare än störst press av tränarna i ligan. Klarar Como nästa steg kan hans status förändras ytterligare.

Fiorentina – Fabio Grosso

Fiorentina behöver börja om efter en mycket svag säsong.

Klubben slutade 15:e efter ett turbulent år där Stefano Pioli försvann och Paolo Vanoli tog över. In kommer Fabio Grosso, som haft två starka säsonger med Sassuolo: först uppflyttning och därefter en stabil elfteplats i Serie A.

Det är lockande att automatiskt beskriva en relativt ung italiensk tränare som bollinnehavsorienterad och offensiv. Grosso är mer nyanserad än så.

Hans Sassuolo kunde spela 4–3–3, men också falla tillbaka i en 4–4–2-liknande struktur utan boll. Laget kunde acceptera mindre bollinnehav och i stället attackera snabbt och direkt när rätt läge uppstod.

Balans och progression mot mål är viktigare än att dominera bollstatistiken.

Fiorentinas svaga 2025/26 ger Grosso ett ovanligt bra utgångsläge. Det finns mycket att förbättra – men också stora förväntningar på att en klubb med Fiorentinas resurser ska tillbaka betydligt högre i tabellen.

Frosinone – Massimiliano Alvini

Massimiliano Alvini tog Frosinone tillbaka till Serie A genom andraplatsen i Serie B.

Nu får han också en personlig revanschchans.

Hans första försök som Serie A-tränare kom med Cremonese 2022/23 och blev tungt: efter 18 matcher hade laget fortfarande inte vunnit.

Det gör 2026/27 till mer än ett vanligt nykomlingsuppdrag. Alvini ska både försöka göra något Frosinone aldrig tidigare lyckats med – stanna kvar efter en uppflyttning – och visa att hans egen tränarkarriär har utvecklats sedan Cremonese.

Trebackslinje, intensitet och manorienterade defensiva principer har återkommit i hans lag.

I bottenstriden blir frågan om den organisationen räcker när kvaliteten på motståndet ökar varje vecka.

Genoa – Daniele De Rossi

Daniele De Rossi kom till Genoa under hösten 2025 och lyckades stabilisera laget tillräckligt för att säkra nytt kontrakt.

Nu kommer det verkligt intressanta testet.

Ett räddningsuppdrag handlar ofta om att lösa akuta problem. Inför 2026/27 får De Rossi för första gången en hel försäsong för att faktiskt forma Genoa efter sina egna idéer.

Hans lag har kunnat använda trebackslinje och aggressiv press, men också försvara betydligt lägre och mer pragmatiskt när matchen krävt det.

Det är ett gott tecken för ett lag på Genovas nivå. Serie A belönar sällan tränare som bara kan spela på ett sätt.

Nästa steg är att visa att Genoa kan bli mer proaktivt utan att tappa den stabilitet som säkrade kontraktet.

Inter – Cristian Chivu

För ett år sedan handlade mycket om huruvida Cristian Chivu hade tillräcklig erfarenhet.

Nu är han regerande italiensk mästare.

Chivu tog Inter till Scudetton under sin första hela Serie A-säsong och går därför in i 2026/27 med ett helt annat utgångsläge. Han behöver inte längre bevisa att han kan hantera jobbet. Han behöver visa att framgången kan upprepas.

Inter har fortsatt använda mycket av klubbens etablerade 3–5–2-struktur, men Chivu har inte bara kopierat det som fanns före honom. Försvarslinjen har kunnat stå högre, laget har sökt mer vertikalitet och pressen har blivit mer framåtriktad.

Det är evolution snarare än revolution.

Chivus utveckling är dessutom viktig för hela Serie A. Inter vågade ge jobbet till en tränare som nyligen arbetat i ungdomsfotbollen och bara hade begränsad erfarenhet av seniorlag.

Ett Scudetto senare kommer andra sportchefer naturligtvis att notera att den typen av risk kan löna sig.

Juventus – Luciano Spalletti

Luciano Spalletti är en av de mest meriterade tränarna i Serie A, men det betyder inte att han går in i säsongen från en bekväm position.

Juventus slutade sexa och missade Champions League. Klubben valde ändå att fortsätta med Spalletti och förlängde avtalet.

Det gör kraven 2026/27 väldigt tydliga.

Juventus kan inte hänvisa till ännu en omstart. Kontinuiteten är redan vald och nu måste förbättringen synas.

Spalletti är samtidigt en av ligans minst formationsbundna tränare. Juventus kan spela 4–2–3–1, 4–3–3 eller med trebackslinje. Hur spelarna upptar ytor och skapar passningsvägar är viktigare än vilken kombination av siffror som visas före matchen.

Det gör Juventus taktiskt svårare att sammanfatta än exempelvis Amorims Milan.

Resultatkravet är desto enklare: laget måste tillbaka mot Champions League och på sikt närmare titelstriden.

Lazio – Gennaro Gattuso

Gennaro Gattuso tar över efter Sarri i Lazio.

Han återvänder därmed till Serie A efter flera uppdrag utanför den italienska klubbfotbollen och tiden som italiensk förbundskapten.

Gattuso har tidigare tränat både Milan och Napoli och vann Coppa Italia med Napoli. Lazio är ändå ett betydelsefullt uppdrag för hans egen karriär.

Klubben slutade nia och behöver återvända mot Europaplatserna. Samtidigt behöver Gattuso visa att han åter kan bygga ett långsiktigt projekt på hög Serie A-nivå.

4–3–3 och 4–2–3–1 ligger nära hans tidigare arbete, men hans fotboll bör inte reduceras till en formationsetikett. Struktur, intensitet och hårt kollektivt arbete är mer centrala.

Pressen blir hög från start. Lazio har inte råd att fastna i tabellens mitt.

Lecce – Eusebio Di Francesco

Eusebio Di Francesco fortsätter efter att Lecce klarat sig kvar som 17:e lag.

Det låter kanske odramatiskt jämfört med Milans eller Napolis tränarbyten, men även här finns en intressant berättelse.

Efter flera tuffa tränaruppdrag på senare år har Di Francesco fått något som ofta saknats: kontinuitet. Lecce har förlängt avtalet och ger honom chansen att utveckla laget över mer än en säsong.

4–3–3 är hans naturliga grundstruktur. Ytterspel och vilja att spela framåt har länge varit återkommande i hans lag.

Lecce måste samtidigt vara pragmatiskt. Ett bottenlag kan inte spela varje match som om motståndet vore jämnstarkt.

Överlevnaden 2025/26 var första steget. Att skapa större marginal till nedflyttningsstrecket är nästa.

Milan – Rúben Amorim

Rúben Amorim är kanske hela ligans mest fascinerande tränarrekrytering inför 2026/27.

Milan slutade femma under Massimiliano Allegri och missade Champions League. Svaret blev inte ännu en italiensk veteran utan den 41-årige portugisen som vann två ligatitlar med Sporting och därefter tränade Manchester United.

Amorims fotboll har en mycket tydlig identitet.

3–4–2–1 är utgångspunkten. Tre mittbackar ger basen, wingbackarna ska skapa bredd och de två offensiva spelarna bakom anfallaren får arbeta mellan motståndarnas lagdelar. Aggressiv press och vertikala attacker är centrala.

Det gör övergången extra intressant.

Milan försöker inte bara förbättra fjolårets resultat. Klubben försöker etablera ett specifikt nytt sätt att spela.

Och tiden kommer inte att vara obegränsad.

Ett Milan utanför Champions League möter alltid stora krav. Amorim måste därför både lära truppen ett nytt system och leverera resultat tillräckligt snabbt för att få arbetsro.

Ingen tränare i Serie A börjar säsongen med en mycket större kombination av möjlighet och press.

Monza – Ivan Jurić

Monza är tillbaka i Serie A efter att ha vunnit playoff, men uppflyttningstränaren Paolo Bianco fick inte fortsätta.

Klubben valde i stället Ivan Jurić.

Det är ett logiskt val på flera sätt. Jurićs bästa tränarperioder i Serie A kom med Verona och Torino, där han byggde lag som var jobbiga att möta oavsett ekonomiska förutsättningar.

Hans senare perioder med Roma och Atalanta blev betydligt kortare och svårare.

Monza blir därför även ett återupprättelseprojekt för honom.

Jurić tillhör Gasperinis tränarskola och 3–4–2–1, manorienterad press, intensitet och duellspel är tydliga kännetecken.

För en nykomling finns en uppenbar poäng med det. Monza kan snabbt få en stark spelidentitet som inte är beroende av att laget är bättre individuellt än motståndaren.

Frågan är om Jurić kan hitta tillbaka till versionen av sig själv som gjorde Verona och Torino så konkurrenskraftiga.

Napoli – Massimiliano Allegri

Napoli slutade tvåa under Antonio Conte.

När Conte lämnade valde klubben erfarenhet framför experiment och tog in Massimiliano Allegri.

Sex Scudetti och fem Coppa Italia-titlar gör honom till en av ligans mest meriterade tränare. Samtidigt kommer han direkt från en femteplats med Milan som inte motsvarade förväntningarna.

Det ger uppdraget en särskild laddning.

Napoli ska inte byggas från botten. Laget tillhör redan den grupp som förväntas slåss om ligatiteln. Allegri måste förvalta den nivån samtidigt som han visar att Milan-säsongen inte säger något större om var hans egen karriär befinner sig.

Det vore missvisande att beskriva honom enbart som defensiv.

Allegris stora kännetecken är snarare pragmatismen. Han anpassar strukturen efter spelarmaterialet och har redan arbetat med 4–3–3 som ett tydligt alternativ i Napoli.

Hur tränarbytena och Serie A-värvningarna 2026/27 tillsammans påverkar lagen blir särskilt viktigt i Napolis fall. Allegri får inte exakt samma lag eller samma kravbild som Conte arbetade med.

Ändå är utgångspunkten tydlig: Napoli ska vara med i toppen.

Parma – Carlos Cuesta

Carlos Cuesta var omkring 30 när Parma gav honom hans första jobb som huvudtränare på seniornivå.

Han svarade med att hålla klubben kvar och nå 13:e plats.

Arsenalbakgrunden kan göra det frestande att placera Cuesta i ett färdigt taktiskt fack. Hans första år i Italien visade något annat: pragmatism.

Parma har kunnat försvara i 5–3–2 och anpassa strukturen efter både spelarnas egenskaper och motståndet. Samtidigt finns ambitionen att spela snabbt, pressa och attackera ytor när läget uppstår.

Cuesta är därför ett bra exempel på en bredare Serie A-utveckling.

Den yngre tränargenerationen är inte nödvändigtvis mer dogmatisk än den äldre. Tvärtom kan den vara extremt detaljorienterad utan att vara låst vid en formation.

Ett nytt säkrat kontrakt skulle ytterligare stärka Cuestas snabbt växande tränarrykte.

Roma – Gian Piero Gasperini

Gian Piero Gasperinis flytt från Atalanta till Roma var en av de stora tränarhistorierna inför förra säsongen.

Första året blev en framgång.

Roma slutade trea och tog sig till Champions League, vilket innebär att Gasperini nu får utveckla sitt projekt från en betydligt starkare position.

Hans grundidé är välbekant: trebackslinje, hög försvarslinje, aggressivt presspel, manorienterade situationer och offensiva rotationer.

Det verkligt fascinerande 2026/27 är att hans arv nu går i två riktningar samtidigt.

I Roma fortsätter Gasperini själv att utveckla sin modell. I Atalanta försöker Sarri samtidigt föra klubben som Gasperini formade mot något helt annat.

De två lagen blir därför särskilt intressanta att jämföra under säsongen.

Sassuolo – Alberto Aquilani

Alberto Aquilani tar över efter Fabio Grosso och gör sin första säsong som Serie A-tränare.

Han kommer från en tränarkarriär som redan innehållit framgångsrikt arbete med Fiorentinas Primavera och ett starkt år i Catanzaro, där laget nådde playofffinal i Serie B.

Catanzaro använde bland annat 3–4–2–1, men Aquilani bör inte beskrivas som låst vid trebackslinje.

Sassuolo har en lång tradition av att ge tränare utrymme att utveckla både idéer och spelare. Det gör klubben till en ovanligt intressant miljö för en Serie A-debutant.

Bollinnehav, relationerna mellan spelarna och en ambition att pressa högre är delar som kan bli tydligare.

Samtidigt behöver Aquilani snabbt visa att hans idéer fungerar även mot betydligt skickligare motstånd.

Torino – Ignazio Abate

Ignazio Abate är bara 39 år och går direkt in i Serie A efter starka resultat längre ned i seriesystemet.

Efter arbetet i Milans Primavera tog han Ternana högt i Serie C och därefter Juve Stabia till sjundeplats och playoffsemifinal i Serie B.

Torino blir hans klart största test.

Klubben kommer från en stökig säsong där Marco Baroni försvann och Roberto D’Aversa till slut förde laget till tolfteplats.

Under försäsongen har trebackslinje varit ett tydligt alternativ för Abate, men hans egna beskrivningar kretsar mer kring principer än siffror.

Torino ska vara aggressivt, vilja ha bollen, pressa framåt och attackera vertikalt när lägen öppnas.

Det är ett offensivt tränarval från en klubb som hade kunnat välja betydligt mer erfaren Serie A-rutin.

Abate är därför både en chansning och en av säsongens mest intressanta tränare att följa.

Udinese – Kosta Runjaić

Kosta Runjaić går in i sitt tredje år i Udinese.

Det är i sig anmärkningsvärt i en liga där tränaromsättningen fortfarande är hög.

Udinese tog 50 poäng och slutade tia förra säsongen, vilket ger Runjaić möjlighet att bygga vidare snarare än reparera.

Laget har haft en fysisk och relativt direkt grund, men utvecklingen har gått mot mer bollinnehav och större ordning i uppspelen. 3–4–2–1 kan ge de två offensiva mittfältarna större ansvar mellan lagdelarna.

Udinese visar därmed värdet av tränarkontinuitet.

När en tränare inte behöver börja om varje sommar går det att lägga till nya lager utan att kasta bort det som redan fungerar.

Venezia – Giovanni Stroppa

Giovanni Stroppa tog Venezia upp genom att vinna Serie B efter en säsong med 82 poäng.

Det var hans fjärde uppflyttning från andradivisionen.

Den statistiken säger mycket om vad han kan. Samtidigt säger hans tidigare Serie A-perioder något om den stora frågan inför 2026/27.

Stroppa har tidigare tränat Pescara, Crotone och Monza i högsta serien utan att genomföra en hel Serie A-säsong.

Nu behöver han visa att han inte bara är en specialist på att ta lag upp.

3–5–2, wingbacks och en tydlig uppbyggnadsstruktur ligger nära hans fotboll. Venezia kommer ändå få perioder där överlevnad och försvarsspel blir viktigare än att kontrollera matcherna.

Hur Stroppa balanserar de två behoven kan avgöra klubbens säsong.

Amorim, Allegri och Spalletti har störst press

Alla Serie A-tränare arbetar med press, men förutsättningarna är långt ifrån likadana.

Rúben Amorim behöver få Milan tillbaka till Champions League-nivå samtidigt som han genomför ett tydligt systemskifte.

Massimiliano Allegri tar över Napoli efter en andraplats. Att bara vara hyggligt konkurrenskraftig räcker inte. Napoli ska kunna slåss om Scudetton.

Luciano Spalletti fick fortsätta trots Juventus sjätteplats. När klubben väljer kontinuitet framför ännu ett tränarbyte måste belöningen bli en synlig förbättring.

Maurizio Sarri ska både återföra Atalanta mot Europaspelet och förändra ett sätt att spela som blivit djupt rotat i klubben.

Gennaro Gattuso behöver i sin tur få Lazio tillbaka från tabellens mitt mot Europaplatserna.

Cristian Chivu har naturligtvis ett annat slags press. Inter är regerande mästare och förväntas vara med i titelstriden igen. Skillnaden är att han redan har levererat det stora beviset.

Hur vi bedömer tränarna är också en viktig del av vårt tabelltips för Serie A 2026/27. Ett starkt spelarmaterial kan väga tungt, men ett stort systemskifte eller en tränare under extrem press kan förändra ett lags sannolika utfall rejält.

Serie A blir inte mer likriktat – snarare tvärtom

Det mest intressanta med tränarfältet 2026/27 är att det inte går att se en enda taktisk trend och säga att hela ligan är på väg dit.

Trebackslinjen är fortfarande stark.

Amorim, Jurić och Gasperini har den som en central del av sina idéer. Stroppa, Alvini, Runjaić och periodvis andra lag kan också arbeta med tre försvarare.

Samtidigt gör Sarri nästan motsatt resa i Atalanta. En klubb som i åratal förknippats med trebackslinje ska försöka etablera hans fyrbacksfotboll och positionsspel.

Tedesco, Spalletti, Cuesta och Aquilani visar dessutom varför formationsdiskussionen bara räcker en bit.

Principerna blir viktigare än siffrorna

Ett lag kan börja i 4–2–3–1 och försvara i något som ser helt annorlunda ut.

En trebackslinje kan i bollinnehav ge fem spelare högt upp på planen eller tvärtom bli ett mycket lågt fembackssystem.

En ung tränare kan vara progressiv utan att alltid vilja dominera bollinnehavet. Fabio Grossos Sassuolo kunde exempelvis spela direkt och acceptera att motståndaren hade mer boll.

Carlos Cuesta kan komma från Arsenal och samtidigt använda ett kompakt 5–3–2 när Parma behöver det.

Domenico Tedesco och Luciano Spalletti kan byta struktur utan att de grundläggande spelprinciperna försvinner.

Serie A:s utveckling handlar därför mindre om att alla går mot samma formation och mer om hybridfotboll.

De gamla mästarna möter nästa generation

Det finns också en ovanligt tydlig generationskontrast.

Allegri, Sarri, Spalletti och Gasperini har tillsammans årtionden av Serie A-erfarenhet och flera av de största italienska tränarmeriterna från modern tid.

På samma tränarkarta finns Amorim, Tedesco, Fàbregas, Cuesta, Chivu, Aquilani och Abate.

Det är inte en enkel kamp mellan gammalt och nytt.

Allegri kan förändra formation efter material. Spalletti är en av ligans mest taktiskt flexibla tränare. Gasperinis idéer har i sin tur påverkat en hel generation yngre tränare.

De yngre namnen är inte heller automatiskt mer offensiva eller mindre pragmatiska.

Det verkligt nya är kanske i stället vilka tränare klubbarna är beredda att ge chansen.

Chivu vann Scudetton efter en mycket kort seniortränarkarriär. Pisacane kom från Cagliaris ungdomsverksamhet. Cuesta fick Parma-jobbet omkring 30 års ålder. Abate och Aquilani går in i Serie A utan tidigare erfarenhet som huvudtränare i ligan.

Det betyder inte att erfarenhet blivit oviktigt. Napoli anställde trots allt Allegri och Atalanta Sarri.

Men meritlistan är inte längre det enda sättet att kvalificera sig för ett stort Serie A-jobb.

Tränarna kan forma hela Serie A-säsongen

Spelarövergångarna får naturligt mycket av uppmärksamheten varje sommar. Inför 2026/27 kan tränarrörelserna vara minst lika viktiga.

Milan ska lära sig Amorims sätt att spela. Atalanta ska lära sig Sarri. Napoli byter från Conte till Allegri. Bologna går från Italiano till Tedesco. Lazio börjar om med Gattuso.

Samtidigt får Inter, Como, Roma, Parma och Udinese ett helt annat slags fördel: de behöver inte börja från noll.

Det är därför tränarlistan säger så mycket om Serie A inför säsongen.

Ligan innehåller inte en gemensam taktisk revolution. Den innehåller tjugo olika försök att hitta rätt balans mellan identitet och anpassning, mellan kontinuitet och förändring och mellan den etablerade italienska tränarskolan och en yngre, mer internationell generation.

När resultaten börjar räknas kommer några av de stora satsningarna sannolikt att se geniala ut och andra betydligt mindre övertygande.

Men redan före premiären är en sak klar: Serie A 2026/27 blir lika mycket tränarnas liga som spelarnas.